Så mycket är

förborgat, men ingen

hemlighet.

En del kan du väl ana,

men är inget som

du vet.

Och i öster

stora slätter

av kyla utan slut.

I väster mäter

vågor tiden

till förut.

Förut när allting

hände och livet

gunga till.

När jag tappa

orientering och

gick vilse, fel och vill.

Mycket bär man

ensam över

stock och sten.

Och det är

tungt att bära

när timmen är rätt sen.

Peter

Hej vänner!

Idag när jag åt frukost satte jag på radion. Då var det en intervju med popsångaren Alexander Bard där. Han pratade jättemycket och sa att han numera var filosof. Han lät urförbannad och faktiskt lite konstig under hela intervjun. Det verkar alltid finnas någon sorts offentlig enfant terrible i Sverige som just på grund av sin lite speciella personlighet och aggressivitet väcker intresse. När jag var barn fanns det ett gubbe som hette Sven Stolpe som var jättekonservativ och sa konservativa saker på ett roligt sätt. Ingen brydde sig väl så mycket om innehållet, men tyckte gubben var lite rolig att lyssna på. Sedan finns ju Jan Myrdal som är son till Alva och Gunnar Myrdal. Han var istället väldigt radikal och gillade Kina under kulturrevolutionen och tyckte vi borde ta efter. Han tyckte också att de Röda Khmererna i Kambodja gjorde ett utmärkt jobb, när de ägnade sig åt massmord. Han tyckte att massakern på Himmelska fridens torg var en utmärkt idé. Men även han fick gå runt och säga konstiga saker, för att det var lite kul att höra på tokigheterna och det får han fortfarande.

Så knäpp var nu inte Alexander Bard, även om han var lite pretto och kallade sig filosof. Vilket lät lite kul. Han hade massa ideér om allt mellan himmel och jord. Men det fanns faktiskt en del saker som inte var heldumma om han sagt dem i normal samtalston och inte som han just slagit sig på tummen med hammaren. Nu är väl inte filosof någon skyddad titel precis. Vem som helst får väl kalla sig filosof. Men fan vet om man blir det bara för man själv kallar sig det. Det kom mig att tänka på en historia som jag tror jag skrivit om förut i denna blogg. Men jag tar den igen.

Det här hände under antiken i Grekland. Då var det en man som påstod att han var filosof. Men en annan gubbe ifrågasatte detta. Men den förste sa då att han kunde bevisa detta genom att visa filosofiskt jämnmod. Så han som ifrågasatte den så kallade filosofen började kalla denne för både det ena och det andra. Alla okvädningsord och förolämpningar han kunde komma på. Den andre blev visserligen röd i ansiktet men sa inget tillbaka utan behöll sin värdighet och lugn. Till slut kunde den andre inte komma på mer att att säga. Då sa han som kallade sig filosof lite malligt: "tror du nu på att jag är filosof". Då svarade den andre: "om du inte sagt något hade jag trott på det".

Själv skulle jag gärna läsa filosofi någon gång. Och läsa filosofins historia. Undra förresten vad

Sokrates skulle tänkt om han lyssnat på Alexander Bard på radio och denne kallat sig filosof. Tur att han inte gjorde för då hade han väl tagit fram giftbägaren på en gång och inte avvaktat sin rättegång. Sokrates dömdes ju till döden 399 f.Kr. för att ha vilselett ungdomen med mera. Men Alexander Bard lär ju inte vilseleda varken unga eller gamla. Möjligtvis sig själv.

Peter

Hej vänner!

Igår kväll var jag på en bättre herrmiddag. Det var väl i sig trevligt. Men jag måste erkänna att jag inte var helt nykter när jag kom hem. Snarare klart onykter på ett för mig ovanligt sätt. Fan vet hur det gick till. Pinsamt var det och idag skäms jag lite över att drack åt helvete för många nubbar och mår inte bra över det. Inte för att jag är bakfull och så. För det är jag inte. Men jag tycker var pinsamt att jag blev så påtagligt onykter.

Kanske var det lite för att förra veckan inte var en bra vecka och jag var rätt trött och på lite dåligt humör.Jag får väl skylla på det. Nåväl även solen har sina fläckar. Det har ju månen också, vilket syns bäst när den är full. Samma sak med mig.

I julklapp fick jag ett DNA-prov. Man skulle gnida sig med en pinne i munnen och sedan stoppa pinnen i en liten burk. Därefter skicka burken till Amerika. Nu har jag fått svar på vem jag är. Till 99 % är jag europe. Sedan var jag lite asiat vad jag förstår. Fast det var jag mindre än 1 %. Så jag måste vara någon promille annat också.   Min DNA-profil överensstämmer mest med folk från Norge och Finland. Så nu är jag plötsligt en norsk finländare!  Dessutom var mina förfäder till 52 % jägare och samlare. Alltså tillhörde det folk som bodde här innan jordbrukarna kom hit. Fast med dem var släkt till 36 %. Jag var också släkt med några som beskrivs som "metal age invaders". Men det var jag bara till 12 %. Det visar sig också att jag har en nära släkting i Utah i USA. Jag googlade honom och fick då fram att denne släkting är vid upprepade tillfällen dömd för fortkörning. Så nu är jag släkt med en slarvig amerikan också. Kanske är han mormon för det är ju många i Utah. Ett tag tänkte jag skriva ett brev till amerikanen och säga att vi är släkt. Men sedan kom jag på att han då kanske skulle börja försöka få mig att gå med mormonkyrkan. Det skulle vara jobbigt.  Han verkar i alla fall bråttom till gud som han kör!

Trevlig lördag

Peter

Hej vänner!

Nyheterna är fulla med referat från rättegången mot den tokiga galenpannan som körde ihjäl helt oskyldiga människor. Han verkar ju tycka att han gjorde något bra dessutom. Ondska är svårt att begripa sig på när den är så uppenbart fullkomligt utan medkänsla och förnuft.

Men det finns ju en mer vardaglig taskighet som man kan drabbas av ibland och det är också jobbigt och får en att tappa lusten. Men man dör ju inte av den iallafall. Man får helt enkelt försöka undvika den. Fast visst blir man ledsen. Men som tur är är ju nästan alla människor snälla. De mindre snälla är ett försvinnande lite antal som förstör för den stora majoriteten. Men de ställer till det rätt ordentligt. Lite ledsen dikt om detta:

Ord som is

fyllda av förakt för din svaghet

Ord som en spottloska

i ditt ansikte.

Ord som jagar

dig om natten.

Ord som du bär

med dig med gråten

innanför dina ögonlock.

Och du faller,

faller mot asfalt,

faller mot betong.

Visst kommer

du resa dig.

Du kommer alltid

att resa dig.

Sår på händerna

och skavsår på knäna,

men du kommer att resa dig.

Peter

God kväll vänner!

Jag läste just att de pågående olympiska spelen fått sitt först dopingfall. Det var tydligen en rysk deltagare i den för åskådarna oerhört tråkiga sporten curling som dopat sig. Då undrar man "varför det"? Nog för de där stenarna de spelar kula med verkar väldigt tunga. Men man skall ju inte bära dem så långt. Så det måste vara för att öka frekvensen i det fåniga borstande framför stenen som kräver uthållighet och kraft. Inte för jag visste att det var så jobbigt att man måste förbättra frekvensen i borstandet med hjälp av otillåtna medel. Men kanske det var någon sorts medel för att göra det hela lite roligare. Själv tycker jag till exempel att det är tråkigt att spela kubb nykter. Men med goda vänner och lite sprattelvatten är det rätt kul. Men det hjälper absolut inte upp prestationerna hos de tävlande. Så ur fusk-synpunkt är det värdelöst. Även om man även i detta sammanhang kan borsta rätt flitigt.

En sak som är lite trist med att skriva en blogg som är offentlig är att man inte vill bli för privat, fast man vill vara personlig. Det finns liksom en hårfin gräns där som jag försöker hålla på. För det mesta är det väl inget större problem. Men just nu är mina tankar så upptagna av saker som hänt mig som jag skulle vilja skriva ned. Saker som känns viktiga och som jag skulle vilja berätta om. Kanske också skriva av mig. Men det här är ju inte rätt forum för det.

Det är svårt att skriva om sig själv på det viset. Jean-Jacques Rousseau skrev ju en bok om sig själv som hette "Bekännelser". Där börjar han med att tala om att han avser skriva ner hela sanningen om sig själv och sitt liv. Intet skulle döljas eller förtigas. Men sedan har jag läst att han både förteg och dolde jävligt mycket av sitt liv.

Kejsar Marcus Aurelius skrev ju också om sig själv i sin bok "Självbetraktelser". Han levde ju på 100-talet e.kr. och hann med att fundera på ditt och datt när han inte jobbade med att slå ihjäl germaner. Han sa förresten: "Skaka av dig allt, alla irritationer och distraktioner, och uppnå fullkomlig tillfredsställelse". Låter som ett gott råd. Som jag gärna skulle följa och jag kunde. Vore enkelt om det handlade om myror. Får man på sig sådana kan det ju löna sig att skaka på sig så brukar de flesta ramla av.

Jag läste förresten att det finns myror som har någon sorts sjukhus där de vårdar sjuka kamrater som skadat sig. Om ni inte tror mig kan ni läsa om det här: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/hjalpsamma-myror-bar-hem-skadade-for-vard. Deras sjukhus är säkert utmärkta och byggda med det gemensammas bästa för ögonen. Alla har dragit sitt strå till stacken för att det skall bli så bra som möjligt. Inga konsulter och byggbolag har tjänat pengar eller fuskat vid bygget av dessa myrors utmärkta vårdanläggning.

Peter

Hej vänner!

Ibland skulle jag önska att jag hade ett arbete som inte var så känslomässigt engagerade. För jag jobbar med människor och det är jobbigt ibland. Den här veckan har varit besvärlig på det sättet. När jag var yngre och nyutbildad trodde jag att jag på sikt skulle bli mindre känslig och lite luttrad. Men så har det inte blivit utan jag är känsligare än någonsin. Och det börjar bli besvärligt.

Så jag har känt mig som en rätt dålig arbetare i vingården den sista tiden. Det uttrycket kommer ju från bibeln. Jesus har ju någon sorts rätt oförståelig liknelse om arbetare och en vingård om jag minns rätt. Men riktigt vad det handlar om har jag glömt. Men om jag jobbade i en vingård skulle jag försöka göra mitt bästa. För vin är ju trevligt  till en hel del mat. Gör den liksom ännu godare. Som rödvin till lammstek och torrt vitt vin till skaldjur. Men till en del mat passar det dåligt. Som till stekt salt sill eller surströmming. Till det är det bäst med öl och brännvin.

Jag och katten är ensamma tillsammans den här helgen.Vi går runt och ser lite sura ut bägge två. Vi åldras tillsammans och med ålderns rätt säger vi att det mesta i världen liknar fan. Gnällighet och missnöje är liksom vår livslust nu för tiden. Jag säger: "visst är det för djävligt" och då tittar katten på mig och håller med. Jag går alltså runt med känslan att göra ett halvtaskigt jobb i en värld fylld av djävelskap. Det är minsann ingen rolig känsla. Nu kanske någon får lust att muntra upp mig med några tröstande ord. Men det får denne någon ge fan i. Jag log en stund i morse så det är gjort för idag. Så det är avklarat.

När man är 63 år kan man plötsligt börja tänka på de händelser som man varit med om fram till nu. Iallafall har det hänt mig. Jag har faktiskt varit med om en del riktigt jobbiga saker i livet. Förr har jag inte riktigt velat tillstå det och tänkt att jag har väl inte varit med om så mycket värre saker än andra. Men nu inser jag att det har jag nog. Jag tror också att det fortfarande påverkar mig mer än jag trott. Sådant kan man plötligt börja tänka på när man är 63 år tydligen. Gamla problem kan bli som nya för en stund. Faktiskt helt onödigt och rätt jobbigt. Dikt om detta:

Den kvällen gick jag
till gränsen, där allt var stilla
och kallt.

Det var vår och
blåsippor blomma
i skogen överallt.

Så vände jag mig
och såg den väg som
 jag gått.

Såg på de dagar
av glädje och smärta
jag fått.

Jag grät väl
en del över det
svåra som hänt.

Och kände på nytt
det jag då hade
känt.

Men det är ju
dumt och meningslöst
här.

I en tid som har
nog med egna
besvär.


Peter

Hej vänner!

Igår vad det alla hjärtans dag och man firade kärleken. Det är ju bra att den firas varje år. För i bibeln står det ju att den är störst av allt. Tro och hopp är också bra, enligt denna bok. Men kärleken är större. Den är faktiskt jättestor och har varit ett viktigt inslag i mitt liv. Det har skrivits en väldig massa sånger, dikter och böcker om kärlek. Oftast tycker jag inte de varit så himla bra. Men när någon säger ”jag älskar dig” känns det fint värre. I alla fall om man kan säga samma sak tillbaka.

Jag har inte känt mig i toppform sista veckorna. Det kom mig att tänka på när jag var i Italien i höstas. Då var vi i en liten bergsby som jag nu glömt namnet på. Det var iallafall väldigt fint där. Men av en slump var det också ett gäng tibetanska munkar där, som höll på att göra en mandala. Som ni vet är en mandala en fin geometrisk figur som man gör att sand i olika färger. Munkarna hade med sig små trattar som de fyllde med sand och gjorde mönster med. En del var så små att det bara kom några sandkorn åt gången. Det blev en väldigt fin mandala som bildade ett vacker mönster av ordning. Nu var munkarna inte riktigt klara med med mönstret när jag var där. Det var bra för när munkarna är klara med sin mandala så sopar de bara ihop sanden i en hög. Så från oordning gör de ett ordnat mönster, som när det är klart blir oordning igen. Det påminner om en dikt av diktaren Erik Johan Stagnelius. Han skriver: ”Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.” Det finns ju  pjäser av Lars Norén som heter ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud”. Han har nog snott titlarna från denna dikt gissar jag.

Men som sagt känner jag ibland som hela mitt liv pendlar mellan oordning och ordning. Själv tycker jag perioderna av oordning är rätt jobbiga. Men det är väl bara att sortera sandkornen efter färg och börja lägga en ny mandala när man är klar med det. Kaos är för övrigt intressant. Men det får jag skriva om någon annan gång för nu börjar snart antikrundan på TV.

Peter

Hej vänner!

Jag är hemma och sjuk. I förrgår försökte jag jobba men efter någon timme kände jag mig febrig igen och mådde inte bra. Jag såg dessutom sjuk ut, enligt de stackars arbetskamrater som tvingades se på mig. Så jag gick hem igen och har varit hemma resten av veckan. Det är faktiskt jättetråkigt och känns besvärligt, då jag har mycket jag borde göra på jobbet. Nu känns det som jag mår rätt bra. Men det gjorde det i förrgår morse också innan jag på nytt fick feberrosor på kinderna och helt tappade orken. Jag är alltså hemma igen och det är rätt tråkigt.

Jag städade skafferiet för en stund sedan och slängde en del gamla kryddor som var bäst före 2007 och sånt. Då hittade jag i ett hörn på översta hyllan en burk med bakpulver. Så nu funderar jag på att baka en sockerkaka eller rulltårta för att få något att göra. Jag har inte bakat någonting på säkert 15 år. När jag var ung och bodde i kollektiv hände det att jag bakade bröd. Men jag har inget minne av att det blev något vidare.

Bröd är rätt konstigt egentligen. Vi människor levde här på jorden i hundratusentals år utan att käka en enda macka. Men så för mellan 5000 till 10 000 år sedan började folk i Mellanöstern odla vildhavre och göra mjöl av fröna från detta gräs. Det konstiga är att man ungefär samtidigt började odla andra grödor runt på klotet. Även på ställen som inte kan haft så mycket med varandra att göra. Som i Sydostasien och Sydamerika. På något konstigt sätt kom folk runt om på jordklotet samtidigt på att man kunde odla saker, fast de nog inte visste att andra nyligen kommit på samma sak. I Sverige kom man på att odla växter för så där 4000 år sedan. Först gjorde man väl mest någon sorts gröt av det man odlade. Men sedan började man nog göra någon slags bröd. Som tur var kom man sedan på att det gick att göra öl av kornen. Vilket gjorde det hela till en mer användbar produkt.

Jag undrar om det är så bra att käka mjöl egentligen. Kött har vi ju käkat hur länge som helst. Likaså nötter och rötter. Med att käka malt gräsfrö är en relativt ny uppfinning. Tror inte att det är så nyttigt egentligen. Själv mår jag inte riktigt bra när jag äter för mycket bröd.

Idag började jag tänka på jobbiga minnen. Det var inte bra. Kanske beror det på att jag var hemma och hade för lite att göra. Någon gång kanske jag skulle skriva ner mina jobbiga minnen och liksom skriva av mig dem, en gång för alla. Det kan gå lång tid då jag inte ägnar dem en tanke. Men så kan de plötsligt dyka upp som en haj ur tidens hav när man simmar som bäst i nuet. Det är jobbigt och känns liksom onödigt. Tillför egentligen inget och gör en lite ledsen och orolig. Men om ni visste allt jag varit med om skulle ni inte tro era öron. Det har hänt mycket kul i livet också som gärna får dyka upp och finnas kvar. Men det finns också sådant som man helst skulle vilja glömma. Det finns ju en sång där man sjunger ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans” och det är ju sant att så är fallet. Fast idag gick sorgen rätt ensam med mig. Men det kommer gå över. För nu och sedan länge är ju det mesta väldigt bra. Så egentligen skulle man bara stoppa ner allt tråkigt och otäckt man varit med om i det svarta hål där det hör hemma. Men det är inte alltid så lätt.

Svenska är förresten ett utmärkt språk på många sätt. Som det faktum att hjärta rimmar på

smärta i detta utmärkta språk. Något som underlättar skrivandet av schlager till exempel. Tyvärr har detta rimpar blivit så uttjatat det blivit fånigt att använda. I detta land är det alltså numera dumt att skriva om olycklig kärlek och rimma hjärta med smärta. Man kan skriva om lyckligt kärlek och rimma ”hjärta” med ”sockerärta”. Det låter i och för sig rätt fånigt det med. Men är inte lika uttjatat. Bäst blir det om man är ihop med en tjej som heter Märta förstås. Då kan man skriva:

”Älskade Märta,

du finns i mitt hjärta,

söt som en sockerärta.

Som en böna med smör,

du lycklig mig gör,

när vi gör det som älskande bör.”

Men om man skriver en kärleksdikt med ovanstående innehåll, verkar man ju inte så smart precis. Ovanstående dikt är alltså fånig. Men dock inte pekoral. För då skall det finnas stilbrott som gör att man förstår att diktaren inte uppfattar hur fånigt han skriver. Att man med stort allvar skriver fånigheter utan att vara medveten om att det är det man gör. Folk som med stort allvar säger fåniga saker är rätt jobbiga. Man får ta fram skämskudden och gömma ansiktet i denna. För fånigheter sagda med stort allvar gör det fåniga pinsamt fånigt. Om man på fullt allvar skriver nedanstående är det pekoral:

”O, nation av stolta människor och granar,

framför oss vi oändlig storhet anar.

Med all vår kraft och kropp vi låter klokhet lysa

och inför helgen vi alla fredagsmysa.

Vår godhet är oändlig

vi älskar rättvisa och fred.

De slantar vi har över

slösar vi i Ullared.

Tänkt att jag kan skriva något så oerhört dumt. Det gör mig faktiskt lite glad.

Ha en bra fredag

Peter

Hej vänner!

Jag är på bättringsvägen tror jag. Men den här gången skall jag vara riktigt frisk innan jag återgår i arbete. För jag vill inte att det skall bli som förra veckan, när jag försökte kämpa på fast jag nog inte var i toppform och blev jättedålig igen. Förresten är jag inte i toppform nu heller. Trött, lite huvudvärk och snorig. Det här var ingen vanlig förkylning.

Jag såg att börserna faller och aktierna mister sitt värde. Det är lite tråkigt för oss som sparar i fonder. Men inte mycket att göra åt. Sådan är kapitalismen. Som en jättelik roulette, där i slutändan banken vinner. Jag gillar inte pengar för jag är dålig på dem. Tycker att de är nödvändiga, men tråkiga. Dessutom är de förbannat opålitliga. Man tror att de är värda en viss summa. Men sedan visar det sig plötsligt att de inte alls är värda det. När jag var barn kostade en kola fem öre. Detta oavsett om det var en Dixy-kola eller en Rival-kola. Men sedan kostade den plötsligt en spänn! Så en femöres-kola kostade mer än vad den hette. Vad är det för ordning?

Ni har väl hört om tulpanmanin. Det var i Nederländerna på 1630-talet då man började odla tulpaner. I början var lökarna dyra och värdefulla. En tulpanlök kunde kosta hur mycket som helst. Dessutom började man spekulera i de vinster som nästa års skörd av lökar skulle ge. Men ju bättre odlandet gick desto fler lökar producerades. Plötsligt 1637 började folk inse att det fanns ett överflöd av tulpanlökar och att detta överflöd skulle ge upphov till ett ännu större överflöd kommande år. Så man började sälja sina tulpanlökar till underpris och på bara några månader var en tulpanlök inte mer värd än en vanlig gul lök. Fast inte lika god i soppan. Så hela ekonomin gick åt helvete, när massa människor blev av med sina i tulpaner investerade slantar. Nederländerna drabbades av en ekonomisk depression och massa människor av en vanlig sådan.

Så nu vet ni vad som väntar oss fondsparare. Vi kommer väl inte ha råd med

rosor. Men tulpaner är billigt. Så det kommer vi säkert kunna kosta på oss. Kommer att vackert pryda det bord, där vi ställer fram vår blodpudding eller havregrynsgröt varannan dag.

Peter

Hej vänner!

Jag är hemma och är sjuk. Febrig och har hostat hela natten. Det känns jobbigt för jag har en pressad almanacka på jobbet och en rad viktiga möten som inte blir av. Det skulle ibland vara skönt om man hade ett jobb där det inte spelade så stor roll om man var hemma några dagar, utan att ställa till det för andra. Det är en trist åkomma som drabbat mig för jag tyckte jag var klart på bättringsvägen förra veckan. Men i helgen blev jag dålig igen. Så brukar det ju inte funka förr. Då blev man sjuk och sedan frisk. Inte sjuk, nästan frisk och sedan nästan sjukare än man var från början. Det är ta mig fan inte ordning på någonting längre. Klimatet förändras, torsken dör ut i Östersjön och man blir sjuk och frisk om vartannat.

Jag såg på TV-programmet om Mandelmans gård härom kvällen. De var lite spännande för herr och fru Mandelman fick rycka ut och rädda ett lamm som ramlat ner i ett grävlinggryt och fastnat. Men det löste fru Mandelman på bästa sätt och det hela slutade lyckligt. De verkar så duktiga, lyckliga och trevliga, att man blir liksom orolig att de en dag kommer avslöjas som riktiga skurkar. Eller att de egentligen inte finns på riktigt, utan bara är påhittade och serien är inspelad i kulisser utanför Göteborg. Att det visar sig att herr Mandelman egentligen heter Nedergren och är slaktansvarig för smågrisslakten på Scan. Och att fru Mandelman egentligen heter Linderot och förestår en skoaffär i Alingsås. Då skulle man minsann bli besviken, men inte så förvånad.

Det är likadant med konstnären Lars Lerin. Han är ju också på TV och undervisar ett gäng spännande medmänniskor i konst. Den där Lars verkar också så snäll och gullig att man blir misstänksam. Kanske Lars Lerin bakom sin fasad av snällhet är en elak fan som leder en liga av konstförfalskare och säljer förfalskade tavlor av Carl Larsson och Bruno Liljefors till åldringar på landsbygden, för dyra pengar. Det skulle vara för hemskt om så var fallet. För jag vill så gärna att snälla Lars Lerin skall finnas på riktigt.

Jag är alltså misstänksam mot människor som är snälla och trevliga på TV. Själv är jag ju ganska snäll. Men jag vet minsann vilka fulheter som ryms i mig. Nu är väl dessa inte värre än hos andra. Men jag har minsann känt både avund och kört för fort. Vid ett tillfälle har jag också smitit från notan. Men det var ett missförstånd. Hade det skett idag hade jag säkert rätt upp det och gjort rätt för mig. Men när detta skedde var jag ung och mindre förståndig. Jag var dessutom klart mindre nykter.

Men sista tiden har ju det visat sig att en hel del av de som sätt snälla och schyssta ut i TV-rutan inte alls är det. Det är politiker, kulturpersonligheter, regissörer, musiker och programledare som visat sig inte alls vara snälla och väluppfostrade. Det har varit lite jobbigt att upptäcka att så var fallet. Man blir liksom besviken och känner sig lurad när någon som verkar trevlig visar sig vara en riktigt elak skitstövel.

Man blir också besviken när man förstår att stora delar av de som man sett åka skidor i OS under åren varit dopade. Det har liksom varit fusk från början till slut. Jag tänker nog inte titta på OS i år. Det är inte kul när man vet att den som vinner antagligen är den som är listigast i sitt fusk.

Men jag hoppas att Mandelman är på riktigt, även om jag inte är säker. Vidare hoppas jag att Lars Lerin är lika snäll och gullig i verkligheten som på TV.

Nu måste jag gå och lägga mig och vila en stund.

Peter

God morgon vänner!

Klocka är 6.05 och jag har varit vaken några timmar. Men det beror nog mest på att jag somnade redan runt 22:00 igår. Jag är trött och den förbannade förkylningen tycks komma igen med förnyad kraft. Hoppas den går över tills i morgon för jag har varken tid eller lust att vara sjuk.

Jag såg inte på melodischlagerfestivalen igår kväll. För samtidigt var det Trollflöjten på grannkanalen. Och finkulturell som jag är såg jag på detta istället. Nu är ju Trollflöjten en rätt fånig historia, men musiken är vacker. Trollflöjten hade premiär 1791 och Mozart dog samma år.

Jag orkade inte se hela Trollflöjten till slut. Men det gör inte så mycket för den finns på SVT-play och jag kan lyssna på sista biten idag. Om jag orkar skall jag titta lite på schlagerfestivalen också. För jag är nyfiken på hur Edward Blom lät. Han fick ingen vidare recensioner i tidningen nu på morgonen. Förresten skall jag nu genast lyssna på Edward, så skall ni genast få höra vad ni bör tycka om hans insats. Ett ögonblick.

Nu har jag kollat in Edward. Lite skojigt tycker jag. Även om han sjöng lite falsk här och där. Tänk om detta bidrag hade skickats till finalen. Hela Europa sitter och tittar och in kommer Edward Blom från Sverige och sjunger hellre än bra. Det hade ju varit jättekul. Tyvärr blev detta intressanta bidrag utslaget vad jag förstår. Tråkig historia. Jag hade röstat på Edward.

Det finns en annan trevlig sång om mat och dryck som skådespelaren Sune Mangs brukade sjunga när jag var ung. Den brukar jag sjunga ibland som nubbevisa. Refrängen är ”Någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär”. En textrad som i sin enkelhet beskriver de drifter som utgör villkor för livet. Äta, dricka och fortplanta sig. Överleva och fortleva.

Fan, jag tror jag har feber.

Peter

Hej vänner!

Det är torsdag kväll. Jag är lite trött efter att ha kämpat med en förkylning hela veckan. Men jag tänkte försöka orka se Antikrundan på TV. Kanske Knut Knutsson får syn på en möbel gjord av en mästare från Stockholm 1716 och blir så där exalterad som bara Knut Knutsson kan bli av ett stockholmsarbete från 1716.

Ibland önskar jag att jag kunde känna för gamla grejer på samma sätt som experterna på Antikrundan. I och för sig gillar jag gamla saker men riktigt den extasen för en gammal byrå, som Knut Knutsson kan uppvisa har jag aldrig känt. Det beror nog för att jag inte har den kunskap och det genuina intresse för antikviteter som Knut Knutsson besitter. För det är väl det som gör att man reagerar för en gammal kommod, som om det var en naken tjej man tittade på.

Själv äger jag inte så många antikviteter. Jag har en tavla som från början tillhörde min farfar med en naken dam på. När denna tavla inköptes av min farfar på 1800-talet ansågs den nog vara rent pornografisk. Men nu är det mest en bild på en naken tjej som borstar håret. Perspektivet är lite konstigt på denna tavla för det ser ut som golvet lutar lite framåt. Helt klart har konstnären satsat mer på att avbilda damen ifråga. För hon är rätt snygg och välformad. En gång täcktes denna dam av en bild av järnkanslern Otto von Bismarck när min farfar fick besök av sin mor och andra kvinnliga släktingar. Men när dessa gått sin väg kom damen fram igen. Tyvärr fick jag aldrig träffa min farfar då han dog långt före min födelse. Men enligt min far, som hade ett spänt förhållande till sin far, var det ingen förlust. Men vi tycks ju ha en likartad konstsmak och uppskatta det som är vackert i alla fall.

Helgen kommer jag och kamrat katten fira utan annat kvinnligt sällskap än ovanstående tavla. Vi kommer sitta tillsammans och nynna på ”Helgdagskväll i timmerkojan” av Dan Andersson. ”Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst, vik, bekymmer ur snöhöljda bo! Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst, här är helg, djupt i skogarnas ro! ” Så kommer vi och sjunga tillsammans och känna oss vemodiga och manliga.

Sov gott vänner!

Peter