Hej vänner!

Idag har det varit en sådan dag som lär en tålamod, ödmjukhet och att möta livets prövningar med lugn värdighet. Det började med att jag bet av en bit av en tand så det blev vasst och otäckt. Så jag åkte upp till folktandvården och fick efter en och en halv timme träffa en tandläkare. Hon konstaterade att det var samma tand som hon för några månader sedan slipat till av samma anledning som nu. Så nu slipade hon bort det vassa igen. Vilket löste det problemet.

När jag kom hem luktade det kattskit. Jag hade i hastigheten stängt dörren till toan, så min kamrat katten inte kunnat besöka den. Då jag inte var hemma utan hos tandläkaren, kunde han inte heller tala om för mig, hur oerhört dum han tycker jag är. Så han hade fått lösa det på ett sätt som vi båda tycker är ytterst otrevligt. Men det gick ju också att fixa med vatten, tvättmedel och tålamod. Men katten tyckte tydligen att det var jobbigt, för han såg skyldig ut. Fast alltihop var mitt fel. Jag hade först varit något echaufferad och smågrinig när jag kom hem. Men så mindes jag de kloka orden i Ordspråksboken 17:27. ”Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.” Få väl erkänna att just de gudsorden inte helt avspeglade hur jag löste uppgiften.

Katten har förresten börjat byta vinterpälsen. Så han hårar något för jävligt. Jag har kammat, kardat och borstat honom. Vilket han för övrigt gillar mycket när man gör. Men han hårar rätt bra ändå. Han låg på min mage när jag vilade en stund och den flieströja jag hade på mig var som en jävla päls efteråt.

Mitt liv innehåller alltså prövningar och katthår. Men däremellan finns även en del andra bekymmer att fundera på. Positivt tänkande är liksom inte min grej. Det förekommer. Jag brukar le en stund på morgonen. Det får räcka. Speciellt dagar som denna. Det får man tänka på. Efter solsken kommer alltid regn och nitlotterna är alltid oändligt fler än vinsterna.

Jag har ett kusinbarn som kompis på Fejan, som påminde mig om att läsa den store poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmers Haikudikter. Vilket inspirerade mig att skriva några själv. Gick sådär. Jag tror det finns en del regler kring hur sådana dikter bör skrivas och att mina inte har den korthet och stringens som sådana dikter bör ha. Men ni får läsa dem iallafall, om ni vill.

Det faller snö
fast lärkan lovat vår
snöflingan smälter -
en tår på min kind.

Jag såg snön falla
tänkte på dig
det snöade även då -
såg dig genom tårar.

Sångsvanar
yrande snö
havet mörkt i tunga vågor.

När jag lämnade
din bädd hade blåsipporna
inte ännu slagit ut -
ensam såg jag dem blomma.

I staden redan körsbärsblommor
du gick förbi i vårkappa -
min jacka, gammal sliten. 


Er egen lilla solstråle

Peter