Hej vänner!

Jag är skraj. Jag har väl alltid varit rätt ängslig av mig. Men nu är jag riktigt orolig. Dessutom känner jag mig ensam. Vilket jag brukar göra ibland, fast jag egentligen inte är det. Det är konstigt. Men så länge jag minns har jag ibland känt mig ensam och utslängd i världen. Detta trots att jag är omgiven av människor, som är mina vänner. Det är alltså inte rationellt att känna på det sättet. Men det gör jag ibland ändå. Ensam som den tasmanska pungvargen Benjamin som dog på Hobart zoo 1936. Han och hans kompisar var hatade rovdjur som rev får. Så det hade varit skottpengar på tasmanska pungvargar. Men så fanns det till slut bara en ensam Benjamin kvar och när han dog var arten borta för alltid. Hobart är ju huvudstad på ön och delstaten Tasmanien. En av mina släktingar hette förresten Hobart och var döpt efter denna stad (jo, det är faktiskt sant).

Jag är rädd för det jävla viruset som smittar ner folk. Inte så mycket för min egen del, som för att andra som jag tycker om skall smittas och i värsta fall dö. Jag läste just att den amerikanske presidenten hade uttalat sig och sagt att viruset är ett påhitt av Demokraterna för att komma åt honom. Det gör mig rädd att en sådan person har tillgång till knappen som kan starta ett kärnvapenkrig. Han är ju uppenbarligen inte tillräknelig. Men det har jag ju tjatat om på denna blogg till förbannelse.

Sedan är jag rädd för att företrädare för Sveriges största parti tydligen vill straffa och censurera journalister som skriver eller säger saker som inte passar. Tydligen tänker sig dessa stolpskott att det skall sitta några gubbar och bestämma vad som får sägas i radio och på TV. De som skriver något som de tycker är fel skall tydligen få sparken. Maktens män skall bestämma vad som är sant och som får skrivas och sägas. Hur sådant brukar sluta vet vi väl vid det här laget.

Denna helg sitter jag alltså ensam med en katt och känner mig ensam och lite skraj. I mitt förra inlägg skrev jag ju om mina vänner skatorna som börjat jobba på sitt bo. De håller på med det nu också och kraxar runt med pinnar och säger att de älskar varandra där uppe i trädet. Vad vi här nere på marken går runt och oroar oss för tror jag de skiter i.

Jag har börjat få svårt att hitta ord. Vilket är jobbigt när man löser korsord eller skriver. Plötsligt blir det alldeles blankt i huvudknoppen. Man vet precis vad man vill säga eller skriva. Men får inte fram det förbannade ordet. Jag tycker det har blivit värre den sista tiden och det är ibland jävligt irriterande. Men det är väl inget att göra åt. Man får väl lägga detta bekymmer till de övriga och acceptera sina krämpor och vara glad åt att de inte är värre än de är. Katten har förresten börjat gå runt och säga att han vill något fast han själv inte riktigt verkar veta vad han vill. Så han börjar bli lite slirig han med gissar jag. Vilket inte är så förvånande med tanke på hans ålder.

Idag skall jag göra kålpudding tror jag. Ty jag behöver muntra upp mig med något som är gott. Vilket jag tycker kålpudding är, med lingonsylt.

Trevlig helg

Peter