Hej vänner!

Det blåser och snöar och värre skall det visst bli har jag förstått. Färjorna till Visby är inställda. Så jag sitter här och funderar på ingenting särskilt. Jag har börjat känna att jag upprepar mig ibland när jag skriver på denna blogg. Som förresten inte har så många läsare. Fast det gör inte så mycket för jag är så glad för de som läser vad jag skriver. Det gör det faktiskt lite roligare att skriva när några läser det man skriver. Fast jag har ju skrivit en del för byrålådan också. Och slängt en hel del saker jag skrev när jag var betydligt yngre än idag.

Det snöar alltså ute och det har fått mig att tänka på dikten ”Snöbrev” av Werner Aspenström. Den vet jag att jag någon gång skrivit om tidigare så här kommer en favorit i repris. Bara för att det snöar.

Snöbrev

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.

Ur Snölegend, 1949

Fint inte sant. Men nu har jag skrivit ett svar på detta brev. Naturligtvis inte ett lika bra brev som Werner skrev men ändå ett svar.

Från en blå veranda

Jag fick ditt brev av snö

min bror. Vi har saknat dig

sedan den hösten.

Jag minns de

gula löven som låg som guld

under din hästs hovar och doften

av mossa och fuktig jord.

Åren har gått och

jag har åldrats. Länge gick jag i skogen

och ropade ditt namn. Eller satt på min blå veranda

och lyssnade till vinden i träden. Likt den kärlekens koral

som även du har hört.

Så tack för ditt brev som mildrat

min oro, men inte min längtan.

Nu vet jag att du inte kommer åter

och att mina böner och tårar

var förgäves. Och ändå min bror, är du

i mina tankar till tidens slut.

Peter