Hej vänner!

Jag är skraj. Jag har väl alltid varit rätt ängslig av mig. Men nu är jag riktigt orolig. Dessutom känner jag mig ensam. Vilket jag brukar göra ibland, fast jag egentligen inte är det. Det är konstigt. Men så länge jag minns har jag ibland känt mig ensam och utslängd i världen. Detta trots att jag är omgiven av människor, som är mina vänner. Det är alltså inte rationellt att känna på det sättet. Men det gör jag ibland ändå. Ensam som den tasmanska pungvargen Benjamin som dog på Hobart zoo 1936. Han och hans kompisar var hatade rovdjur som rev får. Så det hade varit skottpengar på tasmanska pungvargar. Men så fanns det till slut bara en ensam Benjamin kvar och när han dog var arten borta för alltid. Hobart är ju huvudstad på ön och delstaten Tasmanien. En av mina släktingar hette förresten Hobart och var döpt efter denna stad (jo, det är faktiskt sant).

Jag är rädd för det jävla viruset som smittar ner folk. Inte så mycket för min egen del, som för att andra som jag tycker om skall smittas och i värsta fall dö. Jag läste just att den amerikanske presidenten hade uttalat sig och sagt att viruset är ett påhitt av Demokraterna för att komma åt honom. Det gör mig rädd att en sådan person har tillgång till knappen som kan starta ett kärnvapenkrig. Han är ju uppenbarligen inte tillräknelig. Men det har jag ju tjatat om på denna blogg till förbannelse.

Sedan är jag rädd för att företrädare för Sveriges största parti tydligen vill straffa och censurera journalister som skriver eller säger saker som inte passar. Tydligen tänker sig dessa stolpskott att det skall sitta några gubbar och bestämma vad som får sägas i radio och på TV. De som skriver något som de tycker är fel skall tydligen få sparken. Maktens män skall bestämma vad som är sant och som får skrivas och sägas. Hur sådant brukar sluta vet vi väl vid det här laget.

Denna helg sitter jag alltså ensam med en katt och känner mig ensam och lite skraj. I mitt förra inlägg skrev jag ju om mina vänner skatorna som börjat jobba på sitt bo. De håller på med det nu också och kraxar runt med pinnar och säger att de älskar varandra där uppe i trädet. Vad vi här nere på marken går runt och oroar oss för tror jag de skiter i.

Jag har börjat få svårt att hitta ord. Vilket är jobbigt när man löser korsord eller skriver. Plötsligt blir det alldeles blankt i huvudknoppen. Man vet precis vad man vill säga eller skriva. Men får inte fram det förbannade ordet. Jag tycker det har blivit värre den sista tiden och det är ibland jävligt irriterande. Men det är väl inget att göra åt. Man får väl lägga detta bekymmer till de övriga och acceptera sina krämpor och vara glad åt att de inte är värre än de är. Katten har förresten börjat gå runt och säga att han vill något fast han själv inte riktigt verkar veta vad han vill. Så han börjar bli lite slirig han med gissar jag. Vilket inte är så förvånande med tanke på hans ålder.

Idag skall jag göra kålpudding tror jag. Ty jag behöver muntra upp mig med något som är gott. Vilket jag tycker kålpudding är, med lingonsylt.

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Ute snöar det och lite snö ligger faktiskt kvar på marken och på taken. Så sent omsider så blev det lite vinter också här på Gotland. Inte så man kan åka skidor precis och talgoxarna utanför fönstret fortsätter sjunga in våren.  Jag har hört att Mozart inspirerades till ”Säg farväl lilla fjäril till nöjen” ur Figaros bröllop när han hörde en talgoxe fila på en vårmorgon. Men det kanske bara är en myt. Fast han kunde gjort det. För de inledande tonerna påminner verkligen om talgoxens sång.

Annars sitter jag och tänker på 1300-talet som var ett jävligt otäckt århundrade på många sätt. Det var ju digerdöden och hundraårskrigets hemska tid. Det var också på 1300-talet man först använde kanoner för att döda sina medmänniskor. En konst som nu verkar nått sin fulländning.

I Sverige tävlade kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar om att djävlas med varandra. Till slut lär ju Birger sina brorsor svälta ihjäl i Nyköping. Stockholm fanns inte ännu. Men det låg en trevlig liten by som hette Väsby, ungefär där Hötorget ligger nu. Men Visby fanns och brandskattades av den danske kungen Valdemar Atterdag 1361. Men innan han gjorde det passade han på att ta livet av en massa gotländska bönder.

Nu när ett otäckt virus drar fram i världen kommer jag alltså att tänka på 1300-talet. Då i denna våldets och pestens tid blev det ju renässans i Italien. Påven skickas till Avignon och det blir lättare att andas och tänka. Så Dante skriver sin ”Gudomliga komedi”, Petrarca skriver vackra dikter på italienska, Boccaccio skriver om kärlek och erotik i Decamerone och i England skriver Chaucer ihop ”Canterbury tales”. Sveriges enda bidrag är tyvärr bara att en hysterisk kärring som heter Birgitta och senare blir helig, plitar ner sina vanföreställningar. Som om hon är en tidig variant av Kristi brud i Knutby.

Vi får väl hoppas att även denna onda tid tar slut. På 1300-talet var det katolska kyrkans dogmer och skolastik som fick sig den spark i ändan som den alltid behöver. Tyvärr kom den ju igen efter detta och lyckades bränna upp Giordano Bruno några hundra år senare. Vilket katolska kyrkan fortfarande inte bett om ursäkt för. Börjar bli dags för det tycker jag. Men sedan dess har ju denna otäcka institution begått så många andra övergrepp att be om ursäkt för, att de kanske glömt bort just detta.

Men jag hoppas att även nu kommer alla de totalitära idéer och ideologier vars anhängare tycker dessa är viktigare än en enda människa liv, äntligen försvinner. De ställde till ett helvete under vårt förra århundrade och nu när naturen i form av ett virus påminner oss om vår dödlighet och korta tid på jorden, får man hoppas att människorna tar sitt förnuft till fånga. Men det är kanske är att hoppas på för mycket. Dante sa ju en gång: ”De hetaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av moralisk kris behåller sin neutralitet”. Tål att tänka på. Själv tycker jag att man skall vara snäll och ärlig. För då tror jag att man är säker på att slippa man bränna sig när man dör.

Peter

Hej vänner!

Det är grått och regnigt i Visby nu på morgonen. Men jag är ändå lite glad. För mina grannar skatorna har börjat jobba med sitt bo. De hoppar runt där uppe i trädet och kraxar så där trevligt som dessa vackra svart-vita kompisar gör, när de pratar med varandra. Skator lever ju i par och säger antagligen snälla saker när de bygger sina bon. Jag har ju förut någon gång på denna blogg skrivit om hur konstigt det är att det inte är snällt att kalla en dam för skata. För skator är ju vackra fåglar som dessutom har en vacker stjärt. Det borde alltså vara snällt att säga till en kvinna att du är en riktig skata. Men det är det inte. Det bör man låta bli.

Jag har inte jobbat något den här veckan. För det har varit sportlov och eftersom jag mest jobbar åt skolan, så har det inte funnits något jobb åt mig. Jag hade lite planer på att påbörja en arbetsuppgift. Men det tyckte inte den unga person, som jag då skulle samarbetat med, var en mycket dålig idé. Det fanns roligare saker att göra på lovet och det höll jag med om. Men riktigt bra mår jag inte av att ha så lite att göra. Sedan min pension jobbar jag ju inte så mycket. Men de få timmar jag jobbar, gör att jag mår bättre än om jag inte arbetade alls. För då har jag en tendens att bli lite passiv och grubblande. Till exempel har jag den här veckan planerat städa. Men detta har liksom fastnat på planeringsstadiet. Fast jag har haft all tid i världen att påbörja denna aktivitet.

Ett otäckt virus drar genom världen. Vi kan skicka folk ut i rymden och spränga storstäder till grus. Men en lite otäck mikrob kan vi inte besegra i tid. Inför den verkar vi rätt maktlösa. Kanske kommer det om något år finnas vaccin och antivirala medel som gör att vi hanterar även denna påminnelse om vår dödlighet. Men just nu får vi nog ödmjukt acceptera att vi har begränsningar och att en liten virusfigur som knappast kan kallas liv, skrämmer oss, gör oss sjuka och i värsta fall har makten att ta livet av oss. De som tror på gud kan ju be och se om det hjälper. Vi andra kan väl bara vänta och se hur det går.

Nu skiner faktiskt solen lite här i Visby efter en grå morgon. Om en stund skall jag gå ner till denna stads förnämliga bibliotek. Där kan man gratis ta del av världslitteraturen och läsa Homeros, Cervantes, Shakespeare, Dickens, Kafka och Torgny Lindgren. Det kostar inte ett jävla något. Dessutom kan man läsa vad fan man vill utan att någon censurerat vissa åsikter och tankar. Vilket man får vara glad för. Det har ju genom historien ofta förbjudits och bränts böcker, som människor med makt inte gillat. Redan Heinrich Heine skrev: ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”.  Det fick han ju 100 år senare alldeles rätt i.

Helt gratis är ju lån på biblioteken inte. För vi betalar ju dessa via skattsedeln. Men ännu har ingen kommit på att dessa borde privatiseras konstigt nog. För allt annat har ju vissa politiker varit angelägna att privatisera, så det uppstår den i deras ögon, den så oerhört nyttiga konkurrensen. Så nu konkurrerar förkylningar med cancervård, på ett för dessa politiker, förnämligt sätt. Själv måste jag erkänna att jag tycker detta är helt åt helvete. För man bör vara rädd om skattepengar och se till att de används till det som är viktigast. Själv använder jag mina pengar på ett rätt dåligt sätt. Men jag för budget, för att få en viss ordning på hur jag lever över mina tillgångar.

Peter

Hej vänner!

Idag har det varit en sådan dag som lär en tålamod, ödmjukhet och att möta livets prövningar med lugn värdighet. Det började med att jag bet av en bit av en tand så det blev vasst och otäckt. Så jag åkte upp till folktandvården och fick efter en och en halv timme träffa en tandläkare. Hon konstaterade att det var samma tand som hon för några månader sedan slipat till av samma anledning som nu. Så nu slipade hon bort det vassa igen. Vilket löste det problemet.

När jag kom hem luktade det kattskit. Jag hade i hastigheten stängt dörren till toan, så min kamrat katten inte kunnat besöka den. Då jag inte var hemma utan hos tandläkaren, kunde han inte heller tala om för mig, hur oerhört dum han tycker jag är. Så han hade fått lösa det på ett sätt som vi båda tycker är ytterst otrevligt. Men det gick ju också att fixa med vatten, tvättmedel och tålamod. Men katten tyckte tydligen att det var jobbigt, för han såg skyldig ut. Fast alltihop var mitt fel. Jag hade först varit något echaufferad och smågrinig när jag kom hem. Men så mindes jag de kloka orden i Ordspråksboken 17:27. ”Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.” Få väl erkänna att just de gudsorden inte helt avspeglade hur jag löste uppgiften.

Katten har förresten börjat byta vinterpälsen. Så han hårar något för jävligt. Jag har kammat, kardat och borstat honom. Vilket han för övrigt gillar mycket när man gör. Men han hårar rätt bra ändå. Han låg på min mage när jag vilade en stund och den flieströja jag hade på mig var som en jävla päls efteråt.

Mitt liv innehåller alltså prövningar och katthår. Men däremellan finns även en del andra bekymmer att fundera på. Positivt tänkande är liksom inte min grej. Det förekommer. Jag brukar le en stund på morgonen. Det får räcka. Speciellt dagar som denna. Det får man tänka på. Efter solsken kommer alltid regn och nitlotterna är alltid oändligt fler än vinsterna.

Jag har ett kusinbarn som kompis på Fejan, som påminde mig om att läsa den store poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmers Haikudikter. Vilket inspirerade mig att skriva några själv. Gick sådär. Jag tror det finns en del regler kring hur sådana dikter bör skrivas och att mina inte har den korthet och stringens som sådana dikter bör ha. Men ni får läsa dem iallafall, om ni vill.

Det faller snö
fast lärkan lovat vår
snöflingan smälter -
en tår på min kind.

Jag såg snön falla
tänkte på dig
det snöade även då -
såg dig genom tårar.

Sångsvanar
yrande snö
havet mörkt i tunga vågor.

När jag lämnade
din bädd hade blåsipporna
inte ännu slagit ut -
ensam såg jag dem blomma.

I staden redan körsbärsblommor
du gick förbi i vårkappa -
min jacka, gammal sliten. 


Er egen lilla solstråle

Peter

Hej vänner!

Jag är i Stockholm över helgen och stannar väl här någon dag till. Igår var jag och hälsade på mina barnbarn och det var kul. Borde jag göra oftare. De var väldigt blåsigt i Västerås där de bor. Det är visst blåsigt i hela Sverige förresten. Det är en konstig vinter. Eller vad man nu skall kalla detta väderläge. Blåsigt och mera vår än vinter redan nu.

På TV är det melodischlagertävling vecka efter vecka. Säkert kul för de som gillar detta program. Men jag är inte så intresserad. Jag oroar mig för en massa saker som händer i världen. Så det hade varit kul att se på något kul på TV för att skingra dessa tankar. Men det är inget jag tycker är så kul. Förut gillade jag Antikrundan. Men den har jag också ledsnat se på. Men ”På spåret” kan vara spännande att titta på. Så det programmet är numera det enda jag ser på TV. Inte varje gång. Men rätt ofta.

Min oro är alltså stor. Sannolikt onödigt stor. För jag har alltid haft en tendens att oro mig för en väldig massa saker. När jag var ung oroade jag mig mycket för att det skulle bli kärnvapenkrig. Egentligen borde jag väl oroa mig för det fortfarande. Men nu har jag så mycket annat att oroa mig för, att jag glömmer bort att oroa mig för detta. Jag går ibland mest runt som Filifjonkan och väntar på katastrofer. Vilket är hemskt onödigt. För inför de flesta av dessa är jag faktiskt rätt maktlös.

Nu på morgonen såg jag att det gick bra för Bernie Sanders i kampen om att bli demokraternas presidentkandidat. Han kallar sig visst demokratisk socialist. Så han är väl på något sätt en socialdemokrat som det går bra för. Kanske för att han är rätt tydlig med vad han vill. Det går kanske bättre för socialdemokrater, om man vet vad de vill.

Jag läste en intressant sak i Expressen. Det var en journalisten Elisabeth Höglund som skrev om hur hon 2008 skrev om de apatiska flyktingbarnen. Hon påminde om hur min kollega Marie Hessle blev ifrågasatt och förnedrad, när hon sa att hon misstänkte att det i vissa fall var barnens föräldrar som tvingade barnen att simulera sitt tillstånd och utsatte dem för denna misshandel. Nu kommer det mer och mer information om att det nog ofta var det som låg bakom barnens tillstånd. Det har ju exempelvis visat sig att om man skiljer barnen från sina föräldrar är det en effektiv behandling. Men det har väl också kommit mer och mer information som visar att Marie Hessle hade rätt i sina misstankar. Jag undrar om journalisten Gellert Tamas som var drivande i detta drev, har eller kommer att be Marie Hessle om ursäkt. Han anklagade ju henne för att ljuga och för att vara okunnig. Många barn som tvingades delta i detta och fick år av sin barndom förstörd, borde väl han och en hel del andra också be om ursäkt.

Men det är inte bara det otäcka i det som hände i debatten kring apatiska flyktingbarnen som är en skandal. Utan mer vilken makt som ligger bakom det som hände. Själv var jag aldrig på något sätt inblandad i behandlingen av dessa barn. Men jag tyckte att hela saken var konstig. För att det skulle finnas en åkomma som nästan bara drabbade barn från Östeuropa och gav mycket allvarliga symtom och som botades med att föräldrarna fick uppehållstillstånd, var lite väl konstigt.

Det tyckte jag redan då när debatten kring detta var aktuell. Men hur det förhöll sig var jag ju inte säker på. Det fanns ju auktoriteter som hävdade att detta var en sjukdom, som de som ifrågasatte bakgrunden till denna, inte begrep sig på. Hade jag då som relativt ny psykolog ifrågasatt överläkares bedömning och diagnos, hade jag säkert fått mina fiskar varma. Så fegt nog deltog jag inte i den diskussionen. Vilket egentligen är skamligt. Jag misstänkte att barn utsattes för misshandel av sina föräldrar, utan att säga något. Men det hade säkert inte hjälpt. För de som ifrågasatte de överläkare, journalister och politiker som deltog i denna, från förnuft befriade syn på mänskligt beteende, var ju per definition både oprofessionella och grymma. Vilken man inte gärna vill vara.

Men det som skrämmer mig är inte bara det som hände. Utan den makt och kraft som ligger i vår önskan att att anpassa oss och svårigheten att erkänna när vi har fel och då be om ursäkt. När ovanstående skandal kom fram efter det att två före detta drabbade berättade sin historia, så stod det en hel del i tidningarna om detta. Men sedan blev det snabbt rätt tyst. Varför förstår jag inte. Om den information som kommit fram stämmer har ju hundratals barn utsatts för barnmisshandel medan socialtjänst och barnpsykiatri tittade på. Vilket är ett stort misslyckande. Något som i grunden borde utredas, så att det aldrig upprepas. Men jag är inte säkert på att alla de som då var inblandade, vill att så skall ske.

Men det som skrämmer mig mest är att det kanske fortsätter. Att människor av rädsla för sin framtid och karriär inte vågar säga vad de tycker och tänker. Inte vågar berätta när de märker att personer med makt och auktoritet har fel. När de ser missförhållanden och sedan inte vågar berätta om dessa för att inte drabbas av maktens fördömande. Av rädsla att placeras på de fåkunniga och ondas sida, i maktens ögon. Som jag beskriver ovan, teg jag en gång när jag borde pratat och det skäms jag för.

Den engelske filosofen Bertrand Russel som jag har ovanan att citera stup i kvarten poängterar ju att man när man analyserar ett problem bara skall försöka hålla sig till det som är fakta. Inte låta sina personliga fördomar, önskningar och rädsla för andras åsikter påverka sig. Det är nog lättare sagt än gjort. Men något att sträva efter. Men det är inget fel att vara politiskt korrekt och fakta talar för att man har rätt. Men min kompis Bertrand säger mycket klokt. Lyssna här och begrunda: https://youtu.be/ihaB8AFOhZo.

Trevlig söndag

Peter

Hej vänner!

Jag känner mig rätt deppad. För var jag än vänder mig får jag höra om kriminella ungdomar som rånar och förnedrar andra ungdomar på ett vidrigt sätt. Vad jag förstår har de jävla rötäggen oftast eller nästan alltid invandrarbakgrund. Så länge detta och skjutningar och sprängningar fortsätter kommer Sverigedemokraterna inte behöva gör något för att bli Sveriges största parti. Det spelar ingen roll hur många miljarder som satsas på välfärden eller hur många tusen poliser som tillkommer, så länge detta fortsätter. Varje sådant rån innebär inte bara att en ung människa mister sin grundtrygghet i ett trauma. Det innebär också att hans föräldrar och släktingar blir ledsna och förbannade. Att hans kompisar får sina fördomar bekräftade. Att kompisarnas föräldrar blir rädda att även dessa barn skall drabbas och så vidare. För varje sådant rån får Sverigedemokraterna säkert minst 1000 nya röster och så kommer det nog fortsätta till detta upphör.

Dessutom får man höra en massa urdumma förklaringar till bakgrunden till denna utveckling som jag tror är felaktiga. Den enda som sagt något vettigt om detta är en kollega till mig som var i Aktuellt på TV för någon dag sedan, vars namn jag nu glömt bort. Trots att jag haft honom som föreläsare vid flera tillfällen. Annars är det mest korkade eller förenklade uttalanden som man hör. Även från högsta ort i politiken. Så jag blir bara trött och deppad när jag får ta del av detta. Dessutom känner jag mig uppgiven och maktlös.

Ute drar stormen Dennis förbi med regn och blåst. När jag var barn brukade jag ibland läsa serietidningen Dennis, som handlade ju om den busiga killen med samma namn. Den var rätt kul om jag minns rätt. Men jag minns också att han hade en tjejkompis med italiensk bakgrund vars morsa brukade göra något som hette pizza. Vad detta var var jag inte så säker på. Men man förstod att det var något jättegott. För när jag läste denna tidning fanns det inga pizzerior i Sverige. Den första pizzerian i Stockholm öppnade först 1968. Då var jag 14 år och det tog väl några år till innan jag fick smaka denna maträtt. Min pappa gillade inte pizza av någon anledning. Den ingick i de maträtter som enligt honom ”inte gick att äta”. Han var mycket bestämd på den punkten och delade upp all mat i sådant som gick att äta och sådant som inte gick att äta. Pizza, lamm och inälvsmat gick till exempel inte att äta. Men själv äter jag gärna både pizza och lamm.

Det är mörkt ute och en storm drar över landet. Hur detta skall sluta vet i fan. Men nu skall jag gå och dricka kaffe. Kaffe som enligt Michail Bakunin för att vara gott: ”måste vara svart som natten, sött som kärleken och varmt som i helvetet."

Peter

Hej vänner!

Utanför mitt fönster regnar det som fan. Vilket har det goda med sig att jag inte känner mig tvungen att gå ut. Jag kan sitta här i lugn och ro och skriva till er. Kamrat katten vill inte heller gå ut. För det vill han inte på mornarna längre. För något år sedan var det ett jävla tjat redan vi sextiden att han ville gå ut och kolla läget. Så då fick man gå upp och släppa ut honom. Men numera går han bara ut en kort stund på eftermiddagen. En kvart eller så. Han kan till och med gå ut en stund och sedan  komma in och gå på sin toa. Förr använda han bara den i nödfall, när ingen annan möjlighet fanns. Men nu använder han den flera gånger om dagen. Kanske blir det bättre när det blir varmare ute. Men jag känner att han börjar bli gammal, trött och lite bekväm av sig. Men fortfarande springer han snabbt uppför trapporna och hoppar lätt upp på ett bord utan att ta sats. Så med tanke på sin ålder är han i fin form.

För ungefär 13,7 miljarder år sedan tror kosmologerna att Den stora smällen inträffade. Antagligen på en torsdag. En sammanpressad entitet smällde av och på några sekunder uppstod all materia som funnits och någonsin kommer att finnas. Innan dess fanns ingenting. Ingen tid, inga av de ämnen som bildar universum. Inga stjärnor, inga planeter, inget av det som skulle bli liv. Egentligen skapades alltet av ingenting. Sådana tankar kan få en att bli religiös och tänka på att det kanske var en skapare som satte igång det hela. Men om det är nödvändigt måste ju någon i logikens namn även skapa denne igångsättare. Som i sin tur måste skapats av någon. Som när man står mellan två speglar och ser ett oräkneligt antal av sig själv försvinna bort i spegelbilden. Men tänk om man längst bort, innan den bilden försvinner i oändligheten, skulle se någon av spegelbilderna vinka till en. Fast man själv inte vinkade! Då skulle man minsann bli lite förvånad och skraj. Som det står i bibeln: 

”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk”.

 Vilket i mitt fall stämmer precis. Styckverk är minsann vad min kunskap är.

Sådant som den stora smällen är för mig svårt att begripa. Eller för att vara helt ärlig begriper jag inte ett jävla något av detta. Men de som är kunniga på området är vad jag förstår rätt eniga om att det gick till på detta sätt när allt som finns kom till. Men hur de kom fram till detta vet jag inte. I detta universum som skapades för 13,7 miljarder år sedan, finns alltså jag sedan 65 år och 6 månader. Där kommer jag vandra runt en stund till innan jag blir lika tidlös som tiden före denna stora smäll. Min värld kommer att upphöra och andras världar ta vid. Kanske kommer man leva i någons minne några år till. Men sedan är man lika borta som man aldrig varit här. Det känns konstigt att tänka på.

Har ni läst Candide av Voltaire. När jag gick på gymnasiet har jag för mig att den ingick i de böcker man skulle läsa. I den boken finns en gubbe som är filosof som heter doktor Pangloss som envisas med att säga att vi lever ”i den bästa av världar”. Hur jävligt allt ser ut och utvecklas envisas han med att påstå detta. I mitt flöde på Facebook dyker det ibland upp en socialdemokratisk riksdagsman som påminner om doktor Pangloss. Själv känner jag mig numera lika uppgiven som Candide som i slutet på boken har kommit fram till att det enda vi kan göra i denna onda värld är att ”odla vår trädgård” ("Il faut cultiver notre jardin”). Nu har jag ju ingen trädgård och lyckas ju inte ens få minsta krukväxt att överleva. Så vad jag skall göra, vet i fan.

Peter

Hej vänner!

Idag är det alla hjärtans dag. Det är alltså på denna dag man firar kärleken. Den kan man fira på olika sätt. Man kan till exempel skicka ett brev med ett hjärta på till någon man älskar. Just denna dag kan man också skicka ett hjärta till någon man tycker om, även om man tycker den relation man har är alldeles lagom ur relationssynpunkt. Själv älskar jag ju många människor lite lagom. Till exempel de flesta av mina före detta arbetskamrater är jag rätt förtjust i. Dem skulle jag gärna skicka ett hjärta till, för att tala om att jag gillar dem. För de tycker jag de skall ha som varit snälla mot mig. Jag har faktiskt nästan bara träffat snälla människor, som jag tycker förtjänar ett hjärta på alla hjärtans dag.

Maria skall naturligtvis få ett jättestort rött hjärta. Det förtjänar hon verkligen som stått ut med mig. Sedan älskar jag mina döttrar, på ett sätt som ibland gör nästan ont i mig. Som jag liksom önskar att jag hade ord som kunde beskriva denna oerhörda kärlek och kunde visa den ännu mer än vad som är möjligt. Så älskar jag mina barnbarn som borde flytta till Gotland, så jag kunde hälsa på dem varje dag. Jag älskar förresten min katt också. Även om han numera ibland är lite jobbig och vill bli klappad hela tiden.

Som det står i Korinthierbrevet: ” Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.”

Så det är tur att man kan känna kärlek. Även om det ibland kan vara lite besvärligt. Man vill ju inte gå omkring och bli passionerad i onödan till exempel. För då blir man ju dum i huvudet och det är onödigt att bli. Kan sluta olyckligt.

Förresten var min far född på Alla hjärtans dag. Idag skulle han fyllt 111 år om han levt. När jag tänker på det känner jag mig plötsligt rätt gammal. Fast just denna av kärlek präglade dag, tänker jag på hur alla åldrar samtidigt finns i mig. Kanske också lite på de flickor och kvinnor jag älskat och som älskat mig. De är ju inte så många. Men de har var jag förstått ovanligt god smak. För jag är faktiskt rätt snäll och även om jag är långt ifrån perfekt, så är jag värd att älska. Till exempel en ljus kväll i maj, när koltrasten sjunger utanför det öppna fönstret och världen för en stund stannar upp.

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Jag är frisk igen efter att ha varit förkyld några dagar. Det gick över fort och nu känner jag mig egentligen i fin form. Men samtidigt är jag oerhört tråkig. För jag vill egentligen inte göra någonting utom att sitta här och skriva. Funderade på att gå till Moderna museet och kolla in Duchamps urinoar och Rauschenbergs get. Se om de finns kvar och är lika intressanta som tidigare. Men så kände jag att jag egentligen inte hade någon större lust att kolla in urinoarer och getter just idag. Så jag blir nog sittande här som den tråkmåns jag är.

Tråkig, gnällig, initiativlös och rätt tillbakablickande konservativ sitter jag alltså i Stockholm och blir alltmer, det jag lovade mig en gång att inte bli. Jag skulle ju sjunga med i Dylans låt ”Forever young” och i livslång ungdomlig nyfikenhet minsann alltid vara öppen för det nya och progressiva. Men det är bara att konstatera att det sket sig. Det blev inte så.

Det konstiga är att det på något sätt är lite radikalt att vara konservativ nu för tiden. För jag vill ju förstatliga skolan och förbjuda friskolor, stoppa de dumma snabbtågen, förbjuda reklam-TV samt förbjuda spel och dobbel. Fan vet om jag inte vill förstatliga apoteken och öppna postkontoren igen. Så jag vill mest förbjuda och ha mig. Så in i helvete konservativ är jag. Jag är helt enkelt en en bedrövligt tråkig människa.

Jag är ju också lite speciell på så sätt att jag egentligen är rätt nöjd med att vara lite gammal och känner mig ofta lite äldre än jag är. Många i min ålder strävar ju efter att behålla sin ungdom. Men det gör inte jag. Fast det är klart jag är ju jävligt barnslig ibland.

Det skall visst komma en storm och dra förbi. Så en del färjor till Gotland har ställts in. Men det är inte mycket att göra åt. Ty över vädret rår vi inte. Klimatet håller vi däremot på att förstöra.

Nu skiner solen lite svagt genom molnen ute. Så jag får väl trots allt ge mig ut på en promenad. Kanske besöker jag trots allt något av denna stads många museer. Om jag gör så kommer rapport från detta besök på denna blogg. Besök på dem är förresten helt gratis. Så det är ett billigt nöje som passar oss pensionärer, som inte har det så fett. Helt gratis kan man alltså gå och titta på en uppstoppad get med ett bildäck runt magen. Vilket känns fint i denna tid där allt annat handlar om materialism och pengar. 

Jag läste att det var en dam som var sur att det var massa barn på museerna och lät som barn gör. Det tycker jag är dumt. Själv skulle jag gärna höra några femåringar diskutera Rauschenbergs get. Skulle säkert vara en spännande diskussion. Som jag säkert skulle uppskatta att höra mycket mer än en mellan några vuxna, med aldrig så stora kunskaper i konstvetenskap. Som Jesus sa: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.” Det får vi hoppas på. Men iallafall bör vi icke förmena dem att gå på museum och kolla in en get med ett däck om magen. Kanske kommer de då att skratta åt denna get på det sätt som gör att man själv blir glad. Vilket skulle kännas lite bra att bli.

Trevlig söndag

Peter

Hej vänner!

Jag är i Stockholm och hälsar på. Men det är sådär för jag har lite ont i huvudet och halsen. Vilket inte är så förvånande då jag å yrkets vägnar då och då träffar ett antal snoriga ungar. Men det är visst normalt att ha en fem förkylningar om året. Så jag skall väl inte klaga. Men lite tråkigt är det för jag hade tänkt träffa en del vänner och bekanta. Men jag ställer väl in det idag och kanske i morgon. Inte för jag är speciellt dålig. Men de känns lite taskigt att smitta ner andra med denna åkomma. Själv blir jag sedan min pension inte längre stressad över att bli förkyld. Det gör ju inte så mycket. Eventuellt måste jag skjuta på en arbetsuppgift någon dag. Men jag har gott om tider. Så det gör inget.

Jag hade tänkt åka till Gotland på måndag. Men det skall visst bli en riktig storm då. Så jag tror jag ställer in även den resan någon dag. För det skall visst blåsa något överjävligt, så de kanske ställer in färjorna.

Jag avser idag ligga på sängen och läsa en bok samt lyssna på musik. Igår lyssnade jag förresten på ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson med text av Hjalmar Gullberg. Jag vet inte vad man kallar ett sådant musikstycke. Men det är så vackert att man riskerar att börja gråta lite, när man lyssnas på det. Inte för att man blir ledsen utan just för att det är vackert. Man bör inte lyssna på det på färjan mellan Visby och Nynäshamn på grund av detta. För du kanske folk tycker att man är konstig. Vilket man inte vill de skall tycka. Men som jag skrivit tidigare har jag blivit lite gubbigt gråtmild den senaste tiden. Fast jag har ju alltid fått höra att jag är känslig. Ibland att jag är för känslig. Men det har ta mig fan inte blivit bättre de senaste åren.

En sak som gjorde mig mycket ledsen var när jag läste om den lilla treåriga flicka som på något sätt dödades av sina uppenbarligen olämpliga föräldrar. Hon hade ju placeras i familjehem redan vid födelsen. Men efter några år hade föräldrarna fått tillbaks vårdnaden, trots att socialtjänsten avrått från detta. Nu hade hon dödats och jag undrar vilka, utöver föräldrarna, som är skyldiga till detta. Är det den advokat som säkert anande att dessa föräldrar var olämpliga, men trots det ville bevisa sin skicklighet? Var det domstolen som bara följde lagarna, trots att någon av dem måste förstått riskerna? Var de politikerna som stiftade dessa lagar? Det är ju inte första gången uppenbarligen olämpliga föräldrar får tillbaks vårdnaden av sina barn. Uppfräschade och med noggranna instruktioner från sitt ombud, dyker de upp i domstolen nyktra och opåverkade. Men så fort barnet är åter blir det som innan och dags för en ny placering. Fan ta alltihop.

Jag har för att roa mig skrivit några limerickar. En del är lite skämmiga. Men ni skall ändå få ta del av dem:

En kille från Östersund

vakna till på natten en stund

Han tänkte ”i min fantasi

är människan fri

och en ruta kan vara rund!”

En kille från Fredrikshäll

jobba med datorn var kväll

hans fru sa: ”stäng av din apparat,

jag menar datorn så klart!

Kom älska med mig är du snäll.”

Det var en gubbe från Slite

som ville sällan och lite.

Så frun hans blev sur

som en tiger i bur

och sa ”du är tråkig som kamomillte”