God morgon vänner!

Nu har talgoxarna börjat fila ordentligt på mornarna och det känns att vi går mot vår. Det är ju fint, men det mesta andra är ju mörker.

Mördar-Putin och hans kompisar bombar sjukhus och Tok-Trump snackar skit. Världen är sig lik och den typen av människor lyckas på något jävla vis skaffa sig makt och inflytande. 

Såg ni förresten att påven sagt att Donald Trump inte är någon riktig kristen. Men det hade ju varit något som talat till hans fördel. Så jag tror visst han är kristen. Fast riktigt kristen är han nog inte, för han förefaller ju inte vara riktig på en enda jävla punkt. Tänk om han skulle bli president. Det skulle vara otäckt. Han gillar visst Putin förresten, så de kunde ju lämpligtvis placeras på samma låsta avdelning.

Jag kom förresten att tänka på min släkting Valfrid Uddenberg. Han var präst i Visselfjärda församling i Småland. Till skillnad från många andra präster i släkten var han djupt troende och starkt påverkad av pietismen. Dessutom var han en erkänt tråkig jävel. Han predikningar handlade mest om synden och de eviga straffen. Sådant var ju inget man ville höra om när man var trött och bakfull en söndag i Småland på 1890-talet. Då vill man ju höra om syndernas förlåtelse och naturens skönhet. Men på den här tiden var man ju mer eller mindre tvungen att gå till kyrkan varje söndag. I varje fall om man var en ordentlig människa. 

Valfrid var ogift och hade aldrig haft någon relation med det motsatta könet. Den enda kvinna han träffade regelbundet var hans hushållerska Beata Andersdotter. Hon var runt de 70 och änka sedan många år. Varje dag kom hon förbi prästgården och städade och lagade mat åt Valfrid. Hon var också djupt religiös, stolt över att få tjänstgöra hos en herrens tjänare.

Nu kom det sig så att Beata hade bestämt sig för att lägga in gurka till kommande måltider. Så hon hade plockat fram det som behövdes för detta i köket. Men så kom hon ihåg att hon glömt att stryka pastorns alba inför den kommande helgen. Så hon avbröt sina göromål för att ta itu med detta. 

När Valfrid kommer in i köket för att dricka ett glas svagdricka, så råkar han välta en flaska 24 procentig ättiksyra som Beata haft till inläggningen över prästrocken. Den föll så olyckligt att det mesta föll mitt på kroppen, där mannen är som mest känslig. Det sved något för överjävligt. Så Valfrid sliter av sig prästrocken och doppar ner organet i en rund glasskål med vatten som står på bänken. Det är visserligen den ett-två-tre lag som skulle vara till gurkinläggningen, men det lindrar trots det jämfört med syran. Valfrid sjunker ner på en stol med glasskål och allt för att hämta sig från chocken. Det är bara det att på den stolen hade Beata lagt gurkorna. Så Valfrid far upp igen med en rejäl västeråsgurka mellan skinkorna.

Just då kommer Beata in. Hon får alltså se hur Valfrid befriar sig från den aktuella men pinsamt placerade gurkan. Och när han vänder sig så ser hon hur han kört ner organet i glaskålen vars konvexa sidor förstorar innehållet betydligt.

Beata är som förstenad innan hon rusar ut ur prästgården skrikande något om ”Onans synd” och ”självbefläckelse”. För hon har helt klart missuppfattat situationen. Beata kommer aldrig mer tillbaks till prästgården. Och med löfte om att aldrig berätta för någon, så talar hon om vilka perversiteter som prästen ägnar sig åt för en av sina väninnor. Men naturligtvis kan den tanten inte tiga om detta och snart vet hela bygden om vad som hänt. Fast som med alla rykten så förbättras de varje gång de berättas vidare. 

Folk började titta snett på Valfrid och han blev alltmer isolerad och utfryst. I smyg började folk kalla honom för gurkan. Till slut var det en berusad dräng som berättade för Valfrid varför han var impopulär och kallades just gurkan. Valfrid såg ingen annan råd är att vid nästa högmässa berätta vad som hänt. Så söndagen därpå redogjorde Valfrid för ovanstående historia. Först blev det alldeles tyst i församlingen, sedan började det skrattas våldsamt. 

Valfrid fick säga upp sig från sin prästtjänst efter detta. För så fort han började predika började folk skratta. Han emigrerade senare till USA och fick där anställning som tjänsteman på ett bryggeri i Chicago. Han började också intressera sig för öltillverkningen. Efter några år började han få delta i utvecklingen av nya produkter. Men Valfrid hade alltid tyckt att svagdricka egentligen var godast. Så han utvecklade ett öl som smakade på det viset, som blev mycket populärt. Det är därför amerikansk öl smakar som det gör. Öl som liknar kanoter genom att vara ”fucking close to water”.

Peter