Ibland vill jag

resa mig och gå genom

höstens skogar,

till en plats där jag hör hemma.

Det finns en koja där

och utanför den,

en björk med gula löv

och en kvarglömd rostig lie.

Och stjärnor tänds

om kvällen och

stilla faller björkens

löv ett efter ett.

Så tar jag ut en köksstol

och sitter och väntar

på att det sista ljuset

skall försvinna.

Så är jag här för en stund,

inget innan och inget efter

bara här, bara nu

och jag tänker på

att här är livet.

Utan oro är jag 

ensam under stjärnorna.

Ibland vill jag

resa mig och gå genom

höstens skogar

till en plats där jag hör hemma.