Hej vänner!

Jag känner mig rätt deppad. För var jag än vänder mig får jag höra om kriminella ungdomar som rånar och förnedrar andra ungdomar på ett vidrigt sätt. Vad jag förstår har de jävla rötäggen oftast eller nästan alltid invandrarbakgrund. Så länge detta och skjutningar och sprängningar fortsätter kommer Sverigedemokraterna inte behöva gör något för att bli Sveriges största parti. Det spelar ingen roll hur många miljarder som satsas på välfärden eller hur många tusen poliser som tillkommer, så länge detta fortsätter. Varje sådant rån innebär inte bara att en ung människa mister sin grundtrygghet i ett trauma. Det innebär också att hans föräldrar och släktingar blir ledsna och förbannade. Att hans kompisar får sina fördomar bekräftade. Att kompisarnas föräldrar blir rädda att även dessa barn skall drabbas och så vidare. För varje sådant rån får Sverigedemokraterna säkert minst 1000 nya röster och så kommer det nog fortsätta till detta upphör.

Dessutom får man höra en massa urdumma förklaringar till bakgrunden till denna utveckling som jag tror är felaktiga. Den enda som sagt något vettigt om detta är en kollega till mig som var i Aktuellt på TV för någon dag sedan, vars namn jag nu glömt bort. Trots att jag haft honom som föreläsare vid flera tillfällen. Annars är det mest korkade eller förenklade uttalanden som man hör. Även från högsta ort i politiken. Så jag blir bara trött och deppad när jag får ta del av detta. Dessutom känner jag mig uppgiven och maktlös.

Ute drar stormen Dennis förbi med regn och blåst. När jag var barn brukade jag ibland läsa serietidningen Dennis, som handlade ju om den busiga killen med samma namn. Den var rätt kul om jag minns rätt. Men jag minns också att han hade en tjejkompis med italiensk bakgrund vars morsa brukade göra något som hette pizza. Vad detta var var jag inte så säker på. Men man förstod att det var något jättegott. För när jag läste denna tidning fanns det inga pizzerior i Sverige. Den första pizzerian i Stockholm öppnade först 1968. Då var jag 14 år och det tog väl några år till innan jag fick smaka denna maträtt. Min pappa gillade inte pizza av någon anledning. Den ingick i de maträtter som enligt honom ”inte gick att äta”. Han var mycket bestämd på den punkten och delade upp all mat i sådant som gick att äta och sådant som inte gick att äta. Pizza, lamm och inälvsmat gick till exempel inte att äta. Men själv äter jag gärna både pizza och lamm.

Det är mörkt ute och en storm drar över landet. Hur detta skall sluta vet i fan. Men nu skall jag gå och dricka kaffe. Kaffe som enligt Michail Bakunin för att vara gott: ”måste vara svart som natten, sött som kärleken och varmt som i helvetet."

Peter