Hej vänner!

Jag kom att tänka på min skolgång som var en rätt rörig historia. Men jag tillhör ju den generation som började i en skola, i vilken det fanns en flera pedagogiska hjälpmedel som gjorde oss så framgångsrika i våra studier. Främst bland dessa var kanske flanellografen. Då jag misstänker att det bland mina läsare finns de som aldrig fått ta del av denna för inlärning så oumbärliga apparat, så får jag väl förklara hur den fungerade. Det var en tavla klädd med samma sorts tyg av vilket man kan göra pyjamasar och rutiga skjortor. Nämligen flanell. Ni som känner mig vet att jag ofta höst och vinter ofta bär en rutig skjorta av just detta tyg. Men på flanellografen kunde man fästa bilder och symboler som på baksidan hade någon sorts kardborre-taggar. På det sättet kunde man visuellt visa sådant, som att om man har fem äpplen och käkar upp ett har man fyra kvar. Eller att 20 femöringar är en krona. För på den här tiden fanns det fem-öringar som var stora och bruna. För dessa kunde man köpa Dixi-kolor eller Rival dito. Som ni märker är jag nästan hundra år.

Jag bodde ju på Skånes trista landsbygd några år i början av min skolgång. Mina fröknar där var något äldre damer med knut i nacken. Antagligen i min nuvarande ålder. De hade väl utbildat sig någon gång på 30-talet gissar jag. De var hejare på tramporgel och på att lära ut vad vattendragen i Halland heter. Det var någon ramsa om att äta, viska och laga om jag minns rätt. Var fan Nissan kom in, minns jag inte. Jag gillade inte skolan och tog avstånd från denna institution redan på den tiden. Kanske var det för att flanellografen användes så sparsamt av dessa pedagoger. Däremot använde de rätt ofta skolplanscher i undervisningen. Det var bilder som kunde föreställa sådant som ”djuren på lantgården” eller ”Jesus inför Pontius Pilatus”. Det var rätt mycket religiösa planscher och jag fick en rejäl genomgång av bibelns berättelser. Ty mina lärare på Skånes landsbygd bar minsann inte sin knut i nacken utan anledning.

Vid några högtidliga tillfällen fick man se en film. Dessa var inspelade ungefär 30 år tidigare och visade sådana spännande saker som hur samerna flyttade sina renar. Eller hur bröd kom till. Från att en gubbe sådde sitt korn, till hans fruga bakade bröd av mjölet. Medan en entusiastisk röst berättade om varje detalj däremellan.

Men när jag flyttade till Stockholm hade de visuella hjälpmedlen minsann moderniserats. Det fanns till exempel dia-projektorer och dessa kunde samköras med en bandspelare av märket Tandberg. Då pratade en röst och när det sa ”pling” skulle man byta bild. På bandspelaren av märket Tandberg kunde man också få lära sig hur engelska ord uttalas i Oxford. Vilket var bra att lära sig. Men många engelsmän tycker min generation pratar lite löjligt. Som om de som lär sig svenska för nybörjare, skulle snacka som man gör på Lidingö. Den yngre generationen som lärt sig engelska genom att spela dataspel över nätet och då pratat med folk över hela världen, har ofta ett mer naturligt uttal.

Under mina första skolår bytte jag skola nästan varje skolår. Jag gick i olika skolor från årskurs 1 till årskurs 6. Det var jobbigt och bidrog nog till att jag inte tyckte något vidare om skolan. Dessutom var jag en omotiverad och svag elev. ”Svag elev” är ett artigare sätt att uttrycka att man tror att elevens inlärningssvårigheter, beror på att svårigheterna orsakas av att han kognitivt ligger under medelvärdet för befolkningen. Men jag har ju klarat gymnasiet med hyggliga betyg och även klarat universitets-studier. Men under mina första sju skolår var jag klart lågpresterande. Satt mest längst ner i ett hörn i klassrummet och tänkte på annat än åarna i Halland.

Peter