Hej vänner!

Om ni undrar hur jag mår, kan jag berätta att jag mår som en 68-årig gubbe, som för några dagar sedan fick sitt ljumskbråck opererat. Jag har faktiskt rätt ont. Det är lite lurigt. För den första dagen efter operationen, gör det inte ont alls. Man får ju någon typ av morfin och tycker att hela saken var enkel och smärtfri. Men så får man komma hem och efter några timmar, får man ompröva det där med smärtfri. För lite ont gör det allt. Efter någon dag får man också ompröva det där med ”lite”. Så det är minsann rätt synd om mig idag. Men det blir väl bättre.

Johannesevangeliet börjar ju med: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus.” Ordet fanns alltså innan skapelsen och Adam och Eva. Det var liksom först. Vilket någon måste suttit och funderat ut. Kanske Johannes själv. Men det tror jag inte.

Det är lite spännande med orden. För orden är ju egentligen verbala symboler av verkligheten. Vilket man inte alltid går runt och tänker på. Först finns det träd, vi ser med våra ögon. Sedan de ljud som bildar ordet ”träd” och sedan några tusen år dessutom, de bokstäver som vi kan utläsa som ljuden, som ingår i ordet träd. Om vi inte är kineser förstås, för då är det ju bildsymbolen av träd vi läser. Men när vi blivit lite bättre på att läsa, så ljudar vi inte heller ihop ordet träd. Utan läser bilden av de fyra bokstäverna, som träd.

Orden är alltså symboler, för det som finns i världen. Vi har ord för allt möjligt. Saker, känslor, smaker, stämningar, djur, växter och gudar. För allt har vi ord att beskriva, den värld vi lever i. Men ibland är det bara krångligt och svårt att med ord beskriva något. Om någon skulle fråga mig: ”Hur känns det att gå en vårdag i skogen”, så skulle jag väl bara svara ”bra”. Men det är en rätt dålig beskrivning, av hur det känns. Fast om jag skulle beskriva det i detalj, skulle det bli väldigt omfattande och ändå långt ifrån verkligheten. För då skulle man behöva beskriva hur det känns att se på en blåsippa samtidigt, som man hör en bofink sjunga. Samt ens tidigare minnen av blåsippor och bofinkar. Kanske också de minnen av vårar, som doften av vår bär med sig. Men också minnen av hur det kändes när det blev vår, när man var barn. Och hur det kändes att kyssa en flicka, en vår i skogen, när man var tonåring. Det blir så mycket minnen, erfarenheter, perceptioner och känslor att en stund i skogen om våren, skulle bli en hel roman. Det skulle väl gå. Men den som ställde frågan om ”hur det känns en vårdag i skogen”, skulle tröttna på beskrivningen, redan efter några minuter och tänka: ”kan han inte bara säga att det känns bra, som en normal människa.”

Enligt Johannes fanns alltså ordet ”Gud” före gud. Vem som först sa detta ord är ju svårt att veta. Antagligen en människa. För det är ju sådana som har språk. Så Johannes verkar mena att människan skapade gud, genom att säga ordet. Vilket låter som en rimlig hypotes. Betydligt rimligare än att gud skapade människan, enligt min uppfattning. Fast jag kan ha fel.

Djur har ju ett betydligt mer begränsat språk än människor. Hundar verkar till exempel inte ha det filter som språket utgör, mellan dem och verkligheten. När taxen Stefan ser mig, så blir det på något sätt en direktkoppling mellan åsynen av mig och glädjecentrum. Han behöver liksom inte beskriva sina känslor. De bara är där. Han blir liksom uppfylld av lycka över att bara se mig. Eller som Nasse och Nalle Puh funderar:

Nasse: ”Hur stavar man till kärlek?”
Nalle Puh: ”Du stavar det inte, du känner det.”

Själv har jag ju tänkt mycket på ondskans och grymhetens språk. Som likt ett mörker och en grå dimma fyller världen. Det till den grad att jag finner det troligare att Satan finns än gud. Vilket känns sorgligt. En sak som förvånar mig är att inte alla andra ser hornen och bockfoten på honom, i hans skilda gestalter. Antingen han framträder som rysk mördarpresident eller som amerikansk före detta knäppgöks-president. Även de som inte ser vem de har att göra med, borde väl förstå när han öppnar käften och säger något ont. De borde väl också känna den stickande doften av svavel som omger honom i hans olika gestalter.

Så lite fel har minsann Johannes när han skriver: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. ” För makt är just vad mörkret fått för närvarande. Vilket känns sorgligt.

Nu får det räcka med ord för idag.

Peter