Hej vänner!

Jag läste just att en grekisk-ortodox präst blivit skjuten i Frankrike. Antagligen ett terrordåd, gissar jag. Det är ju det tredje terrordådet i Frankrike på bara några veckor. Det är för sorgligt.

Författaren och debattören Jan Myrdal har dött. Han var ju en sån där konstig människa för vilket människoliv, hade lite värde. Han satt där och försökte förstå världen via iskalla marxistiska analyser och kom fram till att massmord behövs. Han stödde massmördaren Pol-Pot i Kambodja, massmördaren Mao Tse-tung i Kina och tyckte författaren Salman Rushdie förtjänade sitt, av de iranska mullorna, utdömda dödsstraff. Hur fan han kom fram till sådana knasigheter begriper jag inte. Karln tillhörde alltså den typ av malliga, överlägsna människor, som tror att de är någon sorts intellektuella giganter. Fast de bara i själva verket är oempatiska, humorlösa och rätt otäcka knäppgökar. Såna där som saknar ödmjukhet och aldrig tycker sig ha fel. De kan till och med bli presidenter om det vill sig illa.

När jag var ung fanns det en knas-konservativ katolsk gubbe som hette Sven Stolpe. Han var samma sort som Jan Myrdal, fast på andra ytterkanten. Samma brist på självdistans och ödmjukhet. Samma självupptagna elakhet och samma dumhet. Jag läste en bok av författaren Alex Schulman som är dotterson till Sven Stolpe. Den handlar om hur Sven Stolpes fruga hade en kärleksaffär med författaren Olof Lagercrantz någon gång på 30-talet. Något som han aldrig kom över och ältade livet igenom. Han blev tydligen knäppare än han varit innan, av denna historia. Vilket inte vill säga lite. Hoppas hans fruga bedrog honom stup i kvarten, för det förtjänade han. Men det gjorde hon antagligen inte. Men det borde hon gjort.

Apropå otäcka katolska gubbar, så har några sådana i Polen, infört någon sorts omänskliga abortlagar. Det kommer om detta genomförs, bli i stort sätt omöjligt att på ett lagligt sätt göra abort i Polen. Vilket naturligtvis inte minskar antalet aborter. Men däremot under vilka förhållanden dessa i värsta fall genomförs. Men nu har ju polska kvinnor ofta möjlighet att åka till ett grannland och göra abort där. Men säkert kommer några stackars unga kvinnor, göra illegala aborter och bli en av de hundratusentals unga kvinnor som dör eller får skador för livet av sådana ingrepp. Det är ju fullkomligt idiotiskt och onödigt. Om gud finns, kommer han väl en gång straffa svartrockarna och falska profeterna för detta. Men det gör han nog inte.

Jan Myrdal skrev ju förresten en bok om sin barndom. Som han beskriver det växte han upp i ett kärlekslöst intellektualiserande kylskåp. Så det är kanske inte så konstigt att han blev som han blev. Han hade ju, som han beskriver det, både arv och miljö emot sig. Man blir liksom ledsen när man tänker på lilla Jan Myrdal som sitter i sin ensamhet i källaren och bygger med meccano. Medan föräldrarna på övervåningen diskuterar socialdemokratins framtid och krisen i befolkningsfrågan. Klart man blir lite knäpp av sådant.

Astrid Lindgren sa ju: ”“Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Så det var väl på grund av brist på det första, som Jan Myrdal tappade det andra. En tråkig historia.

Själv hade jag ju en rätt knepig pappa och min mamma var ju sjuk under stora delar av min barndom. Hon dog när jag var 12 år. Så min barndom var ibland rätt besvärlig och sorglig. Något som jag fått bära med mig genom livet och ibland ställt till det. Kanske är jag ibland lite väl känslig och har lite väl lätt till att deppa ihop. Men utan kärlek har jag aldrig varit. Oftast har jag väl också, tack vare detta, ett visst folkvett. Även om jag i övrigt, gjort en hel del dumt och fel.

Min tro har jag sedan länge tappat. Hoppet börjar också falna. Men kärleken finns trots allt kvar och den är ju ändå störst.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag lade mig på sängen och tänkte läsa om Torgny Lindgrens självbiografi ”Minnen”. Men det gick dåligt för katten kom upp och ställde sig på mitt bröst och tittade mig in ögonen och ville bli klappad. Jag körde inte ned honom, utan gjorde som han sa. Vill man bli klappad, så vill man. Som vän och kattägare har man vissa skyldigheter. En av de viktigaste är att klappa sin katt, när han vill det. Dessutom blir det bara ett jävla tjatande och buffande, om man låter bli. Lika bra att få det gjort.

Det jävla viruset bara fortsätter att ställa till det. Nu har det visst dessutom fått förnyade krafter efter att ha vilat sig under sommaren. Det finns en rätt många som jag är sugen på att krama, som man inte längre får krama. Speciellt några arbetskamrater som var trevliga att krama, får man nu titta på och hålla visst avstånd till. Det är tråkigt. Men å andra sidan fanns det folk som jag inte alls ville krama som likt förbannat tyckte att det var enda sättet att hälsa. Man sträckte artigt fram handen mot någon man träffat en gång, men omslöts av två armar. Armar som man inte alls tänkt sig omslutas av. Ibland av någon kille som var stel som en pinne och som man kände egentligen inte ville kramas, utan som tror att det är så man gör. Jag gillar bäst att krama tjejer. Det är lite skämmigt att erkänna, men sant.

 Men numera handhälsar man ju inte heller förresten. Vi kanske bör göra som araber och lägga handen över hjärtat och buga. Eller som japaner som bugar och bugar och inte verkar veta när det är färdigbugat. Det är lite svårt för sådana som mig, för vilket ett handslag är viktigt. För har man tagit i hand på något, så har man. Då får man ta mig fan göra det man tagit i hand på att göra. Om man så skall bryta ben eller ruinera sig på kuppen. Ty ett handslag är ett handslag!

I Frankrike har det varit ett nytt terrordåd. Jag förstår inte varför tok-islamister envisas med att bo i länder vars kultur, kvinnosyn och folk, de inte gillar. Det finns ju för fan en hel arabvärld att bo i om man inte trivs här. Vill man ha riktig extrem islam att rulla sig i, finns ju Saudiarabien för de som gillar Sunni och Iran om man föredrar Shia. Varför man skall vara här i Europa och vantrivas till den grad, att man mördar oskyldiga människor begriper jag inte.

Nyss regnade det ute. Sedan sken solen en liten stund. Nu ser det ut som det skall börja regna igen. Det är som en bild av mitt liv. Omväxlande nu för tiden, om man säger så. Idag är det fredag och i morgon är det lördag och ”Alla helgons dag”. Jag har ju rätt ofta tidigare år, åkt till Täby kyrkogård och tänt ljus på mina föräldrars grav. Sedan några år också på min storasysters grav. Men i år stannar jag i Visby. För man bör ju helst inte åka på mer än nödvändiga resor till Stockholm, just nu. Annars är det fint att gå förbi en kyrkogård i morgon kväll och se på alla ljus som brinner. Det känns heligt och högtidligt, på något sätt. Som att man säger ”än lever ni i våra minnen”.

När jag var ung fanns inte Halloween. Det var bra, ty det är en dum högtid som jag inte tycker om. Det var väl några jävla sillstrypare, som kom på att man kunde tjäna stålar på att införa denna otäcka och dumma högtid. Skräck, skelett, pumpor och godis, i en ovärdig blandning. Kanske är det väl ett sätt att hantera vår dödsångest. Då känns det bättre att i stillhet tända ljus på gravarna i höstnatten och försöka försonas med sitt öde. Samt minnas de döda och lägga en stund på saknad och kanske sorg, medan ljusen brinner ner och slocknar.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Det är alltså den tid då ett stort mörker sänker sig över landet. Ett mörker som har ovanan att på morgonen tränga in genom mina öron och ta bort dur-tonerna men lämna moll-tonerna kvar. Dessutom sotar detta mörker ner mina ögons lins, vilket gör att det mesta blir rätt jämngrått och tråkigt. Det finns de som tänder ljus och lagar mustiga grytor för att överleva. Men har ingen lust att göra så. Iallafall inte just nu. Vi får se om lusten återkommer.

Jag är alltså på dåligt humör. Fast jag snackade lite med barnbarns-killarna på telefonen idag. Man kan ju se vad de håller på med samtidigt. För numera har man ju bildtelefon. Hade någon sagt att det skulle finnas en sådan när man var ung hade man trott de skojade. Men nu finns det sådana telefoner och man kan snacka och samtidigt kolla vad ens barnbarn har för sig. Det är ju bra, när man bor långt ifrån varandra. Fast det är ju mycket kuligare att träffas på riktigt.

Jag har för mig att jag någon gång tidigare berättat om att jag gillar sjörapporten och att lyssna på den klockan 05:55 på morgonen. Jag har ju numera ytterst sällan någon användning för den information om vädret till havs, som man får där. Men jag gillar att höra hur det blåser på Nidingen, Hallands väderö, Arcona, Ölands Norra udde och hela kusten upp till Storön. För jag känner mig på något sätt lugn av att veta hur vädret är längst hela denna vår vackra kust. En av meteorologerna som berättar detta viktiga för mig, heter Lisa Frost. Vilket är ett utmärkt namn på en meteorolog. Men det kanske bara är ett artistnamn. Som Bob Dylan, som egentligen heter Robert Zimmerman. Eller Tina Turner, som heter Anna Mae Bullock privat. Lisa Frost kanske heter Vera Lindén eller Sonja Gallberg privat. Men så går hon till SMHI och kallar sig Lisa Frost. För att det passar så bra att heta så när man läser sjörapporten. Lisa är säkert en gullig tjej. För hon låter gullig. Speciellt när hon berättar hur det blåser på Eggegrund, Kuggören och Brämön. Då blir man nästan lite kär. Hon var borta ett tag, för ett tag sedan och jag funderade var hon tagit vägen. Men nu är hon tillbaks och förgyller morgonen för mig.

Annars är som bekant hela världen upp- och ner. Det är ta mig fan ingen ordning på något längre. Jag har hört att det skall bli val i USA. Det verkar kunna gå hur som helst. Ni som läser denna blogg regelbundet, anar kanske hur jag vill att det skall gå i detta val. Likaså hur deppad jag kommer bli om det inte går som jag vill.

Det går väldigt bra för högerpartier just nu. Även i Sverige. Här beror ju det på att dessa får stöd av ett antal kriminella typer som skjuter, spränger, säljer droger och våldtar. Så länge detta fortsätter behöver ju dessa partier inte göra någon reklam för sina idéer. De behöver ju bara säga: ”vad var det vi sa”. Varje skjutning, ungdomsrån eller övergrepp är ju värt minst hundra valaffischer. Vilket också gör mig deppad.

I Frankrike mördades en lärare för att han visade karikatyrer som föreställde profeten Mohammed av en tokig islamist. Så nu vill den franske presidenten låsa in eller utvisa tokiga islamister. Vilket upprört Turkiets president och en del arabiska länder. Jag hörde i morse en gubbe på radio som sa att yttrandefrihet inte gällde, när det handlade om religion. Som sa att man inte fick kränka och kritisera, andras trosuppfattningar. Jag tror ju inte på gudar och annan vidskepelse. Men för mig är tryckfrihet och yttrandefrihet helig och värd att kämpa för. Det är förresten all frihet. I Ryssland riskerar man ju bli förgiftad om man blir osams med makten, i USA kallas journalister för ”nationens fiender”, av dess så kallade president och visar man en karikatyr av Mohammed riskerar man få halsen avskuren. Här i Sverige riskerar man väl mest bara att bli hotad och mobbad på internet om man säger något taskigt, men sant, om någon Sverigedemokrat eller om man säger att man gillar vargar och sälar. Vilket i varje fall inte jag vill råka ut för. Voltaire sa faktiskt aldrig ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den". Men om han sagt det hade det varit bra sagt. Nu verkar det ibland som många blir rädda och tystnar för att de som med lika stor käft som dumhet, hotar och mobbar dem.

Idag skall jag göra kroppkakor. Vi åt panerad fisk med pressad potatis igår och då passade jag på att koka och pressa så det blev över till kroppkakor. Så nu skall jag gå och handla rökt sidfläsk. För det skall det vara i kroppkakor. Det skall vara mycket fyllning över huvud taget. Sålunda bekämpar jag idag mitt eget och världens mörker med kroppkakor. Kokkonsten egen serotonin-återupptagshämmare. Få se om det hjälper.

Peter

 

Hej vänner!

Jag skriver ju inlägg på denna blogg nästan varje dag nu. Varför vet jag inte. Kanske för att jag känner ett behov av att skriva av mig någon sorts känsla av oro, som jag bär på. För det är så mycket som oroar mig nu för tiden. Vilket kanske inte är så konstigt, då vi lever i en orolig tid. Men kanske jag också på något sätt bekämpar de sista dagarnas jävla mörker, genom att skriva ner saker på datorn. Fast fan vet om ni skall behöva ta del av detta bekämpande. Så jävla roligt är det ju inte, att ni behöver läsa om det.

Idag har vi gått över till vintertid och ställt tillbaka klockan en timme. Det skall visst bli slut med detta ändrande av klockan om några år. Själv skulle jag ibland vilja ställa tillbaka tiden, inte bara en timme, utan några år. För numera känns ju tiden som en dålig kompis som leder en mot dåligheter. Man säger ”åt det hållet vill jag inte gå”. Men då säger denna taskiga kompis ”häng med här så skall du få se något kul”. I helvete man får till slut.

Jag läste i Aftonbladet att de flesta svenskar hoppas att Ronald MacDonald förlorar presidentvalet i USA. Det var bara folk som tänkte rösta på ett parti på yttersta högerkanten, där majoriteten hoppades att den pajasen skulle vinna. Hur man kan vilja att en lögnaktig, mobbande och elak liten  otäck jävla fåntratt, skall vinna detta val, övergår mitt förstånd. Men när de intervjuar hans väljare i USA brukar dessa ju säga något som, att de gillar honom för han är ”en av oss”. Vilket han kanske är. Som när man gick i plugget och det fanns elaka ungar som var taskiga, dumma och mobbade den, som uppvisade minsta svaghet eller bara var snäll. De är väl de som växt upp nu gissar jag och fått en kompis med makt att spegla sin dumma taskighet i.

Själv var jag snäll igår förresten. Ni som följer denna blogg vet att jag för någon dag hade anledning att uppsöka akuten, med anledning av en besvärlig åkomma. Nu hojade jag förbi denna akut och lämnade in en chokladask på expeditionen till den sjuksköterska, som stoppade in ett rör i mig. Jag ville inte träffa henne personligen, för det hade känts lite fånigt på något sätt. Men jag ville ändå tacka henne för hennes insats. Inte så mycket för att hon var duktig på att stoppa in rör i gubbar. Utan för att hon var så snäll när hon gjorde det. Hon var ju bara inhyrd tillfälligt och vi lär väl aldrig träffas mer, gissar jag. Men nästa gång hon sätter in ett rör i en gubbe kanske hon tänker på chokladasken och mig. Jag hoppas på det i varje fall.

Det är förresten konstigt med tidmätningen. Den bygger ju på någon sorts tolvsystem. Antagligen på grund av månens faser gissar jag. Det är tolv månader på ett år. Tolv timmar på en dag. Sextio sekunder på en minut och sextio minuter på en timme. Under franska revolutionen försökte man ju ändra detta så att det blev ett decimalsystem med tio som bas. Tio månader på ett år. Tio dagar på en vecka. Hundra minuter på en timme och hundra sekunder på en minut. Det hade väl funkat om inte folk hade blivit så sura över de långa arbetsveckorna. I övrigt hade ju de flesta inga klockor på den tiden, så de brydde sig nog inte så mycket om timmar och minuter. Men de som hade klockor hade ju inte heller haft någon större glädje av dessa, om man lyckats genomföra reformen.

Tiden är ju en dimension. Något som Einstein kom på när han satt på patentverket i Bern och funderade. Han kom på att något måste hända om man satt längst fram på en ljusstråle och for fram. Då åker man ju så fort man kan. Fortare än så kan man inte åka. För inget går ju fortare än ljuset. Hastighet är ju avstånd delat med tid. Så lösen man den ekvationen genom att hastigheten är ljusets hastighet, händer något konstigt med tiden. Något som jag inte begriper. Om en tvilling far iväg i rymden som kommer han tillbaks yngre än sin jordbundne tvilling och sådant där obegripligt.  Om inte rymdfararen av misstag far in i ett svart hål förstås. För då far han rätt in i den svarta evigheten, där ingen tid finns. Fast det gör vi väl förresten alla till slut. Även om vi är kvar på jorden.

Utanför mitt fönster står ett stort valnötsträd på grannens tomt. Valnötterna är mogna nu och har börjar ramla ner. ”Bonk, bonk låter det dagarna igenom. För många faller på en bod med plåttak. Det stör inte på något sätt. Utan är bara ett tecken på att vi går mot vinter. Ett tecken i tiden. Det äro alltså så den tid, då valnötter faller och något äldre män får svårt att pissa. Skärselden är oväntat mörk, fuktig och kall. Men långt i fjärran sjunger lärkor över fälten och blåsipporna blommar. Det är ju bara en tidsfråga!

Peter

 

Hej vänner!

Jag gillar sanningen. Fast den är svår, så gillar jag den. Fast just nu är det rätt många som inte gillar sanningen alls. För sanningen säger ju att dessa figurer har fel och ljuger. Så därför gillar de inte sanningen, när den visar att så är fallet. Då blir sanningen ”fake news” och alternativa fakta. Vilket alltså betyder att sanningar man inte gillar är lögner, fast sanna. Det låter lika konstigt som det är. Men för de som tycker sanningen är i vägen för sina egna åsikter och fördomar, verkar numera rätt framgångsrika. Vilket retar mig.

Själv ljuger jag väl också en del. Mest genom att försöka framställa mig som en bättre och finare människa än jag är. Fast det är nog rätt allmänmänskligt. Vi är kanske alla lite oroliga för att inte bli omtyckta och älskade, om vi visade alla våra svagheter och dumheter. Fast min erfarenhet är faktiskt att ju äldre jag blivit och ju mindre rädd jag blivit för att beskriva just dessa, desto mer har jag tyckt om mig själv och känt att andra tyckt om mig. Ju mer jag vågat visa min svaghet och mina tillkortakommanden desto starkare har jag känt mig. Dessutom har jag känt att de som gillar mig, trots detta, faktiskt gillar mig. De som inte gillar mig har väl också blivit mer säkra på sin sak och glada över att få rätt i att jag minsann, inte är så jävla duktig och bra. Så sanningen har gjort både de som gillar mig och de som inte gör så, lite gladare. Jag är minsann en riktig glädjespridare.

Jesus säger ju att ”sanningen skall göra eder fria”. Så det får man hoppas han har rätt i. Fast det ju svårt att verkligen vara helt sann. Jean-Jacques Rousseau (1712 - 1778) skrev ju en självbiografi som heter ”Bekännelser”. Han inleder denna bok med att han bara skall skriva det som är sant och inte undanhålla läsarna något om sig själv. Det skulle liksom vara sanningen och inget annat än sanningen. Men efteråt har man kollat och Jean-Jacques hittade på en hel del, som inte var riktigt sant. Han var förresten en riktig anti-feminist och och tyckte inte kvinnor skulle få delta i offentligheten, utan hålla sig hemma och ta hand om sin man. Om de inte ställde upp på det skulle de låsas in i hemmet. Men i sin bok ”Bekännelser” berättar han att han är masochist och tycker om att få smisk på stjärten av damer. Vilket han säkert fick genom att vara ett riktigt manssvin. Tjejerna var väl så förbannade att de gav honom ordentligt med stryk. Vilket han tydligen gillade. Kanske var det därför han sa så dumma och provocerande saker om kvinnor.

Jag har ju gjort mycket dumt i mitt liv. Men nästan bara sådant som man med lite perspektiv kan skratta åt. Jag har ju varken mördat, misshandlat, stulit, bedragit eller begått övergrepp. För det mesta har jag faktiskt varit rätt snäll. I stort sätt har jag skött mig bra och aldrig hamnat vare sig i domstol eller i fängelse. Mitt enda brott är att jag en gång kört för fort och fått betala böter. Fast jag har nog kört lite för fort ibland, utan att behöva betala böter förstås. Här på Gotland får man ju sällan köra fortare än 80 km/h och det får man träna på att göra. För det är rätt svårt, tycker jag. Händer att jag överstiger denna hastighet något lite. Men trots det, är det alltid någon som kör upp i häcken på mig och verkar tycka att jag är en jävla väglus.

En sak som jag tycker är orättvis är att sådana som jag genom livet skall plågas av skuld och skam, även när vi inget allvarligt har gjort. Medan de som borde känna dessa känslor och plågas av dem, ofta inte alls verkar göra det. Som när de står med brallorna nere och avslöjade som fulla med ljug och elakhet inte verkar bry sig. Som bara verkar bara skaka av sig det och sova gott om natten likt förbannat. Fast den typen av människor saknar ju oftast den självdistans och den humor som gör dem skojiga att umgås med. Helvetet måste vara att hamna på en öde ö tillsammans med en sån, som den nuvarande lögnhalsen, till så kallad president, som USA håller sig med. För han är ju just en sådan självupptagen, lögnaktig och humorlös tråkmåns.  Det vore ju värre än om man var ensam på denna öde ö och bara hade en fiskmås att prata med. Visserligen lika skränig, men säkert mer intressant och sympatisk. Själv pratar jag ju en del med min katt och han är en av de bästa att prata med. Han brukar titta på mig och säga: ”vad jag är glad över att du tycker om mig, även om det inte är så konstigt. Så fin som jag är. Men att jag gillar dig är ju lite mer oväntat.”

Jag har ju alltid tyckt om kvinnor. Några få har jag dessutom älskat. Men med tanke på alla år jag har levat och alla kvinnor som finns i världen, är det väldigt få som jag älskat. Inte ens en del av en promille. Det finns förresten män som skryter med att de har lägrat en väldig massa tjejer. Det har jag alltid tyckt varit hur dumt som helst, att skryta över. För det betyder väl att damerna ifråga inte ville upprepa saken dagen därpå. Att en gång räckte. Det man bör skryta över är om damen ifråga ringer dagen nästa dag och vill träffa en igen och fortsätter ringa och vill träffa en. Om de ringer och vill träffa en i 41 år, så kan man vara lite mallig. För det är 14975 ringningar och orkar någon ringa en så jävla många gånger, har man väl gjort något bra, trots allt. Eller så har de en dum iPhone som ”fickringer” stup i kvarten. Som min envisas med att göra.

En gång i livet har jag varit olyckligt kär. Det var jobbigt. Som Rod Stewart sjunger ”the first cut is the deepest”. Inget man vill vara med om mer än en gång. Fast man skriver rätt bra dikter när man är olyckligt kär eller tänker på hur det är att vara olyckligt kär. Så det är en erfarenhet som man trots allt kan ha lite glädje av efteråt. Vill man skriva en dikt om något riktigt jävla smärtsamt, kan man tänka på hur det känns att vara olyckligt kär, i någon som inte längre älskar en. Sedan kan man tänka på hur skönt det var, när det gick över. Nästan som en mardröm man vaknar ur. Men då kanske man en dag får lust att skriva en riktigt ledsam dikt och kan plocka fram ett ledset minne för att komma i stämning. Sedan kan man skriva så här:

Minnessång

Så var jag då på väg.
På väg mot ingenstans
till ingenting.

Bakom mig bara,
tystnad och tid.

År som går
och höstar, då
äpplen faller.

Vi gick i parken
över gula löv och
det var de sista
vi gjorde.

Du gick och jag föll.
Föll mot sten.
Föll mot asfalt.
Slog mig sanslös
i min ensamhet.

När jag vaknade
var jag en annan.

En som gick
på främmande gator.
En som vinden
blåste genom.

Det var höst som
nu. Höst som har följts
av höst, som följts
av höst.

Peter

Hej vänner!

Jag mår inte så bra idag. För igår var en riktig skitdag. Det började med att jag var rätt sur och upprörd för en sak, som hade med mitt jobb att göra. Vilket jag talade om för en stackars människa, som tyckte jag skällde och inte lyssnade. Det gjorde jag nog inte heller. Så efteråt kände jag mig elak och drabbades av både skuld och skam, vilket är jobbigt att drabbas av. Jag hade nog inte helt fel i sak. Men jag var onödigt upprörd. Varför vet jag inte riktigt.

Så när jag kom hem tänkte jag döva nerverna med ett glas vin. Ni som följer denna blogg vet att jag sedan något år är försiktig med alkohol. För det har ju orsakat en del krämpor tidigare. Nu slog jag upp ett ett glas som var ett dricksglas och alltså inte ett glas vin utan snarare två. Sedan tänkte jag titta på TV. På ett program där två engelsmän åker runt i England och köper antikviteter, som de sedan säljer på en auktion vid programmets slut. Det kan vara lite kul. För en del av dessa engelsmän är väldigt trevliga och originella på det där engelska sättet. Men när jag tittat färdigt så behövde jag pinka. Det var tvärstopp. Vilket har hänt en gång förut och även då efter att jag druckit vin. Det var ju det som gjorde att jag bestämde mig för att låta bli detta, för ett halvår sedan ungefär. Vilket jag borde fortsatt med. Efter att ha försökt kissa ett tag utan att lyckas, fick jag ta hojen och cykla till akuten på Visby lasarett.

Så där stod jag nu precis som för ett halvår sedan och hade ont i magen och var jävligt kissnödig, utan att kunna kissa. Men då kom en snäll sjuksköterska och hjälpte mig genom att stoppa in ett rör där man i vanliga fall inte vill få ett rör instoppat. Men nu ville man absolut det och det var en närmast orgasmisk lättnad när blåsan tömdes. Sedan vidtog en del andra rätt jobbiga åtgärder, som gjorde att man fick sätta in ett lite grövre rör och ha sig. Men klockan 24:00 ungefär fick jag åka hem, utan kateter. Nu funkar det igen, även om det svider rejält när jag pissar. Men det går väl över.

Jag är rätt tagen efter gårdagskvällens upplevelser. För det var rätt jobbigt. Men jag är också väldigt tacksam för att jag fick hjälp och för att alla var så snälla mot mig på akuten. Inte minst den jättesnälla sjuksköterska som fick stoppa in rör i mig. Jag måste säga att jag är glad över att bo i ett land, där man får så bra vård när det riktigt kör ihop sig och det alldeles gratis. Det är ju egentligen fantastisk. Så man får väl också tacka alla snälla människor som genom att betala skatt bidrar till detta.

Men nu mår jag rätt dåligt. Jag stod naken och såg på mig i spegeln på toaletten och tänkte: ”här står du som en annan gubbe och ser jävligt gammal och trött ut. I 66 år har du levat och det syns ta mig fan på utsidan. Inuti är du dig rätt lik, med din jävla gråtmilda känslighet och löjlighet. Men utanpå börjar det ju gå utför rejält. Hur fan skall det här sluta.” Så tänkte jag där jag stod. Jag och kamrat katten är ensamma i helgen och vi hasar runt i lägenheten och åldras tillsammans. Men han är ju rätt pigg, nöjd och blank i pälsen. Till skillnad från undertecknad som efter gårdagskvällens övningar, är jävligt matt i pälsen och inte alls i toppform.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag skrev ett blogginlägg om läraren i Paris som blev mördad för han i samband med en lektion om yttrandefrihet, visade de bilder av Mohammed som ledde till massakern i tidningen Charlie Hebdo. Sedan skrev jag om den där rektorn som visade sig vara någon sorts Doktor Jekyll och mr Hyde. Bakom det fina yttre fanns en antisemitisk, homofob kvinnohatare, visade det sig. Men när jag skrivit om dessa otäckheter, så tappade jag lusten och kände mig rätt nedstämd och olycklig. Så ni skall slippa läsa om eländet. Jag skrev en del om mitt avståndstagande från allt vad religion heter också. Men det skall ni också slippa ta del av. För alltihop kändes bara tråkigt och hopplöst. Vilket jag för närvarande tycker att rätt mycket känns.

Idag blåser det i Visby. Periodvis har solen skinit och lockat ut en. Men när man väl kommit ut har det varit kallt och blåst småspik. Katten var ute en sväng på morgonen. Men sedan har han inte velat gå ut. Häromdagen hade han förresten varit i slagsmål. För när han kom hem hade han tussar av hår i pälsen och ont lite här och där. Men det var inte värre än att det har läkt nu och han har inte ont mer än lite, på ett ställe på bakkroppen. Men jag undrar vem han slagit med. Jag har inte sett någon annan katt. Men det finns väl antagligen någon. För jag gissar att det var en sådan han fajtats med.

Jag jobbar ju en del nu för tiden, efter ett rätt långt uppehåll. Det känns bra och är rätt kul. Jag har ju förmånen att ibland i mitt arbete få träffa och utreda sådana där små människor som går på lågstadiet i skolan. Det brukar muntra upp mig, även om det inte alltid är helt enkelt. Men det är ändå alltid kul på något sätt. Det var ett TV-program där ännu mindre människor på fyra år, hade gemensamma dagar med ett gäng gamla människor på ett åldringsboende. Det funkade hur bra som helst och hade strålande effekt på de äldres psykiska och fysiska hälsa. De små människorna sparkade liksom fart på de större och betydligt äldre dito. Det var kul att se.

Själv är jag rädd för att bli gammal och få värre krämpor än de jag redan har. Jag är också orolig för att hamna på något ställe där käket är dåligt. Jag är ju inte så kräsen av mig egentligen och tycker för det mesta att det som serveras mig är okej. Men jag har sett bilder på mat som kommer från storkök och serveras gamla människor, som verkar oätlig. Vilket också gör att många äldre inte äter ordentligt. När jag blir riktigt gammal skall käket minsann vara vällagat, ställas på bord med vit duk och serveras med en 4:a OP Anderson. För jag vill ju inte dö av svält. På söndagarna skall det förresten vara en 6:a.

Jag har börjat tänka rätt mycket på mitt liv och allt som har hänt. Även om det kanske är lite tidigt att sammanfatta detta liv, får jag hoppas, så tänker jag liksom på dess kapitel. På barndomen, tonåren, åren när jag själv var förälder till barn och ungdomar, åren när detta var över och de sista åren innan jag blev pensionär. Det mesta har väl gått rätt bra trots allt, även om det i perioder varit jobbigt. Det enda jag riktigt ångrar är att jag jobbade så mycket när barnen var små. För jag var ofta trött sliten och tråkig, som jag minns det. Men man var ju tvungen att släpa hem pengar till hyra och mat på något sätt. Men jag mådde inte alltid så bra av att jobba så mycket och med så känslomässigt engagerade saker som jag gjorde. Människovårdande yrken som psykolog, läkare, sjuksköterska och präst är ju rätt överrepresenterade, vad gäller utbrändhet. Vilket kanske inte är så konstigt.

Jag har ibland tänkt att jag skulle skriva någon sorts memoarer. Men eftersom det första kapitlet skulle bli rätt tråkigt, har jag gett fan i det. Som i ”Sagan om ringen” där de första 30 sidorna är rätt trista och lite motiga att komma igenom. Men sedan blir det ju hur spännande som helst. Böcker bör börja spännande. Som i Gösta Berlings saga. Den boken börjar ju ”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Det är en bra början på en bok. Man blir liksom engagerad och nyfiken på en gång. Man undrar ”vad är det med det? Skall han inte stå i predikstolen? Är det inte där präster bör stå? Och vadå äntligen?” Men om man läser vidare får man svar på dessa frågor. Vilket man gärna vill, om man är lite nyfiken, som jag är.

Man skulle kunna göra folk ännu nyfiknare genom att börja med något som väcker ännu större nyfikenhet. Till exempel skulle man kunna skriva: ”Äntligen stod prästen med stånd på Hötorget”. Då hade man nog undrat ännu mer och blivit ännu mer nyfiken. Men kanske sålde han kantareller från Värmland på fritiden, just på detta torg. Men det behöver man ju inte berätta på en gång. Först kan man ju få inbilla sig att berättelsen handlar om en perverterad präst. Men läs förresten Gösta Berlings saga. För det är en bra bok.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Det var länge sedan jag läste Fantomen. Sista gången jag tog del av denna då utmärkta tidning var väl 1967, gissar jag. På den tiden bodde ju Fantis djupt inne i de djupa skogarna, hos stammen bandarerna. Han hade en liten klart överviktig kompis som hette Guran som hade bastkjol och en skojig hatt på huvudet. Idag skulle man väl kanske fundera på hur relationen mellan Fantomen och Guran egentligen såg ut. Men år 1967 hade man säkert blivit väldigt upprörd vid minsta antydan att det fanns något homoerotiskt i denna. Förresten hade Fantomen en amerikansk flickvän som hette Diana Palmer och var, när jag läste Fantomen, en onödig bifigur. Men däremot var hans hund Devil, som egentligen var en varg, viktig. Likaså hans vita häst Hero.

Det hända att Fantomen gick runt i staden ”som en vanlig man”. Då var han klädd i hatt och någon sorts lång trenchcoat. Om någon idag kom klädd på det viset hade man nog tittat misstänksamt på denne någon. Misstänkt att det var någon sorts blottare, gissar jag. Fast dessa perversa typer har visst numera övergått till att skicka bilder på sina organ till inte ont anande damer via e-post. För de gillar tydligen att skrämmas och framkalla obehag hos damer med sin penis. Själv måste jag säga att det absolut inte är det jag vill framkalla, när jag visar mig naken, i damers sällskap. Snarare tvärtom. Men smaken är väl olika.

Jag har alltså slutat läsa Fantomen. Däremot har jag börjat läsa andra böcker efter flera års uppehåll i läsandet. Nu läser jag till exempel om boken ”Norrlands Akvavit” av Torgny Lindgren. Jag har läst denna bok förut en gång och tyckt om den. Men nu när jag läser om den i det lugn och i den ro, som min pensionering medfört, tycker jag den är ännu bättre. Den handlar om hur den en gång store väckelsepredikanten Olof Helmersson återkommer till det Västerbottens inland, där han en gång frälst så många själar, för femtio år sedan. Men sedan flyttade han till Umeå och miste sin tro. Nu är han tillbaks för att han anser att han måste tala om för de han tidigare frälst att han har förstått, att allt var ett påhitt. Att gud inte finns och att alltihop är fantasier och vidskepelse. Jesus kommer inte återkomma och döma levande och döda och ingen kommer få ett evigt liv. Det vill han nu förkunna för sin nu nästan helt bortdöda församling. Men det blir ju inte så lätt när han träffar sina nu åldriga församlingsmedlemmar och vänner, som levt sitt liv i tro och förtröstan, på den gud han nu förnekar.

På något sätt har jag ibland känt mig lite avundsjuk på de som tror på något. Vare sig det är gud eller socialismen och som inte tvivlar. För själv har jag alltid tvivlat på det mesta under livet. Det är ju rätt jobbigt för då blir ju världen och kunskapen ofta liksom osäker och tillfällig. Man liksom håller kvar i de fakta som man är säker på, men tvivlar på allt som är åsikter. På något sätt retar jag mig ofta på folk som är jävligt säkra på sin sak. Hur rätt de än kan ha. Men ändå som det står i Ordspråksboken:

”Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig;
bind dem omkring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla;”

Nu lever vi ju en tid där varken godhet eller sanning verkar stå så högt i kurs. Men det är ju egentligen för det mesta normaltillståndet i världen. Man får väl trots allt hoppas att det blir lite bättre och att den höge företrädaren för mobbing, elakhet och lögn snart röstas bort och kastas på den historiens sophög, där han hör hemma. Trots att jag inte längre tror på gud, så avser jag be till denne icke existerande gud, att det blir på det sättet. Jag tänker pröva allt. Så det så!

Peter

 

Hej vänner!

Årets nobelpris i fysik skall delas av två gubbar och en tjej för deras forskning kring svarta hål. En för att han teoretiskt kunde visa att svarta hål kunde vara rätt vanliga och två för att de kunde visa att det längst inne i vår galax finns ett stort svart hål. Antagligen finns det sådana svarta entiteter i mitten på alla galaxer. Platser innanför vars händelsehorisont allt upphör och om vilka vi aldrig kommer få veta någonting, om jag förstått rätt. För ingen information kan lämna dessa platser.

Svarta hål är alltså väldigt konstiga och på något sätt sorgliga i sin svarta ensamhet. De bara ligger där och slukar ljuset och lämnar inget ifrån sig. Det var någon på radio idag som påpekade att svarta hål kan suga åt sig stjärnor, planeter och annan massa. Men de kan aldrig dela på sig och gå i bitar. De är och förblir en mörk entitet till den dag tiden tar slut. Obegripliga i sitt mörker. Något som är i denna värld. Men på något sätt inte en del av denna värld.

Förr brukade ju människor skapa myter om sådant som var obegripligt. Som att orsaken till åskan vara att Tor for fram med sina bockar och slog sin hammare i skallen på de jättar som hela tiden hotade Midgård och Asgård. Det fanns myter om hur världen skapades och hur den en gång skulle upphöra. Det fanns myter om vad som skulle hända efter döden. Om allt som var oförklarligt fanns det myter, som försökte förklara det oförklarliga. Nu skulle vi behöva en myt om vad som händer i svarta hål. För det lär vi ändå aldrig få reda på.

Tänk om den yttersta sanningen om alltet ligger dolt i dessa svarta hål. Om vi när vi förstod det skulle förstå meningen med alltihop. Men i så fall skulle denna mening ändå aldrig avslöjas för oss. Den ligger dold i ett djupt mörker. Har ni förresten läst boken: ”Liftarens guide till galaxen”. I den räknar ju en superdator ut ”den yttersta frågan om livet, universum och allting”. Svaret på denna fråga är 42. Alltså inte 96 eller möjligtvis 78, som jag trodde. Själv är jag 66 år och sitter i Visby och skriver om svarta hål. Detta gör jag tydligen 4,6 miljarder år efter solsystemets skapelse.

Förresten är väl döden lite som ett svart hål. Man lever på och rör sig framåt. Men än dag passerar man händelsehorisonten och försvinner. Tiden upphör och man försvinner i oändligheten.

Det börjar bli höst även här på Gotland. En del träd börjar få röda och gula löv. Snart faller väl dessa löv av och träden står som svarta siluetter och ser nakna ledsna ut. Jag känner mig förresten lite avlövad själv.

Vet ni vad ”influensers” gör? Jag har förstått att de skriver på saker på internet och gör reklam för kläder och smink och sånt. Men vad gör de egentligen. Det verkar inte direkt behövas någon utbildning för att få den titeln. Men är det ett jobb eller något man gör på fritiden? Jag såg att kristdemokraternas partiordförande hade kommit i dåligt sällskap, med en sådan där influenser och tydligen glömt bort den försiktighet, som man på grund av det otäcka viruset, bör visa. Kanske hade hon också blivit lite ”tipsy” på kalaset. Det var ju lite omdömeslöst. Men kanske också lite mänskligt. Partiledaren i fråga är visst singel, nu för tiden och kände sig kanske lite ensam och okramad. Så gjorde hon bort sig. Vilket influensern tydligen berättade, vilket inte var så begåvat eller snällt. Så nu har denna partiledare fått skämmas och blivit ordentligt åthutad av en företrädare för ett annat parti. Men jag undrar om denna politiska motståndare tagit i lika mycket, om det varit ett gäng gubbar och partikamrater, som festat efter bastun en kväll. Jag tror inte det. Så jag tror att en del av upprördheten var politisk betingad. Vilket jag tycker är rätt fånigt.

Det behövs ju valda politiker trots allt. För alternativet skulle ju vara att den starke har makt över den svage och diktatur. Men vem fan vill bli politiker om man måste vara helt perfekt hela tiden och aldrig kliva i klaveret. Inte jag iallafall. Någon skulle väl leta upp någon jävla förseelse från ungdomen och veva runt den till förbannelse. Någon springnota eller något skamligt förslag, från den tiden man var ung och dum. Eller att man vid någon surströmmingsfest intagit ett glas starkt från en plastdunk och dessutom berömt både bryggden och tillverkaren av denna, för hans skicklighet. Så skulle någon influenser skriva om detta på internet morgonen därpå och så skulle min politiska karriär vara över.

Förr behövde politiker inte vara så förbannat perfekta minsann. Den socialdemokratiska partiordföranden och statsministern Per Albin Hansson hade visst två familjer, vilka han bodde hos regelbundet. Vilket inte var något pressen skrev om, då det ansågs vara hans privatsak. Det var ju han som skapade begreppet ”folkhemmet”. Men själv hade han minsann två sådana.

Själv gör jag ju aldrig reklam för kläder och smink på min blogg. Men däremot för Rädda Barnen. Så Swisha nu lite stålar till tfn: 900 6008 och skriv FÖRÄNDRA. Om ni går på kalas med mig och gör något korkat så kommer jag inte berätta om det på min blogg. För jag är ju inte så jävla perfekt själv, som ni vet.

Peter

 

 

 

Hej!

Som ni vet tror jag inte så mycket på den religiösa vidskepligheten. Inte på bibelns gud eller några andra gudar heller förresten. Fast samtidigt måste man väl erkänna, att även om vi människor vet allt mer om hur världen fungerar och , så är det nog rätt lite vi vet. I varje fall i förhållande till det vi inte vet. Det tror jag i alla fall. För så har det alltid varit och så kommer det nog förbli. Men bibeln påpekar ju att:
"om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet." Vilket vore tråkigt att vara.

Som när jag en stilla sommarkväll står vid en havsstrand. Det är alldeles tyst och stilla när plötsligt vågor börjar slå mot stranden. Jag förstår att ett fartyg har passerat bortom horisonten och att dess svallvågor nu nått fram till den plats på stranden, där jag står. Man ser liksom verkan av något, som man förstår finns, men är dolt långt borta. Eller när jag går på en skogsväg mot solnedgången och plötsligt känner mig som en del av alltet och säger till mig själv: ”Här är livet. Det korta livet.” Så känner iallafall jag ibland i sådana stunder. Men det kanske inte är något allmänt. Kanske bara min högst privata upplevelse av andlighet.

Idag har jag ätit ett ostron. För idag var det Visbydagen, som är en dag då affärer och restauranger har lite olika aktiviteter. En av dessa är att restaurang Bakfickan serverar ostron och bubbel utomhus. Det gjorde de förra året också. Då åt jag också ett ostron, vilket var det första ostron jag åt. Tyckte det mest smakade saltvatten och var rätt slemmigt. Det tyckte jag även när jag nu åt mitt andra ostron. Det känns lite konstigt att äta djur som lever. Vilket ostron gör när man sväljer ner dem. Rent generellt bör man ge fan i att äta levande djur. Själv har jag väl av misstag käkat upp en och annan hallonmask. Men för övrigt har jag före dessa två ostron aldrig käkat något levande djur. Jag undrar förresten hur många ostron man måste äta för att bli mätt om man är hungrig. Det måste vara väldigt många, gissar jag.

Man måste käkat ostron redan på 1600-talet. För det finns en fin målning av den holländske konstnären Jan Havicksz Steen som föreställer en tjej som håller i ett ostron. Jag har läst någonstans att det skall vara någon sorts dold erotik i denna målning. Men jag kan då inte se något snusk alls, i denna fina tavla. Fast ostron skall visst vara någon sorts afrodisiaka. Men då måste man kanske käka fler än ett om året, för att få effekt. Vilket skulle vara lite jobbigt om man inte tycker ostron är särskilt gott.

Förresten åt man visst ostron redan på stenåldern. För man har hittat kökkenmöddingar som är fulla med ostronskal, från den tiden. Men hur fan bar man sig då åt för att öppna skalen? Det måste varit jävligt besvärligt att göra med en stenkniv. För det är ju inte ens lätt med ett specialverktyg, har jag förstått.

Själv åt jag surströmming för någon vecka sedan och det är ju bra mycket godare än ostron. Minst sju gånger godare. Dessutom är ju strömmingarna till skillnad från ostron rejält döda. Något som man kan känna sig rätt säker på, om man doftar på dem. Förresten är jag säker på att denna delikatess också är någon typ av afrodisiaka. För tjejer brukar liksom alltid bli lite extra snygga, när man är på ett sådant kalas. Men det kan ju bero på de drycker som man intar i samband med detta. För ofta är det ju sommarkväll och damerna har fina klänningar och solen går ner väster och frontalloben är lätt avkopplad från systemet. Då kan man sjunga till melodin ”Mors lilla Olle”:

”Våran surströmming i magen gick,

undrade varför ej sällskap han fick.

Ropade högt; Var är nubben i kväll?

- Låt mej få se honom snart är du snäll.”
 

Nedan en bild på ”Flickan med ostron” av  Jan Steen

Peter

 

 

 English version under the Swedish

Hej vänner!

Det har varit debatt mellan presidentkandidaterna i USA. Jag hörde inte denna debatt utan har bara läst om den och hört lite utdrag på radio. Men vad jag förstår var det ett jävla gapande, personangrepp och prat i munnen på meddebattören. Som vanligt utmärkte sig den så kallade presidenten sig, genom att vara en jävla idiot.

Ni få som följt med i denna blogg sedan starten kanske minns att jag inte varit entydigt positiv, till den så kallade presidenten. Att jag redan innan han blev vald uttryckte viss kritik mot honom och hans person. Något jag vid några tillfällen fortsatt med. Jag har inte velat gå för långt i min kritik. Utan varit rätt måttlig i denna. Jag har bara kallat mannen ifråga för en ouppfostrad, bortskämd, lögnaktig, narcissistisk, psykopatisk fåntratt och inte tagit till överord. Alltså varit något återhållsam och försiktig i min kritik. Jag borde nog tagit i lite mer.

Jag tror att jag förstår varför jag tycker så gediget illa om fanskapet. För egentligen borde väl jag tycka mer illa om den otäcka lilla giftmördaren, som styr i det stora landet öster om oss. Eller om folkmördarpresidenten i Kina. Eller om alla andra tokiga diktatorer, som de i Saudiarabien eller Nordkorea. Men de har ju kommit till makten genom valfusk eller våld och jag förväntar mig inte något annat, än att de skall vara riktiga svin. Men jag är demokrat och det gör ont i mig att ett så uppenbart stolpskott, som den otäcka flatlus som nu sitter i Vita Huset kunde vinna ett demokratiskt val. Det får mig att tappa tron på mänskligheten och USA.

Nu skall det alltså snart vara ett nytt presidentval och jag är orolig för hur det skall gå. Jag tror ju inte på gud. Men gjorde jag det, skulle jag be regelbundet och intensivt om en ny president i USA. Jag vet inte så mycket om den andre kandidaten. Men om denne så var en debil rosa gris, så skulle jag ändå hoppas att han besegrade den nuvarande knäppgöken. Men den där Biden skall ju vara en rätt hederlig människa och kompis med president Obama och hans fru. Så om han vinner så kanske ”America will be great again” och inte det Sodom och Gomorra det är för närvarande.

Peter

Hello friends!

There has been a debate between the presidential candidates in the United States. I did not hear this debate but have only read about it and heard some excerpts on the radio. But as far as I understand, it was a fucking gaping, personal attack and talk in the mouth of the co-debater. As usual, the so-called president distinguished himself by being a fucking idiot.

The few of you who have followed this blog since the beginning may remember that I have not been unequivocally positive, to the so-called president. That even before he was elected, I expressed some criticism of him and his person. Something I on a few occasions continued with. I have not wanted to go too far in my criticism. I have try to be quite moderate in this. I'd just called the man in question an uneducated, spoiled, lying, narcissistic, psychopathic jerk. So I have been somewhat restrained and cautious in my criticism.

I think I understand why I dislike the man so much. Because really, I should dislike the nasty little poison killer, who rules the big country east of us. Or the genocidal president of China. Or all  other crazy dictators, like those in Saudi Arabia or North Korea. But they have come to power through electoral fraud or violence and I do not expect anything other than that they will be real pigs. But I believe in democracy and it hurts me that such an obvious pole shot, like the nasty flat lice that now sits in the White House, could win a democratic election. It makes me lose faith in humanity and the United States.

So now there will soon be a new presidential election and I am worried about how it will go. I do not believe in god. But if I did, I would pray regularly and intensively for a new president in the United States. I do not know much about the other candidate. But even if this was a stupid pink pig, I would still hope that he defeated the current cuckoo. But that Biden seems be a fairly honest man and friend of President Obama and his wife. So if he wins then maybe "America will be great again" and not that Sodom and Gomorrah it is at the moment.

Peter