Dikt om 64.

När du går mot

stora städers

ytterkant och slut.

Där husen är

baracker och

allt ser fattigt ut.

Just där på gränsen

mellan stad

och land.

Finns den del

av livet där jag

går ibland.

Eller nu september

när sommarn,

tagit slut

Så kan den

komma åter,

nästan som förut.

För det är inte

sommar och knappast

heller höst.

Det är liksom på gränsen,

jag söker hopp

och tröst.

Nu är jag lite gammal,

men än rätt ung

ändå.

Jag lever i ett

gränsland med

en väg att gå.

Man trampar

på mot ålderdom

och det är väl sådär.

Jag går liksom

på gränsen,

så länge benen bär.

Peter