God morgon vänner!

Nu det snart slut på min semester. Men idag är jag också ledig. Jag har alltså varit i norra Italien i den region som heter Emilia-Romagna. Denna region är ju känd för sin goda mat och det är ju därifrån osten Parmigiano-Reggiano kommer. Det vi brukar kalla parmesanost. Jag var på ett mejeri och kollade hur man gör denna ost. Det var rätt intressant. Bland annat fick jag lära mig att ostarna fick bada i saltlake i flera veckor innan de lades upp på lagring. Ostarna lagras mellan 22 och 36 månader. Det är inte så att de som lagras längre är finare på något vis. Utan beroende på lagring används de på olika sätt. De yngre är avsedda att ätas som ost i bitar som annan ost. De mer lagrade är avsedda att rivas över pasta eller annat man vill krydda med ost. I Sverige finns det ju annan ost som vi kallar parmesanost. Men det är fusk. För riktig parmesan är skyddad och får bara produceras inom ett begränsat område i Emilia-Romagna. När ostarna är färdiga går en kontrollant runt och slår på den med en hammare och bara de som låter på ett visst sätt blir godkända och får en stämpel på sig. Låter det ihåligt är de inte godkända och får inte säljas som Parmigiano-Reggiano. Jag köpte en bit på mejeriet som jag nu smakat på. Den var jävligt god och nu ångrar jag att jag inte köpte en större bit.

Jag var också på en liten fabrik där man framställde parmaskinka. Ingen slakteri alltså utan skinkorna kom dit för att bli parmaskinka där. Det var också spännande men det luktade faktiskt inte något vidare gott i den fabriken. Det luktade faktiskt rätt äckligt. Men när skinkorna var färdiga var de jättegoda. För efter visningen fick vi smaka på den färdiga produkten. Hur gott som helst!

Så parmaskinka luktar alltså rätt jobbigt när den framställs men blir jättegod. Det finns ju mat som luktar lite speciellt men är god att äta. Det gäller ju till exempel också en del danska ostar som Havarti. Men det mest strålande exemplet är nog den oöverträffade delikatessen surströmming! Även den har ju en lite speciell doft som en del inte uppskattar. Men när den hamnar på en bit tunnbröd med mandelpotatis och lite rödlök blir den ju bland det godaste som går att stoppa i munnen.

Jag har ibland funderat på att starta en surströmmingsresturang. Då det skulle kunna bli mindre uppskattat att ha en sådan restaurang som granne så måste den ligga lite avsides. Jag tänkte att man skulle kunna ha en pråm som man drar ut på Riddarfjärden med turister. Sedan håller man ett föredrag om maträtten ifråga för passagerarna. Om att det krävs mod och styrka för att våga ta den första tuggan och att det inte är något för sillmjölkar. Då kommer alla macho-gubbar känna sig tvungna att pröva. Är det japaner ombord kan man säga att det är modigare att käka en strömming, än den giftiga blåsfisk som de äter hemma. Den kan man ju dö av om den tillreds på fel sätt. Är det amerikaner ombord kan man citera fordreklamen: ”Real men don´t eat suchi”. Men att de minsann äter ”fermented herring”. Sedan ger man gästerna en rejäl nubbe, så de får lite mod och därefter öppnar man burkarna. I början kan ju några bestämma sig för att simma iland. Men de som är modiga och vågar smaka kommer snart börja himla med ögonen och utropa ”gud så gott”. Sedan får de öl och några nubbar till samt ett intyg på att de vågat äta surströmming att visa upp för frugan. Är hon från USA kommer hon säkert slå ihop händerna och säga: ”you are such a brave man” och sätta upp intyget på väggen hemma. 

Jag vet inte riktigt hur jag skall få damer att våga smaka på delikatessen. Kanske säga något om att den gör att man ser betydligt yngre ut än man är och att Jane Fonda minsann käkar en burk om dagen för att behålla formen. Samma sak gör sångerskan Cher som aldrig behövt en enda plastikoperation på grund sin vana att börja varje morgon med en klämma med surströmming och mandelpotatis. Det är min affärsidé.

Peter