Hej vänner!

Jag är i Stockholm över helgen och stannar väl här någon dag till. Igår var jag och hälsade på mina barnbarn och det var kul. Borde jag göra oftare. De var väldigt blåsigt i Västerås där de bor. Det är visst blåsigt i hela Sverige förresten. Det är en konstig vinter. Eller vad man nu skall kalla detta väderläge. Blåsigt och mera vår än vinter redan nu.

På TV är det melodischlagertävling vecka efter vecka. Säkert kul för de som gillar detta program. Men jag är inte så intresserad. Jag oroar mig för en massa saker som händer i världen. Så det hade varit kul att se på något kul på TV för att skingra dessa tankar. Men det är inget jag tycker är så kul. Förut gillade jag Antikrundan. Men den har jag också ledsnat se på. Men ”På spåret” kan vara spännande att titta på. Så det programmet är numera det enda jag ser på TV. Inte varje gång. Men rätt ofta.

Min oro är alltså stor. Sannolikt onödigt stor. För jag har alltid haft en tendens att oro mig för en väldig massa saker. När jag var ung oroade jag mig mycket för att det skulle bli kärnvapenkrig. Egentligen borde jag väl oroa mig för det fortfarande. Men nu har jag så mycket annat att oroa mig för, att jag glömmer bort att oroa mig för detta. Jag går ibland mest runt som Filifjonkan och väntar på katastrofer. Vilket är hemskt onödigt. För inför de flesta av dessa är jag faktiskt rätt maktlös.

Nu på morgonen såg jag att det gick bra för Bernie Sanders i kampen om att bli demokraternas presidentkandidat. Han kallar sig visst demokratisk socialist. Så han är väl på något sätt en socialdemokrat som det går bra för. Kanske för att han är rätt tydlig med vad han vill. Det går kanske bättre för socialdemokrater, om man vet vad de vill.

Jag läste en intressant sak i Expressen. Det var en journalisten Elisabeth Höglund som skrev om hur hon 2008 skrev om de apatiska flyktingbarnen. Hon påminde om hur min kollega Marie Hessle blev ifrågasatt och förnedrad, när hon sa att hon misstänkte att det i vissa fall var barnens föräldrar som tvingade barnen att simulera sitt tillstånd och utsatte dem för denna misshandel. Nu kommer det mer och mer information om att det nog ofta var det som låg bakom barnens tillstånd. Det har ju exempelvis visat sig att om man skiljer barnen från sina föräldrar är det en effektiv behandling. Men det har väl också kommit mer och mer information som visar att Marie Hessle hade rätt i sina misstankar. Jag undrar om journalisten Gellert Tamas som var drivande i detta drev, har eller kommer att be Marie Hessle om ursäkt. Han anklagade ju henne för att ljuga och för att vara okunnig. Många barn som tvingades delta i detta och fick år av sin barndom förstörd, borde väl han och en hel del andra också be om ursäkt.

Men det är inte bara det otäcka i det som hände i debatten kring apatiska flyktingbarnen som är en skandal. Utan mer vilken makt som ligger bakom det som hände. Själv var jag aldrig på något sätt inblandad i behandlingen av dessa barn. Men jag tyckte att hela saken var konstig. För att det skulle finnas en åkomma som nästan bara drabbade barn från Östeuropa och gav mycket allvarliga symtom och som botades med att föräldrarna fick uppehållstillstånd, var lite väl konstigt.

Det tyckte jag redan då när debatten kring detta var aktuell. Men hur det förhöll sig var jag ju inte säker på. Det fanns ju auktoriteter som hävdade att detta var en sjukdom, som de som ifrågasatte bakgrunden till denna, inte begrep sig på. Hade jag då som relativt ny psykolog ifrågasatt överläkares bedömning och diagnos, hade jag säkert fått mina fiskar varma. Så fegt nog deltog jag inte i den diskussionen. Vilket egentligen är skamligt. Jag misstänkte att barn utsattes för misshandel av sina föräldrar, utan att säga något. Men det hade säkert inte hjälpt. För de som ifrågasatte de överläkare, journalister och politiker som deltog i denna, från förnuft befriade syn på mänskligt beteende, var ju per definition både oprofessionella och grymma. Vilken man inte gärna vill vara.

Men det som skrämmer mig är inte bara det som hände. Utan den makt och kraft som ligger i vår önskan att att anpassa oss och svårigheten att erkänna när vi har fel och då be om ursäkt. När ovanstående skandal kom fram efter det att två före detta drabbade berättade sin historia, så stod det en hel del i tidningarna om detta. Men sedan blev det snabbt rätt tyst. Varför förstår jag inte. Om den information som kommit fram stämmer har ju hundratals barn utsatts för barnmisshandel medan socialtjänst och barnpsykiatri tittade på. Vilket är ett stort misslyckande. Något som i grunden borde utredas, så att det aldrig upprepas. Men jag är inte säkert på att alla de som då var inblandade, vill att så skall ske.

Men det som skrämmer mig mest är att det kanske fortsätter. Att människor av rädsla för sin framtid och karriär inte vågar säga vad de tycker och tänker. Inte vågar berätta när de märker att personer med makt och auktoritet har fel. När de ser missförhållanden och sedan inte vågar berätta om dessa för att inte drabbas av maktens fördömande. Av rädsla att placeras på de fåkunniga och ondas sida, i maktens ögon. Som jag beskriver ovan, teg jag en gång när jag borde pratat och det skäms jag för.

Den engelske filosofen Bertrand Russel som jag har ovanan att citera stup i kvarten poängterar ju att man när man analyserar ett problem bara skall försöka hålla sig till det som är fakta. Inte låta sina personliga fördomar, önskningar och rädsla för andras åsikter påverka sig. Det är nog lättare sagt än gjort. Men något att sträva efter. Men det är inget fel att vara politiskt korrekt och fakta talar för att man har rätt. Men min kompis Bertrand säger mycket klokt. Lyssna här och begrunda: https://youtu.be/ihaB8AFOhZo.

Trevlig söndag

Peter