God morgon vänner!

Klockan är 6:43 på morgonen och jag är vaken och pigg. Har redan ätit lite frukost till och med. Det är konstigt med mig att när jag skall gå upp och jobba är jag ofta jättetrött. Men när jag är ledig och borde få ha sovmorgon vaknar jag jättepigg. På sommaren vaknar jag ofta redan vid fem när jag har semester och känner mig sugen på att ta itu med livet. Men det gör jag ytterst sällan en arbetsdag i januari. 

Jag har funderat på hur man skall få bort tankarna på den patologiska lögnaren i Vita Huset ur skallen. Som ni säkert hört brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja varje samtal dem emellan med att säga ”döden, döden, döden” när de blev äldre. Då var det liksom färdigsnackat om detta och de kunde prata om något annat och trevligare. Så borde man kanske börja göra för att slippa tänka på och prata om det jävla stolpskottet. Man säger bara ”Trump,Trump, Trump” och skakar på huvudet. Sedan börjar man tänka på och prata om något annat och trevligare. Jag tror jag skall pröva detta.

Själv är jag inte i toppform. Men kroppsligt är det rätt ok. För jag var på vårdcentralen häromdagen och fick i samband med detta lämna massa prover. De visade att jag var i fin form i stort sätt. Levern var till exempel ett praktexemplar till lever, vilket både gladde och förvånade mig lite. Men det var en del mindre saker i besiktningen som borde åtgärdas. Jag hade tydligen lite lågt med D-vitamin av någon gåtfull anledning. Så nu har jag fått D-vitaminpiller som jag skall äta. Men egentligen borde jag väl fått en resa till något soligt land som medicin. Italien till exempel. Ska ta upp detta behandlingsalternativ nästa gång jag träffar min doktor. Säga att jag nog tycker att sol och medelhavskost samt ett glas rött vin då och då är det som behövs.

Läkaren ifråga var förresten en ung och snygg tjej. Nu har jag lagt märke till att jag har börjat få svårt att bedöma yngre damers ålder. Det är liksom svårt att avgöra huruvida de är 20 år eller 30 år. Så jag kan bli förvånad när jag träffar en doktor, som jag tycker hon ser ut som hon nyligen slutat gymnasiet. Nu förstod jag att denna doktor minsann jobbat några år efter sin examen och därför knappast kunde vara 20 år. Men jag måste säga att det var en kvinna som utstrålade kompetens och ingav förtroende. Uppenbarligen en noggrann och duktig person som till och med upptäckte min vitaminbrist. 

Men som sagt är min själ något förmörkad, för det är lite ledsamt just nu. Som i den där gospeln som börjar: ”sometimes I feel like a motherless child”. Så känns det för närvarande, i denna konstiga värld i vilken jag slängdes ut i för 23180 dagar sedan. För jag tycker verkligen att livet och världen är konstigare än vanligt. Eller så har den alltid varit lika konstig men att jag just nu blivit påmind om detta faktum. 

Förra veckan var det Förintelsens minnesdag. Denna dag 1945 befriades koncentrationslägret  Auschwitz-Birkenau. När jag var barn hade detta ganska nyligen hänt. Om då någon hade förnekat detta uppenbara faktum hade han väl hamnat på låst avdelning, där han hörde hemma. Jag har ett kort  där en liten flicka står på en tågstation och tittar rakt in i kameran. Hon har just kommit till Auschwitz-Birkenau. Om några timmar är hon säkert död. Detta kort bör man titta på då och då för att påminna sig om vad rasism, nazism och andra totalitära ideologier verkligen är. Så fort någon börjar tala om att det politiska målet är viktigare än den enskilda människan, bör man tänka på detta kort. 

Peter

Hej vänner!

Jag vet inte om ni såg det men herr Trump och hans anhang har hittat på ett nytt intressant begrepp, nämligen ”alternativ facts”. Det är engelska och betyder lögn och förbannad dikt på svenska. Man kan liksom hitta på vad som helst även om det är jättelätt och kolla om det stämmer och säga att det är någon sorts alternativ sanning. Faktiskt jättekonstigt. 

Själv har jag bestämt att Sverige ligger i närheten av Japan och att huvudstaden heter Vreta kloster. Och skulle ni ha mage att ifrågasätta detta är ni antingen journalister, som är världens oärligaste människor eller helt jävla politisk korrekta. För jag har massa alternativa fakta som bevisar detta. Det finns visst foton som har manipulerats å det grövsta där landet ifråga ligger i Nordeuropa. Men det är ju bara fakta och inget att bry sig om, när det finns alternativa dito, som visar motsatsen.

Likaså finns det bilder på ett kungligt bröllop 1976 mellan kungen och Silvia. Men det skall ni inte tro på. För hon gifte sig med mig redan 1974 och det där fåniga bröllopet var bara något som Svensk Damtidning hittade på. Kungen är i själva verket lyckligt gift med Nils Axel Gardin. Och det kan jag minsann bevisa. För jag har tonvis med alternativa fakta som stödjer det jag säger. 

Nu kanske ni säger att ljuger och hittar på. Men jag säger som den store tänkaren Marx :”trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta”. Jag kommer inte ihåg i vilken film Groucho säger dessa kloka ord. Men de tål verkligen att tänka på. 

När jag var barn kunde man få höra att tungan blev svart och ramlade av om man ljög. Men det är inte sant för den där Ronald MacDonald eller vad fan han heter har sin tunga kvar i käften,  vilket är tråkigt. Vet ni förresten hur man kan märka att han ljuger? Det är bara att höra efter om han säger något. 

Peter

Hej tidsresenärer!

Som ni vet lever vi i en på många sätt förfärlig tid. Idag skall exempelvis man i USA installera en gubbe, som ni vet jag inte tycker om, till ledare för landet. En otäck historia. Men det har jag ju tjatat om så länge att det börjar bli tråkigt. Men det finns mycket annat att förtvivla över och oroa sig för. Men inte heller det orkar jag skriva om. Så denna fredag tänker jag inte skriva så mycket.

Precis nu när jag skriver detta råkade jag välta en kaffekopp över skrivbordet. Så denna dag fortsätter jävlas. Då några droppar kaffe också träffade almanackan och gjorde fläckar kommer jag minnas denna dag hela året.

Det blir alltså bara en dikt:

Som när jag vaknar

på hotellrum

i en främmande stad

Jag ser på

utlovad utsikt

och finner fasad

Så är jag då främling

som ser på en

vägg

Ensam i en stad,

med grånande

skägg

Och tiden den

rinner som sand

i sitt glas

Och rosorna dör

i sin tråkiga

vas

Här gick jag

som främling

en liten stund

På främmande gator

som en bortsprungen

hund

Peter

 

 

 

 

 

 

 

Hej vänner!

Jag har inte skrivit på länge. För nu är det vardag igen och jag har inte heller känt någon inspiration. För jag är inte på något vidare humör för tillfället och då är min hjärna klart segare än vanligt. Och då är det svårt att skriva. 

Nyheterna den senaste veckan har varit ovanligt jävliga och det har också gjort mig ledsen. Jag skulle ibland vilja bo på en ö långt ute på havet utan radio, TV och tidningar. För jag har blivit alltmer hudlös och blödig och blir numera bara ledsen och arg, när jag läser om människors jävelskap. Och inte går det inte över, utan jag ältar detta till förbannelse.

I bibeln står det om Noa och hans ark. Orsaken till att han byggde denna ark var ju, som ni kommer ihåg, att gud ledsnat på människorna han skapat. Det hade visat sig att de var ett riktigt b-lag och att det egentligen bara var Noa och hans familj som var något att ha. Resten var lika bra att spola ner i avloppet, så elaka och taskiga som de var. Som det står i bibeln:

”Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem. Men Noa hade vunnit Herrens välvilja.”

Men varför de stackars fyrfotingarna, kräldjuren och fåglarna skulle drabbas är ju konstigt. Vad fan hade de gjort? Men flatlöss och fästingar skulle tydligen få vara kvar och slippa bortspolas. Kanske hade de också vunnit Herrens välvilja av någon anledning. Så insekterna och spindlarna fick väl någon sorts egen ark för att slippa spolas bort. Men att gud var less på människorna kan man förstå.

Så gud föreslog att Noa skulle bygga en ark innan den stora spolningen skulle börja. Numera finns ju måtten utskrivna i metersystemet i bibeln. Båten skulle vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. Så om man vill bygga en ark så är det bara till och ta fram verktygen och börja snickra. Men problemet är att få tag på goferträ. För det står att man bör välja detta träslag. Det är visst någon sorts cypress som växer vid Medelhavet.   Men det går säkert bra med furu på ekspant. 

Sedan kan ju gud ta itu med den eländiga mänskligheten igen. För om han var less på den på Noas tid, måste han ju vara urless på de eländiga tvåbeningarna idag. Ställer ju mest till elände. Men den här gången tänker han nog vänta till polarisarna smält och mänskligheten dränkt sig själv. Då tänker nog gud: ”Rätt åt dem. Här får de en fin planet och sedan förstör de alltihop. Lika bra att låta dem hållas, så är de nog borta om några år.”

Noa var ju den förste som odlade vin. Kanske var det det som väckte vår herres välvilja. För själv har han ju vanan att förvandla vatten till vin så fort han får en chans. Det finns ju en latins sentens som lyder: ”in vino veritas”. Det betyder ”i vinet sanningen”. Det låter ju fint. Men vad jag förstår handlar det ju egentligen om att man när man är full har man en tendens att säga vad man tycker och tänker, utan att tänka sig för. Själv tycker jag att ärlighet varar längst. Så jag säger oftast vad jag tycker och tänker oavsett grad av berusning. Det har inte alltid blivit så bra. Men å andra sidan slipper ni överraskningar. Vad ni ser är vad ni får. Varken bättre eller sämre. Så om ni tänker att Peter nog innerst inne är bättre än han verkar, så kan ni fetglömma det. Men så tänker ni nog inte. 

Nu funderar jag på vad jag skall göra för söndagsmiddag. Det skall nog bli något enkelt, lättlagat och nyttigt. För efter helgerna tror jag det passar bra. Och när jag ser ner på min mage, så tror jag ännu mer på att det är det rätta. Kanske rökta räkor, parmaskinka och några goda röror blir bra. 

Peter

Hej vänner!

I morgon är det måndag och arbetsdag efter min långa julledighet. Jag har varit ledig från den 23 december till nu. Under tiden har det gått och blivit ett nytt år och det känns lite kluvet numer, när man börjar bli rädd om tiden och inte kan slösa med den hur som helst. Men inför detta är jag som inför så mycket annat maktlös och får bara flyta med strömmen. 

Det är alltså arbetsdag i morgon. Något som jag är lite ambivalent till numer. För jag trivs väldigt bra med att vara ledig under förutsättning att jag har saker att göra. Och det tycker jag att jag har för det mesta. Till exempel sitta och skriva till er tar lite tid men jag tycker om det. När jag skriver detta lyssnar jag samtidigt till Adagio för stråkar opus 11 av Samuel Barber och det är så vackert och vemodigt att man nästan måste gråta. Det passar fint ihop med mitt känsloläge för tillfället. För jag känner mig lite vemodig. 

Men i morgon går jag till jobbet och efter någon timme är det vardag igen. Det vet jag för så har det alltid blivit, även om det inför arbetsdagen känts att man gott kunde vara ledig ett tag till. Men, som sagt, det går fort över. 

Jag är egentligen en rätt tråkig typ numer. För jag har ingen större lust att ge mig ut på resor och äventyr. Det är i varje fall inget jag längtar efter för tillfället. Ni som brukar läsa min blogg kanske kommer ihåg att jag ibland dagdrömmer om att bo i ett litet hus på ett berg, med utsikt över ett hav av skog och en något större sjö. Och denna utsikt skall vara åt väster, så man kan sitta framför sitt hus och se solen gå ner bakom skogen och färga den något större sjön i guld. Och där skall jag sitta och dricka en kopp kaffe och fundera på vad jag skall göra nästa dag. Kanske plocka svamp eller ta kort på den i denna skog sällsynta orkidén skogsfru, som råkar växa just i närheten av mitt hus. Men det talar jag inte om för någon. Ej heller berättar jag att det vid en brant ovanför mitt hus på berget bor ett par berguvar. Jag talar inte heller om för någon var mina kantarellställen är belägna, snål som jag kommer vara. Ni får ta mig fan leta själva. Och jag skall ha en stor hund som skall heta Garm. Det skall vara en riktig bamse till hund. Antagligen en blandning mellan Irländsk varghund och Berner Sennen. Den kommer nog vara lite speciell. Sådan herre sådan hund kommer folk nog att säga och skaka på huvudet. Men på fredagarna skall jag äta surströmming, så då är ni välkomna. Det blir öl och nubbe också!

Peter

Hej vänner!

Jag sitter här och funderar på spermier. Dessa små grodyngel-liknande kamrater som fyller en viktig funktion vid vår fortplantning. För de är liksom på något sätt små egna varelser känns det som. De små stackarna skickas iväg ut i ett okänt hav för en, utifrån deras storlek, lång simtur. Riktiga tuffingar är de små svansviftande figurerna. De simmar ju längre än det hade varit för oss att simma från Visby till Nynäshamn och tillbaks igen. Fast de stackarna får ju dessutom simma i tapetklister. Om de inte skickas iväg rakt in i en gummivägg och slår huvudet förstås. Jag kollade just hur många de är som brukar ge sig iväg på detta äventyr. Så där en tre- till femhundra miljoner är det tydligen vid varje start. Vasaloppet är ju ingenting jämfört med detta. Verkar faktiskt vara onödigt många egentligen. För det är ju bara en som vinner detta lopp. Resten dör som stillahavs-laxar efter leken. En på 500 miljoner vinner, vilket är rätt taskiga odds. 

En annan intressant sak med dessa våra små besvansade vänner är att de tydligen vet åt vilket håll de skall simma. Om de inte bara har oturen att fläcka ner ett lakan på stadshotellet i Eslöv. Men om de hamnar där deras uppgift är viktigare än så, vet de tydligen åt vilket håll som är det rätta. Undra hur de kan veta det. Kanske nosar de sig fram som taxar. Eller så avger det ägg de är på väg till en vacker och oemotståndlig sång som bara de kan höra. Som sirenernas sång i Odysséen, som kunde locka män i fördärvet med sin sång. Fan vet hur det går till. Men om det är en sång, så vet jag texten ägget sjunger:

”Kom min vän och

älsklingscell

är du söt och 

jättesnäll

Vi förenas

du och jag,

sådan är

naturens lag

Kom min vän

och kyss min kropp

du som vunnit

detta lopp

Du var snabbast

du var fin

trots att han var

full av vin

Han som sände

dig i världen 

på den långa 

trånga färden

Och hon som 

all hans lust har tänt

anar inte vad 

som hänt”

Peter

  

Hej vänner!

 Idag är det trettondagsafton. För dagen därpå kom de tre vise männen kom fram till Jesus med presenter. Det den lilla bebisen fick var nyttiga saker som guld och rökelse och myrra. Guld är ju bra att få men rökelse och myrra, som också är en sorts rökelse, är bra för vet i fan.

 När jag var ung var det inte ovanligt att andra unga människor tände pinnar med rökelse. Beatles hade you varit i Indien och blivit kompis med en indisk guru och det kanske vad det som inspirerade till användningen av rökelse. Brukad lukta rätt konstigt och enligt min uppfattning rätt äckligt. Dessutom undrar jag om röken från dessa pinnar egentligen var så nyttig att inandas. Antagligen inte.

 Förresten läste jag att det i bibeln inte står hur många de vise männen var. Det kan ju varit ett helt gäng som kom med guld, rökelse och myrra. Fast då det bara står att de hade med sig tre gåvor antog man att de var tre stycken. Man hittade också på att de hette Kasper, Melker och Baltsar. 

Det finns ju en pjäs av Shakespeare som heter Trettondagsafton. Det är en stökig historia som William verkat hittat på under tiden han skriver den. Det är missförstånd och förväxlingar som gör det hela lite svårt att hänga med. Men det är i den pjäsen riddaren Andreas blek av nosen är med. Den rollen spelade skådespelaren Per Oskarsson på TV en gång på ett utmärkt sätt. Passade honom perfekt. Han var ju själv en rätt ovanlig människa. Men att spela en mager riddare som är lite dum i skallen var han bra på. Jag undrar om denna föreställning finns på SVT-play förresten. Det skall jag kolla när jag skrivit klart.

 Vet ni förresten att det finns folk som är fobiskt rädda för talet tretton och att denna fobi har ett namn. Den heter Triskaidekafobi. Måste vara jävligt jobbigt att ha denna fobi under trettonhelgen. 

Det finns ju lite olika förklaringar till att tretton är ett olyckstal. Det kan handla om att det vid Jesus sista måltid var tretton vid bordet. Men det finns också andra förklaringar. Exempelvis att den taskiga guden Loke i den nordiska mytologin, var den trettonde gästen vid den festen där han lurade den blinde guden Höder att skjuta Balder med en mistelpil. Men det fick Loke fan för senare. Dum och elak som han var. Men till slut skall Balder komma tillbaks. För i Valans spådom står det att följande skall hända efter världens undergång i Ragnarök: 

 "Osådda skola åkrar växa,
allt ont sig bättra; 
Balder skall komma. I Ropts segersalar sitta
Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?"

Och att allt ont sig bättra låter fint. Det kan det börja med omedelbart tycker jag. Oj, nu snöar det jättemycket utanför mitt fönster. Men det blir väl bättre till våren. Då Balder kommer tillbaks.

 Peter

Hej vänner!

Det blåser och snöar och värre skall det visst bli har jag förstått. Färjorna till Visby är inställda. Så jag sitter här och funderar på ingenting särskilt. Jag har börjat känna att jag upprepar mig ibland när jag skriver på denna blogg. Som förresten inte har så många läsare. Fast det gör inte så mycket för jag är så glad för de som läser vad jag skriver. Det gör det faktiskt lite roligare att skriva när några läser det man skriver. Fast jag har ju skrivit en del för byrålådan också. Och slängt en hel del saker jag skrev när jag var betydligt yngre än idag.

Det snöar alltså ute och det har fått mig att tänka på dikten ”Snöbrev” av Werner Aspenström. Den vet jag att jag någon gång skrivit om tidigare så här kommer en favorit i repris. Bara för att det snöar.

Snöbrev

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.

Ur Snölegend, 1949

Fint inte sant. Men nu har jag skrivit ett svar på detta brev. Naturligtvis inte ett lika bra brev som Werner skrev men ändå ett svar.

Från en blå veranda

Jag fick ditt brev av snö

min bror. Vi har saknat dig

sedan den hösten.

Jag minns de

gula löven som låg som guld

under din hästs hovar och doften

av mossa och fuktig jord.

Åren har gått och

jag har åldrats. Länge gick jag i skogen

och ropade ditt namn. Eller satt på min blå veranda

och lyssnade till vinden i träden. Likt den kärlekens koral

som även du har hört.

Så tack för ditt brev som mildrat

min oro, men inte min längtan.

Nu vet jag att du inte kommer åter

och att mina böner och tårar

var förgäves. Och ändå min bror, är du

i mina tankar till tidens slut.

Peter

Hej vänner!

Jag har varit på bio två gånger de sista dagarna. Först såg jag en film som hette Lion. Den skall ni se. För det var en mycket bra film. Då det redan av annonsen framgår vad den handlar om kan jag väl berätta lite för er utan att förstöra. Det handlar om en liten femårig pojke som råkar kliva på ett tåg som stannat vid något litet samhälle på Indiens landsbygd. Men tåget sätter igång och kör utan uppehåll 120 mil till Calcutta. Därifrån kan han inte ta sig hem utan får leva som gatubarn. Nu berättar jag inget mer utan nu får ni själva gå och se denna utmärkta film. Gör det!

Den andra filmen som jag såg igår var tysk och hette Min pappa Toni Erdmann. Det var en konstig film som jag inte vet riktigt vad jag skall tycka om. Om ni tänker en tiogradig skala från vardagligt normal till ovanligt jättekonstig så tyckte jag att denna film var en klar nia. Jag kan liksom inte bestämma mig för vad jag skall tycka om denna film. Den var för konstig för det. Jag vet inte om jag riktigt kan rekommendera denna långa och konstiga film.

Men det är klart att om ni gillar långa jättekonstiga tyska filmer skall ni absolut se den. Vad gäller denna film har jag lite svårt att redogöra för handlingen. Den utspelas till stora delar i Rumäniens huvudstad Bukarest. Dit kommer pappan som hittar på att han heter Toni Erdman för att hälsa på sin dotter. Sedan kör han in ett tandgarnityr i käften som skulle få en tandhygienist att gråta och sätter en ful jävla peruk på skallen. Dottern är tydligen en framgångsrik konsult på ett fint konsultföretag som är rätt speciell hon med. Lite pervers är hon också framkommer det i en intressant scen med manlig onani och ett kakfat. Ni får liksom tänka er resten själva. Sedan får även dottern ett nervöst sammanbrott och ordnar en fest där alla inbjudna måste vara nakna. Till denna fest kommer också pappan Toni Erdmann utklädd till en blandning av gorilla och snömannen. Som ni hör är denna film lite svår att riktigt förstå. Men som sagt, vill ni sitta två och en halv timme och se tyskar göra konstiga saker tycker jag absolut ni skall se denna film. Blir ett minne för livet.

Efter att ha sett denna film gick vi som sett den till en Italiensk resturang och åt god mat. Det var trevligt och gott. Dessutom behövde man ju bearbeta det man varit med om. Det är som ni vet viktigt med debriefing efter att ha sett jättekonstiga tyska filmer. Man kan nog få men för livet annars.

Peter

God kväll vänner!

I kväll deppig!

Någon klok människa sa en gång att: ”känslor är bra tjänare men dåliga ledare”. Och det är ju klokt sagt. Men nu verkar det som många tycker att det är tvärtom och låter sig ledas av känslor till den grad att de struntar i förnuft och fakta. Som att dessa spelar en underordnad roll jämfört med hur man personligen känner och att en känslor ska få vara viktigare än demokratiska beslut. ”För jag känner ju att det som bestämdes inte var bra och då tänker jag ta mig fan inte kompromissa med min övertygelse, för det känns inte bra.”

En annan sak som jag tycker är jobbigt är folk numera via internet får så mycket stöd av likasinnade att de verkar oförmögna att lyssna på de som inte håller med. Det kloka inslaget av tvivel och reflektion som ända sedan Upplysningen varit så viktig, har börjat ersättas av kotterier som är oförmögna att förstå andras synpunkter och argument. Som faktiskt i grunden kan förstå att det finns olika sätt att se på saker och att allt inte är rätt eller fel. Som i grunden också kan se att det som gynnar mig, kan missgynna någon annan och göra honom ledsen och besviken. Och faktisk bry sig om det.

För det är ju så mycket trevligare att få gillanden och glada tillrop på Facebook av sina meningsfränder, än att försöka se ur någon annans perspektiv. Man får liksom ingå i en gemenskap med de övertygade som har rätt och slipper lyssna på de som inte håller med en. Och i den gemenskapen kan man med likasinnade gå allt längre, då man bara får stöd och slipper se hur andra ser på saken. Det är dumt. Inställningen blir liksom ”varför bara ogilla och få några gillanden, när man kan hata och få många fler. Varför brottas med det komplexa som är så jobbigt när vi har så enkla svar. Dessutom är ju de som inte säkra på sin sak ofta så mesiga med sin humanism och osäkerhet. Svaga själar helt enkelt och finns det något mer föraktligt än svaghet?” Det är väl det som är början på det totalitära tänkande som till slut leder till att de som tänker annorlunda eller är annorlunda låses in i läger och fängelser.

Jag brukar ju på ett tjatigt sätt citera den engelske filosofen Bertrand Russell. Han sa ju en gång: "Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel." Och det tycker jag är så bra sagt. Men nu tycker jag dumheten blir allt större och tråkigare. Eller kanske har den bara fått större utrymme.

Tänk på barnen i Syrien och skänk en slant. För det har ni ta mig fan råd med.

Peter

Hej vänner!

Jag brukar ju ibland berätta för om mina släktingar och deras äventyr. Men jag har tidigare inte kunnat berätta den intressanta historien om Waldemar Uddenberg. Den är ju egentligen sekretessbelagd i minst 100 år av säkerhetspolisen och dess militära motsvarighet must. Orsaken var att det fanns uppenbar risk att främmande makt skulle reagera om hela historien kom fram.

Nåväl, Waldemar var ju adjunkt i tyska språket i Strängnäs. År 1964 blev han som många andra lärare i tyska inbjuden till DDR på ett seminarium kring tyska språket och tysk kultur. Waldemar var ju en något äldre man så han blev både förvånad när en ung vacker tyska började visa intresse för honom. Men han var inte dum. Så när denna unga dam efter en trevlig middag började fråga kring var han gjort sin värnplikt och om hans kontakter på politisk nivå så blev han misstänksam. Men samtidigt lite kluven då han som ogift och ensam uppskattade det kvinnliga sällskapet. Så han började berätta om sina värnpliktsår, sina vänner inom försvarsindustrin och sin nära vänskap med statsminister Erlander och dennes hustru Aina. Den vackra östtyskans öron växte som älgöron av denna information och Waldemar hade ett antal angenäma dagar för att inte säga nätter i hennes sällskap.

Men till slut var ju Waldemar tvungen att åka hem till Sverige. Men han lovade att komma åter. Han sa att vad gäller information kring Sveriges politiska ledning hade han bara berättat lite grand av allt han visste. Han var ju också nära vän med försvarsminister Sköld och denne brukade han bada bastu med varje vecka. Och i värmen med ett antal öl innanför västen var Sköld minsann inte den som höll inne med hemligheter.

När han kom hem tog Waldemar kontakt med kommissarie Brytting på Säpo. De hade varit skolkamrater och brukade träffas då och då för att spela kort i föreningen ”Kort och snaps”. Waldemar berättade alltså skamset att han blivit värvad som östtysk agent och att nätterna under värvningen varit rätt ansträngande för en äldre man. Dessutom skämdes han över att han utnyttjat situationen och sin samvaro med sin östtyska kontakt. Av Brytting fick nu Waldemar ett nytt CV av vilket det framgick att det som han hittat på vid sitt östtyska besök stämde. Vidare att han nu blivit representant för Bofors och andra företag i Sverige inom den branschen.

Vid nästa besök i Östberlin hade han liksom förra gången trevligt med den unga damen. Hon hade också trevligt med honom och det hon tidigare gjort av politisk övertygelse började hon nu göra av andra skäl. Och Waldemar fortsatte bre på om vad han visste om Sveriges försvar och politiska ledning. Men även han började bli bekymrad över att hans känslor för den östtyska agenten inte var de som en dubbelspion bör ha.

Det var då Waldemar började fundera hur han skulle komma ur situationen och helst få med sig sin östtyska agent på köpet. Som tur var planerades att man skulle fira 20-års jubileet av DDR :s tillkomst och att Sovjetunionens partiordförande Brezjnev skulle delta i firandet. Men den här gången skulle ledarna inte bara stå på ett podium utan själva delta i militärparaden. Som representant för ett land vars bilar höll hög kvalitet ombads Waldemar att från Sverige inköpa ett fordon med den säkerhet som krävdes. Man hade först funderat på att använda den östtyska bilen Trabant. Men dess kvalité var ju knappast sådan att man kunde placera Sovjetunionens ledare i den. Så en ombyggd Volvo gjord av pansarstål och med rutor av pansarglas inköptes från Sverige. Bilen vägde runt 10 ton. Hela taket var en stor glasbubbla så alla åskådarna skulle se den dåvarande östtyska ledaren Walter Ulbricht och Sovjetunionens ledare Brezjnev gjorde i bilen. Waldemar berättade dock att för att på ett säkert sätt köra detta fordon krävdes specialkunskaper och att då det inte fanns tid att utbilda någon chaufför åtog han sig själv att köra fordonet.

Tanken var att robotar, pansarvagnar och marscherande soldater skulle ställa upp och sedan skulle den skottsäkra bilen köra fram bakom en presenning till folkets jubel. Där skulle de se hur de bägge ledarna enligt rysk tradition kysste och omfamnade varandra. På kvällen gick Waldemar in bakom den välbevakade uppställningsplatsen. Han ville vara väl förberedd, sa han. Med sig hade han några oljeburkar och en bensindunk. Inget konstigt med det. Men om vakterna kollat hade de också sett att han under jackan hade en roller och några penslar.

När det är dags för paraden kommer Waldemar till bilen. Med sig har han fått ta sin östtyska agentälskarinna, som en vänskapsgest till Sverige. Det är alldeles mörkt där bilen står under sina presenningar för att det skall bli en riktig överraskning. Så kliver de politiska ledarna in i bilen och det är dags att starta paraden till folkets jubel. Vakterna drar ifrån presenningen och ut far den för partiet dyra dollar inköpta bilen. Till allas förvåning (utom Waldemars) är den bil som kommer fram bakom förhängena knallrosa. Dessutom följer fastknutna burkar efter ekipaget, Och på sidorna står med stora bokstäver ”Jungvermählten“ vilket betyder nygifta på svenska. Samtidigt ger Brezjnev partiordförande Ulbricht en rejäl kyss enligt rysk tradition. Detta gör de inkallade åskådarna både förvånande och muntra, Men Waldemar stannar inte för att se detta utan sätter högsta fart mot checkpoint Charlie. Så de där stationerade amerikanska marinsoldaterna får se en knallrosa bil i hög fart köra rakt igenom denna vägspärr och fortsätta in i Västberlin. Efter några kilometer stannar den rosa bilen och släpper av de bägge partiordföranden, som får börja den besvärliga vandringen hem till östblocket. Efter ytterligare någon halvmil stannar Waldemar och friar till sin östtyska agent, som heter Trude och som plötsligt befinner sig på den sida av muren som hon tidigare bekämpat. Men hon ser på Waldemar och hans snälla ögon och hör till sin förvåning sig svara ja på hans fråga.

Då Waldemar inser att han efter det som hänt inte tror sig stå högt i kurs vare sig i öst, väst eller Sverige så emigrerar han och Trude till Nya Zeeland, där de börjar odla vin och hålla får. Detta går mycket bra och idag är Waldemars viner exporterade till hela världen. Och de Nya Zeeländska lamm som ligger i köttdisken i din ICA-affär kommer antagligen från Waldemars företag.

Hela denna för samtliga länder oväntade historia tystades ner och Sverige betalade ett visst skadestånd till Östtyskland och Sovjetunionen. Det var liksom pinsamt för alla inblandande. Men nu vet ni vad som hände och som länge gjorde att relationerna mellan Sverige och dessa länder var något frostiga. Även detta berodde på en Uddenberg,  nämligen Waldemar.

Peter