Hej vänner

Det blåser småspik på Gotland idag och det skall tydligen öka och blåsa ännu värre mot kvällen. Katten som har koll på vädret stannade inne i morse. Han satt i fönstret och kollade en stund sedan gick han och la sig igen. Själv skall jag väl gå ut en sväng till havet och se på detta stormande hav. Men man är glad att man inte är på havet när det blåser på det här viset.

Nu för tiden är vi ju oftast förvarnade när det blåser upp till storm. Om vi är förståndiga lyssnar vi på sjörapporten och söker lä om de där säger att det kommer bli besvärligt blåsande. Men så kunde man inte göra förr i världen. Då seglade folk ut på havet utan att han en aning om huruvida det skulle bli stormoväder eller inte. Men så var det många fiskare och sjömän som aldrig kom tillbaks heller.

Stormar har ibland påverkat historien. Som de två erövringsförsök av Japan som Kublai khan gjorde då han skickade tusentals båtar för att erövra landet på 1200-talet. Bägge gångerna blev det storm. Vilket gjorde att båtarna antingen förliste eller drev tillbaks till Korea. Japanerna kallade dessa vindar för "gudomlig  vind" vilket tydligen heter "kamikaze" på japanska. Det var därför de japanska självmordspiloterna kallade sig just detta under andra världskriget.

I Apostlagärningarna står det om en storm som drabbade Paulus utanför Kreta när han var på väg till Rom. Det är en fin beskrivning. Det står: "De lättade ankar och följde Kretas kust. Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land. Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den. Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten. Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så. Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten, och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord. Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning." Men det gick till slut bra. Båten strandade på Malta och alla överlevde.

En annan storm som jag tänker på är den som drabbade den "Spanska armadan". Tanken var ju att man skulle erövra England  och den spanske kungen Filip II skickade iväg 137 skepp för att fixa detta. Men det gick alldeles åt skogen. Först förlorade man två båtar ett mindre slag i engelska kanalen. Men då hade man ju ändå kvar en hel del båtar för att göra ett nytt försök. Men när man seglade runt Irland började det blåsa upp till orkan och 50 båtar förliste i denna. Så det blev inget av med erövringen av England. Om det hade fungerat hade väl Engelsmännen snackat spanska idag. Vilket de säkert är glada att de slipper.

Så det bästa är helt klart att hålla sig på land när det stormar.


Peter

Hej vänner!

Det är lördag och ute är det ett ruggigt väder. Det regnar, blåser och är rätt kallt. I Nikkaluokta är det tre plusgrader. Men i morgon får de där boende glädja sig åt tre minusgrader. I slutet på oktober bör man alltså inte befinna sig i Nikkaluokta. Frågan är om man bör befinna sig Visby heller.

Det är rätt mörkt ute. Man måste tända lamporna för att se ordentligt. Så över detta land har nu kommit ett stort mörker. Det är en tråkig historia. En del tycker den här tiden är lite mysig. Att det är mysigt att tända ljus och laga värmande soppor. Själv avstår jag gärna från detta om man därigenom kunde slippa det förbannade mörkret. Jag läste om ordet "mörker" i Wikipedia och då stod det: "Mörker är frånvaro eller brist på ljusstrålar. Den mörkaste delen på dygnet infaller på natten. Som poetisk term kan mörker syfta på ondska, men också nedstämdhet."

Framför oss ligger nu alltså månaden november. Man trevar sig i mörker fram till sin arbetsplats på morgonen. Sedan är det några timmars skymning innan man trevar sig hem igen. Vi lever alltså i det tilltagande mörkrets tid på mer än ett sätt. Ty även ondskan tycks vara tilltagande. Vilket periodvis gör mig nedstämd. Men idag är jag på rätt bra humör trots allt.

Utanför mitt fönster kvittrar gråsparvarna och verkar vara i fin form även de. Jag har börjat mata fåglarna. Något som gråsparvarna verkar uppskatta och glädjas åt. Även så blåmesar och talgoxar.  Framför dem ligger en lång vinter att överleva. Så de är nog glada över att de får lite käk av mig. Gråsparvar har förresten rätt taskigt bordsskick. De stänker frön och jordnötter kring sig som en övertrött ettåring. Så nedanför på gatan matar jag också Visbys alla duvor när de är i farten. Så duvornas påtagliga övervikt beror alltså delvis på mitt fågelmatande. Min övervikt är förresten något som jag jobbar med för tillfället. Det är rätt tråkigt. Men nog bra att ta itu med om jag förstått rätt. Det skall visst minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar om man minskar lite på kistan.

Jag har sett att affärerna har börjat göra reklam för den onödiga, nyskapade och fåniga helgen Halloween. Den har ju sitt ursprung på Irland men utvecklades i USA till den grad av fånighet den har idag. Vad jag förstått var det bland annat en affär som heter Buttricks som började göra reklam för firandet av denna högtid år 1997. De säljer ju bland annat utklädningskläder och otäcka masker och ville väl öka sin försäljning av eländet. Sedan hängde en massa andra månglare på för att få sälja godis och pumpor. Och ungarna tyckte naturligtvis att det var kul att går runt och idka utpressning. De ringer på och säger "bus eller godis" och då gäller det att vara förberedd och ge de små skojarna rejält med det sistnämnda. Annars vet man ta mig fan inte hur det kan gå.

Men Allhelgonadagen är en fin dag tycker jag. Det är fint med alla ljus på gravarna. Tyvärr har jag ju ett helt hav mellan mig och mina föräldrars och äldsta systers grav. Så det är inte bara att pipa över och hälsa på dem. Men kanske skall jag göra så i år. Vi får se. Annars får jag väl skicka något ombud som får tända ett ljus från mig. Dikt om hur det kommer bli om jag åker.

Så är det november
och mörkt
novemberhav

Över vilket jag skall fara 
för att hälsa på
er grav

Jag skall tända
ljus och minnas
hur vi möts förut

För nu vid varje avsked
är det något
som tar slut

De sista löven
faller och ljusen
fladdrar lugnt

I morgon kanske glädje,
men ikväll
så är det tungt


Peter

Nu är det oktobers
korta tid
med löv i guld
och rött

Och jag är
del av denna
tid och rätt så
grå och trött

Så går jag
i höstens tid
och tänker på
det som hänt

På sol och mörker
tänker jag
och på det 
jag känt

Så kom ett minne 
av en kall
oktoberdag

Vi gick på gula
löv ihop
i parken
du och jag

Jag förstod att
vår tid var slut
och frös och grät
väl över det

Jag vet det gjorde ont,
men det är allt
jag minns och
vet

Hej vänner!
Som ni vet var jag i Ravenna i Italien för någon vecka sedan. Bland mycket annat besökte jag då Galla Placida i hennes mausoleum. Hon ligger visst inte där. För hennes sarkofag är tydligen tom om jag förstod guiden rätt. Nu har jag läst att innehållet i sarkofagen brann upp 1577. Varför vet jag inte. Men jag tror inte Galla Placida brydde sig så mycket, för hon dog redan år 450 e.kr. Men hennes mausoleum är väldigt fint med vackra mosaiker.

Galla Placida hade ett spännande liv. Hon var dotter till kejsar Theodosius och hans fru Galla. År 410 e.kr intog ju visgoterna under ledning av kung Alarik Rom. Det blev ju det definitiva slutet på den romerska antiken i Västeuropa. Fast Rom hade redan mist sin betydelse som huvudstad för kejsarna hade sedan länge oftast bott på annat håll. 

Men Galla Placida blev Alariks fånge i samband med erövringen av Rom. Alarik hade en svåger som hette Ataulf. När Alarik dog 410 blev Ataulf kung efter honom. Han blev också kär som en klockarkatt i Galla Placida. Nu var det så att kejsaren i Konstantinopel hade lovat en hög militär som hette Constantius att få gifta sig med Galla Placida. För på den här tiden hade inte ens döttrar till kejsare mycket att säga till om vad gällde vem de skulle gifta sig med. Så kejsaren gav Ataulf stränga order att genas lämna ut Galla Placida till honom. Men det gav Ataulf fan i att göra. Istället gifte han sig med henne år 413 i Barcelona. De fick en son som dog redan som spädbarn. Men bara något år senare mördades Ataulf, vilket på den här tiden var en vanlig dödsorsak. 

Galla Placida utlämnades då till kejsar Honoratius. Som för övrigt var hennes halvbror. Han uppfyllde sitt löfte och gifte bort Galla Placida med den där Constantius mot hennes vilja. Med honom fick hon två barn. Constantius blev faktiskt kejsare en kort stund år 423. Men sedan gick han och dog samma år. 

Vad jag förstår var hon sedan Ravennas härskarinna mellan åren 425 - 450. Det skötte hon visst hur bra som helst.

Så för någon vecka sedan stod jag i hennes mausoleum och såg på de fina mosaikerna där. De är mycket vackra. Det var visst Galla Placida också. Det finns en bild som visst skall föreställa henne. Men det är visst osäkert om de verkligen är hon på bilden.

Så Galla Placida levde i en tid när det romerska antika tiden bröt samman och en ny tid började. Rom fanns ju på ett sätt kvar i öster där Östrom fanns kvar till1453 då osmanerna erövrade och plundrade den staden. Men i väst gick Rom under på Galla Placidas tid och förföll efter ungefär 800 år. Man slutade underhålla akvedukterna och byggde ny hus av palatsens ruiner. Men Galla Placidas mausoleum står kvar och är hur fint som helst. Om ni kommer till Ravenna så måste ni gå dit och kolla.

Peter

Hej vänner!

Man vet ta mig fan inte om man skall skratta eller gråta. Jag läste just tidningarna på datorn. Det bör man låta bli om man vill må bra. I kvällstidningarna står det mest om tv-profiler som ägnat sig åt sexuella trakasserier och övergrepp. Men de blir ju bara exempel på svinaktigt beteende som tydligen en jävla massa män ägnar sig åt. Man börjar ju undra om en del är riktigt kloka i huvudknoppen.

Det hela började visst med att någon jätterik filmmogul i Amerika avslöjades som en riktig snuskgubbe som utnyttjat sin position till att förgripa sig på kvinnor. Sedan startade ett kvinnouppror på internet där massa kvinnor berättade att den jäveln inte var ensam om att uppföra sig som ett svin. De började minsann skriva ut namnet på snuskisarna, som plötsligt stod där med brallorna nere och fick skämmas. Och tidningarna hängde på och berättade vad hände under tv-inspelningar och fester i fyllan och villan. Och det var minsann inte småsaker tydligen, utan ibland klart brottsliga handlingar om jag förstått det hela rätt. Som inte av någon anledning inte polisanmälts.

Men bland de tokigaste jag läst om är att det tydligen finns massa gubbar som oombedda skickar bilder på sin snopp till kvinnor. Förr var ju blottare konstiga gubbar som stod gömda bakom buskar i en rock och hoppade fram om visade snoppen för kvinnor och gillade när dessa blev rädda. De höll de på med till polisen kom och tog dem. Jag vet inte vilket straff de fick i domstol. Men dömda till fängelse blev de eller inlåsta på psyket. Men tycks blottandet blivit rent virtuellt, även om funktionen tycks vara den samma. Nämligen att framkalla obehag och jävlas. En jättekonstig jävla perversion, som är man borde hitta någon lämplig behandling mot. En rejäl elstöt i organet fem till sex gånger om dagen skulle kanske hjälpa till att börja med.

Vi kan alltså konstatera att världen är alltmer galen och obegriplig. Före detta ministrar och TV-personligheter visar snoppen offentligt. USA:s så kallade president blir vald, trots att han skryter med att han som rik kan tafsa på kvinnor hur som helst. Och på den figuren röstar miljontals kvinnor. Jag begriper ingenting, trots att jag borde vara bra på att förstå mänskligt beteende.

Jag tänker på Evert Taubes visa "Rosa på Bal". Där säger ju Rönnerdal om kärlek följande: "Att ta är inte min musik, nej fröken, men att ge. Jag slösar men är ändå rik så länge jag kan se." Det är riktig, tycker jag. Att tafsa och ta på folk som inte vill det, är ett jävla uppförande och inget som riktiga män ägnar sig åt. Men att ge kärlek och smeka någon som vill bli smekt, det är karlatag det! Och i det fallet kan man gott slösa lite.

Ute skiner solen och nu skall jag snart gå ut på en prommis. Träden har börjat få fina höstfärger och grannens valnötter har börjar ramla ner. En del faller på plåttaket på hans trädgårdsskjul. Plånk, plånk låter det. Det är alltså höst igen för sextiotredje gången i mitt liv. Då är man i en ålder som på något sätt i sig är lite höstlik. Om någon månad står träden mörka och avlövade. Själv känner man sig väl lite mörk och avlövad också. Så brukar jag känna i november.


Peter

God morgon vänner!

Nu det snart slut på min semester. Men idag är jag också ledig. Jag har alltså varit i norra Italien i den region som heter Emilia-Romagna. Denna region är ju känd för sin goda mat och det är ju därifrån osten Parmigiano-Reggiano kommer. Det vi brukar kalla parmesanost. Jag var på ett mejeri och kollade hur man gör denna ost. Det var rätt intressant. Bland annat fick jag lära mig att ostarna fick bada i saltlake i flera veckor innan de lades upp på lagring. Ostarna lagras mellan 22 och 36 månader. Det är inte så att de som lagras längre är finare på något vis. Utan beroende på lagring används de på olika sätt. De yngre är avsedda att ätas som ost i bitar som annan ost. De mer lagrade är avsedda att rivas över pasta eller annat man vill krydda med ost. I Sverige finns det ju annan ost som vi kallar parmesanost. Men det är fusk. För riktig parmesan är skyddad och får bara produceras inom ett begränsat område i Emilia-Romagna. När ostarna är färdiga går en kontrollant runt och slår på den med en hammare och bara de som låter på ett visst sätt blir godkända och får en stämpel på sig. Låter det ihåligt är de inte godkända och får inte säljas som Parmigiano-Reggiano. Jag köpte en bit på mejeriet som jag nu smakat på. Den var jävligt god och nu ångrar jag att jag inte köpte en större bit.

Jag var också på en liten fabrik där man framställde parmaskinka. Ingen slakteri alltså utan skinkorna kom dit för att bli parmaskinka där. Det var också spännande men det luktade faktiskt inte något vidare gott i den fabriken. Det luktade faktiskt rätt äckligt. Men när skinkorna var färdiga var de jättegoda. För efter visningen fick vi smaka på den färdiga produkten. Hur gott som helst!

Så parmaskinka luktar alltså rätt jobbigt när den framställs men blir jättegod. Det finns ju mat som luktar lite speciellt men är god att äta. Det gäller ju till exempel också en del danska ostar som Havarti. Men det mest strålande exemplet är nog den oöverträffade delikatessen surströmming! Även den har ju en lite speciell doft som en del inte uppskattar. Men när den hamnar på en bit tunnbröd med mandelpotatis och lite rödlök blir den ju bland det godaste som går att stoppa i munnen.

Jag har ibland funderat på att starta en surströmmingsresturang. Då det skulle kunna bli mindre uppskattat att ha en sådan restaurang som granne så måste den ligga lite avsides. Jag tänkte att man skulle kunna ha en pråm som man drar ut på Riddarfjärden med turister. Sedan håller man ett föredrag om maträtten ifråga för passagerarna. Om att det krävs mod och styrka för att våga ta den första tuggan och att det inte är något för sillmjölkar. Då kommer alla macho-gubbar känna sig tvungna att pröva. Är det japaner ombord kan man säga att det är modigare att käka en strömming, än den giftiga blåsfisk som de äter hemma. Den kan man ju dö av om den tillreds på fel sätt. Är det amerikaner ombord kan man citera fordreklamen: ”Real men don´t eat suchi”. Men att de minsann äter ”fermented herring”. Sedan ger man gästerna en rejäl nubbe, så de får lite mod och därefter öppnar man burkarna. I början kan ju några bestämma sig för att simma iland. Men de som är modiga och vågar smaka kommer snart börja himla med ögonen och utropa ”gud så gott”. Sedan får de öl och några nubbar till samt ett intyg på att de vågat äta surströmming att visa upp för frugan. Är hon från USA kommer hon säkert slå ihop händerna och säga: ”you are such a brave man” och sätta upp intyget på väggen hemma. 

Jag vet inte riktigt hur jag skall få damer att våga smaka på delikatessen. Kanske säga något om att den gör att man ser betydligt yngre ut än man är och att Jane Fonda minsann käkar en burk om dagen för att behålla formen. Samma sak gör sångerskan Cher som aldrig behövt en enda plastikoperation på grund sin vana att börja varje morgon med en klämma med surströmming och mandelpotatis. Det är min affärsidé.

Peter

Hej igen vänner!

Jag har alltså varit i Ravenna. Där ligger ju Dante Alighieri (ca 1265-1321) begravd. Jag var och tittade på hans grav och den var fin. Dante levde ju ett krångligt och besvärligt liv. Han var indragen i massa politiskt strul på sin tid och han blev faktiskt dömd till döden två gånger. Dessutom var han osams med påven och en massa andra gubbar. Men på gamla dar flyttade han till Ravenna där han dog. Han hade visst varit i Venedig och där blivit smittad med malaria. Det var inte helt ovanligt på den tiden. När jag var i Bologna fick jag lära mig att där fanns det från början massa kanaler precis som i Venedig. Men då så många blev smittade av ohyra på grund av dessa kanaler fyllde man igen dem. Nu finns det bara en liten kanalbit kvar som minne av hur det en gång såg ut.

Dante skrev ju, som ni vet, ”Den gudomliga komedin.” Den handlar ju om hur han med hjälp av den romerska poeten Vergilius besöker olika delar av dödsriket. Han kollar in hur det är att vara i skärselden, helvetet och himmelen. Men helvetet är nog det som är mest spännande. Det består av nio kretsar av stigande jävlighet. I den första kretsen lever de som var bra människor som levde före Kristus och därför inte hade en chans att bli kristna, på grund av detta. De har det rätt bra trots att de är i helvetet. De får liksom fortsätta leva ungefär som de gjorde innan de kom till helvetet.

Men redan i nästa krets blir det rätt jävligt. För där blåser själarna till dem som levt sexuellt utsvävande omkring i en jävla blåst. Så nu får de minsann sväva runt som straff för sina tidigare utsvävningar i sex och otrohet. I nästa krets straffas de som frossat i mat och dryck. De får ligga i gyttja medan det regnar och haglar på dem. Så där håller det på och blir allt jävligare för varje krets till man kommer till den nionde där förrädarna sitter fastfrusna i is medan Satan själv tuggar på deras huvuden. Där sitter minsann Judas och Brutus till exempel och blir tuggade på. Numera är väl även Quisling och Stig Bergling fastsatta i isen. Måste vara en jobbig situation. Så bli inte förrädare om du inte gillar att sitta fast i is och vill bli tuggad på av Satan. Det är inte så kul att blåsa runt eller ligga i gyttja heller förstås. Så det är bäst att skärpa sig minsann.

I kväll såg jag förresten på Aktuellt. Där var det en gubbe som var socialdemokratiskt

kultur- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm som hette Roger Mogert. Han hade tydligen sagt att de som vill ha tyst och lugnt på biblioteken hade främlingsfientliga åsikter. Det var tydligen så att man på sina håll fått stänga bibliotek för att störiga ungdomar kommit dit och stökat och varit hotfulla. Nu menade den där Mogert att de som skrivit om detta och varit upprörda, hade någon sorts dold agenda. Det var en journalist där som tyckte att det var lite orättvist att bli kallad främlingsfientlig, bara för hon skrivit om stök och stängda bibliotek. Men den där Mogert babblade på som en amerikansk president av värsta slag. Som Dante så riktigt sa: ”Den oskicklige smeden klandrar järnet”. Det oskickliga borgarrådet klandrar tydligen journalister.

I Visby finns ett jättefint bibliotek. Jag är ofta där och det är hur lugnt som helst. Möjligtvis kan man höra lite glada skratt från barnavdelningen. Men det stör ju inte, utan är bara kul. Kanske är det någon som läser ”Pannkakstårtan” av Sven Nordqvist. För då kan man ju inte låta bli att skratta.

Undra förresten var Dante hade placerat borgarråd som snackar strunt. Någonstans i mitten gissar jag. Kanske i den femte kretsen. Där han tvingas umgås med våldsamma och hotfulla gängmedlemmar som kissar på hans cykel. Så kan det gå om man inte tänker sig för.

Peter

 

Hej vänner!

Jesus dog aldrig i Ravenna. Som en del av er vet har jag varit i Italien en vecka. På denna korta tid han jag med väldigt mycket. Bland annat besökte jag Ravenna. Det har jag länge längtat efter att få göra. Nu fick jag på riktigt se alla de fantastiska mosaiker som jag tidigare bara sett på bild. Det var en stor upplevelse. Ibland blir man ju besviken när man på riktigt får se det man tidigare bara sett fotografier av. För fotografen har valt en särskilt bra vinkel eller ljussatt på ett förmånligt sätt, så bilden nästan blir bättre än det verkliga objektet. Men så var det inte här. Mosaikerna var så fantastiska att jag blev liksom överväldigad. Vi var inne i kyrkan San Vitale och San Apollinare Nuovo basilikan. Miljoner små glasbitar som pillats ihop till fantastiska bilder.

I Basilikan finns rätt mycket bilder av berättelser ur Nya testamentet som man känner igen. Som hur Jesus ber några lärjungar sluta fiska och hänga med honom istället och undret med fiskarna och bröden till exempel. Men av korsfästelsen finns inte en bild. Ingenstans något otäckt krucifix med någon plågad Jesus som lider för våra synder. Tvärtom ser Jesus rätt glad och stolt ut och verkar ha rätt trevligt medan han knallar runt och gör under. Det beror på att på att byggandet av denna kyrka visst påbörjades under Teodrik den store (454 – 526 e.kr) och han var ju som andra östgoter anhängare av den arianska versionen av kristendom. Jag vet inte så mycket om arianismen mer än att de inte trodde på treenigheten utan menade att Jesus var skapad av gud men inte var gud själv utan en människa. Det tyckte väl att treenigheten var för ologisk och dum att man inte kunde tro på sådana dumheter. Dessutom fanns det ju vid den här tiden inget första testamente fastställt utan flera evangelier som sedan inte kommit med. Hur som helst tyckte Teodrik och hans östgoter inte att korsfästelsen var speciellt viktig. Eller så var de inte så säkra på att den hänt. Kanske tyckte det att det var en tråkig del av Jesus liv som de inte vill föreviga i mosaiker. Så de struntade i det och gjorde mosaiker av under och trevligheter. Det finns en bild av den sista måltiden. Men här är det mest en fest vilken som helst och Jesus sitter inte i mitten utan hänger med på ett hörn.

Arianismen blev stämplad som kätteri av den katolska kyrkan och förbjöds till slut. Men som tur är lyckades man inte förstöra alla mosaikerna i Ravenna fast man visst planerade att göra så. Det hade varit för hemskt. Man bör aldrig förstöra det som är fint och vackert. Man bör till exempel ge fan i att bygga ett åbäke till Nobelmuseum på Blasieholmen i Stockholm.

En annan intressant sak med Teodrik den store är att han antagligen är omnämnd på runstenen som står i byn Rök i Östergötland. På den finns en strof som lyder: ”Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar."

Tjodrik skall tydligen vara Teodrik har jag lärt mig. Men varför han är med på en sten i Östergötland har jag ingen aning om. Men att Jesus aldrig dog i Ravenna vet jag, för det har jag själv kontrollerat.

Peter

Ibland vill jag

resa mig och gå genom

höstens skogar,

till en plats där jag hör hemma.

Det finns en koja där

och utanför den,

en björk med gula löv

och en kvarglömd rostig lie.

Och stjärnor tänds

om kvällen och

stilla faller björkens

löv ett efter ett.

Så tar jag ut en köksstol

och sitter och väntar

på att det sista ljuset

skall försvinna.

Så är jag här för en stund,

inget innan och inget efter

bara här, bara nu

och jag tänker på

att här är livet.

Utan oro är jag 

ensam under stjärnorna.

Ibland vill jag

resa mig och gå genom

höstens skogar

till en plats där jag hör hemma.

God kväll vänner!

Det har ju meddelats vilka som fick nobelpris i medicin, kemi och fysik den här veckan. Det är alltid spännande.

I medicin var de tre gubbar som kommit på hur cellernas klocka fungerar. Som talar om för blommor att sluta sin kronblad på kvällen eller börja dofta nattviol om natten. Vår kropp gör ju också massa anpassningar under dagen. Fast det märker vi väl oftast bara när vi flyger flygplan långt åt öster eller väster och kommer i otakt i hela systemet. Våra kroppar är anpassade till en snurrande jord med natt och dag. Vi är inte gjorda för att fara runt för fort över klotet. För då blir degiga i skallen och blir konstiga i magen. Orsaken till detta fenomen har alltså nu förklarats av nobelpristagarna i medicin.

Nobelpriset i fysik tillföll de som hade lyckats detektera gravitationsvågor. Det är tydligen någon sorts vågor som uppstår när svarta hål kolliderar i rymden, till exempel. Då uppstår någon sorts vågor i rumtiden. Den liksom gungar till på något sätt så att det blir en våg som fortplantar sig genom universum. Nu måste jag erkänna att jag inte begriper ett jota av detta. Men jag tycker att "rumtiden" är ett vackert ord. Låter lite romantiskt på något sätt. "Älskling låt oss mötas i rumtidens värme och låt oss uppfylla universum med gravitationsvågor", skulle man kunna skriva. Speciellt om man har en vattensäng. Fast de var länge sedan man hörde om någon som köpt en  sådan konstig säng. Folk blev visst sjösjuka i dem. Men när svarta hål slår sina påsar ihop i rymden uppstår minsann en våg som fortplantar sig i hela rymden. Det är annat det än den våg  som kan uppstå i en vattensäng vid fortplantning där. Som kan göra en sjösjuk.

Nobelpriset i kemi får några killar som hittat på ett sorts supermikroskop som gör att man kan se biomolekyler. Man kan till exempel se hur virus och andra jättesmå grejer ser ut. Något som tydligen kan vara till hjälp när man skall konstruera nya mediciner. Kanske kan man konstruera en liten biomolekyl som far runt i kroppen och slår ihjäl alla elaka virus med ett pyttelitet brännbollsträ.

Imorgon skall visst nobelpriset i litteratur delas ut. Undra vem som får det i år. En sak är säker, det blir inte en amerikansk rockpoet. Det kommer nog inte ske på ett tag. Kanske blir det någon mer okänd författare från någon avlägsen del på jordklotet. Eller en norrman. Man kan aldrig så noga veta var Svenska akademin hittar på.

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på runstenar. Jag kan ju läsa runor och ofta förstår jag en hel del vad som står på dessa stenar. Ibland står det ord som inte används längre. Men ofta är det inte så svårt att läsa. Dessutom står det ju nästan samma sak på de flesta stenar. Alltså att den och den lät resa stenen efter den och den. Sedan står det vem som ristade stenen eller att gud skall hjälpa den och dens ande. I Uppland är det ofta en gubbe som heter Öpir som ristade stenen. Den där Öpir måste varit efterfrågad värre som stenristare. Han måste haft en full orderbok om man säger så.

Öpir betyder visst "skrikaren" eller något sådant. Kanske var han en jävla gaphals. Men han var duktig på att rista runstenar minsann. Texterna är som sagt ofta rätt förutsägbara och tråkiga, men slingorna som texterna är skrivna i är desto finare. Men man får trots allt veta en del om de som det stod om  i runorna. Till exempel om någon dött utomlands eller varit en god hustru. Det skulle minsann ristas in i sten så vi inte skulle glömma bort att de varit här på jorden.

I Täby bodde en mallig gubbe som hette Jarlabanke. Han lät rista ett helt gäng stenar där han berättar att det minsann är han som gjort bron folk knallade på. På flera av dessa stenar står det dessutom att han "ensam ägde hela Täby". Det måste varit fint att äga hela denna kommun norr om Stockholm. Gott om plats och då var ju inte hela jättestora Täby centrum byggt. Så Jarlabanke slapp villa bort sig i denna jättebyggnad. Han slapp vidare köpa sina kläder på Hennes och Mauritz. Ej heller behövde han inhandla sina byxor på Dressman. Han behövde inte trängas på McDonalds, med massor av ungar som gråter för de fått fel leksak i sitt "Happy meal". Han gick mest runt och kollande var han skulle bygga nästa bro och sätta upp en skrytsten till. Frid över hans minne.

Man kanske skulle låta rista en runsten över sig själv och ställa upp lämplig plats. Då kunde det stå: "Peter ristade denna sten efter sig själv. Det var jättesvårt." Sedan kunde denna sten resas på en kulle någonstans och folk skulle gå förbi och säga: "undra vad den där Peter var för figur". Och hundratals år senare skulle folk fortfarande fundera på vem jag var och varför min handstil var så ful.


Peter

Hej vänner!

Igår var jag på baggauktion. Det var spännande. Först auktionerade man ut de något äldre baggarna. Jag tyckte de såg fina och virila ut på alla sätt. Men tydligen såg experterna att de inte var så mycket att lägga någon större summa på. Men sedan kom de yngre baggarna in och då steg priserna rejält. Unga, pigga, fina i hullet och pälsen. Jag fick liksom lust att gå och sätta mig bland de gamla billiga exemplaren. Speciellt den stackare av dessa som ingen bjöd på. Han ligger nog löst till nästa gång han får träffa veterinären. Hade jag en gård skulle jag minsann bjudit på gamlingen och köpt några äldre damer till honom som sällskap. Sedan skulle vi sitta i höst och begrunda livet tillsammans. Tänk om man själv skulle vara en någon äldre bagge. Någon skulle komma och titta på en. Nypa lite på ett känsligt ställe, skaka på huvudet och säga: "Den där är inget att bjuda på". Kan inte kännas så kul. Men gammelbaggen och jag skulle sitta tillsammans och se solen gå ner bakom träden och han skulle titta på mig och säga: "Jag vet hur det känns".

Jag läste att det inte blev så mycket av nazistiskt marscherande i Göteborg. Man ville tydligen knalla en väg som man inte fick och lydde inte ordningsmakten och började bråka och vara dum. Det är nämligen så att man ska följa lagarna och lyda dem som har i uppgift att upprätthålla dem.  Annars blir man häktad, lagförd och straffad. Som vanligt hade nazisterna sällskap av sina maskerade våldsverkande kompisar på yttersta vänsterkanten, som också gillar att bråka och slåss. Så de försökte så gott de kunde jävlas med polisen de med. Hela eländet kostade väl antagligen en jävla massa pengar som kunde används till något bättre. Så i fortsättningen tycker jag att extremister får betala för polisinsatsen själv ur egen ficka. Det är ju synd att slösa skattepengar på sådan skit. Kunde läggas på barnsjukvård till exempel.

Frågan är hur tolerant man kan vara mot de intoleranta. Så länge de bara är någon sorts konstig sekt på några hundra personer så hotar det väl egentligen inte demokratin. Då är det väl mer andra medborgare som blir hotade av dem och det är ju hemskt. Men styrelseskicket är inte hotat. Sådana där personer har ju inte heller något intresse att väcka sympati utan tycker det är hel ok att vara illa omtyckt. Som Hjalmar Söderberg så insiktsfullt skriver i romanen Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Undra var de gick snett för de som löpt linan ut och trivs med att vara avskydda och föraktade av alla, utom av sina kompisar. Låter så jobbigt och tråkigt. Själv vill jag gärna vara älskad och lite beundrad ibland. Gärna av damer.

Fast egentligen är det konstigt hur lite folk med makt lär sig av historien. År 1916 inträffade ju påskupproret i Dublin. En mindre grupp irländare som ville frigöra Irland från England ockuperade Dublins centrum. Det upproret hade ingen större folklig förankring och många irländare tyckte att hela grejen var lite löjlig. Men på grund av den brutalitet som upproret slogs ned med vände opinionen och efter en massa krig och elände blev Irland en egen republik. Hade engelsmännen förhandlat och benådat upprorsmännen hade kanske Irland varit en del av England idag. Nu försökte man med våld och dödsstraff förhindra att Irland blev fritt. Vilket ledde till just det.

Eller när Hitler försökte knäcka det engelska motståndet genom att försöka bomba det engelska folket till underkastelse. Vilket gjorde engelsmännen än mer bestämda och eniga i sitt motstånd.

Nu verkar den spanska regeringen upprepa bedriften att ena hela Katalonien för utbrytning från Spanien, fast stödet för detta inte var entydigt. På nytt lyckas man ställa till det så att man genom att med våld stoppa en förändring man inte gillar, fixa så att den förändringen sannolikt sker. Så otroligt korkat.

Som Esaias Tegnér så riktigt skriver: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, 
Det dör som en stormvind i öknen bort. " Man får väl hoppas att har rätt. 

Det är alltså söndag kväll och vårt lila blåa klot rullar på, medan solsystemet rör sig med sikte på Lyrans stjärnbild. Det sista hittade jag på för att det lät fint. Jag tror att det står något sådant i Harry Martinssons dikt "Aniara". Men jag vet att det står så här: "Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld. Ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.Men det finns inget skydd mot människan." När jag tänkte på dessa rader blev jag på något sätt ledsen igen. Jag tycker det känns jobbigt att tänka på allt ont människor gör mot varandra. Och jag kan inte sluta tänka på det, fast jag försöker.

God natt och sov gott.

Peter