Hej vänner!

Jag såg på TV att det skall införas marknadshyror, enligt ett förslag. Justitieminister Morgan Johansson berättade om detta förslag. Men han framhöll att det bara var en pytteliten förändring, som inte skull märkas nästan alls. Ingen skulle behöva vara orolig. Så mikroskopiskt få skulle påverkas av detta pyttelilla förslag, att det egentligen knappast skulle synas. Men om det är så liten skillnad, varför då genomföra det? Verkar konstigt på något sätt. Vad jag förstår finns det partier som vill genomföra marknadshyror helt och fullt. Om så sker lär väl undertecknad få bo i storskogen under en gran. Kommer bli lite jobbigt. Speciellt vintertid kan de ju bli lite dragit.

Man kan inte riktigt lita på politiker. Jag trodde länge att min pension skulle baseras på de tio år jag tjänade bäst. Det hade varit fint. Men plötsligt så ändrades detta så den istället skulle grundas på min taskiga livslön. Vilket man skickar mig ett brandgult kuvert om varje år. Antagligen bara för att ge mig ångest och oro på gamla dar. Vilket är rätt elakt. Nu skall jag få några hundra till i pension har jag hört. Vilket är vad jag skickar till Rädda Barnen varje månad, snäll som jag är. Kanske jag kunde be pensionsmyndigheten skicka de få hundralappar, som visst skall komma, direkt till denna organisation. För jag kommer ha begränsad nytta av dessa få hundringar.

När jag skriver detta är det nationaldag. Men jag har inte firat den speciellt. Förresten känner jag mig främmande i detta land, som jag alltid varit solidarisk med. Jag har gjort min värnplikt, betalat en massa pengar i skatt och aldrig ens försökt göra några avdrag. För jag är dålig på ekonomi och på att vara smart vad gäller pengar. Jag har inte heller begått något brott eller belastat statskassan, genom att utnyttja något fängelse eller någon domstol. Jag har ta mig fan skött mig bra på alla sätt och vis. Men när jag läser i tidningen om alla otäcka gäng och klaner som förstör för oss andra, känns det lite som det var förgäves. Samhällsutveckling är sådan att jag inte längre känner mig hemma, i det land som jag nu bor i. Ett annat land än det jag växte upp i och blev vuxen i. Det känns sorgligt att det inte längre finns kvar. Inte för det var perfekt på något sätt. Men jag kände mig ändå hemma där och tyckte jag begrep mig på det. Men nu är det borta och går aldrig att få tillbaka.

Annars har jag fått en koloniodlarknäpp. Jag är på den där lotten varje dag och kollar ifall något växer. Det går sådär. Jag har antagligen inte vattnat tillräckligt eller så gör jag något annat fel. För det finns några damer som är där och påtar, vars kolonilotter är fulla med alla möjliga grönsaker och blommor. Det är grönt och frodigt som den värsta djungel. Hos mig är det mer som en savann under torrperioden. Mina grönsaker kämpar för att överleva känns det som. De längtar efter regn som en hjord av gnun, en varm dag nedanför Killemanjaro. Jag vattnar och vattnar med mina vattenkannor. För på Gotland råder annars bevattningsförbud, som vanligt. Men med kannor får man vattna.

Nu är det bara ungefär 20 dagar kvar till jag får min andra spruta. Sedan får man väl avvakta några veckor innan man är så fylld med anti-kroppar att man kan känna sig någorlunda trygg. Men det verkar också som det verkar gå åt rätt håll, vad gäller den jävla pandemin. Färre och färre vårdas tydligen på IVA och antalet smittade sjunker också på de flesta håll. Har vi tur och sköter oss så är det väl över om några månader. Fast på stora torget här i Visby tycker jag det verkar som det är få som respekterar rekommendationen att hålla avstånd längre. Det är ungefär lika trångt som vanligt på krogarna.

Men så fort jag blir färdigvaccinerad skall jag hälsa på barn och barnbarn. Det skall bli kul. Jag önskar att jag hade ett hus här på Gotland, så de kunde komma hit och jag kunde erbjuda boende. Men här är priserna på minsta lilla stuga sådana att det kan jag fet-glömma, som ungdomarna säger. Fast de kanske de har slutat med. Jag säger ytterst sällan att något är ”hel-ballt” nu för tiden. Vilket jag gjorde regelbundet en gång, i en annan tid. Kanske har det gått likadant med ”fett”, fast jag inte märkt det.

När jag var ung fanns det en polsk vodka som hette Zubrowka. På flaskan fans en bild på en visent och i flaskan fanns ett grässtrå. Gräset var ett gräs som heter myskgräs som även växer sällsynt i Sverige. Men jag har vid några tillfällen på kvällen, cyklat förbi ställen där det doftar som denna vodka brukar dofta. När jag var ung brukade en kompis och jag lösa världsproblemen och diskutera filosofi under intagande av en flaska sådan dryck. Gick faktiskt inge vidare. Men denna vodka finns inte längre i systemets ordinarie sortiment. Men nu har jag beställt en flaska. Sist jag drack denna vodka var Polen ett kommunistisk land, som styrdes från Moskva. Men sedan befriade sig polackerna efter en del besvärligheter från denna ockupation. Drivande var ju fackföreningen Solidaritet och dess ordförande Lech Walesa. Han blev ju sedan Polens president i början på 90-talet. Men 2015 avslöjades att han innan han var ledare för Solidaritet, hade varit informatör åt säkerhetspolisen. Så faller en av ens ungdoms hjältar och avslöjas som en av de människor som söker makten. Vilket visar att sådana aldrig är riktigt att lita på.

Nu är Polen ett land som styrs av personer som inte gillar demokrati, yttrandefrihet och kvinnor något vidare. Fullt med katolska homofober också. Av vilka säkert många styrs av rädsla för sina egna homoerotiska känslor. Sådan figurer verkar ju alltid ha ett behov att bevisa ”att de inte är sådana”och behöva bevisa detta genom att jävlas med homosexuella medmänniskor. Så på något sätt är allt tillbaks till ruta ett. När jag tänker på det blir jag ledsen. Men då kan jag slå upp ett glas av vodkan med grässtråt och nynna på detta lands nationalsång, som visst börjar: ”Än är Polen ej förlorat”. Men vad gäller Sverige verkar det gå åt helvete. Så även det ger en anledning dricka ett glas med gräs-vodka. Twoje zdrowie på er!

Peter