Hej vänner!

Jag skrev ett blogginlägg om läraren i Paris som blev mördad för han i samband med en lektion om yttrandefrihet, visade de bilder av Mohammed som ledde till massakern i tidningen Charlie Hebdo. Sedan skrev jag om den där rektorn som visade sig vara någon sorts Doktor Jekyll och mr Hyde. Bakom det fina yttre fanns en antisemitisk, homofob kvinnohatare, visade det sig. Men när jag skrivit om dessa otäckheter, så tappade jag lusten och kände mig rätt nedstämd och olycklig. Så ni skall slippa läsa om eländet. Jag skrev en del om mitt avståndstagande från allt vad religion heter också. Men det skall ni också slippa ta del av. För alltihop kändes bara tråkigt och hopplöst. Vilket jag för närvarande tycker att rätt mycket känns.

Idag blåser det i Visby. Periodvis har solen skinit och lockat ut en. Men när man väl kommit ut har det varit kallt och blåst småspik. Katten var ute en sväng på morgonen. Men sedan har han inte velat gå ut. Häromdagen hade han förresten varit i slagsmål. För när han kom hem hade han tussar av hår i pälsen och ont lite här och där. Men det var inte värre än att det har läkt nu och han har inte ont mer än lite, på ett ställe på bakkroppen. Men jag undrar vem han slagit med. Jag har inte sett någon annan katt. Men det finns väl antagligen någon. För jag gissar att det var en sådan han fajtats med.

Jag jobbar ju en del nu för tiden, efter ett rätt långt uppehåll. Det känns bra och är rätt kul. Jag har ju förmånen att ibland i mitt arbete få träffa och utreda sådana där små människor som går på lågstadiet i skolan. Det brukar muntra upp mig, även om det inte alltid är helt enkelt. Men det är ändå alltid kul på något sätt. Det var ett TV-program där ännu mindre människor på fyra år, hade gemensamma dagar med ett gäng gamla människor på ett åldringsboende. Det funkade hur bra som helst och hade strålande effekt på de äldres psykiska och fysiska hälsa. De små människorna sparkade liksom fart på de större och betydligt äldre dito. Det var kul att se.

Själv är jag rädd för att bli gammal och få värre krämpor än de jag redan har. Jag är också orolig för att hamna på något ställe där käket är dåligt. Jag är ju inte så kräsen av mig egentligen och tycker för det mesta att det som serveras mig är okej. Men jag har sett bilder på mat som kommer från storkök och serveras gamla människor, som verkar oätlig. Vilket också gör att många äldre inte äter ordentligt. När jag blir riktigt gammal skall käket minsann vara vällagat, ställas på bord med vit duk och serveras med en 4:a OP Anderson. För jag vill ju inte dö av svält. På söndagarna skall det förresten vara en 6:a.

Jag har börjat tänka rätt mycket på mitt liv och allt som har hänt. Även om det kanske är lite tidigt att sammanfatta detta liv, får jag hoppas, så tänker jag liksom på dess kapitel. På barndomen, tonåren, åren när jag själv var förälder till barn och ungdomar, åren när detta var över och de sista åren innan jag blev pensionär. Det mesta har väl gått rätt bra trots allt, även om det i perioder varit jobbigt. Det enda jag riktigt ångrar är att jag jobbade så mycket när barnen var små. För jag var ofta trött sliten och tråkig, som jag minns det. Men man var ju tvungen att släpa hem pengar till hyra och mat på något sätt. Men jag mådde inte alltid så bra av att jobba så mycket och med så känslomässigt engagerade saker som jag gjorde. Människovårdande yrken som psykolog, läkare, sjuksköterska och präst är ju rätt överrepresenterade, vad gäller utbrändhet. Vilket kanske inte är så konstigt.

Jag har ibland tänkt att jag skulle skriva någon sorts memoarer. Men eftersom det första kapitlet skulle bli rätt tråkigt, har jag gett fan i det. Som i ”Sagan om ringen” där de första 30 sidorna är rätt trista och lite motiga att komma igenom. Men sedan blir det ju hur spännande som helst. Böcker bör börja spännande. Som i Gösta Berlings saga. Den boken börjar ju ”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Det är en bra början på en bok. Man blir liksom engagerad och nyfiken på en gång. Man undrar ”vad är det med det? Skall han inte stå i predikstolen? Är det inte där präster bör stå? Och vadå äntligen?” Men om man läser vidare får man svar på dessa frågor. Vilket man gärna vill, om man är lite nyfiken, som jag är.

Man skulle kunna göra folk ännu nyfiknare genom att börja med något som väcker ännu större nyfikenhet. Till exempel skulle man kunna skriva: ”Äntligen stod prästen med stånd på Hötorget”. Då hade man nog undrat ännu mer och blivit ännu mer nyfiken. Men kanske sålde han kantareller från Värmland på fritiden, just på detta torg. Men det behöver man ju inte berätta på en gång. Först kan man ju få inbilla sig att berättelsen handlar om en perverterad präst. Men läs förresten Gösta Berlings saga. För det är en bra bok.

Peter