Hej vänner!

Jag skriver ju inlägg på denna blogg nästan varje dag nu. Varför vet jag inte. Kanske för att jag känner ett behov av att skriva av mig någon sorts känsla av oro, som jag bär på. För det är så mycket som oroar mig nu för tiden. Vilket kanske inte är så konstigt, då vi lever i en orolig tid. Men kanske jag också på något sätt bekämpar de sista dagarnas jävla mörker, genom att skriva ner saker på datorn. Fast fan vet om ni skall behöva ta del av detta bekämpande. Så jävla roligt är det ju inte, att ni behöver läsa om det.

Idag har vi gått över till vintertid och ställt tillbaka klockan en timme. Det skall visst bli slut med detta ändrande av klockan om några år. Själv skulle jag ibland vilja ställa tillbaka tiden, inte bara en timme, utan några år. För numera känns ju tiden som en dålig kompis som leder en mot dåligheter. Man säger ”åt det hållet vill jag inte gå”. Men då säger denna taskiga kompis ”häng med här så skall du få se något kul”. I helvete man får till slut.

Jag läste i Aftonbladet att de flesta svenskar hoppas att Ronald MacDonald förlorar presidentvalet i USA. Det var bara folk som tänkte rösta på ett parti på yttersta högerkanten, där majoriteten hoppades att den pajasen skulle vinna. Hur man kan vilja att en lögnaktig, mobbande och elak liten  otäck jävla fåntratt, skall vinna detta val, övergår mitt förstånd. Men när de intervjuar hans väljare i USA brukar dessa ju säga något som, att de gillar honom för han är ”en av oss”. Vilket han kanske är. Som när man gick i plugget och det fanns elaka ungar som var taskiga, dumma och mobbade den, som uppvisade minsta svaghet eller bara var snäll. De är väl de som växt upp nu gissar jag och fått en kompis med makt att spegla sin dumma taskighet i.

Själv var jag snäll igår förresten. Ni som följer denna blogg vet att jag för någon dag hade anledning att uppsöka akuten, med anledning av en besvärlig åkomma. Nu hojade jag förbi denna akut och lämnade in en chokladask på expeditionen till den sjuksköterska, som stoppade in ett rör i mig. Jag ville inte träffa henne personligen, för det hade känts lite fånigt på något sätt. Men jag ville ändå tacka henne för hennes insats. Inte så mycket för att hon var duktig på att stoppa in rör i gubbar. Utan för att hon var så snäll när hon gjorde det. Hon var ju bara inhyrd tillfälligt och vi lär väl aldrig träffas mer, gissar jag. Men nästa gång hon sätter in ett rör i en gubbe kanske hon tänker på chokladasken och mig. Jag hoppas på det i varje fall.

Det är förresten konstigt med tidmätningen. Den bygger ju på någon sorts tolvsystem. Antagligen på grund av månens faser gissar jag. Det är tolv månader på ett år. Tolv timmar på en dag. Sextio sekunder på en minut och sextio minuter på en timme. Under franska revolutionen försökte man ju ändra detta så att det blev ett decimalsystem med tio som bas. Tio månader på ett år. Tio dagar på en vecka. Hundra minuter på en timme och hundra sekunder på en minut. Det hade väl funkat om inte folk hade blivit så sura över de långa arbetsveckorna. I övrigt hade ju de flesta inga klockor på den tiden, så de brydde sig nog inte så mycket om timmar och minuter. Men de som hade klockor hade ju inte heller haft någon större glädje av dessa, om man lyckats genomföra reformen.

Tiden är ju en dimension. Något som Einstein kom på när han satt på patentverket i Bern och funderade. Han kom på att något måste hända om man satt längst fram på en ljusstråle och for fram. Då åker man ju så fort man kan. Fortare än så kan man inte åka. För inget går ju fortare än ljuset. Hastighet är ju avstånd delat med tid. Så lösen man den ekvationen genom att hastigheten är ljusets hastighet, händer något konstigt med tiden. Något som jag inte begriper. Om en tvilling far iväg i rymden som kommer han tillbaks yngre än sin jordbundne tvilling och sådant där obegripligt.  Om inte rymdfararen av misstag far in i ett svart hål förstås. För då far han rätt in i den svarta evigheten, där ingen tid finns. Fast det gör vi väl förresten alla till slut. Även om vi är kvar på jorden.

Utanför mitt fönster står ett stort valnötsträd på grannens tomt. Valnötterna är mogna nu och har börjar ramla ner. ”Bonk, bonk låter det dagarna igenom. För många faller på en bod med plåttak. Det stör inte på något sätt. Utan är bara ett tecken på att vi går mot vinter. Ett tecken i tiden. Det äro alltså så den tid, då valnötter faller och något äldre män får svårt att pissa. Skärselden är oväntat mörk, fuktig och kall. Men långt i fjärran sjunger lärkor över fälten och blåsipporna blommar. Det är ju bara en tidsfråga!

Peter