Hej vänner!

Igår såg jag på ”Vetenskapens Värld” på TV. Programmet handlade om noll. Denna utmärkta siffra som varken sumerer, greker eller romare hade tillgång till. För de hade ingen siffra som beskrev intet och tomhet. Men de kunde ju räkna med sina siffror och resultatet av dessa beräkningar, måste rimligtvis ibland blivit noll. Fast hur de uttryckte detta vet jag inte och de berättade de inte heller i programmet. Vi har ju ett positionssystem och noll innebär ju att det på den positionen finns inget. De pratade också en hel del om oändlighet i ovanstående program. För vi kan ju tänka talen, från 0 till oändlighet. Från intet till allt liksom. När man var barn kände man sig rätt duktig om man kunde räkna till hundra. Nu kan man ju räkna betydligt längre. Men fram till oändlighet kan man inte räkna. För dit är det väldigt långt. Jag är ju 68 år. Vilket börjar bli rätt många sådana. Men det är ju bara i den absoluta början på väg till oändligheten. Inte ens en miljondels procent. Då är det ju betydligt närmare till noll. Men talen i oändligheten går ju som i en termometer, också åt andra hållet. Här går jag alltså runt i ett kort tidsfönster, mellan oändligheterna. En liten stund mellan födelse och död, som blixtrar till i universum. Inget att slösa med precis.

Lever gör man alltså som hastigast medan man oftast går och tänker på annat. Som vad man skall ha till middag eller på om det något att se på TV. Ofta inte på så väldigt viktiga saker. Om det är något viktigt man tänker på, är det tyvärr oftast något allvarligt och sorgligt. Död är man i evigheters evighet. Om man inte tror på evigt liv förstås. Vilket jag alltid tyckt är lite fegt. Dessutom är det som låter för bra för att vara sant, oftast inte det. Själv är jag övertygad att: ”The rest is silence”, som prins Hamlet så riktigt påpekar.

Det måste vara jobbigt numera att vara nybörjare på älskandets konst. När jag var ung räckte det med att man hade lite grundläggande kunskaper, samt eventuellt vidareutbildat sig i de artiklar som de danska sexualupplysarna Inge och Sten, skrev i Expressen. Därefter var det bara att improvisera. Gick väl sådär, gissar jag. Men med något års beprövad erfarenhet, fantasi och gott samarbete, så blev det väl helt okej. Man kunde minsann få och ge ärligt menat beröm och uppskattning. Men nu har det närmast blivit en längre universitetskurs att bli en bra älskare. Varje dam verka ha massor med erogena zoner och punkter från A till G, som man bör känna till från början. Det verkar tydligen också finnas ett större antal kvinnliga orgasmer. Där den mest frekventa, verkar vara för amatörer. Inte mycket att skryta med, om man lyckas ge damen ifråga en sådan. Ungefär som att bjuda på Mamma Scans frysta köttbullar eller Findus fiskpinnar, när det finns oxfilé och sjötunga Walewska. Om jag var en ung man, skulle jag ta mig fan vara nervös. Nu är jag inte längre någon ung man och faktiskt rätt lugn vad gäller kärlek.

Annars händer inte mycket nytt i världen. Kriget bara fortsätter under ledning av den tokiga ryska flatlusen, till president. I USA är den förra presidenten fortsatt galen ihop med sina obildade, ouppfostrade knasbollar, till anhängare. Hos oss skjuter kriminella babianhjärnor ihjäl varandra på löpande band. Allt tycks gå mot upplösning och entropi. Vilket alltså bekräftar termodynamikens andra huvudsats, på ledsamt sätt. Det räcker förresten med att man kollar sig i spegeln, för att få en bekräftelse på denna huvudsats.

Turkiet och dess president vill inte ha med oss i NATO. Jag läste att en av hans ministrar kallar oss för nazister, för att det är lagligt att bränna upp koraner. Vilket en ovanligt korkad dansk jättebebis-pedofil, har roat sig med. Vilket förorättade ett antal, minst lika korkade idioter och ledde till att dessa kastade stora stenar på poliser, så de blev skadade och riskerade livet. Kan man inte bara utvisa hela gänget. Den danska jättebebisen till Danmark och stenkastarna till länder, där det är förbjudet att bränna koraner. Så vi får lugn och ro. Fy fan vad jag är trött på alltihop. Men ryssarna kallar ju Ukrainas judiske president, för nazist. Så vi är i gott sällskap när en turkisk minister säger, att vi är samma skrot och korn som honom.

Jag tyckte det var en bra idé att gå med i NATO. Men det vet i fan om jag tycker längre. Den organisationen har uppenbarligen ett par opålitliga trojanska hästar som medlemmar. Som inte gillar oss och stöder Ryssland, så gott de kan. Har vi verkligen råd att samarbeta med en sådan femte kolonn. Har vi inte nog med de potentiella och aktuella landsförrädare, som finns innanför landets gränser? Som de där bröderna som nyss åkte fast, efter att sålt ut oss till ryssarna.

Kommer ni ihåg pandemin. Det var alldeles nyss och verkar liksom redan sjunkit ner i glömskan. Men för några veckor sedan stod i tidningen att överdödligheten i Sverige var lägst i Europa. Trots att åtgärderna här var betydligt mindre omfattande än i många andra länder, där man stängde ner hela samhället. Här var skolorna öppna och någon total nedstängning, blev det inte. De åtgärder som föreslogs, var enligt tidigare planering och oftast frivilliga. Trots det var överdödligheten här lägre än i alla andra europeiska länder. Jag hörde dåvarande statsepidemolog Anders Tegnell intervjuas om detta. Han skulle ju kunnat sträcka upp ett långfinger framför näsan på sina dåvarande kritiker. Som ibland var otäckt aggressiva foliehattar av värsta slag. Ett tag fick Anders Tegnell till och med ha personskydd och blev kallad mördare. Men istället för att malligt säga, att han nog i slutändan visade sig ha rätt, så påpekade han, att överdödlighet var ett grovt och osäkert mått. Inte ett ord av mallig överlägsenhet, trots allt han blev utsatt för. Sådant gör mig lite imponerad. Vilket lite i övrigt gör nu för tiden.

Idag är det långfredag. Vilket inte märks så mycket längre. Det är ju mest en fredag, som alla andra. När jag var barn var barn var affärerna stängda, likaså biograferna och dansa var inte att tänka på. Det var en sorglig dag till minne av korsfästelsen. En allvarlig dag av stillhet i väntan på Jesus död på korset. Då han till slut i den nionde timmen ropade, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vilket är en fråga som hela mänskligheten för närvarande tycks kunna ställa till den gud, som tycks upptagen med annat, än att lyssna på våra böner om en fredligare och bättre värld. Vad han sysslar med i stället, har jag ingen aning om. Vad det än är, tycker jag han bör fundera på sina prioriteringar.

Peter