God morgon vänner!

Politiken är konstig och kanske viktig och spännande. Men jag har svårt att engagera mig i konstigheterna. Det verkar bara någon sorts spel som pågår bland de som är satta att representera oss som röstade. Men nu har vi gjort det som förväntades av oss och tack vare vi ställde till det och röstade dumt, så kan ingen samarbeta med någon. Så det blir ingen regering med makt att göra något på länge troligen. Vi får kämpa på i anarkistisk frihet utan överhet och ledning. Kanske får vi bilda kommittéer i våra bostadskvarter och på våra arbetsplatser och lokalt ta hand om varandra. Makten har övergivit oss och får välja ett nytt folk att styra över. Några som inte röstar så jävla dumt och ställer till det. Men vi små människor får göra så gott vi kan i detta läge. ”Viva la anarquia” som det heter på spanska.

Jag brukar ju undvika att skriva om politik och mitt jobb i detta forum. Men nu har jag ju precis brutit mot denna regel, så jag fortsätter väl med det. Som ni kanske vet jobbar jag med barn och ungdomar som ofta har stora svårigheter. Som har ett fungerande som gör det svårt för dem att passa in i detta samhälle, med det krav det ställer. Jag gör det för att jag tycker det är viktigt och oftast trevligt att träffa dessa lite speciella små och något större speciella människor. Men tyvärr får jag oftast träffa dem när livet deras är motigt och de mår skit och pannkaka. För det är ju liksom då man oftast skall träffa en psykolog. Jag får ju också då träffa deras föräldrar som naturligtvis inte heller alltid mår bra. För det kan man inte göra när ens barn mår dåligt. Men jag måste säga att jag alltid blir imponerad av dessa föräldrar som får kämpa så mycket för sina barn. Som av kärlek offrar karriärer, lön och fritid för att stötta sina barn livet igenom. Som får ägna massor av tid med skolmöten, försäkringskassan och vården varje vecka. Vi som drog en bättre lott i livets lotteri bör nog fundera över detta ibland. Så vi blir lite ödmjuka, förstående och inte alltför bortskämda.

Jag är i Vasastan och skall om några timma åka och hälsa på mina barnbarn-killar. Den ene är ju första gången jag ser ”in real life” (irl lol och sånt). Det skall bli spännande att träffa denna nykomling och snacka lite med honom. ”Hejsan, hoppsan”, får man väl säga. Jag är din morfar och det får lära dig acceptera och stå ut med. Du kanske hoppats på något bättre. Men nu blev det så här. En rätt mesig typ som inte kan dansa och som aldrig byggt minsta friggebod. Du hade kanske hoppats på en lokförare, brandman eller ishockyproffs. Men nu blev det en sådan här morfar och det är inget att göra något åt.

Peter

I kväll så är

det höst och kallt,

september är snart

slut.

Jag minns en sådan natt,

då jag var ung och såg mot

oändligheten ut.

En stilla natt,

en stjärnklar natt,

ensam vid ett hav.

Jag satt där på en strand, 

och grät när

allting gått i kvav.

Och över mig i mörkret,

tusen kalla stjärnors

natt.

Jag såg emot oändlighet,

så ensam där jag

satt.

Kanske var det då,

jag anade en mörkrets

hemlighet.

Att jag någonstans under stjärnor,

alltid går i

ensamhet.

Peter

Hej vänner!

Har ni läst boken ”Liftarens guide till galaxen” av författaren Douglas Adams. Han dog år 2001 fast han bara var född två år före mig. Men om ni läst den boken kommer ni kanske ihåg hur en superstor jättedator fick i uppgift att besvara frågan: ”vad är meningen med livet, universum och allting. Efter att har räknat på detta i sju och en halv miljoner år kommer den med svaret som är ”42”. Meningen med livet och allting är alltså 42. Varken mer eller mindre. Jag undrar ifall Douglas Adams hade någon speciell tanke när han valde detta tal. Eller om han bara slog upp en sida i en bok slumpmässigt och det råkade vara 42.

Jag började kolla på talet 42 och då stod det att detta tal är ett sfeniskt tal. Det betyder att det är produkten av tre primtal. Men vad det är för bra med det vet jag inte riktigt. Men det är säkert bra att ett tal är sfeniskt.

År 42 omvänds förresten Paulus till kristendomen. Innan dess var han ju en elak fan som förföljde de kristna så gott han kunde. Men så en dag när han var på väg för att jävlas med dessa medmänniskor träffade han Jesus på vägen och blev omvänd. Det hände en del andra saker år 42. Sålunda blir Kung Suro den förste kungen av Geumgwan Gaya på Koreanska halvön. Några år senare efterträds han av sin son Skitsuro förresten.

Om man googlar på år 42 och går in och kollar under rubriken ”Avlidna” så står det inget under denna rubrik. Kolla själv får ni se. Så tydligen dog det ingen år 42. Iallafall ingen som var värd att minnas.

I Uppenbarelseboken står det ju om två odjur. Det första, som var en riktig fuling fick makt i 42 månader. Så här står det:

”Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon….” Och lite längre ner står följande: ”Och det fick en mun som skröt och hädade, och det fick makt att hålla på i fyrtiotvå månader.” Otäckt värre minsann. Antagligen hade det konstig frisyr också.

Själv har jag räknat på saken och kommit på att meningen med livet inte alls är 42. Utan 0,568261 liter (en pint), kärlek och 6.

Peter

God kväll vänner!

Idag har det blåst något överjävligt på denna ö där jag framlever mina dagar. Hösten är kommen och framför oss ligger det stora mörkret. Många fåglar lämnar oss och flyger mot sol och värme. Kvar blir en del stackare som i sin oerhörda ensamhet sitter i buskar och snår och förbannar sitt öde. Koltrastarna prasslar runt i de nedfallna löven och tänker vemodiga tankar. Blåmesar och talgoxar ber sina gudar om att få överleva denna tid av kyla och mörker. Men jag ger dem lite hopp genom att bjuda på solrosfrön och havre. ”Kanske”, tänker de. ”Kanske kommer vi en dag få höra lärkan över fälten och se Peter cykla iväg med en macka och en öl i bagaget. I blåsippornas tid när sädesärlan kommer åter och vippar på stjärten.”

Jag tycker det verkar som världen blivit dummare. Men jag är rädd att uppfattas som lite överlägsen och mallig när jag skriver så. ”Är du så jävla smart själv”, kanske någon tänker. Det vet jag inte om jag är. Men jag tycker ändå det känns som dumheten är i stigande. Undra vad det beror på. Kanske har det med digitaliseringen att göra på något sätt. Snart består ju nästan allt av ettor och nollor. Och nollorna verkar bara bli fler och fler. De når också höga positioner. Kan till och med bli presidenter och annat fint.

Förresten tänker jag på minnen. Jag har en del jobbiga minnen som ibland dyker upp i mitt medvetande som maskar i ett hallon. Men de brukar jag inte snacka så mycket om. Fast jag har ju andra minnen som är roliga och spännande. En del av dessa handlar ju om sådant som sex och kärlek. Men det  tänker jag verkligen inte skriva om här. Men jag har sett den ”gröna blixten”, som blixtrar till när solen går ner långt ute på Stilla havet. Jag har hört vargarna samlas och yla några hundra meter från mitt tält. Jag har sett rävungar leka utanför sin lya. Jag har fått mig hemskickat från Stockholms läns landsting, en pinne som jag ombetts bajsa på och skicka in. Livet är minsann ett äventyr.

Jag kommer börja trappa ner mitt yrkesliv. Från och med i oktober kommer jag bara jobba 60 procent. Vad jag skall göra på de övriga procenten vet jag inte. Kanske skriva en bok om Ravennas mosaiker eller om hur man undviker koriander. Om jag skriver en bok om koriander skall jag minsann börja med ett citat ur bibeln om denna krydda. Det lyder:
”såsom koriander i en köttgryta äro extremister bland människorna. Helt jävla onödiga”. Antagligen ur Ordspråksbokens 5 kapitel eller något sådant”.

Peter

Hej vänner!

Jag tänker på moral i kväll. Detta land behöver moralisk upprustning. Det håller ju på att spåra ut helt vad gäller detta. Inte minst katterna behöver skärpa sig. Vi bor ju nästan mittemot en pub. Sedan i somras har detta etablissemang ofta dörren öppen, när det är varma kvällar. Sedan några veckor har kamrat katten börjat smita in där på kvällarna. Jag har sagt åt personalen på stället att köra ut honom. Men han har tydligen lyckats charma dem på något sätt. För han får vara där. Så jag får gå in på detta ställe och ropa på honom och då kommer han för det mesta springande och vill gå hem. Men mycket av sin tid spenderar han på puben i fråga. Jag brukar fråga honom vart han skall gå när jag släpper ut honom. Då brukar han bara titta lite trött på mig och svara: ”Ut !”. Sedan kutar han iväg och smiter in på den pub jag sagt åt honom att låta bli att besöka.

En storm skall visst dra förbi i morgon. Redan i kväll verkar det vara rätt blåsigt. Fast de senaste kvällarna har varit sommarvarma. Men efter stormen skall det visst bli kallare. Det kommer bli höst i år igen. Egentligen gör det väl inte så mycket. Men jag har sista åren liksom förknippat hösten med min egen ålder. Vilket känns lite jobbigt. Än är man väl inte helt jävla avlövad. Men så förbannat grönskande är man ju inte heller.

Det är massor av äpplen i trädgårdarna har jag sett. Ett överflöd som jag gissar är svårt för de flesta att göra sig av med. Äppelmos är ju gott. Men man behöver ju knappast hundra kilo av varan om man inte avser bada i äppelmos. Vilket skulle vara konstigt att göra. Fast man skulle väl bli både ren och välsmakande gissar jag. Jag har för mig att den egyptiska drottningen Kleopatra brukade bada i åsnemjölk för att bli extra fin, innan hon skulle förföra kejsare som Caesar eller Antonius. Funkade jättebra tydligen. Men själv tycker jag att äppelmos verkar bättre. Men jag är ju inte kejsare.

Det är ingen ordning i politiken heller. Antagligen är det allvarligt. Men jag känner mig på något sätt oengagerad. Som det inte längre berör mig. Det är konstigt. Men det är så jag känner. Det är lite som att se på curling när det är vinter-OS. Man tittar en stund på stenarna som far och gubbarna eller damerna som borstar som fan, framför dessa stenar. Men man bryr sig inte, utan hoppas att det snart blir backhoppning eller ishockey.

Som vanligt är mitt liv fyllt av spännande och intressanta händelser. För
andra gången i mitt liv har jag på nytt av landstinget i Stockholm fått ett brev som innehåller en pinne, som jag är ombedd att bajsa på och därefter skicka in till ett laboratorium. Jag har gjort så en gång tidigare. För i min ålder är det något som inträffar vartannat år eller så. Vad jag minns fick jag ingen information om resultatet förra gången. Men det fick jag nog fast jag glömt det. Antagligen fick jag ett svar på vilket det stod: ”Tack för din pinne. Vi har nu tittat på den och allt var hur bra som helst”. Men det har jag glömt.

Det kommer inträffa en del andra spännande saker i höst som jag kommer berätta om på denna blogg. Det vill ni inte missa, tro mig.

Peter

Hej vänner!

Jag är numera befordrad till dubbelmorfar. Till igår var jag en vanlig enkel morfar men igår blev jag morfar till ytterligare en liten kille. Så numera är jag dubbelmorfar. Det är en fin och lite ansvarsfull titel. Nu förstår jag att ni alla som läser detta vill hylla mig och sätta in en större summa pengar på mitt konto. Men det behöver ni inte. Om ni inte hemskt gärna vill förstås. Jag funderar på att ta en av mina tröjor och skriva ”Dubbelmorfar” på den. Sedan skall jag gå runt och se på alla som imponeras av denna nya fina titel.

Jag vet inte riktig hur jag idag skall fira denna stora tilldragelse. Egentligen var jag sugen på att göra kroppkakor. Men jag vet inte riktigt om champagne och kroppkakor passar ihop. Men det är värt att pröva. Fast jag tror att lingonsylt och champagne kanske inte är en helt lyckad kombination. Men vi får se. Kanske får det bli något annat. Men rejält käk skall det bli. En dubbelmorfar behöver svensk husmanskost en dag som denna.

Än har jag bara sett arvtagaren och hedersmedborgaren på bild. Faktiskt har inte heller kungen eller statsministern hört av sig med de hyllningar som krävs, när något så här stort sker i landet. Det är slarvigt av dem. Jag hoppas för deras skull att de snarast ringer och gratulerar. Annars kommer medborgarna i detta land resa sig i besvikelse och det kommer bli slutet för både monarkin och socialdemokratin. ”Inte ens sådana viktiga saker kan de sköta”, kommer folk säga till varandra. Revolution kommer utbryta och den kommer att ledas av dubbelmorfäder som kommer att hyllas över hela landet. Statyer kommer resas och i alla offentliga byggnader kommer stora bilder av mig lysa emot er. Under står det: ”Med dubbelmorfar mot framtiden”.

Peter

Hej vänner!

Så är valet över och det blev som förväntat en jävla röra. Hur det kommer sluta vet i fan. Man får väl hoppas att några vettiga människor lyckas förhandla något bra som gör att landet kan regeras. Jag tycker den liberala riksdagsledamoten Barbro Westerholm som är 85 år verkar förståndig och klok. Kan inte hon några andra jämnåriga damer bilda

regering . Det skulle bli hur bra som helst. Men fast hand skulle landet styras av kvinnor med klokskap och erfarenhet, under ledning av Barbro Westerholm. Men beslutsamhet, handväska och stödstrumpor bör detta land styras av damer över 80 år. Så det blir någon jävla ordning.

Vi lever alltså i en förvirrad och rätt obehaglig tid. Iallafall känner jag så. Under hundratusentals år levde människorna som jägare och samlare. Man jobbade med jakt och insamling av ätliga rötter år efter år. Om man träffade någon på en fest var det egentligen onödigt att fråga vad denna någon jobbade med. För man visst ju att svaret skulle bli att denne någon jobbade med jakt och uppletning av rötter och annat naturen ger. Hade han svarat att han var konsult och ekonomisk rådgivare hade man blivit jävligt förvånad. Det var en konstig figur hade man tänkt. En som man egentligen bara skulle ha som nytta av som lockbete vid björnjakten.

Men så kom några på att man kunde odla gräs och göra mjöl av deras frön. Det var ju på ett sätt bekvämare för man slapp ju flytta till nya jaktmarker och kunde bli bofast. Sedan var det på det sättet några tusen år. Iallafall för de flesta människor. Ibland blev det missväxt och elände. Ibland gick det riktigt bra. Men man odlade på ändå år efter år.

Men nu sker det förändringar hela tiden och man har ju svårt att hänga med. Man hinner knappt vänja sig vid att äta friterad camembert, innan man skall käka rå fisk inrullad i alger. Och när man äntligen lärt sig SMS:a så får man en telefon som man kan snacka med. I min telefon finns en dam som heter Siri. Jag förslog just att hon och jag skulle inleda en närmare relation. Men hon svarade bara: ”Allt jag behöver finns i molnet”. Så av sin telefon blir man nobbad. Men det väl lika bra. Fast det vore bra om man själv hade allt man behöver i molnet. Kanske är det där det ligger förresten och det är därför det är så förbannat svårt att hitta det. Men det är klart, man slipper leta efter ätliga rötter och jaga mammutar en regnig septemberdag.

God natt

Peter

Hej vänner!

I morgon skall jag gå och rösta. Ni kanske undrar vilket parti jag skall rösta på. Men det tänker jag inte berätta. Men ni som läser det jag skriver här regelbundet förstår nog att jag inte kommer rösta på något ytterlighetsparti. Men mer än så kommer jag inte säga.

Jag tänker på ideologier. För politik handlar ju från början om dessa. Men det är mycket att sätta sig in i och förstå. Det är oftast mycket mer komplicerat än man tror.  Fast intressant att se vad de som funderat lite mer rejält på dessa, kommit fram till. Själv får jag väl erkänna att jag varken läst Burke, Locke eller Marx och sannolikt aldrig kommer att göra det. Trots detta kommer jag alltså i morgon gå och lägga min obildade röst i en valurna. Det känns lite trist. För jag känner mer som jag kommer rösta mot något än för något, den här gången.

Jag är alltså inte så inläst på partiernas ideologiska bakgrund. Inte heller har jag särskilt flitigt följt debatterna i TV eller på radio. Det brukar jag annars göra före val. Men den här gången har jag haft svårt att hålla intresset uppe. Jag har mera känt att det är min plikt att som väljare och medborgare att ta del av debatten. Men det har inte känts så spännande som det brukar. Jag vet inte varför. Skamligt nog har jag ofta stängt av TV:en och gjort något annat. Men jag har läst recensionerna efteråt och förstått att det ibland gått livligt till. Tydligen har de kvinnliga partiledarna oftast varit bäst om jag förstått rätt. Iallafall två av dem. För det kvinnliga språkröret har det tydligen gått sämre. Men så måste hon dras med ett manligt språkrör också.

Det är alltså svårt att vara människa och fundera vad man skall rösta på. Det är ju trots allt ett ansvarsfullt beslut som man inte bör fatta på lösa grunder. En del slutsatser kan man ju dra av historien. Egentligen borde väl det förra århundradet vara en enda stor varningsflagga för hur det kan gå om man röstar fel. För så mycket grymhet och ondska som ideologier ledde till då, är ju svårt att överträffa. Men minnet är kort hos en del.

Jag är faktiskt orolig för framtiden. Hur fan det skall gå med allting. Jag försöker låta bli att oroa mig. Men det går dåligt. Egentligen borde jag väl ägna mig åt medveten närvaro och beskriva ett äpple i detalj eller något sådant. Men jag är för trött.

Som Nalle Puh så riktigt påpekar:
”Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hittar någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.”

God natt och Sov gott

Peter

 

Hej vänner!

Jag funderar på att inköpa en hatt. Min far som var född 1909, hade alltid hatt eller keps på skallen. Han skulle inte gått ut på staden utan huvudbonad. I hans generation var huvudbonad på skallen nödvändig för att man inte skulle känna sig naken och oklädd. Hade man en hatt på huvudet kunde man artigt lyfta på den om man vill hälsa på någon man träffade. God dag sa man och lyfte på hatten. När man var inomhus tog man alltid av sig hatten eller kepsen. I amerikanska filmer kunde deckare ha på sig hatten inomhus. Men så kunde de inte äta med kniv och gaffel heller. Men hos oss var herrar väluppfostrade och tog av sig sin hatt eller keps inomhus. Det fanns gubbar som inte tog av sig hatten när de körde bil. Det var omdömeslösa gubbar som egentligen inte borde ha körkort.

Själv har jag aldrig innehaft en hatt. Mössor har jag haft. Men aldrig hattar eller kepsar. Men nu har jag nått en ålder då man egentligen borde ha hatt på huvudet. Om inte annat än i ren protest mot att detta värdiga plagg försvunnit. Istället har man fortsatt gå runt i barnsliga toppluvor hela livet som någon sorts jävla tomtenisse. Det är väl därför vi som är 64 åriga män inte blir tagna på det allvar vi förtjänar. Det beror på att vi i vår ungdom fråntogs våra förfäders hatt. Vi har på grund av detta aldrig kunnat hälsa på damer som man bör göra. Med ett leende bör man lyfta på sin hatt och säga till den dam man träffar ”God dag min sköna. Får jag bjuda på ett litet glas portvin”. Men på grund av hattlöshet går detta bort. Skulle väl betraktas som någon sorts trakasseri.

Men nu skall jag alltså eventuellt inhandla en hatt. Men var man köper hattar vet jag inte. På Dressman har jag aldrig sett en enda hatt. Kanske är jag försent ute. Kanske har hattarna dött ut. Kanske är herrhattarna utrotade som dronten.

Svampar har också hattar. Alltså den delen av svampen vi plockar som är fruktknoppen. Det mesta av svampen består av tunna trådar som ofta är kilometerlånga. De pratade om svampar i radion i helgen och då var det någon som berättade att en kubikdecimeter skogsjord kunde innehålla kilometervis med dessa tunna trådar som heter mycel. Svampar är ju inte växter och inte heller djur. De är liksom en egen sort.

Som ni kanske vet gillar jag att plocka svampar. Men i år har jag ännu inte plockat en svamp. För det har varit så torrt att svamparna inte velat komma upp. Men nu tror jag det börjat komma lite svampar trots allt. Jag har sett svampar i skogen. Men ingen av de sorter jag brukar plocka.

Svampar bör man steka i smör. Inte i margarin eller något annat växtslem. Man kan steka dem med lite mycket finhackad lök och salt. Därefter lägga dem på en knäckemacka. Man bör hålla efter svampar, för de planerar erövra världen. Deras långa trådar underjorden är i själva verket nervceller. De ligger och tänker ut hur de skall nå världsherravälde. Ni kanske tror att kantareller är snälla. Men de är minsann jävligt elaka. Det är faktiskt de flesta svampar. Om man går ut i skogen och lägger örat mot marken kan man höra hur svamparna viskar till varandra. Vad de säger hör man inte. Men deras elaka fnitter kan man höra. Så det är bara rätt åt dem att man plockar deras fruktknoppar och käkar upp dem. Dock bör man vara försiktig för svamparna har bestämt sig för att förgifta oss om de kan. De lyckas med några varje år. Men egentligen vill de bjuda oss alla på giftsvamp om de får en chans. Så jävla elaka är de.

Det finns ju svampar som ger sig på människor direkt. De smyger sig på en och gömmer sig mellan tårna och ibland på intima ställen på kroppen. Det är rätt äckligt faktiskt, men är en del av svamparnas plan att erövra världen. De genomtränger jorden och bebor haven. Även våra fötter planerar de ta över. Vet ni förresten att den vegetariska råvaran Quorn görs av en svamp som är nära släkting till fotsvampen, som bor mellan tårna (det är faktiskt sant).

Sov gott

Peter

 Dikt om 64.

När du går mot

stora städers

ytterkant och slut.

Där husen är

baracker och

allt ser fattigt ut.

Just där på gränsen

mellan stad

och land.

Finns den del

av livet där jag

går ibland.

Eller nu september

när sommarn,

tagit slut

Så kan den

komma åter,

nästan som förut.

För det är inte

sommar och knappast

heller höst.

Det är liksom på gränsen,

jag söker hopp

och tröst.

Nu är jag lite gammal,

men än rätt ung

ändå.

Jag lever i ett

gränsland med

en väg att gå.

Man trampar

på mot ålderdom

och det är väl sådär.

Jag går liksom

på gränsen,

så länge benen bär.

Peter

Hej vänner!

År 1945 dog den då 15 år gamla flickan Anne Frank  i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Som ni vet hade hon då sedan hon var 13 år tillsammans med sin familj levt gömd i ett  hus i Amsterdam. Men på förmiddagen den 4 augusti 1944 greps de av SS-Oberscharführer Karl Josef Silberbauer med medhjälpare. Av de gömda överlevde bara Annes far Otto.  Det var han som 1947 gav ut Annes dagbok.

Igår läste jag Expressen på nätet. Där fanns en artikel om ett antal personer som var medlemmar i Sverigedemokraterna och nu hoppades väljas in i kommunalfullmäktige i sin hemkommun. Det var uppenbarligen Nazister som på olika sociala media talat om att de tyckte Hitler var en bra karl och som hade idéer om en att judisk sammansvärjning styrde världen. Egentligen var de väl mest någon sorts knäppgökar. Men med tanke på att de blivit uppsatta på valbar plats på röstsedeln är det skrämmande. De var dock en av dessa som satt in en bild i något inlägg som jag aldrig kommer glömma. Det var en bild där man satt in Anne Franks huvud i en bild så det såg ut som hon hade en tröja på sig. På den stod det: ”Collest Jew in the shower room”. Detta anspelar väl på att man i koncentrationslägren avrättade människor genom säga att de skulle få duscha. Men istället för vatten kom det giftgasen Cyklon B ur duscharna. Den bilden var så obehaglig att jag mår illa bara jag tänker på den.

Jag är ensam med katten i helgen. Nu skall jag gå ut en sväng. Solen skiner och det skulle kunna vara en bra dag. Men jag känner mig lite ledsen. För jag tänker på all världen ondska.

Peter