Hej vänner

Författaren Ivar Lo-Johansson skrev på 30-talet en bok som heter ”Jag tvivlar på idrotten”. Det gör jag med ibland. Inte för jag är speciellt intresserad av idrott. Men det är något med hela verksamheten som är osunt. För jag har flera gånger hört framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor säga att: ”de hatar att förlora”. För en del tycks det hatet vara så starkt att de till och med petar i sig diverse hormoner och annat, för att slippa förlora och maximera chansen att vinna. Men det är väl mest på elitnivå sådant förekommer. Själv har jag ju i stort sätt aldrig ägnat mig åt verksamhet som handlat om idrottslig vinst och förlust. Men inom andra områden i livet har jag minsann förlorat några gånger. Det var inte kul. Men jag kan inte säga att jag hatade det. Blev mer lite ledsen. Men jag tycker jag lagt märke till att många personer i ledande befattning har en bakgrund i idrottsverksamhet. Det gäller både i arbetslivet och politiken. Så jag har fått för mig att detta beror på en typ av personlighet, för vilken vinst och förlust är viktig. Vilket gör att man jobbar hårt, för att i konkurrens med andra vinna makt och inflytande.

I värsta fall tar det sig uttryck i ren galenskap. Som hos den jujutsu-brottande ryska giftsvamp, som nu är president i Ryssland. Eller det maniskt golfspelande kräkmedel, som nu hotar komma tillbaks och bli USA:s president igen. Det är extremer. Men jag ger mig fan på att om man även på en annan nivå skulle se tecken på samma sak, hos makthavare generellt och även hos oss. Att det utom det förnuftiga samtalet kring motsättningar och olika uppfattningar, hos många som hamnat högt i hierarkin, finns ett personlighetsdrag, där vinst och framgång är så viktigt, att man blir rätt hänsynslös, när man riskerar förlora eller förlorar.

Jag undrar hur man skall förhindra att folk med ovanstående typ av personlighetsdrag, som ställt till så mycket elände för mänskligheten, kan stoppas innan de får något att säga till om. Sådana som alltid måste presentera en kompromiss, som att de vann och de andra fick böja sig. Som aldrig drar sig för ett slag under bältet eller skamgrepp, om det kan leda till framgång och vinst. Sådana som ”hatar” att förlora och tyvärr ofta har utnyttjat detta och lyckats få framgång. Mitt råd är att vara misstänksam mot alla med hög maktposition, hur duktiga och snälla de än verkar vara. Oavsett om de är direktörer i näringslivet, politiker eller tidningschefer. De kan vara bra människor, men var misstänksam. Många av dem skulle sparka omkull dig på upploppet eller stämpla dig med dobbskon och hånskratta, om du står i vägen för dem. För de ”hatar att förlora” och gillar nog innerst inne, inte sådana som mig något vidare.

Det tävlas och konkurreras om allt möjligt på TV också förresten. Om vem som är bäst på att laga mat, vem som kan vara bäst på att överleva på en ö, vem som kan tävla på ett fort i Frankrike, vem som som blir utvald att gifta sig med en lantbrukare, vem som är bäst på att dansa och vem som kan vinna på något ställe där folk går runt i badbrallor och bikini och verkar jävligt fåniga, vem som sjunger bästa schlagerlåten. Jag har faktiskt oftast bara sett reklam för dessa program. Men det har inte direkt lockat mig att se hela programmet. Allt handlar om att vara bäst och slå ut de andra. 

För oss som blev valda bland de sista på skolgympan, när det skulle spelas bollspel och redan då insåg att vi knappast skulle hoppa över bockar och plintar, är tävling rätt tråkigt och något att undvika. Men vi blev jävligt bra på att ta en förlust och stå ut med den förnedring, som det innebär att inte vinna. Eller på att inte kunna hoppa över en plintjävel. Jag är ju förresten rätt bra på att laga käk. Men inte under stress. Så att tävla i detta skulle vara svårt. Dansa kan jag förresten inte heller. Vilket är tråkigt. Men motorisk smidighet och samordning, är ju inte direkt min grej. Så den typen av förspel går bort. Men då får man väl satsa på något annat. Som kramar och pussar, istället för wienervals och hambo.

Snart är det påsk och vi skall på nytt påminnas om hur Jesus dog för våra synder. Varför han skulle torteras ihjäl på grund av detta, har jag aldrig förstått. Vet inte om mina synder är så stora, att någon skulle behöva korsfästas på grund av dessa. De är på intet sätt obefintliga. Men att någon skulle behöva plågas ihjäl, på grund av mina små avsteg från den rätta vägen, tycker jag är att ta i. Så det är bra att han uppstår på den tredje dagen efter sin död. ”Alitos anesti, sannerligen uppstånden”, som grekerna säger när det är påskdag. I övrigt är gud oerhört snål med att återuppväcka döda. Det är tydligen förbehållet endast närmast anhöriga. Vi andra får dö på, utan minsta hopp om uppståndelse. ”Sannerligen stendöd”, som grekerna inte säger, när det är påsk.

Och det förbannade kriget bara fortsätter. Som jag skrivit tidigare är jag beredd att göra i stort sätt vad som helst, om det ledde till fred i Ukraina och angriparna körs ut. Inklusive be till gud om detta. Men den allsmäktige har hittills inte brytt sig om mina böner. Så jag hoppas att ni, som har bättre tumme med honom, ber ordentligt. För mig verkar han inte riktigt lyssna på. Jag misstänker att någon skvallrat, att jag är uppfylld av tvivel och svag i min tro. Så han slår väl dövörat till när han vet vem han har att göra med. ”Den gamla gudsförnekaren skall minsann inte bli bönhörd”, säger han nog.

Enligt Luther är det genom tron allena vi blir frälsta. Inte genom goda gärningar, om jag förstått det hela rätt. Men det betyder inte att det är något fel med att göra goda gärningar. Som att ge en slant till Rädda Barnen: swishnummer 902 00 33. Gör det vetja!

Peter