Hej vänner!

Som de välutbildade och kunniga vänner ni är så vet ni att vi bor på en rund kula i universum. Sedd utifrån är den dessutom nästan helt blå som en safir med lite gröna och bruna fläckar på. Faktiskt en väldigt fin kula om man jämför med de enfärgade och trista grannkulorna, som mest är lite grågula och dammiga. Men vår kula är väldigt fin. 

Vårt solsystem ligger ju lite i utkanten på en galax som heter Vintergatan. Denna galax betår av ungefär 200-400 miljarder stjärnor. Det verkar vara lite osäkert hur det förhåller sig med antalet. Men väldigt många stjärnor är det. 

Går man ut en stjärnklar kväll med en kikare och tittar på stjärnbilden Andromeda så kan man se att det ser lite dammigt ut på ett ställe rätt högt upp i stjärnbilden. Men det är inte damm på linsen utan vår granngalax som heter Andromedagalaxen. Den har också det otroligt trista namnet M31. 

Vi som är intresserade av blommor, vet att den lilla fina blomman rosling heter Andromeda polifolia. Den har fått namn efter en skrytsam tjej under antiken, som sa att hon var snyggare än havsnymferna. Så Poseidon blev förbannad och surrade fast henne vid en klippa i havet som straff. Men som tur var kom en gubbe som hette Perseus och också var gudomlig på något vis och räddade henne.

Åter till galaxerna. För det finns en jävla massa galaxer. Vad jag förstått finns det ungefär 100 miljarder galaxer i universum. Och de är konstiga allihop. För vad jag förstå kom alla till vid den jättestora smäll som startade alltihop. Och alla är på väg ifrån oss vilket inte är så konstigt. Jag menar om man stoppar in en dynamitgubbe i en stor lerklump och tänder på så kommer det ju flyga lera åt alla håll. Så är det väl med galaxerna och den stora smällen också gissar jag. Men om man spränger en lerklump så kommer ju till slut lerbitarna tappa farten och falla ner på backen. Men galaxerna far inte bara bort ifrån oss, utan gör det i allt större hastighet. Som om någonting där ute i det stora mörkret drar dem till sig. 

Jag undrar vad det stora okända som drar till sig galaxerna är. Kanske är det så att galaxerna är levande på något sätt och det finns andra galaxer någonstans som de vill para sig med och som ropar på dem. Som de stora valarna som kan ropa till varandra över väldiga avstånd i oceanerna. 

Så är det nog. Långt där ute dit vi inte kan se ropar galaxer som blåvalar på de från oss flyende galaxerna. Och vi står här på en liten kula i det stora hela och ropar lite försiktigt vi med. Och ibland funkar det.

God natt 

Peter

God kväll vänner!

Här sitter jag med ensam i helgen med endast en svanslös katt som sällskap. Jag har försökt titta på TV men det var inget jag orkade titta på. Det sjöngs, bakades och hoppades runt någon sorts jättesvår hinderbana. Men det var inget som var riktigt i min smak. Nu kanske ni tror att jag är någon sorts finkulturell pretto, som inte gillar folklig underhållning. Men det är fel, för jag är rätt lättroad av sådant som Jönssonligan och västernfilmer. Men jag drar en bestämd gräns vid shlagerfestivaler och dansbandsmusik. Jag tycker ju om att laga mat, så jag borde tycka det är kul att se andra fara runt bland grytor och kastruller. Men nu har det varit så mycket sånt, så jag har ledsnat. Tina, Morberg, Plura, Jamie och Nigella borde förbjudas att laga mat på TV så det blir plats för lite annat än smörslungade kålrötter med fermenterade ankor kokta i sitt eget flott. Tänk om Tina kom in och skar upp lite falukorv som hon stekte och serverade med vita bönor i tomatsås.  Sedan sticker hon en sked ner i bönburken och smakar och säger: ”JÄTTEGOTT” på skånska. Det skulle vara rätt kul.

Annars är det ju inte så mycket som är kul i världen för närvarande. Och jag oroar mig för än det ena än det andra. Hur fan skall det gå med allting sitter jag och undrar. Kamrat katten undrar inte så mycket och är sällan orolig. Han behöver ju bara jama lite så kommer jag och fyller på mera mat. Han är lite kul på så sätt att han varje morgon jamar och kollar att jag fixar käk. Men sedan kan han gå ut, utan att äta en bit av det som just serverades. Som han vill försäkra sig om att det finns något att äta när han varit ute en sväng.

Annars tänker jag på troll och neandertalare. Jag tycker att de är lite lika varandra om man tittar på bilder. Iallafall de manliga neandertalarna ser lite trollika ut. Men den svenske forskaren Svante Pärbo har ju visat att neandertalare och moderna människor fick barn ihop och att alla européer och asiater har lite neandertalare i sig. Det tycker jag är helt okey. För jag tror inte det var något större fel på neandertalarna. Fast de såg ut lite som troll. Men de hade inte svans. Vilket troll har, och de flesta katter. Dock inte min. 

Tyvärr försvann ju de sista neandertalarna för så där en 30 000 år sedan. Och nu har ju även trollen blivit rödlistade. Det är numera ytterst sällan man ser ett troll. Enligt Svenska Jägarförbundet finns det dock en relativt stor population kvar i Tiveden och Jämtland. Men deras statistik är ju relativt gammal vad gäller sådant. Och det jagas ju inte troll nu för tiden. Men på 1800-talet sköts ett och annat vid de stora drevjakter som utrotade den småländska björnstammen. 

Ibland undrar jag om det finns något sorts nedärvt minne av neandertalarna och att vårt sätt att  avbilda trollen påverkats av detta. Fast det är rätt taskigt i så fall. För neandertalarna hade faktiskt större hjärna än oss och var nog inte dummare. Men antagligen lite annorlunda. Trollen däremot brukar ju vara rätt korkade. Och dessutom tål de inte dagsljus har jag hört. De liksom spricker på något sätt. Dessutom är de laktosintoleranta  och får ont i magen av gluten. De är rätt känsliga varelser. Fast de har fin svans. 

Peter

God kväll vänner!

Snart är det vår igen. Det är så stort på något sätt, att jag blir nästan lite vemodig. Det blir jag ofta på våren. På kvällarna står jag och tittar på de röda molnen i fjärran och tänker på att de ser ut som berg och glänsande sjöar. När jag var barn stod jag ofta på kvällarna och tittade på de fjärran molnbergen och fantiserade om att det var fjäll i ett annat land jag såg på. Och jag minns att jag redan då hade en speciell känsla, som jag senare förstått var vemod.

Fast vemod betyder väl egentligen att man längtar efter någonting. Eller saknar något som varit. Men när jag är vemodig på våren är det liksom mera obestämt. Jag liksom längtar efter något som jag inte riktigt vet vad det är.

Jag har sett att snödroppar och vintergäck har börjat blomma här i Visby. Och talgoxar och gråsparvar piper runt på morgonen. Så visst är våren på väg. Och således en för mig ofta rätt vemodig tid. Rimmad dikt om detta:

För mig är våren

vemodets tid

jag längtar så mycket

och finner ej frid

Och jag tänker på det

som jag trodde jag glömt

och drömmer om det

som jag ofta har drömt

Om bergen i fjärran

och skogarna där

som glöder om kvällen

och där just du är

Vi gick liksom vilse

vi kom liksom bort

i denna tid

som var vår, som var kort

Så för mig är våren

vemodets tid

jag längtar så mycket

och finner ej frid

Peter

God morgon vänner!

Nu har talgoxarna börjat fila ordentligt på mornarna och det känns att vi går mot vår. Det är ju fint, men det mesta andra är ju mörker.

Mördar-Putin och hans kompisar bombar sjukhus och Tok-Trump snackar skit. Världen är sig lik och den typen av människor lyckas på något jävla vis skaffa sig makt och inflytande. 

Såg ni förresten att påven sagt att Donald Trump inte är någon riktig kristen. Men det hade ju varit något som talat till hans fördel. Så jag tror visst han är kristen. Fast riktigt kristen är han nog inte, för han förefaller ju inte vara riktig på en enda jävla punkt. Tänk om han skulle bli president. Det skulle vara otäckt. Han gillar visst Putin förresten, så de kunde ju lämpligtvis placeras på samma låsta avdelning.

Jag kom förresten att tänka på min släkting Valfrid Uddenberg. Han var präst i Visselfjärda församling i Småland. Till skillnad från många andra präster i släkten var han djupt troende och starkt påverkad av pietismen. Dessutom var han en erkänt tråkig jävel. Han predikningar handlade mest om synden och de eviga straffen. Sådant var ju inget man ville höra om när man var trött och bakfull en söndag i Småland på 1890-talet. Då vill man ju höra om syndernas förlåtelse och naturens skönhet. Men på den här tiden var man ju mer eller mindre tvungen att gå till kyrkan varje söndag. I varje fall om man var en ordentlig människa. 

Valfrid var ogift och hade aldrig haft någon relation med det motsatta könet. Den enda kvinna han träffade regelbundet var hans hushållerska Beata Andersdotter. Hon var runt de 70 och änka sedan många år. Varje dag kom hon förbi prästgården och städade och lagade mat åt Valfrid. Hon var också djupt religiös, stolt över att få tjänstgöra hos en herrens tjänare.

Nu kom det sig så att Beata hade bestämt sig för att lägga in gurka till kommande måltider. Så hon hade plockat fram det som behövdes för detta i köket. Men så kom hon ihåg att hon glömt att stryka pastorns alba inför den kommande helgen. Så hon avbröt sina göromål för att ta itu med detta. 

När Valfrid kommer in i köket för att dricka ett glas svagdricka, så råkar han välta en flaska 24 procentig ättiksyra som Beata haft till inläggningen över prästrocken. Den föll så olyckligt att det mesta föll mitt på kroppen, där mannen är som mest känslig. Det sved något för överjävligt. Så Valfrid sliter av sig prästrocken och doppar ner organet i en rund glasskål med vatten som står på bänken. Det är visserligen den ett-två-tre lag som skulle vara till gurkinläggningen, men det lindrar trots det jämfört med syran. Valfrid sjunker ner på en stol med glasskål och allt för att hämta sig från chocken. Det är bara det att på den stolen hade Beata lagt gurkorna. Så Valfrid far upp igen med en rejäl västeråsgurka mellan skinkorna.

Just då kommer Beata in. Hon får alltså se hur Valfrid befriar sig från den aktuella men pinsamt placerade gurkan. Och när han vänder sig så ser hon hur han kört ner organet i glaskålen vars konvexa sidor förstorar innehållet betydligt.

Beata är som förstenad innan hon rusar ut ur prästgården skrikande något om ”Onans synd” och ”självbefläckelse”. För hon har helt klart missuppfattat situationen. Beata kommer aldrig mer tillbaks till prästgården. Och med löfte om att aldrig berätta för någon, så talar hon om vilka perversiteter som prästen ägnar sig åt för en av sina väninnor. Men naturligtvis kan den tanten inte tiga om detta och snart vet hela bygden om vad som hänt. Fast som med alla rykten så förbättras de varje gång de berättas vidare. 

Folk började titta snett på Valfrid och han blev alltmer isolerad och utfryst. I smyg började folk kalla honom för gurkan. Till slut var det en berusad dräng som berättade för Valfrid varför han var impopulär och kallades just gurkan. Valfrid såg ingen annan råd är att vid nästa högmässa berätta vad som hänt. Så söndagen därpå redogjorde Valfrid för ovanstående historia. Först blev det alldeles tyst i församlingen, sedan började det skrattas våldsamt. 

Valfrid fick säga upp sig från sin prästtjänst efter detta. För så fort han började predika började folk skratta. Han emigrerade senare till USA och fick där anställning som tjänsteman på ett bryggeri i Chicago. Han började också intressera sig för öltillverkningen. Efter några år började han få delta i utvecklingen av nya produkter. Men Valfrid hade alltid tyckt att svagdricka egentligen var godast. Så han utvecklade ett öl som smakade på det viset, som blev mycket populärt. Det är därför amerikansk öl smakar som det gör. Öl som liknar kanoter genom att vara ”fucking close to water”.

Peter

  

God kväll i stugan!

Idag är det ”Alla hjärtans dag” och jag bör alltså skriva något om kärlek. Men det är ju inte helt lätt för antingen blir det för privat eller för allmänt. Fast det är ju många före mig som skrivit om detta ämne mer eller mindre framgångsrikt. För kärleken är ju rätt krånglig faktiskt. Som relativitetsteorin, fast värre. 

Men man får inte slarva med orden. Jag tycker det är konstigt att man använder samma ord för en snabbis i baksätet på en Volvo 144, som den känsla som man har för den man älskar. Jag menar i bägge fallen kan man tydligen använda ordet älska, fast det är väldigt olika saker. Sådant tycker jag är slarvigt och dumt. Man borde liksom spara ordet älska till det senare. För det beskriver något som är både bättre och mindre obekvämt än det förstnämnda.

Men man kan ju vara lite mer praktisk och konkret när man beskriver kärlek. Som Samuel Columbus (född 1642) så riktigt påpekar:

”Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må;

kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå:

lärkekirr och duveputter,

tuppeknorr och orrekutter,

går dock äntlig ut därpå,

att hanan hönan nalkas må.”

Och det är ju riktigt att det nog är en viktig orsak till kärlek. Men då det finns andra sorters kärlek än den mellan ”hanan och hönan” så kan det ju inte vara hela förklaringen till denna företeelse. Så jag får väl fundera vidare på denna gåta. Men i kväll är jag för trött för detta.

God natt små turtur-duvor

Peter

Hej vänner!

Såg ni att man hittat gravitationsvågor. Einstein förutspådde tydligen att sådan vågor skulle existera. Dessa vågor är tydligen krusningar av rumstiden som fortplantar sig genom rymden. Nu vet jag inte riktigt vad rumstiden är. Inte mer än att det är ett vackert ord. Fortplantar vet jag vad det är och har själv gjort. Och det har ofta medfört en krökning av rumstiden. En alldeles utmärkt krökning, enligt min uppfattning. 

Men  i denna tid, när själva rumstiden kröker sig är våren är på väg.  Jag hatar att sitta och vänta på att klockan skall gå så man får gå hem. Jag är ju rätt effektiv när jag jobbar. Men när jag inte vet vad jag skall göra blir rastlös och vill gå hem. Och på fredag eftermiddag kröker sig rumstiden och allt jag planerat göra brukar vara klart. Då vet jag inte vad jag skall göra för nyttigt. Kanske gå hem och skriva en dikt som den här.

Nu kröker sig tiden 

nu darrar den till

och jag vet inte ett 

dugg vad jag vill

Livet är kort 

och väldigt viktigt 

man bör tänka sig för

och vara försiktig

Men ett skall du veta

jag älskar dig,

till livet tar slut

och jag säger hej.

För visst är det konstigt att 

tiden sig kröker,

jag förstår inte alls 

fast jag försöker

Och nog är det underligt

att vi som ej vet

snart är borta i en

evighet

Peter

God kväll vänner!

Jag har gått runt och suckat på den senaste tiden. För det har varit en eländig tid, enligt min mening. Krig, mord och övergrepp till förbannelse. Och dessutom en galning som man riskerar få som president i amerikat. Herregud var är världen på väg. Så det är klart att man suckar över eländet.

Det kommer mig att tänka på poeten Erik Johan Stagnelius som föddes 1793. Han hade det inte så lätt och hade all anledning att gå runt och sucka. Det var visst en knepig fan som var lite underlig i skallen. Dessutom såg han visst lite speciell ut. Snygg var han inte och inte blev han mer tilldragande av sitt idoga supande. Han var nog en olycklig stackare som hade all anledning att sucka runt i början på 1800-talet. Det var han som skrev följande:

”Suckar, suckar äro elementet, 

i vars sköte Demiurgen andas. 

Se dig om! Vad gladde dina sinnen? 

Kom ditt hjärta fortare att klappa, 

och med fröjdens milda rosenskimmer? 

flyktigt stänkte dina bleka kinder? 

Säg vad var det? Blott en suck av vemod 

som ur andelivets källa fluten 

vilsefor i tidens labyrinter.”

Nu vet jag inte vad en Demiurg är för en figur. Ej heller vet jag anledningen till han andas i elementets sköte. Men suckar vet jag vad det är. För jag suckar rätt mycket själv nu för tiden. Som det står i bibeln: ”Suckar har blivit mitt dagliga bröd, min klagan är som forsande vatten.” Och det är ju inte så kul. 

Men som sagt man får väl inte förtvivla utan tänka på ”fröjdens milda rosenskimmer ”. För även om det skimmrar rätt dåligt med fröjd just i kväll, så blir det väl bättre. För det brukar det bli till slut. Och snart kan man cykla igen, utan att frysa genitalierna av sig. Och lärkorna är på väg och stararna likaså. Sedan är det snart dags lite roséskimmer i glasen. Och sparris med smör och salt. 

Men vem den där Demiurgen är vet i fan. Var han håller hus vet jag inte heller. Kanske bor han i Gnesta och där driver en vägkrog av dålig kvalité. Och det är ju klart man suckar över sitt öde, om det är på det viset. 

Peter

God kväll vänner!

Idag var det som tidig vår här I Visby. Jag åkte på en utflykt och gick en promenad i solen sken. Men än ”så är det långt till vår” som det står i visan. Däremot är det inte långt till måndag, vilket jag tycker är besvärande. 

Annars är det som vanligt i världen. Nämligen jävligt otäckt. Egentligen har man bara lust att lägga sig i fosterställning och bara kvida lite, när man tänker på eländet. Men man kan ju inte bara göra det man har lust med. Speciellt inte när man bara har lust till ovanstående. Om man har lust till något annat, bör man nog passa på när man är i min ålder. 

I bibeln står det att: ”Störst av allt är kärleken”. Men det är fel för störst av allt är galenskapen. Och det känns ju rätt jobbigt att konstatera. Jaha, nu har man tappat tron och fan vet om man inte börja tappa hoppet också. Hur fan blev det på det här viset. Liten rimmad dikt om detta.

Snart lyser vårens

himlar röda över oss

Och om kvällen är det

vackert och evigt

Och ljuset kommer åter

fast världen är så mörk

och inget längre är

heligt

Inte människors liv

inte barns lek och skratt

inte att vi har samma värde

För nu växer ondskan sig stor,

så stå fast och beredd

för nu är det fara å färde

Peter

Hej!

Idag har det varit en ovanligt grå dag här i Visby. Dessutom har författarinnan Bodil Malmsten dött. Vilket gör denna dag om möjligt ännu gråare. Bodil Malmström gillande inte omskrivningar och oklarheter. Hon hade säkert blivit förbannad om jag skrivit att hon ”gått bort.” 

”Det har jag väl för fan inte alls”, hade hon sagt. ”Jag har dött, så det så”. Hade jag skrivit att hon lämnat oss, hade hon nog blivit ännu surare. ”Du hör väl hur fånigt det låter” hade hon sagt. ”Jag har dött och så är det med det!” Men sedan hade hon lett det där leendet som gjorde att hon alltid på något sett var lite flickaktig. Jag har alltid varit lite svag för Bodil Malmsten. 

Jag tycker det blir allt svårare att läsa nyheterna. Antingen blir man ledsen eller förbannad och oftast både och. Som Evert Taube så riktigt påpekar så är det ”krig och politik som fördärvat vår jord”. Fast jag skulle vilja lägga till religion. 

I de gamla landskapslagarna stod det det: ”land skal mæþ laghum byggias”. Det betyder samma sak som det står på de isländska polisbilarna där det står: ”með lögum skal land byggja.” Det tycker jag är fint. För lagarna skall följas av alla utan undantag. Och de som bryter mot lagarna skall straffas, så de slutar med det. Fast det brukar funka dåligt att få våldsverkare och bedragare att komma på bättre tankar. De enda som verkar hjälpa är att låsa in dem så de åtminstone för en tid hindras jävlas med mänskligheten. 

Det här är alltså en riktig skitdag. Fast jag gick en promenad och då var de några taloxar som börjat sjunga lite vårlikt. Det och att man slipper titta på Melodifestivalen är, det enda som är bra med denna dag. Man får vara glad för det lilla ljus som finns i detta mörker.

Peter

God kväll vänner!

Jag kom att tänka på att så mycket är sju i världen. Som dödsynderna,  som är sju stycken. Likaså fanns det ju sju underverk under antiken. Det fanns också sju himlar varav, den sjunde var bäst att vara i. Fortfarande är det ju rätt bra att vara i den sjunde himlen. Veckans dagar är ju också sju stycken. Dvärgarna i Snövit är ju också sju. Och på finare kafferep skall det ju serveras sju sorters kakor. En del säger ju också att sju är ett lyckotal. 

Det finns ju också en stjärnbild som heter  Sjustjärnorna eller Plejaderna. Om ni undrar hur denna stjärnbild kan ni ju titta på en bil av märket Subaru från Japan. För Subaru är nämligen det japanska namnet på denna stjärnbild. Så om ni tittar på nosen på en sådan bil så kan ni se detta. Men det är bara sex stjärnor på kylarmärket. Kanske beror det på att japanerna räknade lite fel. Eller så tycker de bättre om sex än sju. För fast sju är ett lyckotal så är det nog fler som blir lyckliga av sex. 

Peter

Hej tidsresenärer!

Jag kom att tänka på tid.

 Det är ju konstigt att säga att man får tid över egentligen. För tiden går ju inte att spara. Nästan allt annat går ju att spara på. Som mat, jordnötter, frimärken och små fåniga elefanter i porslin. Det går, även om det är jävligt dumt att spara på det sistnämnda. Man kan ju till och med spara på luft i tuber. Det finns ju de som sparar på känslor och ger uttryck för dem när det är lämpligt. Som knyter näven i byxfickan till de är ensamma och då talar om vilken jävla idiot de har haft att göra med. Eller som talar om vilken fin person Peter var först på hans begravning. Sådant är onödigt att skjuta upp.

 Men tid går inte i sig att spara. Den bara rinner förbi oss som en flod. Nu har vi fått en massa grejor som sägs skall spara tid. Som diskmaskiner, mikrovågsugnar och datorer. Bra grejor alltihop. Men de spar ju ingen tid egentligen. För den tiden använder man ju till något annat. Ibland tycker jag det verkar som ju mer grejor det finns för att spara tid, desto mer stressade verkar folk bli. Ju fler verkar klaga på att tiden inte räcker till.

 Även om jag förhoppningsvis har många år kvar att leva så har börjat ana livets begränsning. Man tror sig segla mot horisonten i lugn och ro. Men plötsligt inser man att snart kommer att glida över tidens kant. För tiden är ju inget klot, utan en flod som slutar i ett oändligt vattenfall av mörker. Det är liksom bara att glida med till det tar slut. De finns de som på ett ovärdigt och rätt löjligt sätt kämpar emot sina rynkor. Eller försöker hålla sig unga på andra sätt. Som rika gubbar som tror att unga damer älskar dem mer än deras pengar. Fast alla andra förstår att det är precis tvärtom.

 Tiden är alltså oändlig även om vår tid är begränsad. Så om man har för mycket att göra så beror det för att man har för mycket att göra. Jag menar det är ju inte tiden som gör att man kör för fort utan sträckan man avser köra på en viss tid. Jag tycker det verkar som folk stressar mer och mer både på arbetet och i hemmet. Även barn stressar för att hinna med skola och aktiviteter. De är ju ofta upptagna med något varenda dag i veckan med att fotbollsträning, klarinettspel och balett. Men de slipper gå ut en stjärnklar kväll och hämta vatten eller ved. Även potatisplockning och att lära sig rensa strömming slipper de. För om de höll på med sådant hade de ju inte haft någon tid över. Dikt på det:

Tiden är en flod
och tiden är en älv
Och vi har som små båtar
som man paddlar liksom själv
Och hur fan vi än paddlar
och försöker bromsa opp
så har vi ingen chans
att på något sätt få stopp
En dag så är vi framme vid
vårt svarta vattenfall
och glider över kanten
och så är sagan all.



Peter