Hej vänner!

Jag kan inte sova. Klockan är 01:11 och det är mörkt ute. Det känns som det redan har börjat vända och som de ljusa nätterna snart är slut för i år. Vilket känns lite deppigt. Ett stort mörker skall komma över oss. Man skulle kanske göra som silvertärnan. Den flyger ju hit från Antarktis när det börjar bli mörkt och tråkigt där nere. När det börjar bli riktigt mörkt och kallt här flyttar den tillbaks och får uppleva ljusa nätter igen. Den är den organism på jordklotet som får uppleva flest soltimmar och flest ljusa nätter.

Det sparkades fotboll igår kväll. Det sparkades rätt mycket på fotbollsspelare också. Till slut vann Ukraina, som ni vet. Så idag är man säkert glad i Kiev. Kanske man skall unna dem detta. De har det inte så kul precis i det landet. Att ha en liten otäck aggressiv giftmördare som granne, kan inte vara så kul.

I Sverige är det politisk kris. Verkar vara en rörig historia. Undra hur det kommer sluta? På något sätt känner jag mig rätt likgiltig inför alltihop. Som det inte riktig berör mig. Som om det sker i ett annat land. I andra länder som Italien eller Argentina är väl politisk kris närmast ett normaltillstånd. Själv tänker jag numera ofta på en dikt av Gunnar Ekelöf som lyder:

”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!”

Lite så känner jag nu för tiden. Jag har väl aldrig varit så överdrivet nationalistisk. Men förr kände jag ändå någon sorts vemodig hemkänsla och naiv stolthet över att vara medborgare i detta land. Ett land där där den som gjorde sin plikt också kunde kräva sin rätt. Som kändes rätt tryggt dessutom. Men nu kan man inte öppna tidningen utan att läsa om mord, våldtäkter, utpressning, hot och rån. Det verkar vara mer som Chicago på 30-talet eller i nutidens Miamis mest skumma kvarter. Man blir både ledsen och rädd. Det känns, som sagt, som ett stort mörker kommit över oss. Vilket kommer mig att tänka på följande vackra bibelord:

"Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus."

I den gamla översättningen står det ”Mörker må betäcka mig”. Vilket idag låter lite konstigt. För betäcka har ju fått en annan betydelse sedan den gamla översättningen. Numera kan man ju betäcka i mörkret. Men inte så ofta bli det, av det samma.

Det växer på min kolonilott. Jag har fått massor med sallad, sockerärtor, rädisor och mangold. Jag har vad jag kommer ihåg aldrig ätit mangold förut. Men nu är det dags. Jag har fått fyra liter jordgubbar också. Idag kom en tjej över med några plantor med Nya Nyzeeländsk spenat och frågade om jag vill pröva odla sådan. Det ville jag. Min granne som kommer från Vietnam, kom över med några plantor sötpotatis till mig. Så nu odlar jag det också. Jag har blivit helt besatt av detta odlande. Fast rätt mycket sitter jag på en stol och kollar på hur det växer. För jag har ju varken balkong eller trädgård, så det känns fint att bara sitta där och dricka en kopp kaffe. Jag cyklar dit på morgonen och vattnar. Ofta på eftermiddagen också och kollar hur det växer. Men folk tror väl att det är något fel på mig. Som bara sitter där som en uv och kollar in grönsaker, i flera timmar ibland. Dikt på detta:

Den sommar jag
fyllde sextiosju

så blev jag liksom sorgsen
av alltet här och nu.

Skeppsbruten
och uppsköljd,
ensam på en strand.

Som en naken främling
i ett annat land.

Så ligger jag
och lyssnar till tunga
vågors brus.

Så blev det här mitt liv,
ibland i nätters mörker,
ibland i dagars ljus.

Visst längtar jag
till hemön och till
en annan tid.

Där jag en stund fick vila,

i skogens ro och frid.

Peter

 

 

 

 

Hej vänner!

Jag kom att tänka på min skolgång som var en rätt rörig historia. Men jag tillhör ju den generation som började i en skola, i vilken det fanns en flera pedagogiska hjälpmedel som gjorde oss så framgångsrika i våra studier. Främst bland dessa var kanske flanellografen. Då jag misstänker att det bland mina läsare finns de som aldrig fått ta del av denna för inlärning så oumbärliga apparat, så får jag väl förklara hur den fungerade. Det var en tavla klädd med samma sorts tyg av vilket man kan göra pyjamasar och rutiga skjortor. Nämligen flanell. Ni som känner mig vet att jag ofta höst och vinter ofta bär en rutig skjorta av just detta tyg. Men på flanellografen kunde man fästa bilder och symboler som på baksidan hade någon sorts kardborre-taggar. På det sättet kunde man visuellt visa sådant, som att om man har fem äpplen och käkar upp ett har man fyra kvar. Eller att 20 femöringar är en krona. För på den här tiden fanns det fem-öringar som var stora och bruna. För dessa kunde man köpa Dixi-kolor eller Rival dito. Som ni märker är jag nästan hundra år.

Jag bodde ju på Skånes trista landsbygd några år i början av min skolgång. Mina fröknar där var något äldre damer med knut i nacken. Antagligen i min nuvarande ålder. De hade väl utbildat sig någon gång på 30-talet gissar jag. De var hejare på tramporgel och på att lära ut vad vattendragen i Halland heter. Det var någon ramsa om att äta, viska och laga om jag minns rätt. Var fan Nissan kom in, minns jag inte. Jag gillade inte skolan och tog avstånd från denna institution redan på den tiden. Kanske var det för att flanellografen användes så sparsamt av dessa pedagoger. Däremot använde de rätt ofta skolplanscher i undervisningen. Det var bilder som kunde föreställa sådant som ”djuren på lantgården” eller ”Jesus inför Pontius Pilatus”. Det var rätt mycket religiösa planscher och jag fick en rejäl genomgång av bibelns berättelser. Ty mina lärare på Skånes landsbygd bar minsann inte sin knut i nacken utan anledning.

Vid några högtidliga tillfällen fick man se en film. Dessa var inspelade ungefär 30 år tidigare och visade sådana spännande saker som hur samerna flyttade sina renar. Eller hur bröd kom till. Från att en gubbe sådde sitt korn, till hans fruga bakade bröd av mjölet. Medan en entusiastisk röst berättade om varje detalj däremellan.

Men när jag flyttade till Stockholm hade de visuella hjälpmedlen minsann moderniserats. Det fanns till exempel dia-projektorer och dessa kunde samköras med en bandspelare av märket Tandberg. Då pratade en röst och när det sa ”pling” skulle man byta bild. På bandspelaren av märket Tandberg kunde man också få lära sig hur engelska ord uttalas i Oxford. Vilket var bra att lära sig. Men många engelsmän tycker min generation pratar lite löjligt. Som om de som lär sig svenska för nybörjare, skulle snacka som man gör på Lidingö. Den yngre generationen som lärt sig engelska genom att spela dataspel över nätet och då pratat med folk över hela världen, har ofta ett mer naturligt uttal.

Under mina första skolår bytte jag skola nästan varje skolår. Jag gick i olika skolor från årskurs 1 till årskurs 6. Det var jobbigt och bidrog nog till att jag inte tyckte något vidare om skolan. Dessutom var jag en omotiverad och svag elev. ”Svag elev” är ett artigare sätt att uttrycka att man tror att elevens inlärningssvårigheter, beror på att svårigheterna orsakas av att han kognitivt ligger under medelvärdet för befolkningen. Men jag har ju klarat gymnasiet med hyggliga betyg och även klarat universitets-studier. Men under mina första sju skolår var jag klart lågpresterande. Satt mest längst ner i ett hörn i klassrummet och tänkte på annat än åarna i Halland.

Peter

 

 

Hej vänner!

Klockan är 4:59 på morgonen och det regnar ute. Jag låg och tänkte på den unge kocken Cris Gueffroy. Han bodde i Berlin i den del av staden som var huvudstad i DDR. Cris hade varit duktig i idrott i skolan och hade funderat på att satsa på en idrottskarriär. Men i Östtyskland var man då tvungen att också bli militär, vilket Cris inte ville. Han hade också drömmar om att bli skådespelare. Men då ingen av dessa framtidsdrömmar var realistisk, blev han kock och servitör. Han såg ingen framtid i det land i vilket han var tvungen att bo. För det landet hade gjorts om till ett enda stort fängelse, för att hindra dess befolkning att lämna det. I Berlin bestod detta fängelse av en mur, taggtråd, vakthundar och beväpnade vakter. Den 6 februari 1989 försökte Cris fly över Berlinmuren men upptäcktes av vakterna och dödades med ett tiotal skott. Dessa vakter belönades med 150 mark för sin insats. Cris Gueffroy var den siste som sköts när han försökte fly över muren. Den 9 november samma år föll denna mur samman och Cris hade kunnat knalla över till andra sidan utan att riskera sitt liv.

När muren föll hade man hoppats att världen skulle bli en fredligare och bättre värld. De flesta var glada över att se folk strömma över gränsen och med hackor och spadar ge sig på denna mur. Men Lars Ohly som senare skulle bli partiledare för Vänsterpartiet satt hemma vid TV:en och grät. Inte över Cris onödiga död, utan över att muren föll. Detta parti hade nämligen uppehållit goda förbindelser med sin systerparti i Östtyskland. Någon gång hade några partimedlemmar på studiebesök i landet ifråga, vid hemkomsten uttryckt en viss kritik, över bristen på frihet och att folk inte fick åka utomlands. Lars Ohly skrev då i tidningen Röd Press 1983: ”När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter.... inte sprida dem vidare.”. Han blev, som sagt, senare partiledare för detta parti.

År 1989 var jag 35 år och det hände en massa saker det året. Bland annat att en Cris som var 20 år, blev den sista som sköts vid Berlinmuren. Vilket få numera tänker på, gissar jag. För det var så länge sedan. Men när jag vaknade i morse kom jag av någon anledning att tänka på Cris och blev lite ledsen.

Jag tänker överhuvudtaget rätt mycket på saker som hänt under mitt liv. Både på det personliga planet och i världen i stort. Egentligen vill jag försöka tänka mer framåt och inte bara på det som hänt. Men det går dåligt. Ibland kan jag bli lite ältande i minnen och känna mig äldre än jag är. Rätt mycket tänker jag på saker jag ångrar och kan då bli ledsen över att jag ibland varit så förbannat dum i huvudet. Vilket i sig naturligtvis är korkat. För det som redan hänt är ju inte mycket att göra åt.

Politiken är förresten jättekonstig och det är svårt att hänga med. Nu skall det kanske bli extraval. Det började med att en utredning föreslog att det skulle bli marknadshyror. Vilket enligt minister Morgan Johansson knapp skulle märkas. Detta då det bara skulle gälla i nyproducerade bostäder. Men vad jag förstår kommer det produceras nya bostäder hela tiden och antalet med marknadshyror skulle på sikt öka. Men Vänsterpartiet under ledning av sin partiledare, sa att det gick de inte med på. Så de berättade att de inte hade förtroende för den nuvarande regeringen och dess statsminister. Förslaget om marknadshyror var ju en del av en överenskommelse mellan Centerpartiet och regeringen. För denna regering sitter kvar om den genom kompromisser bedriver en politik som Centerpartiet gillar. Men nu blev det rörigt värre. För nu föreslog regeringen och Centerpartiet att detta inte längre skulle beslutas av dem. Istället skulle Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna förhandla fram en lösning. Denna skulle dock leda till ett förslag om marknadshyror i nyproducerade bostäder. Annars skulle det ändå bli så, med hjälp av lag. Är ni med?

Nåväl, Vänsterpartiets partiledare gick inte på den finten. Så då klev Annie Lööf fram och sa att man nu kan tänka sig att skippa detta förslag, om man istället får sänkt skatt för låginkomsttagare och på investeringssparkonton istället. Så nu var det där med marknadshyror inte så viktigt längre. Istället hoppades man alltså på ett nytt avtal. Men en förutsättning var att Liberalerna hängde på. Men de ville de inte. Så det sket sig. En jävla röra helt enkelt.

Idag är det midsommarafton. Jag skall äta sill och potatis. För det bör man göra på midsommarafton. Till det bör man dricka öl och brännvin. Men igår var kön till Systemet i Visby kilometerlång. Så jag hade ingen lust att stå där. Denna midsommar blir jag alltså utan O.P. Andersons traditionstyngda droppar. Jag kommer inte heller plocka sju sorters blommor och lägga under kudden, för att drömma om min tillkommande. Risken är ju uppenbar att man drömmer om Annie Lööf eller Jimmie Åkesson , vilket vore otäckt. Men det är klart det finns ju en och annan dam som man kunde drömma. Fast det är nog bäst att skippa blommorna helt. För om man pratar i sömnen och avslöjar sig, blir kanske M sur. Man kanske säger något man får ångra. Som: ”Ni leder antikrundan ännu bättre helnäck, fröken Lundberg”. Skulle vara olyckligt.

Jag kommer alltså inte inta någon av det drycker som förgyller midsommarafton, men riskerar förstöra midsommardagen. Till er som inte mår bra i morgon har jag ett tips. Bre en knäckemacka lägg på några köttbullar samt några krossade magnecyl och koltabletter. Garnera med persilja. Försök få ner eländet. Själv kommer jag vara i toppform. Förståndig som jag är!

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag är konflikträdd. Vilket är rätt skämmigt. För samtidigt inser jag att i mänsklig samvaro är konflikter oundvikliga och jag har en utbildning som gör att jag borde hantera detta faktum. Men det gör jag inte. För jag tycker konflikter är mycket obehagliga, vad det än handlar om. Det har funnits tillfällen, då även jag har känt mig tvungen att säga ifrån, om något jag tycker är fel. Det har jag också gjort. Men priset för det är att jag efteråt fått ångest och känt mig ledsen. Vilket är ett högt pris. Så ibland låter jag folk säga saker jag tycker är dumt och som jag inte håller med om, utan att kommentera detta. Det kan uppfattas som fegt. Men ni som inte mår fysisk dåligt av konflikter skall vara tacksamma att ni slipper känna som jag gör, i sådana situationer. Jag inser att det är mig det är fel på och att jag nog borde bli en bättre människa på den punkten. Men snart fyller jag 67 år och då jag varit på detta konfliktskraja sätt hela livet, känner jag att jag inte orkar lägga energi på att ändra på det nu. Det känns som jag bara vill titta mig i spegeln på morgonen och säga: ”hej på dig din gamla mespropp”.

Redan som barn tyckte jag illa om konflikter. När vuxna höjde rösten mot varandra tyckte jag det var jättejobbigt. Min föräldrar grälade inte ofta. Jag kommer inte ihåg att de gjorde det alls. Så kanske fick jag för lite träning i att höra folk vara i konflikt och arga på varandra. Eller så finns det någon annan förklaring. Det finns det nog.

Idag fick statsminister Stefan Löfven avgå från sin post. Han har kämpat på. Men till slut gick det inte längre. Han verkar vara en kille som försöker förhandla och kompromissa, så långt det går. Men till slut hamnade han i en situation där någon skulle bli arg och förbannad, vilket beslut han än skulle ta. Han fick välja om han ville få smisk av Annie eller Nooshi. Vilket är ett tufft läge. Om man inte är en sån där, som gillar att få smisk av damer. Vilket varken jag eller Stefan tycks uppskatta och gör vårt yttersta för att undvika. Vi är mera för att kramas.

Bortsett från att Stefan Löfven verkar ha kommit lite fel i tillvaron, tycker jag han verkar vara en bra karl. Jag skulle gärna dricka en öl med honom, om han lovar ge fan i att prata politik. Det finns så mycket annat att prata om. Som vädret eller maträtter. Jag gissar han gillar svensk husmanskost, precis som jag gör. Han ser ut att göra det. Vi kunde snacka om bristen på dillkött och kåldolmar. Eller om allt gott man kan göra av strömming. Han kanske gillar surströmming, för det brukar bra karlar göra. Om han inte gör det blir jag lite misstänksam. I princip borde man bara rösta på partier vars partiledare gillar surströmming.

Idag har det varit lite molnigt över Visby. Men det är trots det varmt. Men lite svalare än det har varit. Men nu måste jag ta hojen och cykla till kolonilotten och vattna. Jag är lite bekymrad över min ena squash förresten. För dess frukter hänger ner mot jorden och riskerar att ruttna. De ser ut som de tappat potensen och behöver rejält med Viagra. Men jag får väl lägga gräsklipp under så länge och gödsla med nässelvatten.

Vi hörs

Peter

 

 

Hej vänner!

Snart är det midsommar och det tycker jag alltid känns lite vemodigt. De vänder och de ljusa nätterna blir mörkare igen. Storspovens honor har börjat flytta söderut och lämnat hanar och ungar på någon myr i Norrland. För så funkar storspovens familjeliv. Några snabbisar på våren. Sedan drar tjejerna tillbaks till England eller Holland igen. Hanarna flyttar i juli och ungfåglarna i augusti. Så ungfåglarna vet vart de skall, trots att det är första gången de flyger dit och ingen har visat vägen. De måste ha någons sorts inbyggd gps, med resrutten inlagd på kartan.

Igår badade jag i havet. Det var riktigt varmt i vattnet. Säkert 20 grader. Det är en fördel med att bo i Visby. Man kan ta cykeln och cykla ner till badet på 10 minuter, om det blir så är varmt som det är nu. När jag bodde i Stockholm blev jag väldigt sur och rastlös när det var värmebölja. Jag kände som jag slängde bort dagar i mitt liv och längtade bort från staden. För jag trivdes inte alls. Stora städer är bra på hösten, när det regnar och är småkallt. Då kan man sitta på ett fik och titta ut genom fönstret. Det är en kravlös tid på något sätt. Men på våren och sommaren känner jag som något går mig förbi. När jag jobbade kunde jag komma på, att jag inte sett en enda blåsippa innan blomningen var över. Det kunde göra mig riktigt ledsen. Som jag missat något viktigt.

Visby är alltså bra att bo i. Den enda stora nackdelen är att det är besvärligt när man skall hälsa på sina barnbarn. För de bor ju på andra sidan havet. Man kan liksom inte bli den del av vardagen som man skulle vilja. Bara kvista över på en fika eller ta en cykeltur tillsammans. De borde flytta hit till Gotland. Iallafall komma oftare. Jag önskar ibland att jag var jätterik och kunde köpa ett lite hus, där vi kunde bo tillsammans. Det blir lite trångt i tvåan i längden. Jag har funderat på att göra om vardagsrummet till en sovsal. Ta bort alla möbler och ställa in sängar. Men jag tror M tycker det är en ovanligt korkad idé. Men i sommar har barnbarnen hyrt en kåk en vecka och kommer hit. De tar med sina föräldrar, snälla som de är.

Visby är som sagt en fin stad. Men den håller på att bli en kuliss. För hyreslägenheter görs om till lägenhetshotell och restauranger och affärer, är oftast bara sommaröppna. Innerstaden riskerar dö i september. Verksamheter tas över av folk med mycket pengar, men med lite förståelse och ansvar för den medeltida staden. Som bara är ute efter att tjäna kortsiktiga stålar. Som säkert skulle sätta in enarmade banditer i ruinerna, om de fick en chans. Som säkert vill göra om Visby till någon sorts Palma del Mallorca, som stänger ner när det inte är säsong. Som Fred Åkerström brukade sjunga ”Sådan är kapitalismen”. Man önskar man kunde följa den förebild som visste hur man skulle ta itu med månglare. Som det står i bibeln: ”Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; och han sade till dem: ”Det är skrivet: ’Och mitt hus skall vara ett bönehus.’ Men I haven gjort det till en rövarkula.”

Det är söndag och till frukost skall jag göra bacon och ägg. Kanske steker jag lite riven potatis också. Det heter ju hash brown på amerikanska. Men det kanske inte går att göra på färskpotatis. Vi får se. Sedan skall jag åka och bada. Därefter vattna mina grönsaker. Jag har ta mig fan fullt upp.

Peter

 

 

Hej vänner!

Klockan är 3:30 på morgonen och jag är redan vaken. Det skall visst bli en varm dag. Jag brukar ju inte vara så förtjust i värme och brukar gnälla när det är värmeböljor. Jag tycker det är betydligt bättre när det är sådär mellan 15 till 20 grader. Men numera är jag ju kolonilotts-ägare, som ni vet. Så nu tycker jag att det är lite bra med värme. För mina jordgubbar börjar mogna och till midsommar kommer jag säkert ha flera stycken. Likaså börjar mina squash växa till sig, Vad jag nu skall göra med massa squash? Det får jag fundera på. Kanske någon sorts biffar. Jag brukar göra biffar på broccoli som är rätt goda. Får pröva att göra likadana med squash. Eller sådan där fransk grönsaksröra som heter ratatouille.

Det skall tydligen utbryta någon sorts politisk kris i landet. Eventuellt skall det tydligen bli ett extra-val i september. Så då bör man väl sätta sig ner och gå igenom partiernas partiprogram och informera sig om vilket av dessa man bör stödja. Det kommer jag inte göra. Fan vet om jag kommer rösta alls. Förr var jag moralist och ansåg att det var min plikt att rösta och att man inte hade rätt att gnälla, om man inte utnyttjat sin rösträtt. Men nu fyller jag snart 67 år och då har man rätt att gnälla hur mycket man vill, oavsett om man röstar eller inte. Det hade ju varit kul att rösta på eller för något bra. Men numera röstar man ju oftast mot något dumt. Dessutom känner jag mig alltmer främmande för samhället och dess utveckling. Vet inte riktigt om jag vill vara med. Likt Candide orkar jag inte riktigt med att höra på vad politiker säger för klokheter, utan vill vara ifred och odla min trädgård. Jag kan säga som Candide: "Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård". I mitt fall min kolonilott.

Nästa vecka skall jag få min andra spruta vaccin. Men nu läste jag i tidningen att det vaccin jag skall få, inte verkar funka så bra mot den nya varianten av det jävla viruset. Det har tydligen fått namnet Delta och skall vara lite extra elakt och otäckt. Delta är ju den fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet. I vårt alfabet är den fjärde bokstaven D. I runalfabetet är den fjärde bokstaven ett tecken med ljudvärdet A. Jag kan faktiskt läsa lite runor. Så jag brukar läsa på runstenar och oftast förstår jag vad som står. Det är ju nästan alltid nästan samma sak. Nämligen att någon lät resa denna sten efter någon annan och ofta vem som ristade stenen. Så här ungefär: ”Vämod lit reisa stein denna aftir Björn, broder sin. Öpir ristade”. Ibland får man veta lite mer. Som var den stenen är till för, dog någonstans. Det finns en sten på vilken det står på slutet: ”Gud hjälpe hans själ, bättre än han förtjänade”. Undra vad den killen ställt till som fick ett sådant efterord.

Hur det än blir med effektiviteten efter andra sprutan så tänker jag efter några veckor försöka leva mer som vanligt igen. Det får bära eller brista. För jag är less på det här. Jag vill krama mina barnbarn och hälsa på alla ”käraste bröder, systrar och vänner”, som Bellman skriver. För nu har det varit en jävla ökenvandring i över ett år.

Jag vet att jag är tjatig. Men igår såg jag på foton. Bland annat var det bilder på kamrat Katten och jag blev riktigt ledsen. Jag saknar honom och tycker det känns tomt utan honom. Men någon ny katt vill jag inte ha. På kolonin finns ett äldre par som har en hund. En stor vit av någon sort. Den kom fram och hälsade på mig. Den brukar tydligen inte gå fram till folk, så ägarna var förvånade och tyckte det var konstigt. Men jag blev jättemallig över att denna hund verkar gilla mig. Kanske luktar jag trevligt på något sätt. Men hundar har ju ofta lite konstig smak vad gäller dofter. De kan ju rulla sig i sådant som stinker och tycka det är jättemysigt. Hoppas jag inte luktar på det sättet och att hunden ifråga, därför gillar mig. Hur som helst skall hunden få en köttbulle. För jag blir glad när någon vill vara vän med mig.

Nu skall jag dricka en kopp kaffe och försöka lösa ett korsord. Svenska Dagbladets lördagskryss, som är jättesvårt. Så jag kommer säkert bli sur över att jag inte kan något. Men M är en jäkel på korsord och kommer säkert kunna en massa. Vilket ger en lite ambivalent känsla. Man är glad att få hjälp, men känner sig samtidigt lite dum i huvudet.

Peter

 

 

Hej vänner!

I förrgår spelade Sverige fotboll mot Spanien. Jag tittade en stund på denna tråkiga tillställning. Det fungerade så att Spanien hade en fotboll som de skickade mellan de olika spelarna, medan spelarna från Sverige sprang bredvid och misslyckades med att ta denna boll. Jag tittade på detta i 25 minuter sedan stängde jag av. Matchen slutande tydligen oavgjort 0-0. Jag läste i tidningen att de flesta svenskar är nöjda med det resultatet och att spanjorerna är förbannade. Själv tycker jag det var lika kul att titta på, som en krocket-match på seniorboendet Skogsgläntan.

Idag skall visst solen skina över Visby och det har slutat blåsa. Numera gillar jag inte blåst alls. För jag är orolig att blåsten skall skada min squash- och chiliplantor på min kolonilott. Som jag skrivit om tidigare har jag blivit kolonilottsodlare. Ett nytt intresse som nu upptar mycket av mina tankar och aktivitet. Jag är där varje dag och ser hur det går med växtligheten. En del grejer växer rätt bra. Annat verkar inte trivas alls och verkar må rätt dåligt. Vilket bekymrar mig. Men jag tycker det är kul att se hur det går och om det blir något. Fast än så länge är jag glad om växterna är gröna och inte dör. Huruvida det blir bönor och ärtor på dem, är en senare och mindre viktig fråga. Dessa bönor kommer i slutändan nog bli rätt dyra. För jag köpt jord och och annat för flera hundra spänn. Men det är det värt. Även om det till slut kostar en spänn per ärta.

Snart är det midsommar. Jag tycker tiden går så fort. Nyss började blåsipporna blomma och man såg de första stararna komma. Nu är det redan sommar och den 14 augusti fyller jag 67 år. Något ni gott kan lägga på minnet. Dylan är 80 bast och kommer väl snart ha sjungit färdigt för säsongen. Men min generation kommer väl sjunga med i ”Forever young”, till slutet. Kommer ni ihåg andra versen på den låten?

”May you grow up to be righteous
May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the light surrounding you
May you always be courageous
Stand upright and be strong
May you stay forever young
May you stay forever young”

Jag måste väl säga att jag ändå blev rätt rättfärdig och försöker vara sann mot både mig själv och andra. Men speciellt modig blev jag inte. Inte så stark heller. Men jag har gjort mitt bästa och även om jag är en på många sätt konservativ surgubbe, så är jag ändå lite radikal. Man måste trots allt vara realist och begära det omöjliga.

I politiken bråkas det om hur mycket marknadshyror som bör införas. Jag är ju hyresgäst. För vi som hyr våra lägenheter är gäster, till skillnad från de som bor i villa eller bostadsrätt. De som i många fall de sista åren blivit rika, genom att bo i sin bostad. Som ofta tjänat miljoner bara genom att bo där de bor. Vilket vi som hyr vår bostad inte har blivit. Ibland känner jag som vi som hyr vår bostad är någon sorts andra klassens medborgare, vars boende andra diskuterar hur det bör utformas och betalas. Tänk om man vände på det så man bestämde att alla bostadsrätter skulle göras om till hyresrätter, vars hyra skulle bestämmas i förhandlingar mellan fastighetsägare och hyresgästföreningen.

Jag kanske var dum som inte satsade på att köpa en bostad, när jag var ung. Men då hade jag låg lön och två barn. Så det hade nog varit jobbigt att betala av ett lån utöver studielånet. Jag har aldrig varit speciellt bra på pengar. Jag var nöjd med att att ha en bostad och brydde mig inte så mycket om upplåtelseform. Dessutom gillade jag inte att låna pengar och ha skulder. Fast en gång lånade jag pengar för att köpa en bil. Men när jag fått låna dessa stålar, så visade det sig att jag betalat in för lite i skatt. Jag var ju egen företagare och hade tjänat mer än jag trodde jag skulle göra. Jag tror inte heller att de som skulle hjälpa mig med redovisning, var speciellt bra på det. Så det blev ingen bil, utan en skattesmäll. Som jag betalade med bil-lånet. Det kändes inget vidare och jag bestämde mig för att bli anställd och slippa riskera hamna där igen. För det där med eget företagande och skatter är krångligt. Jag tycker det kunde förenklas. Varje gång man tjänar en hundring skickar man in 50 spänn i skatt och sociala avgifter. Ett enkelt system där man slipper fundera i förväg, hur mycket man tror man skall tjäna och betala i skatt.

Rika människor och stora företag betalar ofta rätt lite i skatt. För de har hjälp av folk som hjälper till med skatteplanering och hur man gör avdrag. Eller hur man placerar pengar utomlands, där ingen skattemyndighet kommer åt dem. Själv betalar jag gärna skatt om den går till nyttiga saker. Som att bekosta sjukvård, till exempel. För något år sedan blev jag opererad och fixad, för jag hade ljumskbråck. Kostade mig ingenting. Det finns länder där fattiga gubbar, inte har råd med att betala en sådan operation och där de till slut har sitt bråck hängande vid knäna. Så jag är tacksam att jag bor i ett land där folk slipper ha det på det sättet.

Men vad jag förstår försvinner mycket skattepengar ner i fickorna på kriminella, som säger sig bedriva vårdbolag eller studieförbund. Så mycket stålar försvinner i skatteplanering, skattefusk och bedrägeri. Det retar mig. Men jag orkar inte ens gå igenom min deklaration längre. Jag bara skickar ett SMS och säger att det ser bra ut och tänker inte mera på detta. Några avdrag och sådant ägnar jag mig inte åt.

Tänk på vad som står i Syraks bok i din bibel:

”Tre slags människor fyller mig med avsky,
och jag vämjes vid deras levnadssätt:
en fattig som är högmodig, en rik som ljuger
och en svagsint gubbe som begår äktenskapsbrott.”

Varför Syrak tycker så illa om svagsinta gubbar som är otrogna vet jag inte. Det är väl oschysst, även om man inte är tom i kartongen. Men Syrak tycker tydligen särskilt illa om svagsinta gubbar. Jag tycker inte heller något vidare om dem. Speciellt inte om de heter Trump och både ljuger och är svagsinta.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare, men gör det igen. För det retar mig. När en kille i USA blev mördad av en polis blev många, med all rätt, upprörda. Även i Sverige blev det demonstrationer och ibland lät det som det var här det hänt. Men när Kina bedriver folkmord på hela folkgrupper och begår brott mot mänskligheten, är inga stora demonstrationer. Vad fan beror det på. Varför är måttstockarna så olika?

Peter

 

Hej vänner!

Klockan är 03:18 på natten och jag kan inte sova. Antagligen för att jag somnade en stund på eftermiddagen igår. Numera har jag ju inget jobb att gå till på morgonen. Så det gör inget att jag kör ett nattpass. Men det har ljusnat ute och skall visst bli en fin sommardag.

Jag fortsätter vara nästan maniskt upptagen av min för året nya kolonilott. Jag är där varje dag och vattnar och fixar. Inte för jag vet vad jag håller på med och om det är så nödvändigt. För som ni vet är jag en riktig nybörjare, på odlandets område. Men jag pillar ner frön här och där och det dyker upp blad, som jag inte vet är grönsaker eller ogräs. Det lät väl visa sig i salladen om inte förr. Min kolonilottsgranne kommer nog från Thailand, gissar jag. Han är väldigt noggrann i sitt odlande. Själv är jag mer anarkistisk och går lite lust och impuls. Jag hade sått ruccolasallad i en halv pallkrage. Men så hittade jag en halv påse rädisfrön som jag tänkte sätta på andra halvan. Men på något sätt, glömde jag på vilken sida ruccolan skulle komma och sådde rädisor på samma ställe. Så för att det inte skulle bli för trångt blandade jag runt alltihop. Så nu kommer det väl komma ruccola och rädisor om vartannat gissar jag. Men det är ju bara praktiskt. Kaos är ju, enligt både Stagnelius och Lars Norén, granne med gud. Stagnelius dikt slutar på följande sätt:

”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker

Natten är dagens mor, Chaos är granne med gud.”

Min kolonilott har alltså ett högre väsen i grannskapet och det är ju inte så dåligt. Kanske kan min kolonilott utvecklas till ett exempel på kaosteori. Ungefär som den där fjärilseffekten, ni vet. Alltså att små förändringar kan få stora effekter. Det är ju i en novell av Ray Bradbury som några med hjälp av en tidsmaskin kan åka tillbaka i tiden. En av tidsresenärerna råkar döda en fjäril och när de kommer åter tillbaka till sin egen tid, är den helt annorlunda än när de lämnade den. Men jag har också hört att det kan handla om hur en fjärils vingslag på Himmelska Fridens torg i Kina, kan få effekt på vädret över hela världen. Eller att en kolonilott i Visby kan orsaka evig fred om 1000 år. Hur fan det nu skulle gå till. Men det vore bra.

Mellan kaos och ordning finns ju det komplexa. Vilket för en del är ett så plågsamt tillstånd att de inte står ut. De vill att världen skall vara svart eller vit och att det skall finnas ett rätt och ett fel. Om något är mer komplicerat än så, blir de röriga i huvudet och röstar på de som har enkla lösningar på svåra problem. Det kan bli hur dumt som helst.

Jag hade ju planerat jobba lite i höst när jag är färdig-vaccinerad. Men nu vet jag inte hur det blir med det. För jag har börjat vänja mig vid att vara pensionär. Förut var jag för rastlös för att bara skrota runt och inte ha några planer för dagen. Men nu går det utmärkt. Jag börjar komma över kamrat Kattens död. Men när M tog bort hans kattlåda kändes det lite jobbigt. Fortfarande väntar jag på att han skall hoppa upp i knät och lämnar helt i onödan toadörren på glänt av gammal vana. Så han kan gå på sin låda. Vi levde ju ihop i 18 år så det är kanske inte så konstigt. Kanske blev jag också påmind om min egen dödlighet, när han dog. Vilket jag numera inte så gärna vill bli påmind om. Har varit lite mycket påminnelser om detta, det senaste året.

Nu skiner solen utanför mitt fönster och det är dags för en kopp kaffe och macka. Glad onsdag på er.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag såg på TV att det skall införas marknadshyror, enligt ett förslag. Justitieminister Morgan Johansson berättade om detta förslag. Men han framhöll att det bara var en pytteliten förändring, som inte skull märkas nästan alls. Ingen skulle behöva vara orolig. Så mikroskopiskt få skulle påverkas av detta pyttelilla förslag, att det egentligen knappast skulle synas. Men om det är så liten skillnad, varför då genomföra det? Verkar konstigt på något sätt. Vad jag förstår finns det partier som vill genomföra marknadshyror helt och fullt. Om så sker lär väl undertecknad få bo i storskogen under en gran. Kommer bli lite jobbigt. Speciellt vintertid kan de ju bli lite dragit.

Man kan inte riktigt lita på politiker. Jag trodde länge att min pension skulle baseras på de tio år jag tjänade bäst. Det hade varit fint. Men plötsligt så ändrades detta så den istället skulle grundas på min taskiga livslön. Vilket man skickar mig ett brandgult kuvert om varje år. Antagligen bara för att ge mig ångest och oro på gamla dar. Vilket är rätt elakt. Nu skall jag få några hundra till i pension har jag hört. Vilket är vad jag skickar till Rädda Barnen varje månad, snäll som jag är. Kanske jag kunde be pensionsmyndigheten skicka de få hundralappar, som visst skall komma, direkt till denna organisation. För jag kommer ha begränsad nytta av dessa få hundringar.

När jag skriver detta är det nationaldag. Men jag har inte firat den speciellt. Förresten känner jag mig främmande i detta land, som jag alltid varit solidarisk med. Jag har gjort min värnplikt, betalat en massa pengar i skatt och aldrig ens försökt göra några avdrag. För jag är dålig på ekonomi och på att vara smart vad gäller pengar. Jag har inte heller begått något brott eller belastat statskassan, genom att utnyttja något fängelse eller någon domstol. Jag har ta mig fan skött mig bra på alla sätt och vis. Men när jag läser i tidningen om alla otäcka gäng och klaner som förstör för oss andra, känns det lite som det var förgäves. Samhällsutveckling är sådan att jag inte längre känner mig hemma, i det land som jag nu bor i. Ett annat land än det jag växte upp i och blev vuxen i. Det känns sorgligt att det inte längre finns kvar. Inte för det var perfekt på något sätt. Men jag kände mig ändå hemma där och tyckte jag begrep mig på det. Men nu är det borta och går aldrig att få tillbaka.

Annars har jag fått en koloniodlarknäpp. Jag är på den där lotten varje dag och kollar ifall något växer. Det går sådär. Jag har antagligen inte vattnat tillräckligt eller så gör jag något annat fel. För det finns några damer som är där och påtar, vars kolonilotter är fulla med alla möjliga grönsaker och blommor. Det är grönt och frodigt som den värsta djungel. Hos mig är det mer som en savann under torrperioden. Mina grönsaker kämpar för att överleva känns det som. De längtar efter regn som en hjord av gnun, en varm dag nedanför Killemanjaro. Jag vattnar och vattnar med mina vattenkannor. För på Gotland råder annars bevattningsförbud, som vanligt. Men med kannor får man vattna.

Nu är det bara ungefär 20 dagar kvar till jag får min andra spruta. Sedan får man väl avvakta några veckor innan man är så fylld med anti-kroppar att man kan känna sig någorlunda trygg. Men det verkar också som det verkar gå åt rätt håll, vad gäller den jävla pandemin. Färre och färre vårdas tydligen på IVA och antalet smittade sjunker också på de flesta håll. Har vi tur och sköter oss så är det väl över om några månader. Fast på stora torget här i Visby tycker jag det verkar som det är få som respekterar rekommendationen att hålla avstånd längre. Det är ungefär lika trångt som vanligt på krogarna.

Men så fort jag blir färdigvaccinerad skall jag hälsa på barn och barnbarn. Det skall bli kul. Jag önskar att jag hade ett hus här på Gotland, så de kunde komma hit och jag kunde erbjuda boende. Men här är priserna på minsta lilla stuga sådana att det kan jag fet-glömma, som ungdomarna säger. Fast de kanske de har slutat med. Jag säger ytterst sällan att något är ”hel-ballt” nu för tiden. Vilket jag gjorde regelbundet en gång, i en annan tid. Kanske har det gått likadant med ”fett”, fast jag inte märkt det.

När jag var ung fanns det en polsk vodka som hette Zubrowka. På flaskan fans en bild på en visent och i flaskan fanns ett grässtrå. Gräset var ett gräs som heter myskgräs som även växer sällsynt i Sverige. Men jag har vid några tillfällen på kvällen, cyklat förbi ställen där det doftar som denna vodka brukar dofta. När jag var ung brukade en kompis och jag lösa världsproblemen och diskutera filosofi under intagande av en flaska sådan dryck. Gick faktiskt inge vidare. Men denna vodka finns inte längre i systemets ordinarie sortiment. Men nu har jag beställt en flaska. Sist jag drack denna vodka var Polen ett kommunistisk land, som styrdes från Moskva. Men sedan befriade sig polackerna efter en del besvärligheter från denna ockupation. Drivande var ju fackföreningen Solidaritet och dess ordförande Lech Walesa. Han blev ju sedan Polens president i början på 90-talet. Men 2015 avslöjades att han innan han var ledare för Solidaritet, hade varit informatör åt säkerhetspolisen. Så faller en av ens ungdoms hjältar och avslöjas som en av de människor som söker makten. Vilket visar att sådana aldrig är riktigt att lita på.

Nu är Polen ett land som styrs av personer som inte gillar demokrati, yttrandefrihet och kvinnor något vidare. Fullt med katolska homofober också. Av vilka säkert många styrs av rädsla för sina egna homoerotiska känslor. Sådan figurer verkar ju alltid ha ett behov att bevisa ”att de inte är sådana”och behöva bevisa detta genom att jävlas med homosexuella medmänniskor. Så på något sätt är allt tillbaks till ruta ett. När jag tänker på det blir jag ledsen. Men då kan jag slå upp ett glas av vodkan med grässtråt och nynna på detta lands nationalsång, som visst börjar: ”Än är Polen ej förlorat”. Men vad gäller Sverige verkar det gå åt helvete. Så även det ger en anledning dricka ett glas med gräs-vodka. Twoje zdrowie på er!

Peter

 

Hej vänner!

Klockan är 04:48 och jag är vaken. Det har jag varit någon timme. Ute skiner redan solen och fåglarna sjunger. Det blir nog en fin dag. Hur jag skall använda den har jag inte bestämt.

Som vanligt är det några som blivit skjutna och i Göteborg har Ali Baba och fyrtio rövare ställt till kaos i bråk med en kriminell förening. En sköts tydligen till döds och några andra vårdas tydligen på sjukhus till följd av detta. Men även i Husby var det någon som sköts. Så snart blir det väl presskonferens med några ministrar som berättar alla åtgärder man vidtagit. Men som för mig visar att man inte alls begriper vilka strukturer och krafter man har att göra med. Fler poliser, bättre skolor och några straffskärpningar, kommer inte påverka ett dugg. Då hade Italiens olika maffiagrupper försvunnit för länge sedan och det varit lugna gatan i Mexiko. Man måste förstå att det här är grupper i en lönsam bransch, med både ekonomiskt kapital och våldskapital. Hur fan skall det sluta?

Även i övrigt är det mesta otäckt och dumt som vanligt. Författarinnan Linda Skugge har tydligen skrivit en elak recension av en bok, där en tjej beskriver sitt liv med sin cancer-sjukdom. Jag har inte läst denna bok. Kanske är den värdelös. Inte vet jag. Men om man tycker det, kan man väl hålla käften och inte vara dum och elak. Det finns tydligen de som gillar att vara taskiga och njuter av det. Som kompositören Wilhelm Pettersson-Berger som uppenbarligen njöt av att förstöra unga musikers och sångerskors framtid. En elak gubbe, som nu har fått en elak kvinnlig efterföljare tydligen.

En annan grej som är lite spännande, men otäck är reportern på radio, som berättade om en utvisad islamist hade det. Denne hade ju av säkerhetspolisen bedömts vara en fara för rikets säkerhet. Dessutom hade han hotat chefredaktören på lokaltidningen till livet, för att man där skrivit om aktiviteterna i den lokala moskén. Man hade väl tyckt att det var fina fisken i IS-landet och att man gott kunde skära huvudet av sådana, som inte höll med om detta. Nu hade tydligen denna journalist delat säng med den islamist, hon skulle skriva en artikel om. Något som kanske i viss mån påverkade hennes opartiskhet. I det läget kanske man inte ställer så kritiska frågor om varför man hotar folk till livet. Så det ledde till en viss upprördhet att hon använde den metoden, i sin undersökande journalistik. Den enda som tyckte det var okej var tydligen den alltid så ödmjuke och alltid så osäkre författaren Jan Guillou. Han tyckte att de som avslöjande detta var bandhundar åt den onda säkerhetspolisen. Som bara ägnar sig åt förföljelse av folk från arabstaterna. När Sovjetunionen fanns, betraktade visst de styrande där Jan Guillou som en så kallad ”nyttig idiot”. Alltså en som gjorde dem tjänster, omedveten om att det var det han gjorde. Men numera slipper han kallas ”nyttig”. Nu har han blivit en helt vanlig sådan.

Igår var jag på min kolonilott. Då kom det en snäll katt gående som ville bli klappad. Han bor väl någonstans i närheten och verkade välskött och har det säkert bra. Vi snackade en stund och det var trevligt. Så jag hoppas han kommer tillbaks och gör mig sällskap ibland.

Det var visst mors dag i söndags. Själv är jag ju moderlös sedan länge. Det blev jag ju redan som 12-åring. Så vill jag fira min mor får jag åka till Täby kyrkas gravplats och sätta en blomma. Likaså om jag vill fira fars dag. När jag fått andra sprutan och den fått verka några veckor, skall jag ta en sväng förbi och hälsa på. För det var länge sedan nu. Då får jag väl säga: ”grattis i efterskott” till mamma.

Förresten är ishockey en överskattad och tråkig sport som man inte bör titta på.

Peter