Hej vänner!

Det var länge sedan jag läste Fantomen. Sista gången jag tog del av denna då utmärkta tidning var väl 1967, gissar jag. På den tiden bodde ju Fantis djupt inne i de djupa skogarna, hos stammen bandarerna. Han hade en liten klart överviktig kompis som hette Guran som hade bastkjol och en skojig hatt på huvudet. Idag skulle man väl kanske fundera på hur relationen mellan Fantomen och Guran egentligen såg ut. Men år 1967 hade man säkert blivit väldigt upprörd vid minsta antydan att det fanns något homoerotiskt i denna. Förresten hade Fantomen en amerikansk flickvän som hette Diana Palmer och var, när jag läste Fantomen, en onödig bifigur. Men däremot var hans hund Devil, som egentligen var en varg, viktig. Likaså hans vita häst Hero.

Det hända att Fantomen gick runt i staden ”som en vanlig man”. Då var han klädd i hatt och någon sorts lång trenchcoat. Om någon idag kom klädd på det viset hade man nog tittat misstänksamt på denne någon. Misstänkt att det var någon sorts blottare, gissar jag. Fast dessa perversa typer har visst numera övergått till att skicka bilder på sina organ till inte ont anande damer via e-post. För de gillar tydligen att skrämmas och framkalla obehag hos damer med sin penis. Själv måste jag säga att det absolut inte är det jag vill framkalla, när jag visar mig naken, i damers sällskap. Snarare tvärtom. Men smaken är väl olika.

Jag har alltså slutat läsa Fantomen. Däremot har jag börjat läsa andra böcker efter flera års uppehåll i läsandet. Nu läser jag till exempel om boken ”Norrlands Akvavit” av Torgny Lindgren. Jag har läst denna bok förut en gång och tyckt om den. Men nu när jag läser om den i det lugn och i den ro, som min pensionering medfört, tycker jag den är ännu bättre. Den handlar om hur den en gång store väckelsepredikanten Olof Helmersson återkommer till det Västerbottens inland, där han en gång frälst så många själar, för femtio år sedan. Men sedan flyttade han till Umeå och miste sin tro. Nu är han tillbaks för att han anser att han måste tala om för de han tidigare frälst att han har förstått, att allt var ett påhitt. Att gud inte finns och att alltihop är fantasier och vidskepelse. Jesus kommer inte återkomma och döma levande och döda och ingen kommer få ett evigt liv. Det vill han nu förkunna för sin nu nästan helt bortdöda församling. Men det blir ju inte så lätt när han träffar sina nu åldriga församlingsmedlemmar och vänner, som levt sitt liv i tro och förtröstan, på den gud han nu förnekar.

På något sätt har jag ibland känt mig lite avundsjuk på de som tror på något. Vare sig det är gud eller socialismen och som inte tvivlar. För själv har jag alltid tvivlat på det mesta under livet. Det är ju rätt jobbigt för då blir ju världen och kunskapen ofta liksom osäker och tillfällig. Man liksom håller kvar i de fakta som man är säker på, men tvivlar på allt som är åsikter. På något sätt retar jag mig ofta på folk som är jävligt säkra på sin sak. Hur rätt de än kan ha. Men ändå som det står i Ordspråksboken:

”Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig;
bind dem omkring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla;”

Nu lever vi ju en tid där varken godhet eller sanning verkar stå så högt i kurs. Men det är ju egentligen för det mesta normaltillståndet i världen. Man får väl trots allt hoppas att det blir lite bättre och att den höge företrädaren för mobbing, elakhet och lögn snart röstas bort och kastas på den historiens sophög, där han hör hemma. Trots att jag inte längre tror på gud, så avser jag be till denne icke existerande gud, att det blir på det sättet. Jag tänker pröva allt. Så det så!

Peter