God morgon vänner!

Politiken är konstig och kanske viktig och spännande. Men jag har svårt att engagera mig i konstigheterna. Det verkar bara någon sorts spel som pågår bland de som är satta att representera oss som röstade. Men nu har vi gjort det som förväntades av oss och tack vare vi ställde till det och röstade dumt, så kan ingen samarbeta med någon. Så det blir ingen regering med makt att göra något på länge troligen. Vi får kämpa på i anarkistisk frihet utan överhet och ledning. Kanske får vi bilda kommittéer i våra bostadskvarter och på våra arbetsplatser och lokalt ta hand om varandra. Makten har övergivit oss och får välja ett nytt folk att styra över. Några som inte röstar så jävla dumt och ställer till det. Men vi små människor får göra så gott vi kan i detta läge. ”Viva la anarquia” som det heter på spanska.

Jag brukar ju undvika att skriva om politik och mitt jobb i detta forum. Men nu har jag ju precis brutit mot denna regel, så jag fortsätter väl med det. Som ni kanske vet jobbar jag med barn och ungdomar som ofta har stora svårigheter. Som har ett fungerande som gör det svårt för dem att passa in i detta samhälle, med det krav det ställer. Jag gör det för att jag tycker det är viktigt och oftast trevligt att träffa dessa lite speciella små och något större speciella människor. Men tyvärr får jag oftast träffa dem när livet deras är motigt och de mår skit och pannkaka. För det är ju liksom då man oftast skall träffa en psykolog. Jag får ju också då träffa deras föräldrar som naturligtvis inte heller alltid mår bra. För det kan man inte göra när ens barn mår dåligt. Men jag måste säga att jag alltid blir imponerad av dessa föräldrar som får kämpa så mycket för sina barn. Som av kärlek offrar karriärer, lön och fritid för att stötta sina barn livet igenom. Som får ägna massor av tid med skolmöten, försäkringskassan och vården varje vecka. Vi som drog en bättre lott i livets lotteri bör nog fundera över detta ibland. Så vi blir lite ödmjuka, förstående och inte alltför bortskämda.

Jag är i Vasastan och skall om några timma åka och hälsa på mina barnbarn-killar. Den ene är ju första gången jag ser ”in real life” (irl lol och sånt). Det skall bli spännande att träffa denna nykomling och snacka lite med honom. ”Hejsan, hoppsan”, får man väl säga. Jag är din morfar och det får lära dig acceptera och stå ut med. Du kanske hoppats på något bättre. Men nu blev det så här. En rätt mesig typ som inte kan dansa och som aldrig byggt minsta friggebod. Du hade kanske hoppats på en lokförare, brandman eller ishockyproffs. Men nu blev det en sådan här morfar och det är inget att göra något åt.

Peter