Hej vänner!

Klockan är 04:35. Jag har legat vaken någon timme och försökt sova efter att ha varit uppe och pissat. Men det gick inte. Så till slut gick jag upp och åt frukost. För jag låg ändå bara och ältade ledsna tankar, om tillståndet i världen och tiden.

Med stigande ålder följer nog ofta nostalgi och en viss konservatism. Livet blir ju fullt med minnen och man tycker nog ofta sämre om förändringar. Kanske är detta i viss mån en naturlig del av åldrandet. Vad gäller förändringar tycker jag numera ofta, att dessa snarare är försämringar. Det är för mycket krig i världen och mord, våld och ondska i Sverige, för att jag skall må bra.

Jag har ju alltid varit mycket för förnuft och sanning. För motsatsen är ju oförnuft och vidskepelse. Men nu börjar jag undra vad fantasi, drömmar, skönhet och kultur, har för plats i världen. Under antiken var ju naturen fylld med gudar och väsen. Överallt såg man tecken på deras verksamhet. I soluppgångens skönhet, i skogarnas gröna skugga och i vågornas svall, anade man en gud. En näktergal på avstånd, kunde lika gärna vara Pan som spelade på sin flöjt. Dionysos kunde finnas bredvid dig när du drack ditt vin och den kvinna du då såg på, kunde vara Afrodite. Riktigt säker kunde man inte vara. Som Hjalmar Gullberg skriver kunde den du träffade, vara en förklädd gud. Deras närvaro kunde kännas och påverka dina tankar och dina känslor.

Ibland känner jag som moderniteten blir alltmer blänkande, vit och iskall. Som ett kalt rum upplyst av av lysrör, möblerat med möbler av stål. En jävla sjuksal, utan minsta spricka eller tavla som hänger snett. Ljust och fräscht med en svag doft av Klorin. Fri från gudar och sprickor i muren. Då kan jag längta efter att sitta på ett utedass, med utsikt över havet och där sjunga högt och riktigt falskt.

Nu kan ni ju inte ens vara säkra på att det är jag som skriver det här. Det kan vara en jävla dator tydligen. Men jag lovar, det är jag. Det är fortfarande mörkt men snart går solen upp. För det skall bli en solig dag, här på Gotland. Det fick mig att tänka på den dikt av Pär Lagerkvist som börjar:

”Nu löser solen sitt blonda hår
I den första gryningens timma
Och breder det ut över markens vår
Där tusende blommor glimma.”

Idag är det annandag påsk och Jesus har återuppstått. Han träffade sina lärjungar och de blev mäkta förvånade. Vilket inte är så konstigt. Vem skulle inte bli det, om en kille som nyss var död och begraven, plötsligt står framför en som inget hänt. Onekligen ett mirakel.

Ett lika stort mirakel skulle vara om kriget i Ukraina tar slut och angriparen körs ut. Men vad gäller detta verkar gud, förhålla sig kriminellt passiv. Att återuppväcka sin egen son, gick tydligen för sig. Men att återuppväcka andras döda barn, tycker han tydligen är mindre viktigt. Vilket är rätt dålig stil, om man har möjligheten. Nu tror jag ju inte så mycket på gud. Så det finns ju egentligen ingen anledning att bli besviken på den allsmäktiges oförmåga. Men om han finns, så tycker han borde fixa fred i Ukraina och samtidigt passa på att bevara mitt land. I vilket jag känner mig alltmer främmande.

Peter