Hej vänner!

Som de välutbildade och kunniga vänner ni är så vet ni att vi bor på en rund kula i universum. Sedd utifrån är den dessutom nästan helt blå som en safir med lite gröna och bruna fläckar på. Faktiskt en väldigt fin kula om man jämför med de enfärgade och trista grannkulorna, som mest är lite grågula och dammiga. Men vår kula är väldigt fin. 

Vårt solsystem ligger ju lite i utkanten på en galax som heter Vintergatan. Denna galax betår av ungefär 200-400 miljarder stjärnor. Det verkar vara lite osäkert hur det förhåller sig med antalet. Men väldigt många stjärnor är det. 

Går man ut en stjärnklar kväll med en kikare och tittar på stjärnbilden Andromeda så kan man se att det ser lite dammigt ut på ett ställe rätt högt upp i stjärnbilden. Men det är inte damm på linsen utan vår granngalax som heter Andromedagalaxen. Den har också det otroligt trista namnet M31. 

Vi som är intresserade av blommor, vet att den lilla fina blomman rosling heter Andromeda polifolia. Den har fått namn efter en skrytsam tjej under antiken, som sa att hon var snyggare än havsnymferna. Så Poseidon blev förbannad och surrade fast henne vid en klippa i havet som straff. Men som tur var kom en gubbe som hette Perseus och också var gudomlig på något vis och räddade henne.

Åter till galaxerna. För det finns en jävla massa galaxer. Vad jag förstått finns det ungefär 100 miljarder galaxer i universum. Och de är konstiga allihop. För vad jag förstå kom alla till vid den jättestora smäll som startade alltihop. Och alla är på väg ifrån oss vilket inte är så konstigt. Jag menar om man stoppar in en dynamitgubbe i en stor lerklump och tänder på så kommer det ju flyga lera åt alla håll. Så är det väl med galaxerna och den stora smällen också gissar jag. Men om man spränger en lerklump så kommer ju till slut lerbitarna tappa farten och falla ner på backen. Men galaxerna far inte bara bort ifrån oss, utan gör det i allt större hastighet. Som om någonting där ute i det stora mörkret drar dem till sig. 

Jag undrar vad det stora okända som drar till sig galaxerna är. Kanske är det så att galaxerna är levande på något sätt och det finns andra galaxer någonstans som de vill para sig med och som ropar på dem. Som de stora valarna som kan ropa till varandra över väldiga avstånd i oceanerna. 

Så är det nog. Långt där ute dit vi inte kan se ropar galaxer som blåvalar på de från oss flyende galaxerna. Och vi står här på en liten kula i det stora hela och ropar lite försiktigt vi med. Och ibland funkar det.

God natt 

Peter