Hej vänner!

Jag gillar sanningen. Fast den är svår, så gillar jag den. Fast just nu är det rätt många som inte gillar sanningen alls. För sanningen säger ju att dessa figurer har fel och ljuger. Så därför gillar de inte sanningen, när den visar att så är fallet. Då blir sanningen ”fake news” och alternativa fakta. Vilket alltså betyder att sanningar man inte gillar är lögner, fast sanna. Det låter lika konstigt som det är. Men för de som tycker sanningen är i vägen för sina egna åsikter och fördomar, verkar numera rätt framgångsrika. Vilket retar mig.

Själv ljuger jag väl också en del. Mest genom att försöka framställa mig som en bättre och finare människa än jag är. Fast det är nog rätt allmänmänskligt. Vi är kanske alla lite oroliga för att inte bli omtyckta och älskade, om vi visade alla våra svagheter och dumheter. Fast min erfarenhet är faktiskt att ju äldre jag blivit och ju mindre rädd jag blivit för att beskriva just dessa, desto mer har jag tyckt om mig själv och känt att andra tyckt om mig. Ju mer jag vågat visa min svaghet och mina tillkortakommanden desto starkare har jag känt mig. Dessutom har jag känt att de som gillar mig, trots detta, faktiskt gillar mig. De som inte gillar mig har väl också blivit mer säkra på sin sak och glada över att få rätt i att jag minsann, inte är så jävla duktig och bra. Så sanningen har gjort både de som gillar mig och de som inte gör så, lite gladare. Jag är minsann en riktig glädjespridare.

Jesus säger ju att ”sanningen skall göra eder fria”. Så det får man hoppas han har rätt i. Fast det ju svårt att verkligen vara helt sann. Jean-Jacques Rousseau (1712 - 1778) skrev ju en självbiografi som heter ”Bekännelser”. Han inleder denna bok med att han bara skall skriva det som är sant och inte undanhålla läsarna något om sig själv. Det skulle liksom vara sanningen och inget annat än sanningen. Men efteråt har man kollat och Jean-Jacques hittade på en hel del, som inte var riktigt sant. Han var förresten en riktig anti-feminist och och tyckte inte kvinnor skulle få delta i offentligheten, utan hålla sig hemma och ta hand om sin man. Om de inte ställde upp på det skulle de låsas in i hemmet. Men i sin bok ”Bekännelser” berättar han att han är masochist och tycker om att få smisk på stjärten av damer. Vilket han säkert fick genom att vara ett riktigt manssvin. Tjejerna var väl så förbannade att de gav honom ordentligt med stryk. Vilket han tydligen gillade. Kanske var det därför han sa så dumma och provocerande saker om kvinnor.

Jag har ju gjort mycket dumt i mitt liv. Men nästan bara sådant som man med lite perspektiv kan skratta åt. Jag har ju varken mördat, misshandlat, stulit, bedragit eller begått övergrepp. För det mesta har jag faktiskt varit rätt snäll. I stort sätt har jag skött mig bra och aldrig hamnat vare sig i domstol eller i fängelse. Mitt enda brott är att jag en gång kört för fort och fått betala böter. Fast jag har nog kört lite för fort ibland, utan att behöva betala böter förstås. Här på Gotland får man ju sällan köra fortare än 80 km/h och det får man träna på att göra. För det är rätt svårt, tycker jag. Händer att jag överstiger denna hastighet något lite. Men trots det, är det alltid någon som kör upp i häcken på mig och verkar tycka att jag är en jävla väglus.

En sak som jag tycker är orättvis är att sådana som jag genom livet skall plågas av skuld och skam, även när vi inget allvarligt har gjort. Medan de som borde känna dessa känslor och plågas av dem, ofta inte alls verkar göra det. Som när de står med brallorna nere och avslöjade som fulla med ljug och elakhet inte verkar bry sig. Som bara verkar bara skaka av sig det och sova gott om natten likt förbannat. Fast den typen av människor saknar ju oftast den självdistans och den humor som gör dem skojiga att umgås med. Helvetet måste vara att hamna på en öde ö tillsammans med en sån, som den nuvarande lögnhalsen, till så kallad president, som USA håller sig med. För han är ju just en sådan självupptagen, lögnaktig och humorlös tråkmåns.  Det vore ju värre än om man var ensam på denna öde ö och bara hade en fiskmås att prata med. Visserligen lika skränig, men säkert mer intressant och sympatisk. Själv pratar jag ju en del med min katt och han är en av de bästa att prata med. Han brukar titta på mig och säga: ”vad jag är glad över att du tycker om mig, även om det inte är så konstigt. Så fin som jag är. Men att jag gillar dig är ju lite mer oväntat.”

Jag har ju alltid tyckt om kvinnor. Några få har jag dessutom älskat. Men med tanke på alla år jag har levat och alla kvinnor som finns i världen, är det väldigt få som jag älskat. Inte ens en del av en promille. Det finns förresten män som skryter med att de har lägrat en väldig massa tjejer. Det har jag alltid tyckt varit hur dumt som helst, att skryta över. För det betyder väl att damerna ifråga inte ville upprepa saken dagen därpå. Att en gång räckte. Det man bör skryta över är om damen ifråga ringer dagen nästa dag och vill träffa en igen och fortsätter ringa och vill träffa en. Om de ringer och vill träffa en i 41 år, så kan man vara lite mallig. För det är 14975 ringningar och orkar någon ringa en så jävla många gånger, har man väl gjort något bra, trots allt. Eller så har de en dum iPhone som ”fickringer” stup i kvarten. Som min envisas med att göra.

En gång i livet har jag varit olyckligt kär. Det var jobbigt. Som Rod Stewart sjunger ”the first cut is the deepest”. Inget man vill vara med om mer än en gång. Fast man skriver rätt bra dikter när man är olyckligt kär eller tänker på hur det är att vara olyckligt kär. Så det är en erfarenhet som man trots allt kan ha lite glädje av efteråt. Vill man skriva en dikt om något riktigt jävla smärtsamt, kan man tänka på hur det känns att vara olyckligt kär, i någon som inte längre älskar en. Sedan kan man tänka på hur skönt det var, när det gick över. Nästan som en mardröm man vaknar ur. Men då kanske man en dag får lust att skriva en riktigt ledsam dikt och kan plocka fram ett ledset minne för att komma i stämning. Sedan kan man skriva så här:

Minnessång

Så var jag då på väg.
På väg mot ingenstans
till ingenting.

Bakom mig bara,
tystnad och tid.

År som går
och höstar, då
äpplen faller.

Vi gick i parken
över gula löv och
det var de sista
vi gjorde.

Du gick och jag föll.
Föll mot sten.
Föll mot asfalt.
Slog mig sanslös
i min ensamhet.

När jag vaknade
var jag en annan.

En som gick
på främmande gator.
En som vinden
blåste genom.

Det var höst som
nu. Höst som har följts
av höst, som följts
av höst.

Peter