Hej vänner!

Jag är hemma och sjuk. I förrgår försökte jag jobba men efter någon timme kände jag mig febrig igen och mådde inte bra. Jag såg dessutom sjuk ut, enligt de stackars arbetskamrater som tvingades se på mig. Så jag gick hem igen och har varit hemma resten av veckan. Det är faktiskt jättetråkigt och känns besvärligt, då jag har mycket jag borde göra på jobbet. Nu känns det som jag mår rätt bra. Men det gjorde det i förrgår morse också innan jag på nytt fick feberrosor på kinderna och helt tappade orken. Jag är alltså hemma igen och det är rätt tråkigt.

Jag städade skafferiet för en stund sedan och slängde en del gamla kryddor som var bäst före 2007 och sånt. Då hittade jag i ett hörn på översta hyllan en burk med bakpulver. Så nu funderar jag på att baka en sockerkaka eller rulltårta för att få något att göra. Jag har inte bakat någonting på säkert 15 år. När jag var ung och bodde i kollektiv hände det att jag bakade bröd. Men jag har inget minne av att det blev något vidare.

Bröd är rätt konstigt egentligen. Vi människor levde här på jorden i hundratusentals år utan att käka en enda macka. Men så för mellan 5000 till 10 000 år sedan började folk i Mellanöstern odla vildhavre och göra mjöl av fröna från detta gräs. Det konstiga är att man ungefär samtidigt började odla andra grödor runt på klotet. Även på ställen som inte kan haft så mycket med varandra att göra. Som i Sydostasien och Sydamerika. På något konstigt sätt kom folk runt om på jordklotet samtidigt på att man kunde odla saker, fast de nog inte visste att andra nyligen kommit på samma sak. I Sverige kom man på att odla växter för så där 4000 år sedan. Först gjorde man väl mest någon sorts gröt av det man odlade. Men sedan började man nog göra någon slags bröd. Som tur var kom man sedan på att det gick att göra öl av kornen. Vilket gjorde det hela till en mer användbar produkt.

Jag undrar om det är så bra att käka mjöl egentligen. Kött har vi ju käkat hur länge som helst. Likaså nötter och rötter. Med att käka malt gräsfrö är en relativt ny uppfinning. Tror inte att det är så nyttigt egentligen. Själv mår jag inte riktigt bra när jag äter för mycket bröd.

Idag började jag tänka på jobbiga minnen. Det var inte bra. Kanske beror det på att jag var hemma och hade för lite att göra. Någon gång kanske jag skulle skriva ner mina jobbiga minnen och liksom skriva av mig dem, en gång för alla. Det kan gå lång tid då jag inte ägnar dem en tanke. Men så kan de plötsligt dyka upp som en haj ur tidens hav när man simmar som bäst i nuet. Det är jobbigt och känns liksom onödigt. Tillför egentligen inget och gör en lite ledsen och orolig. Men om ni visste allt jag varit med om skulle ni inte tro era öron. Det har hänt mycket kul i livet också som gärna får dyka upp och finnas kvar. Men det finns också sådant som man helst skulle vilja glömma. Det finns ju en sång där man sjunger ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans” och det är ju sant att så är fallet. Fast idag gick sorgen rätt ensam med mig. Men det kommer gå över. För nu och sedan länge är ju det mesta väldigt bra. Så egentligen skulle man bara stoppa ner allt tråkigt och otäckt man varit med om i det svarta hål där det hör hemma. Men det är inte alltid så lätt.

Svenska är förresten ett utmärkt språk på många sätt. Som det faktum att hjärta rimmar på

smärta i detta utmärkta språk. Något som underlättar skrivandet av schlager till exempel. Tyvärr har detta rimpar blivit så uttjatat det blivit fånigt att använda. I detta land är det alltså numera dumt att skriva om olycklig kärlek och rimma hjärta med smärta. Man kan skriva om lyckligt kärlek och rimma ”hjärta” med ”sockerärta”. Det låter i och för sig rätt fånigt det med. Men är inte lika uttjatat. Bäst blir det om man är ihop med en tjej som heter Märta förstås. Då kan man skriva:

”Älskade Märta,

du finns i mitt hjärta,

söt som en sockerärta.

Som en böna med smör,

du lycklig mig gör,

när vi gör det som älskande bör.”

Men om man skriver en kärleksdikt med ovanstående innehåll, verkar man ju inte så smart precis. Ovanstående dikt är alltså fånig. Men dock inte pekoral. För då skall det finnas stilbrott som gör att man förstår att diktaren inte uppfattar hur fånigt han skriver. Att man med stort allvar skriver fånigheter utan att vara medveten om att det är det man gör. Folk som med stort allvar säger fåniga saker är rätt jobbiga. Man får ta fram skämskudden och gömma ansiktet i denna. För fånigheter sagda med stort allvar gör det fåniga pinsamt fånigt. Om man på fullt allvar skriver nedanstående är det pekoral:

”O, nation av stolta människor och granar,

framför oss vi oändlig storhet anar.

Med all vår kraft och kropp vi låter klokhet lysa

och inför helgen vi alla fredagsmysa.

Vår godhet är oändlig

vi älskar rättvisa och fred.

De slantar vi har över

slösar vi i Ullared.

Tänkt att jag kan skriva något så oerhört dumt. Det gör mig faktiskt lite glad.

Ha en bra fredag

Peter