God kväll vänner!

Snart är det vår igen. Det är så stort på något sätt, att jag blir nästan lite vemodig. Det blir jag ofta på våren. På kvällarna står jag och tittar på de röda molnen i fjärran och tänker på att de ser ut som berg och glänsande sjöar. När jag var barn stod jag ofta på kvällarna och tittade på de fjärran molnbergen och fantiserade om att det var fjäll i ett annat land jag såg på. Och jag minns att jag redan då hade en speciell känsla, som jag senare förstått var vemod.

Fast vemod betyder väl egentligen att man längtar efter någonting. Eller saknar något som varit. Men när jag är vemodig på våren är det liksom mera obestämt. Jag liksom längtar efter något som jag inte riktigt vet vad det är.

Jag har sett att snödroppar och vintergäck har börjat blomma här i Visby. Och talgoxar och gråsparvar piper runt på morgonen. Så visst är våren på väg. Och således en för mig ofta rätt vemodig tid. Rimmad dikt om detta:

För mig är våren

vemodets tid

jag längtar så mycket

och finner ej frid

Och jag tänker på det

som jag trodde jag glömt

och drömmer om det

som jag ofta har drömt

Om bergen i fjärran

och skogarna där

som glöder om kvällen

och där just du är

Vi gick liksom vilse

vi kom liksom bort

i denna tid

som var vår, som var kort

Så för mig är våren

vemodets tid

jag längtar så mycket

och finner ej frid

Peter