Hej vänner!

Ibland skulle jag önska att jag hade ett arbete som inte var så känslomässigt engagerade. För jag jobbar med människor och det är jobbigt ibland. Den här veckan har varit besvärlig på det sättet. När jag var yngre och nyutbildad trodde jag att jag på sikt skulle bli mindre känslig och lite luttrad. Men så har det inte blivit utan jag är känsligare än någonsin. Och det börjar bli besvärligt.

Så jag har känt mig som en rätt dålig arbetare i vingården den sista tiden. Det uttrycket kommer ju från bibeln. Jesus har ju någon sorts rätt oförståelig liknelse om arbetare och en vingård om jag minns rätt. Men riktigt vad det handlar om har jag glömt. Men om jag jobbade i en vingård skulle jag försöka göra mitt bästa. För vin är ju trevligt  till en hel del mat. Gör den liksom ännu godare. Som rödvin till lammstek och torrt vitt vin till skaldjur. Men till en del mat passar det dåligt. Som till stekt salt sill eller surströmming. Till det är det bäst med öl och brännvin.

Jag och katten är ensamma tillsammans den här helgen.Vi går runt och ser lite sura ut bägge två. Vi åldras tillsammans och med ålderns rätt säger vi att det mesta i världen liknar fan. Gnällighet och missnöje är liksom vår livslust nu för tiden. Jag säger: "visst är det för djävligt" och då tittar katten på mig och håller med. Jag går alltså runt med känslan att göra ett halvtaskigt jobb i en värld fylld av djävelskap. Det är minsann ingen rolig känsla. Nu kanske någon får lust att muntra upp mig med några tröstande ord. Men det får denne någon ge fan i. Jag log en stund i morse så det är gjort för idag. Så det är avklarat.

När man är 63 år kan man plötsligt börja tänka på de händelser som man varit med om fram till nu. Iallafall har det hänt mig. Jag har faktiskt varit med om en del riktigt jobbiga saker i livet. Förr har jag inte riktigt velat tillstå det och tänkt att jag har väl inte varit med om så mycket värre saker än andra. Men nu inser jag att det har jag nog. Jag tror också att det fortfarande påverkar mig mer än jag trott. Sådant kan man plötligt börja tänka på när man är 63 år tydligen. Gamla problem kan bli som nya för en stund. Faktiskt helt onödigt och rätt jobbigt. Dikt om detta:

Den kvällen gick jag
till gränsen, där allt var stilla
och kallt.

Det var vår och
blåsippor blomma
i skogen överallt.

Så vände jag mig
och såg den väg som
 jag gått.

Såg på de dagar
av glädje och smärta
jag fått.

Jag grät väl
en del över det
svåra som hänt.

Och kände på nytt
det jag då hade
känt.

Men det är ju
dumt och meningslöst
här.

I en tid som har
nog med egna
besvär.


Peter