Hej vänner!

Jag kan inte sova. Klockan är 01:11 och det är mörkt ute. Det känns som det redan har börjat vända och som de ljusa nätterna snart är slut för i år. Vilket känns lite deppigt. Ett stort mörker skall komma över oss. Man skulle kanske göra som silvertärnan. Den flyger ju hit från Antarktis när det börjar bli mörkt och tråkigt där nere. När det börjar bli riktigt mörkt och kallt här flyttar den tillbaks och får uppleva ljusa nätter igen. Den är den organism på jordklotet som får uppleva flest soltimmar och flest ljusa nätter.

Det sparkades fotboll igår kväll. Det sparkades rätt mycket på fotbollsspelare också. Till slut vann Ukraina, som ni vet. Så idag är man säkert glad i Kiev. Kanske man skall unna dem detta. De har det inte så kul precis i det landet. Att ha en liten otäck aggressiv giftmördare som granne, kan inte vara så kul.

I Sverige är det politisk kris. Verkar vara en rörig historia. Undra hur det kommer sluta? På något sätt känner jag mig rätt likgiltig inför alltihop. Som det inte riktig berör mig. Som om det sker i ett annat land. I andra länder som Italien eller Argentina är väl politisk kris närmast ett normaltillstånd. Själv tänker jag numera ofta på en dikt av Gunnar Ekelöf som lyder:

”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!”

Lite så känner jag nu för tiden. Jag har väl aldrig varit så överdrivet nationalistisk. Men förr kände jag ändå någon sorts vemodig hemkänsla och naiv stolthet över att vara medborgare i detta land. Ett land där där den som gjorde sin plikt också kunde kräva sin rätt. Som kändes rätt tryggt dessutom. Men nu kan man inte öppna tidningen utan att läsa om mord, våldtäkter, utpressning, hot och rån. Det verkar vara mer som Chicago på 30-talet eller i nutidens Miamis mest skumma kvarter. Man blir både ledsen och rädd. Det känns, som sagt, som ett stort mörker kommit över oss. Vilket kommer mig att tänka på följande vackra bibelord:

"Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus."

I den gamla översättningen står det ”Mörker må betäcka mig”. Vilket idag låter lite konstigt. För betäcka har ju fått en annan betydelse sedan den gamla översättningen. Numera kan man ju betäcka i mörkret. Men inte så ofta bli det, av det samma.

Det växer på min kolonilott. Jag har fått massor med sallad, sockerärtor, rädisor och mangold. Jag har vad jag kommer ihåg aldrig ätit mangold förut. Men nu är det dags. Jag har fått fyra liter jordgubbar också. Idag kom en tjej över med några plantor med Nya Nyzeeländsk spenat och frågade om jag vill pröva odla sådan. Det ville jag. Min granne som kommer från Vietnam, kom över med några plantor sötpotatis till mig. Så nu odlar jag det också. Jag har blivit helt besatt av detta odlande. Fast rätt mycket sitter jag på en stol och kollar på hur det växer. För jag har ju varken balkong eller trädgård, så det känns fint att bara sitta där och dricka en kopp kaffe. Jag cyklar dit på morgonen och vattnar. Ofta på eftermiddagen också och kollar hur det växer. Men folk tror väl att det är något fel på mig. Som bara sitter där som en uv och kollar in grönsaker, i flera timmar ibland. Dikt på detta:

Den sommar jag
fyllde sextiosju

så blev jag liksom sorgsen
av alltet här och nu.

Skeppsbruten
och uppsköljd,
ensam på en strand.

Som en naken främling
i ett annat land.

Så ligger jag
och lyssnar till tunga
vågors brus.

Så blev det här mitt liv,
ibland i nätters mörker,
ibland i dagars ljus.

Visst längtar jag
till hemön och till
en annan tid.

Där jag en stund fick vila,

i skogens ro och frid.

Peter