Hej vänner!

Det är lördag morgon. Klockan är 6:13 och jag har varit ute med taxen Stefan och morgonpissat. Ute är det gråväder och det är lite skönt på något sätt. För det har varit soligt några dagar och då tycker jag man bör gå ut i naturen. Men samtidigt har det varit rätt kallt och man har gärna hållit sig i solen och i lä. Den lilla stad jag bor i är ju omgiven av en mur. Vilket är bra när det blåser. Man kan alltid hitta en solig plats i lä, där man kan sitta och låta sin kropp och sin själ värmas upp.

Jag träffade två unga damer häromdagen. De kom fram till mig, när jag kom gående med en tax i ena handen och en påse hundskit i den andra. Dessa unga damer kom från mormon-kyrkan och undrade, med amerikansk brytning, om de fick ställa några frågor. De fick de. Först undrade de om jag trodde på gud. Vilket jag svarade att jag inte gjorde. Sedan hur jag såg på livets mening ungefär. ”Har ingen aning”, sa jag. ”Men det är alltid bra att vara snäll och sköta sig”. Därefter var de nyfikna på om jag trodde på mirakel. En fråga som påminde mig om att jag rätt nyss fått en liknande fråga, kring just mirakel. Men jag bad lite om en definition av begreppet mirakel. Jag fick en rätt luddig sådan. Något om ”guds ingripande i världen” eller vad det var. Så jag fick säga att sådant liksom faller, om man svarat nej på fråga A. Men att jag inte tror att Jesus kunde gå på vatten, utspisa massa folk med en limpa och några fiskar eller förvandla vatten till vin. Den typen av mirakel vill jag nog se själv, innan jag kan tro på dem. Jag sa att jag såg att de var från mormonerna och de undrade vad jag visste om mormonkyrkan. ”Det är en jävla sekt, sa jag”. De blev inte sura. Utan verkade mer nyfikna. En tjej sa något om att hon var uppväxt i kyrkan och det påverkat henne. Vi pratade en stund till och det var riktigt trevlig att prata lite med dessa missionerande, artiga unga damer. Man får väl hoppas att jag vred till det lite i skallen på dem, så det en dag lyckas frigöra sig från sina vanföreställningar. I varje fall börjar tvivla på tokerierna och ”the Book of Mormon”. Chansen är väl liten. Men man kan alltid hoppas. Eller så gick det till templet och duschade i vigvatten och tillbringade resten av dagen i bön. För att rena sig från den smuts de av mig, fick i sina små söta öron.

Det finns folk som tror på allt möjligt. Gud, socialismen, kapitalismen, nationalismen, marknaden, astrologi, homeopati och att det finns en globalistisk sammansvärjning som styr världen. Ibland är det väl rätt oskyldigt. Men ofta är det direkt livsfarligt. Själv är jag ju betydligt bättre på tvivel än tro. Kanske skulle jag starta en tvivlets kyrka och bli dess överstepräst. Fast bergis skulle några svaga själar börja tro på något. Men dessa förnekare av tvivlets helighet, skulle jag då fördöma kraftigt och rikta både bullor och fatwor mot. Detta efter andra förkunnares förebild. Skulle någon till exempel säga: ”Jag tror på dig Peter”! Så skulle jag fara ut och säga: ”Vik hädan syndare, ty att tro på mig, är ett brott mot det tvivel som vi tillber. Här sysslar vi ta mig fan inte med tro, utan med vetande. Sålunda skall du inte heller tro på mig, utan falla på knä och utropa: Även på dig tvivlar jag. Ty du har sagt mycket dumt, minsann. Så även på dina ord kommer jag hädanefter tvivla”. Så skall jag lägga handen på de förskjutnas huvud och förlåta dem. ”Du gick för en stund vilse på tvivlets smala stig och började tro på något. Din svaghet är förlåten dig. Vilket du naturligtvis bör tvivla på. Som på allt annat!” Så kommer det gå till i min kyrka. Vilket jag tvivlar på.

Förresten tror jag trots allt på något. Som att det vore bra och lägga ner det förbannade friskole-exprimentet innan det ställer till ännu mer oreda. Det verkar ju förresten nästan alla privatiseringar av offentlig verksamhet göra. Enligt en glad visa ”sitter staten och kapitalet i samma båt”. Vilket de bör ge fan i att göra. För det verkar bara bli sämre och en jävla röra.

Nu skall jag sluta innan jag börjar tjata om krig, organiserad brottslighet och vidriga presidenter och vidriga före detta sådana. För det är ni väl trötta på, gissar jag.

May the force be with you!

Peter

 

 

Hej vänner!

För en tid sedan skrev jag om sådana som söker makten och det faktum att det under mänsklighetens historia oftast varit förfärliga typer som till slut nått den. Som Caligula, Nero, Djingis Khan, furstarna Borgia, Adolf Hitler, Josef Stalin, Putin, Trump, för att bara välja några ur skräckkabinettet. Folk som med manipulation, våld och utan minsta medkänsla för andras lidande till slut nått den yttersta makten.

Jag skrev också om att demokratin och rättssamhället gör att vi oftast får stopp på den typen människor innan det helt går över styr. För de finns naturligtvis även här. Men det finns instrument som gör att de går att få under någorlunda kontroll. Ni kanske tyckte jag generaliserade när jag sa att min allmänna rekommendation var att alltid vara misstänksam, mot de som nått höga maktpositioner i politiken eller i näringslivet. Detta hur populära och sympatiska de än är. För det går inte att nå makt utan att använda makt.

Jag hörde förresten på en podd som handlade om förre statsministern Göran Perssons mångåriga konflikt med en kille som sedan 40 år arrenderade en fastighet på hans gods i Sörmland vid sjön Båven. Det är ju en mycket vacker del av Sörmland. Efter avslutad politisk karriär så köpte han med sin fru Anitra Steen en stor fastighet där. Anitra Steen var förresten en kvinna som haft en rad höga chefspositioner med stor makt. Bland annat hade hon varit Göran Perssons statssekreterare och varit chef för Systembolaget. Så nu hade dessa höga chefer blivit godsägare, utöver sina styrelseuppdrag i diverse företag. Man tycker de borde kunnat slå sig till ro och tacka gud för att de fått det så bra.

Men en sak som tydligen skavde var att det fanns en lite del på fastigheten de inte hade kontroll över. Nämligen det lilla område på tusen kvadratmeter som jag skriver om ovan. Det arrenderades alltså av en distriktsläkare sedan lång tid. Där hade hans familj haft många härliga somrar tillsammans och där hade hans barn haft en härlig barndom. I podden intervjuades en av hans döttrar som beskrev hur fint, de haft det under sommarloven. De hade fått sådana sommarlov som alla föräldrar vill ge sina barn.

Men på något sätt störde det Göran Persson att han inte hade total kontroll över sin egendom. Så han sa upp arrendet. Vilket naturligtvis gjorde doktorn ledsen. Vilket man kan förstå. Att bli av med sin sommaridyll efter mer än 40 år, är naturligtvis smärtsamt. Om man besitter empati, så skulle man väl ha svårt att göra någon ledsen på det sättet. Men godsägarna Persson och Steen sa att nu var det bara att flytta. För de behövde marken till sina kor. Dessa behövde tydligen utöver alla tunnland de redan hade, just doktorns tusen kvadratmeter för att må bra.

Men doktorn tog kontakt med en advokat och ärendet togs upp av Arrendenämnden, som är en domstol kring sådana ärenden. Det finns lagar för att skydda den svagare parten om man inte kan komma överens. Förr kunde ju godsägarna dyka upp och bara vräka folk från sina gårdar från en dag till en annan. Men det går inte längre. Vilket Göran Persson nu fick erfara. Doktorn vann och fick ha kvar sitt sommarnöje. Nu skulle väl de flesta av oss accepterat en sådan förlust. Men vi som är sådana, som kan ta sådant med jämnmod, skulle nog aldrig bli statsministrar eller chefer för Systembolaget. För den typen av människor ”hatar att förlora” som skrev i mitt förra inlägg i samma ämne. De har liksom särskilda rättigheter, även om allt, inklusive lagen, säger annorlunda. Så istället för att lägga ner och acceptera att doktorn fick bo kvar, så började paret Persson-Steen jävlas på alla sätt de kunde. De förbjöd doktorn att ha en roddbåt vid stranden, vilket försvårade det ytterligare att ta sig till kåken. De förbjöd honom att parkera sin bil, där han parkerat i alla år. Så där höll de på för att göra det besvärligt för doktorn att bo kvar. De jävlades helt enkelt och hoppades väl att han skulle ge upp och flytta.

Men doktorn var tydligen en envis gubbe som inte gav upp. Han var också uppskattade distriktsläkare. Bland annat hade han en journalist som heter Bratt och är känd från IB-affären, som patient. De blev kompisar efter att doktorn varit ett stöd för Bratt, när hans hustru gick bort. En dag något år senare frågade doktorn, om han inte kunde prata med paret Persson och Steen så de slutade jävlas med honom. Så Bratt ringde upp och bad om ett samtal med Persson. Där förklarade han att det nog inte var bra för det egna anseendet att jävlas med en, i hela distriktet, uppskattad läkare. Som bara älskade denna del av Sörmland lika mycket som honom. Men det hjälpte inte. Utan Persson sa upp arrendet på nytt och förlorade igen. Nu skulle väl de flesta börja fundera på om det inte var dags att acceptera, att man inte alltid kan få som man vill. Men Persson-Steen har ju inte den typen av personlighet. Hade de haft det, hade de inte nått de positioner de nådde och inte kunnat bygga en herrgård i Sörmland vid sjön Båven.

I intervjun med doktorns dotter framkom att denne i perioder mått rejält psykiskt dåligt av denna konflikt och fått svårt att sova på nätterna. Han hade väl legat och ältat det han utsatts för. För tyvärr har sådant en tendens att på ett plågsamt sätt, ta över ens hjärna och störa ens nattsömn. Även den finaste sommardag kan bli förstörd av sådant. Vilket kan göra den vackraste idyll i Sörmland förbunden med vrede, sorg och plåga. Något som säkert sådana som Persson-Steen vet och använder sig av.

Men ibland slår Karma till. För att på ytterligare sätt försvåra för doktorn hade Persson anmält att doktorn komposterade innehållet i sina latrintunnor. Vilket är helt okej om det görs på ett miljöriktigt sätt. Nu krävde Persson att doktorn, skulle släpa sina latrintunnor en kilometer över stock och sten för att hämtas vid vägen. Naturligtvis bara för att göra det ytterligare besvärligt för doktorn att bo kvar. Men på Flens kommun tyckte väl tjänstemännen att godsägaren, nu jävlats nog med sin arrendator. Så de lusläste i lagboken och svarade att det ålåg markägaren, att ta han om avfall på sin mark. Så nu är Persson skyldig att själv forsla bort sin grannes latrintunnor över stock och sten. Så kan det gå. Karma är på vår sida. Viva la anarquía!

Den som nu lagt ner åratal på att försöka driva bort en familj från sitt sommarhus både med lagliga medel och genom att jävlas, var en gång Sveriges statsminister. Även då hörde jag rykten om att han kunde vara en jävla buffel. Trots det blev han partiordförande för Sveriges största parti och landets statsminister. Vilket faktiskt är rätt skrämmande. I alla fall för oss som förstår vad den typen av personlighet, skulle kunna göra i sitt förakt för svaghet. Som anser sig ha rätt att behandla andra illa, om de står i vägen för dem. Mitt enda råd är att undvika dem som pesten, om du inte vill få dina sommardagar förstörda. 

 

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Slava Ukraini! Слава Україні! 

 

Peter

 

Hej vänner!

Jag är i Stockholm och är hundvakt åt taxen Stefan. Som ni vet strejkar tågförarna på pendeltågen här. För de vill ha kvar de tågvärdar, som brukar följa med tågen och övervaka och hjälpa till så resorna blir tryggare för både förare och passagerare. Vad jag förstår har tågförarna på alla sätt som går försökt påtala, att det utan tågvärdar blir en osäkrare och sämre arbetsmiljö för dem och deras passagerare. Något som den politiska oppositionen höll med om före förra valet. Då tyckte socialdemokraterna att förslaget var ett ”förödande beslut” och ett ”moderat haveri”. Så de hade då inga planer på att genomföra detta beslut. Sedan blev det val och majoriteten byttes ut. Varpå socialdemokraterna rask glömde, vad de sa före valet och bestämde sig för att det nu var ett utmärkt förslag och inte alls ett ”moderat haveri”. Vilket vi som tycker att man bör hålla det man lovat, kan tycka är rätt konstigt. Det tycker nog även pendeltågsförarna. Som nog blev rejält besvikna och frustrerade. Tänk att finklädd på valdagen gå iväg till sin röstlokal och där välja röstsedeln för det parti som lovat, att inte genomföra den försämring av arbetsmiljön, som andra partier velat genomföra. För att sedan bli lurad på konfekten. Fast man klätt upp sig i kostym och hammarbyhalsduk, dagen till ära. Fan vet om man inte då själv skulle bli rätt förbannad.

Jag gillar trängselskatten och tycker, att nästen allt som begränsar biltrafiken i Stockholm är bra. Men det tycker inte alla. Så för några val sedan lovade socialdemokraterna, att om de vann valet så skulle det inte bli några biltullar. Sedan vann de valet och för att kunna bilda regering var de tvungna att kompromissa med Miljöpartiet. Så det blev likt förbannat trängselskatt. Vilket jag tyckte var utmärkt. Men de som trodde att de genom att rösta på socialdemokraterna stoppade detta, blev nog rätt besvikna. Vilket man har en tendens att bli om man blir lurad.

Det här handlar väl inte så mycket om politik som moral. Man bör, enligt min uppfattning, hålla det man lovar. Även om det kostar på. Jag har ju haft ett yrke där jag träffat barn, som haft föräldrar av den typ, som lovar allt möjligt efter de två första glasen. För att sedan glömma alla löften till dagen därpå. Eller som har pappor som lovar att komma till helgen. Men sedan istället åker på utflykt med sin nya tjej. Så jag är väldigt noga med att alltid hålla det jag lovar barn. Även om det gör någon annan missnöjd. Till exempel arbetsgivaren. På den punkten är jag stenhård. Kanske mest för att jag annars skulle få så jävla dåligt samvete och få sådan ångest, att jag inte skulle kunna sova på flera veckor.

Det är ju en av fördelarna med oss som har lätt att känna skuld och skam. Vi är oftast rätt ärliga och moraliska. Det är kanske inte för att vi är så oerhört förträffliga människor. Utan mer för att vi har erfarenheten av den plåga det innebär, att göra något som gör andra ledsna eller besvikna. Det är så jävla jobbigt att känna sig som ett stort svin, som knappast borde få gå levande och lös på detta klot. Så vill man inte känna mer än en gång i livet.

När man säger ”nej” gör man ju ofta någon besviken. Vilket är svårt, för de som har en tendens att känna skuld. Som inte vill göra sina medmänniskor besvikna. Så de kan höra sin dumma mun säga ”ja”, fast hela deras kropp skriker ”NEJ”. Jag har på nära håll, bekantskap med en kille med lång erfarenhet av detta problem. Faktiskt på jävligt nära håll. Kan nog egentligen inte vara närmare. Ett personlighetsdrag som ställt till det en del under livet, för denne bekanting. Han borde nog prata med en psykolog.

Annars är det rätt bra med mig. Solen skiner och det gör inte särskilt ont efter min bråckoperation längre. Huvudet verkar också fungera någorlunda. Iallafall inte så mycket sämre än innan operationen där. Tyvärr inte så mycket bättre heller. Så på den punkten måste jag göra er besvikna. Ni som hoppades att man skulle passa på att rätta till lite detaljer, när man ändå var där och rotade, kan sluta hoppas. Det blev inte bättre och vad ni ser är vad ni får.

Ute skiner solen och jag och taxen Stefan skall snart gå på en prommis i Hagaparkens grönska. Vitsipporna blommar och i en och annan fjäril vingad syns på Haga. Enligt Bellman skall ju Brunnsviken befolkas av ”små najader”. Men de måste ha flyttat sedan 1700-talet. Vilket är synd. Nu är det mest gräsänder, sothöns och skäggdoppingar där. I och för sig fina fåglar. Men en naken najad hade varit fint att titta lite på, en solig dag som denna.

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Slava Ukraini! Слава Україні!

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag läste Expressen i morse och ur den klippte jag ut följande rubriker.

”Ryska soldater: Vi dödade barn

Kriget i Ukraina Publicerad 18 apr 2023 kl 02.20
Wagnergruppens Azamat Uldarov har erkänt att han dödat barn och civila i Ukraina.

Ryska soldater dödade barn och civila i Bachmut och Soledar.
De erkänner detta i samtal med människorättsorganisationen Gulagu, skriver Meduza.”

”Militärövningen lockar fram vänsterns rysstroll

Ryssland Publicerad 18 apr 2023 kl 05.45
Aurora 23. Just nu övar 26 000 soldater och sjömän på att försvara Sverige mot ett storskaligt anfall.

Fredsrörelsens extrema delar mobiliserar mot en viktig militärövning. Det är illa att de får draghjälp av Svenska freds.

”Riksföreningen Nej till Nato, Kvinnor för fred och Svensk-kubanska föreningen är alla med i Sveriges fredsråd som länge leddes av Agneta Norberg. Genom henne finns två direkta kopplingar till personer med uppdrag i en tankesmedja under presidentadministrationen i Kreml som är en avknoppning av ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR”, säger Patrik Oksanen. Fredsaktivisten Norberg skrev för övrigt för ett år sedan att hon stöder Putins krig i Ukraina – hon hoppades att ”de ryska styrkorna stannar kvar och gör jobbet så att landet blir denazifierat”.

Nu sägs det ju är ju sanningen, är krigets första offer. Men den dör ju inte för det. Så de som stöder och deltar i de planerade demonstrationerna, med sådana kompisar som Sveriges ”fredsråd”, bör tänka på hur det blir när kriget är slut och de ryska krigsförbrytarna ställs till svars. Det blir väl som det blev, för de som stödde Tyskland under andra världskriget, de som stödde Sovjetunionens ockupation av länderna i Östeuropa och våra Baltiska grannländer och de som tyckte att de Röda Khmererna i Kambodja gjorde ett bra jobb, med sina massmord. De får fortsätta sitt liv i skam och en dag föraktas av sina egna barn. För de som deltar i detta, kanske inte håller med och hoppas, som den där tokiga käringen Norberg, att ”de ryska styrkorna stannar kvar och gör jobbet så att landet blir denazifierat”. Men de går i samma demonstrationståg. Vilket i sig är oerhört skamligt och ett stöd för henne och hennes gelikar.

Jag måste sluta läsa nyheter. För jag blir bara ledsen, förbannad och besviken. Numera mest ledsen tyvärr. Det är skit med det mesta och det blir ta mig fan bara värre. Jag känner mig ibland bara liten och maktlös inför en ondskans ångvält, som krossar all fred, all frihet och all humanism, på sin väg mot framtiden. Jag behöver tröst i denna onda värld. Men som Tove Jansson skriver i en bok: ”Vem skall trösta Knyttet och säga som det är, att om natten blir det hemska mycket värre än det är”. Men nu är ta mig fan det hemska lika hemskt oavsett tid på dygnet. Så nu är det ta mig fan ännu svårare att finna tröst och någon som tröstar en.

Förresten träffade jag för några veckor sedan en präst, som tror på gud. Jag har ju inte träffat så många präster under mitt liv. Bara vid bröllop och begravningar. Jag har väl sett några på TV också förstås. Men jag har alltid haft känslan av att de trots att de har rundkrage och talar som präster gör, nog egentligen inte riktigt tror på gud. Att de mer ser det som ett jobb bland andra och där tron på gud, är en del av yrkesrollen. Jag har också hört på några predikningar i mitt liv. Dessa har mest bestått av ett outhärdligt svammel. Som ytterligare fått mig att tvivla på om den som håller dessa, av tomma floskler fyllda tal, verkligen tror på det de säger. Om det verkligen tror på det som står, när det kommer till trosbekännelsen. Vars innehåll är sådant att jag själv inte kunnat förstå, att någon tänkande människa, kan tro på det.

Men nu har jag alltså träffat en präst som jag är övertygad om tror på gud. Inte på något jobbigt hysteriskt sätt, utan bara lugnt och utan åthävor, verkar hon knalla runt i världen och tro på gud och det hon säger. Nu pratade hon om mycket annat också och verkade även då, helt förnuftig och faktiskt mig till tröst. Själv tror jag ju inte ens på att hennes högsta chef existerar och har svårt att se minsta tecken eller bevis för att så skulle vara fallet. Men jag kan ha fel. Det är inte första gången.

Det finns uppenbarligen folk som tror på gud. I värsta fall den där typen av tokiga människor, som med lätt stirrande ögon, har synpunkter på hur andra lever sina liv och tror sig vara utvalda och bättre, än oss vanliga syndare. Sådana som i värsta fall är rent hysteriskt galna, talar i tungor och ler med leenden, som aldrig når deras hysteriska ögon. Men så finns det de som inte alls är på det sättet. Som jag kan vara lite avundsjuk på. Som i en ond värld finner någon sorts lugn och hopp i sin tro. Jag tänker på Pär Lagerkvists dikt om hans mors bibelläsande:

”Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och allt för väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting.”

Som ni som läser denna blogg vet brukar jag, trots att jag inte tror på gud, rätt ofta citerar bibeln. Varför vet jag inte riktigt. Men kanske också jag känner någon sorts tröst i dessa flera tusen års gamla texter. Som på något sätt säger något om människans liv och villkor, på denna lilla blå planet i universum. Om hur vi bör leva och hur vi i grunden är utlämnade till ensamhet under stjärnorna. Jag gissar att en del som konfronteras med detta kan finna tröst i tron på gud. Andra, som undertecknad, får väl kämpa på ändå.

Rädda Barnen swishnummer: 902 00 33!

Slava Ukraina

Peter

 

 

Hej vänner!

Om ni undrar hur jag mår, kan jag berätta att jag mår som en 68-årig gubbe, som för några dagar sedan fick sitt ljumskbråck opererat. Jag har faktiskt rätt ont. Det är lite lurigt. För den första dagen efter operationen, gör det inte ont alls. Man får ju någon typ av morfin och tycker att hela saken var enkel och smärtfri. Men så får man komma hem och efter några timmar, får man ompröva det där med smärtfri. För lite ont gör det allt. Efter någon dag får man också ompröva det där med ”lite”. Så det är minsann rätt synd om mig idag. Men det blir väl bättre.

Johannesevangeliet börjar ju med: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus.” Ordet fanns alltså innan skapelsen och Adam och Eva. Det var liksom först. Vilket någon måste suttit och funderat ut. Kanske Johannes själv. Men det tror jag inte.

Det är lite spännande med orden. För orden är ju egentligen verbala symboler av verkligheten. Vilket man inte alltid går runt och tänker på. Först finns det träd, vi ser med våra ögon. Sedan de ljud som bildar ordet ”träd” och sedan några tusen år dessutom, de bokstäver som vi kan utläsa som ljuden, som ingår i ordet träd. Om vi inte är kineser förstås, för då är det ju bildsymbolen av träd vi läser. Men när vi blivit lite bättre på att läsa, så ljudar vi inte heller ihop ordet träd. Utan läser bilden av de fyra bokstäverna, som träd.

Orden är alltså symboler, för det som finns i världen. Vi har ord för allt möjligt. Saker, känslor, smaker, stämningar, djur, växter och gudar. För allt har vi ord att beskriva, den värld vi lever i. Men ibland är det bara krångligt och svårt att med ord beskriva något. Om någon skulle fråga mig: ”Hur känns det att gå en vårdag i skogen”, så skulle jag väl bara svara ”bra”. Men det är en rätt dålig beskrivning, av hur det känns. Fast om jag skulle beskriva det i detalj, skulle det bli väldigt omfattande och ändå långt ifrån verkligheten. För då skulle man behöva beskriva hur det känns att se på en blåsippa samtidigt, som man hör en bofink sjunga. Samt ens tidigare minnen av blåsippor och bofinkar. Kanske också de minnen av vårar, som doften av vår bär med sig. Men också minnen av hur det kändes när det blev vår, när man var barn. Och hur det kändes att kyssa en flicka, en vår i skogen, när man var tonåring. Det blir så mycket minnen, erfarenheter, perceptioner och känslor att en stund i skogen om våren, skulle bli en hel roman. Det skulle väl gå. Men den som ställde frågan om ”hur det känns en vårdag i skogen”, skulle tröttna på beskrivningen, redan efter några minuter och tänka: ”kan han inte bara säga att det känns bra, som en normal människa.”

Enligt Johannes fanns alltså ordet ”Gud” före gud. Vem som först sa detta ord är ju svårt att veta. Antagligen en människa. För det är ju sådana som har språk. Så Johannes verkar mena att människan skapade gud, genom att säga ordet. Vilket låter som en rimlig hypotes. Betydligt rimligare än att gud skapade människan, enligt min uppfattning. Fast jag kan ha fel.

Djur har ju ett betydligt mer begränsat språk än människor. Hundar verkar till exempel inte ha det filter som språket utgör, mellan dem och verkligheten. När taxen Stefan ser mig, så blir det på något sätt en direktkoppling mellan åsynen av mig och glädjecentrum. Han behöver liksom inte beskriva sina känslor. De bara är där. Han blir liksom uppfylld av lycka över att bara se mig. Eller som Nasse och Nalle Puh funderar:

Nasse: ”Hur stavar man till kärlek?”
Nalle Puh: ”Du stavar det inte, du känner det.”

Själv har jag ju tänkt mycket på ondskans och grymhetens språk. Som likt ett mörker och en grå dimma fyller världen. Det till den grad att jag finner det troligare att Satan finns än gud. Vilket känns sorgligt. En sak som förvånar mig är att inte alla andra ser hornen och bockfoten på honom, i hans skilda gestalter. Antingen han framträder som rysk mördarpresident eller som amerikansk före detta knäppgöks-president. Även de som inte ser vem de har att göra med, borde väl förstå när han öppnar käften och säger något ont. De borde väl också känna den stickande doften av svavel som omger honom i hans olika gestalter.

Så lite fel har minsann Johannes när han skriver: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. ” För makt är just vad mörkret fått för närvarande. Vilket känns sorgligt.

Nu får det räcka med ord för idag.

Peter

 

 Hej vänner!

Idag i "De badande vännernas" trädgård i Visby!

 

Peter

Hej vänner!

Klockan är 04:35. Jag har legat vaken någon timme och försökt sova efter att ha varit uppe och pissat. Men det gick inte. Så till slut gick jag upp och åt frukost. För jag låg ändå bara och ältade ledsna tankar, om tillståndet i världen och tiden.

Med stigande ålder följer nog ofta nostalgi och en viss konservatism. Livet blir ju fullt med minnen och man tycker nog ofta sämre om förändringar. Kanske är detta i viss mån en naturlig del av åldrandet. Vad gäller förändringar tycker jag numera ofta, att dessa snarare är försämringar. Det är för mycket krig i världen och mord, våld och ondska i Sverige, för att jag skall må bra.

Jag har ju alltid varit mycket för förnuft och sanning. För motsatsen är ju oförnuft och vidskepelse. Men nu börjar jag undra vad fantasi, drömmar, skönhet och kultur, har för plats i världen. Under antiken var ju naturen fylld med gudar och väsen. Överallt såg man tecken på deras verksamhet. I soluppgångens skönhet, i skogarnas gröna skugga och i vågornas svall, anade man en gud. En näktergal på avstånd, kunde lika gärna vara Pan som spelade på sin flöjt. Dionysos kunde finnas bredvid dig när du drack ditt vin och den kvinna du då såg på, kunde vara Afrodite. Riktigt säker kunde man inte vara. Som Hjalmar Gullberg skriver kunde den du träffade, vara en förklädd gud. Deras närvaro kunde kännas och påverka dina tankar och dina känslor.

Ibland känner jag som moderniteten blir alltmer blänkande, vit och iskall. Som ett kalt rum upplyst av av lysrör, möblerat med möbler av stål. En jävla sjuksal, utan minsta spricka eller tavla som hänger snett. Ljust och fräscht med en svag doft av Klorin. Fri från gudar och sprickor i muren. Då kan jag längta efter att sitta på ett utedass, med utsikt över havet och där sjunga högt och riktigt falskt.

Nu kan ni ju inte ens vara säkra på att det är jag som skriver det här. Det kan vara en jävla dator tydligen. Men jag lovar, det är jag. Det är fortfarande mörkt men snart går solen upp. För det skall bli en solig dag, här på Gotland. Det fick mig att tänka på den dikt av Pär Lagerkvist som börjar:

”Nu löser solen sitt blonda hår
I den första gryningens timma
Och breder det ut över markens vår
Där tusende blommor glimma.”

Idag är det annandag påsk och Jesus har återuppstått. Han träffade sina lärjungar och de blev mäkta förvånade. Vilket inte är så konstigt. Vem skulle inte bli det, om en kille som nyss var död och begraven, plötsligt står framför en som inget hänt. Onekligen ett mirakel.

Ett lika stort mirakel skulle vara om kriget i Ukraina tar slut och angriparen körs ut. Men vad gäller detta verkar gud, förhålla sig kriminellt passiv. Att återuppväcka sin egen son, gick tydligen för sig. Men att återuppväcka andras döda barn, tycker han tydligen är mindre viktigt. Vilket är rätt dålig stil, om man har möjligheten. Nu tror jag ju inte så mycket på gud. Så det finns ju egentligen ingen anledning att bli besviken på den allsmäktiges oförmåga. Men om han finns, så tycker han borde fixa fred i Ukraina och samtidigt passa på att bevara mitt land. I vilket jag känner mig alltmer främmande.

Peter

 

 

Hej vänner!

Igår såg jag på ”Vetenskapens Värld” på TV. Programmet handlade om noll. Denna utmärkta siffra som varken sumerer, greker eller romare hade tillgång till. För de hade ingen siffra som beskrev intet och tomhet. Men de kunde ju räkna med sina siffror och resultatet av dessa beräkningar, måste rimligtvis ibland blivit noll. Fast hur de uttryckte detta vet jag inte och de berättade de inte heller i programmet. Vi har ju ett positionssystem och noll innebär ju att det på den positionen finns inget. De pratade också en hel del om oändlighet i ovanstående program. För vi kan ju tänka talen, från 0 till oändlighet. Från intet till allt liksom. När man var barn kände man sig rätt duktig om man kunde räkna till hundra. Nu kan man ju räkna betydligt längre. Men fram till oändlighet kan man inte räkna. För dit är det väldigt långt. Jag är ju 68 år. Vilket börjar bli rätt många sådana. Men det är ju bara i den absoluta början på väg till oändligheten. Inte ens en miljondels procent. Då är det ju betydligt närmare till noll. Men talen i oändligheten går ju som i en termometer, också åt andra hållet. Här går jag alltså runt i ett kort tidsfönster, mellan oändligheterna. En liten stund mellan födelse och död, som blixtrar till i universum. Inget att slösa med precis.

Lever gör man alltså som hastigast medan man oftast går och tänker på annat. Som vad man skall ha till middag eller på om det något att se på TV. Ofta inte på så väldigt viktiga saker. Om det är något viktigt man tänker på, är det tyvärr oftast något allvarligt och sorgligt. Död är man i evigheters evighet. Om man inte tror på evigt liv förstås. Vilket jag alltid tyckt är lite fegt. Dessutom är det som låter för bra för att vara sant, oftast inte det. Själv är jag övertygad att: ”The rest is silence”, som prins Hamlet så riktigt påpekar.

Det måste vara jobbigt numera att vara nybörjare på älskandets konst. När jag var ung räckte det med att man hade lite grundläggande kunskaper, samt eventuellt vidareutbildat sig i de artiklar som de danska sexualupplysarna Inge och Sten, skrev i Expressen. Därefter var det bara att improvisera. Gick väl sådär, gissar jag. Men med något års beprövad erfarenhet, fantasi och gott samarbete, så blev det väl helt okej. Man kunde minsann få och ge ärligt menat beröm och uppskattning. Men nu har det närmast blivit en längre universitetskurs att bli en bra älskare. Varje dam verka ha massor med erogena zoner och punkter från A till G, som man bör känna till från början. Det verkar tydligen också finnas ett större antal kvinnliga orgasmer. Där den mest frekventa, verkar vara för amatörer. Inte mycket att skryta med, om man lyckas ge damen ifråga en sådan. Ungefär som att bjuda på Mamma Scans frysta köttbullar eller Findus fiskpinnar, när det finns oxfilé och sjötunga Walewska. Om jag var en ung man, skulle jag ta mig fan vara nervös. Nu är jag inte längre någon ung man och faktiskt rätt lugn vad gäller kärlek.

Annars händer inte mycket nytt i världen. Kriget bara fortsätter under ledning av den tokiga ryska flatlusen, till president. I USA är den förra presidenten fortsatt galen ihop med sina obildade, ouppfostrade knasbollar, till anhängare. Hos oss skjuter kriminella babianhjärnor ihjäl varandra på löpande band. Allt tycks gå mot upplösning och entropi. Vilket alltså bekräftar termodynamikens andra huvudsats, på ledsamt sätt. Det räcker förresten med att man kollar sig i spegeln, för att få en bekräftelse på denna huvudsats.

Turkiet och dess president vill inte ha med oss i NATO. Jag läste att en av hans ministrar kallar oss för nazister, för att det är lagligt att bränna upp koraner. Vilket en ovanligt korkad dansk jättebebis-pedofil, har roat sig med. Vilket förorättade ett antal, minst lika korkade idioter och ledde till att dessa kastade stora stenar på poliser, så de blev skadade och riskerade livet. Kan man inte bara utvisa hela gänget. Den danska jättebebisen till Danmark och stenkastarna till länder, där det är förbjudet att bränna koraner. Så vi får lugn och ro. Fy fan vad jag är trött på alltihop. Men ryssarna kallar ju Ukrainas judiske president, för nazist. Så vi är i gott sällskap när en turkisk minister säger, att vi är samma skrot och korn som honom.

Jag tyckte det var en bra idé att gå med i NATO. Men det vet i fan om jag tycker längre. Den organisationen har uppenbarligen ett par opålitliga trojanska hästar som medlemmar. Som inte gillar oss och stöder Ryssland, så gott de kan. Har vi verkligen råd att samarbeta med en sådan femte kolonn. Har vi inte nog med de potentiella och aktuella landsförrädare, som finns innanför landets gränser? Som de där bröderna som nyss åkte fast, efter att sålt ut oss till ryssarna.

Kommer ni ihåg pandemin. Det var alldeles nyss och verkar liksom redan sjunkit ner i glömskan. Men för några veckor sedan stod i tidningen att överdödligheten i Sverige var lägst i Europa. Trots att åtgärderna här var betydligt mindre omfattande än i många andra länder, där man stängde ner hela samhället. Här var skolorna öppna och någon total nedstängning, blev det inte. De åtgärder som föreslogs, var enligt tidigare planering och oftast frivilliga. Trots det var överdödligheten här lägre än i alla andra europeiska länder. Jag hörde dåvarande statsepidemolog Anders Tegnell intervjuas om detta. Han skulle ju kunnat sträcka upp ett långfinger framför näsan på sina dåvarande kritiker. Som ibland var otäckt aggressiva foliehattar av värsta slag. Ett tag fick Anders Tegnell till och med ha personskydd och blev kallad mördare. Men istället för att malligt säga, att han nog i slutändan visade sig ha rätt, så påpekade han, att överdödlighet var ett grovt och osäkert mått. Inte ett ord av mallig överlägsenhet, trots allt han blev utsatt för. Sådant gör mig lite imponerad. Vilket lite i övrigt gör nu för tiden.

Idag är det långfredag. Vilket inte märks så mycket längre. Det är ju mest en fredag, som alla andra. När jag var barn var barn var affärerna stängda, likaså biograferna och dansa var inte att tänka på. Det var en sorglig dag till minne av korsfästelsen. En allvarlig dag av stillhet i väntan på Jesus död på korset. Då han till slut i den nionde timmen ropade, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vilket är en fråga som hela mänskligheten för närvarande tycks kunna ställa till den gud, som tycks upptagen med annat, än att lyssna på våra böner om en fredligare och bättre värld. Vad han sysslar med i stället, har jag ingen aning om. Vad det än är, tycker jag han bör fundera på sina prioriteringar.

Peter

 

 

Hej vänner

Författaren Ivar Lo-Johansson skrev på 30-talet en bok som heter ”Jag tvivlar på idrotten”. Det gör jag med ibland. Inte för jag är speciellt intresserad av idrott. Men det är något med hela verksamheten som är osunt. För jag har flera gånger hört framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor säga att: ”de hatar att förlora”. För en del tycks det hatet vara så starkt att de till och med petar i sig diverse hormoner och annat, för att slippa förlora och maximera chansen att vinna. Men det är väl mest på elitnivå sådant förekommer. Själv har jag ju i stort sätt aldrig ägnat mig åt verksamhet som handlat om idrottslig vinst och förlust. Men inom andra områden i livet har jag minsann förlorat några gånger. Det var inte kul. Men jag kan inte säga att jag hatade det. Blev mer lite ledsen. Men jag tycker jag lagt märke till att många personer i ledande befattning har en bakgrund i idrottsverksamhet. Det gäller både i arbetslivet och politiken. Så jag har fått för mig att detta beror på en typ av personlighet, för vilken vinst och förlust är viktig. Vilket gör att man jobbar hårt, för att i konkurrens med andra vinna makt och inflytande.

I värsta fall tar det sig uttryck i ren galenskap. Som hos den jujutsu-brottande ryska giftsvamp, som nu är president i Ryssland. Eller det maniskt golfspelande kräkmedel, som nu hotar komma tillbaks och bli USA:s president igen. Det är extremer. Men jag ger mig fan på att om man även på en annan nivå skulle se tecken på samma sak, hos makthavare generellt och även hos oss. Att det utom det förnuftiga samtalet kring motsättningar och olika uppfattningar, hos många som hamnat högt i hierarkin, finns ett personlighetsdrag, där vinst och framgång är så viktigt, att man blir rätt hänsynslös, när man riskerar förlora eller förlorar.

Jag undrar hur man skall förhindra att folk med ovanstående typ av personlighetsdrag, som ställt till så mycket elände för mänskligheten, kan stoppas innan de får något att säga till om. Sådana som alltid måste presentera en kompromiss, som att de vann och de andra fick böja sig. Som aldrig drar sig för ett slag under bältet eller skamgrepp, om det kan leda till framgång och vinst. Sådana som ”hatar” att förlora och tyvärr ofta har utnyttjat detta och lyckats få framgång. Mitt råd är att vara misstänksam mot alla med hög maktposition, hur duktiga och snälla de än verkar vara. Oavsett om de är direktörer i näringslivet, politiker eller tidningschefer. De kan vara bra människor, men var misstänksam. Många av dem skulle sparka omkull dig på upploppet eller stämpla dig med dobbskon och hånskratta, om du står i vägen för dem. För de ”hatar att förlora” och gillar nog innerst inne, inte sådana som mig något vidare.

Det tävlas och konkurreras om allt möjligt på TV också förresten. Om vem som är bäst på att laga mat, vem som kan vara bäst på att överleva på en ö, vem som kan tävla på ett fort i Frankrike, vem som som blir utvald att gifta sig med en lantbrukare, vem som är bäst på att dansa och vem som kan vinna på något ställe där folk går runt i badbrallor och bikini och verkar jävligt fåniga, vem som sjunger bästa schlagerlåten. Jag har faktiskt oftast bara sett reklam för dessa program. Men det har inte direkt lockat mig att se hela programmet. Allt handlar om att vara bäst och slå ut de andra. 

För oss som blev valda bland de sista på skolgympan, när det skulle spelas bollspel och redan då insåg att vi knappast skulle hoppa över bockar och plintar, är tävling rätt tråkigt och något att undvika. Men vi blev jävligt bra på att ta en förlust och stå ut med den förnedring, som det innebär att inte vinna. Eller på att inte kunna hoppa över en plintjävel. Jag är ju förresten rätt bra på att laga käk. Men inte under stress. Så att tävla i detta skulle vara svårt. Dansa kan jag förresten inte heller. Vilket är tråkigt. Men motorisk smidighet och samordning, är ju inte direkt min grej. Så den typen av förspel går bort. Men då får man väl satsa på något annat. Som kramar och pussar, istället för wienervals och hambo.

Snart är det påsk och vi skall på nytt påminnas om hur Jesus dog för våra synder. Varför han skulle torteras ihjäl på grund av detta, har jag aldrig förstått. Vet inte om mina synder är så stora, att någon skulle behöva korsfästas på grund av dessa. De är på intet sätt obefintliga. Men att någon skulle behöva plågas ihjäl, på grund av mina små avsteg från den rätta vägen, tycker jag är att ta i. Så det är bra att han uppstår på den tredje dagen efter sin död. ”Alitos anesti, sannerligen uppstånden”, som grekerna säger när det är påskdag. I övrigt är gud oerhört snål med att återuppväcka döda. Det är tydligen förbehållet endast närmast anhöriga. Vi andra får dö på, utan minsta hopp om uppståndelse. ”Sannerligen stendöd”, som grekerna inte säger, när det är påsk.

Och det förbannade kriget bara fortsätter. Som jag skrivit tidigare är jag beredd att göra i stort sätt vad som helst, om det ledde till fred i Ukraina och angriparna körs ut. Inklusive be till gud om detta. Men den allsmäktige har hittills inte brytt sig om mina böner. Så jag hoppas att ni, som har bättre tumme med honom, ber ordentligt. För mig verkar han inte riktigt lyssna på. Jag misstänker att någon skvallrat, att jag är uppfylld av tvivel och svag i min tro. Så han slår väl dövörat till när han vet vem han har att göra med. ”Den gamla gudsförnekaren skall minsann inte bli bönhörd”, säger han nog.

Enligt Luther är det genom tron allena vi blir frälsta. Inte genom goda gärningar, om jag förstått det hela rätt. Men det betyder inte att det är något fel med att göra goda gärningar. Som att ge en slant till Rädda Barnen: swishnummer 902 00 33. Gör det vetja!

Peter

 

Hej vänner!

En del har undrat varför jag övat så flitigt på min gitarr det senaste året. Det beror på att jag blivit medlem i Frälsningsarméns sjätte kår på Södermalm i Stockholm. Något som säkert förvånar er som läst mina inlägg i denna blogg. Dessa har ju varit fulla med svordomar och synd. Jag har minsann hyllat både Venus och Backus i mina inlägg. Dessutom har å det grövsta förnekat den gud, som jag nu stolt besjunger i min nya uniform. På alla sätt har jag uppfört mig som en syndare, innan jag likt Paulus på sin väg till Damaskus, såg ljuset och min bestämmelse. Jag hoppas att snart få bli officer i armén, då resten av medlemmarna i kåren nått en ålder då de sannolikt snart kommer hemförlovas. Nu skall jag och kapten Elsa Johansson snart gå till Nytorget och där hålla grytan kokande och sälja Stridsropet, medan vi sjunger glada visor. Det blir väl de gamla vanliga som: ”Han har öppnat pärleporten, Ovan där och Han är min sång och min glädje”.

Blod och Eld på er

Peter