Hej vänner!

Ni som läst min blogg kommer kanske ihåg att jag ibland brukar skriva om bibeln. Jag är faktiskt rätt beläst i denna bok. Inte för jag precis ägnar mig åt några djupare bibelstudier. Men jag tycker om att läsa i bibeln. Varför vet jag inte riktigt. Men det känns bra på något sätt. Kanske för att texterna är så gamla och att man när man läser dessa, inser att människorna är sig rätt lika i grunden på gott och ont. De har funderat över livets gåtor och mening. Grubblat över hur vi bör vara mot varandra och om kärlek, hat och död. Ibland är jag ledsen över att jag så i grunden mist min tro. Men vad gäller tron på gud, finner jag den för ologisk, för att en tänkande människa skall grubbla för mycket över detta. Det finns ju faktiskt ingenting som tyder på att detta högre väsen existerar. Gudsbevisen för dess existens är ju faktisk inte bättre än bevisen för Oden eller Zeus. Det är tråkigt. Men inget att göra åt. Om någon vill ägna sig åt att tro på jungfrufödelse och evigt liv, så varsågod. Speciellt det senare kan man ju tro på utan att riskera att bli besviken. För när det är dags att komma till himmelriket och vandra på dess gator av guld, så är man ju död och har ingen aning om att den tanken dog med de övriga. Själv tycker jag det är lite fegt att tro på evigt liv. Att det mest är ett sätt att hantera sin rädsla inför dödens slutgiltighet. Själv har jag inte försonats med detta faktum, utan är fortfarande skraj och kränkt över behöva dö en gång. För visst är det ibland jobbigt att leva. Men alternativet är ett jävla nerköp.

Hur som helst är bibeln en helig skrift. Som muslimernas Koran och judarnas Tora. Få saker i världen har ställt till med så mycket elände som heliga skrifter. Som nu när en konstig dansk fick för sig att bränna upp en Koran bara för att jävlas. Det blev ett jävla liv och bråk. Kanske mest av den typ av mänskligt b-lag, som alltid letar efter en anledning att bråka och förstöra för hederligt folk. Som gärna vill komma i bråk med den ordningsmakt, som hindrar dem att ägna sig åt sin vanliga kriminella verksamhet.

Samtidigt tycker jag alltid att folk, som tror att deras gud är för svag, för att straffa dem han inte gillar, på något sätt kränker sin gud. Det är ju som att säga ”du är svag och liten och behöver vår hjälp att straffa de otrogna”. Jag menar om en gud verkligen är stor och allsmäktig, behöver han ju knappast mänsklig hjälp att straffa dem han tycker förtjänar detta. Han kunde ju i så fall bara skicka en blixt och pang och bom, så blir den han vill straffa till aska. Så gjorde han ju i Gamla testamentet när han upptäckte synd och skam. Som i Sodom och Gomorra. Lite eld och storm, så var det slut på de syndarna. Inte bad han om hjälp för att greja det. ”Kan själv”, sa han och slog till. Inte fan sa han ”hjälp de är dumma mot mig och min heliga bok, slå dem!” Som en liten kille som hotar med sin storebror.

Men det finns människor som tror mycket på gud. Men det brukar inte alltid göra att de är speciellt bra människor. Jag läste att sångerskan Carolas före detta make, som heter Runar hade skjutit hennes katt, för han gillar tydligen inte katter. Jag är inte säker, men jag tror att han är någon sorts prästrackare. Men jag är säker på, att han inte är riktigt som han skall i huvudknoppen. Borde antagligen låsas i på låst avdelning. Det tycker både jag och min kamrat Katten. Vi gillar inte den där Runar, någon av oss. Men vi har inga planer att ta till våld. Men att den tokfransen får inneha vapen är ju rätt skrämmande. När jag var barn var det förresten en prelle som sköt två tama rävar på Brämön. De brukade komma på kvällen tigga lite mat. Hur de hade kommit på det vet jag inte. Nu skulle det jagas på Brämön av ett jaktlag. Med i detta jaktlag var en präst. Men det gick väl rätt dåligt med jagandet, så gubbarna tog en paus och skulle käka några mackor. Det kände naturligtvis de tama rävarna lukten av, så de kom springande. Varpå svartrocken sköt dem. En tråkig historia som säkert Sankte Per tog upp, när denne präst infann sig vid pärleporten. Det gick säkert åt helvete om man säger så.

Idag badade jag igen i sjön vid Lojsta slott som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det var molnigt och inte så varmt i luften. Men vattnet var fortfarande rätt varmt. Säkert minst 18 grader. Så jag simmade runt en stund. När jag la mig på rygg och flöt så cirklade en havsörn över mig. Det var fint. Numera är det ju rätt ofta man ser örnar här på Gotland. Det är ju rätt mycket tack vare det projekt Havsörn som räddade dessa fina fåglar från att helt försvinna. Tack för det alla duktiga människor som jobbade med detta och lade ut kött utan miljögifter, till de stackars örnar som som fanns kvar. Tack vare detta ser man numera örnar rätt ofta. Bra jobbat!

Peter

Hej vänner!

Jag blir så trött på alla jävla idioter. Det var alltså så att en dansk jävla fåntratt som ser ut som en jättebebis tänkte komma till Malmö och bränna upp ett exemplar av koranen, bara för att jävlas och ställa till bråk. Nu bestämde polisen att han inte fick göra så. Han portades från landet, från nu och två år framåt. Vilket borde göra folk som inte gillar uppbränning av koraner nöjda. Men det gjorde istället en uppsättning av det vanliga gänget av våldsverkare och bråkstakar, så besvikna att de trots detta startade kravaller varvid flera poliser skadades. Just företrädare för den organisation, som förbjudit den danska jättebebisen komma hit och provocera. Det finns ta mig fan ingen ursäkt för detta beteende. Kan inte de jävla rötäggen ta sitt pick och pack och fara åt helvete, med att till en början vandra över Öresundsbron. För jag är trött på både dem och på danska jättebebis-provokatörer. Vad fan är det för fel på folk?

Peter

Hej vänner!

Som jag skrivit om i mina senaste inlägg så händer det mycket otäckt och tråkigt i landet. Men det gör det här i Visby också. Jag har ju bott i denna fina stad sedan 2006 vilket alltså börjar bli rätt länge. Det har blivit mitt hem på jorden och jag blir alltid lite glad när jag går runt i denna stad och ser på alla gamla vackra hus och gränder. Denna stad är en pärla av skönhet innanför murarna med sina medeltida byggnader och vemodiga ruiner. Men nu händer det ledsamma saker även här.

För här bor ännu en blandning av folk. En del hyr sina lägenheter som jag gör. Andra äger sina sina säkert snordyra hus. Men de bor ännu innanför murarna och när turisterna åker hem finns det ändå tillräckligt med folk för att det skall finnas krogar som är öppna året runt och en ICA-affär. Men om det fortsätter så här, kommer detta snart vara ett minne blott. För redan nu står många hus tomma på folk från september till midsommar, för de är sommarstugor för rika människor. Dessutom förvandlas tidigare hyreshus till lägenhetshotell av riskkapitalister, utan någon som helst respekt för kulturarvet och vars enda intresse är kortsiktiga vinster. Så om några år kommer väl Visby förvandlas till någon sorts Skara sommarland, som är helt tomt på folk utom under några sommarmånader. Den levande staden dör och ersättas av något tomt och dött. Det har redan börjat hända. Det fanns tydligen ett förslag att bygga någon sorts linbana som skulle forsla runt folk ungefär som på Kolmårdens djurpark. Nu stoppades detta förslag. Men bara att komma på att göra så i en medeltida stad, säger vilken typ av människor man har och göra med.

I Italien har invånarna i en del av deras vackra städer börjar protestera mot att rika människor kommer och tar över alla bostäder och hyr ut dessa för stora pengar. Likaså för att massturismen förstör och sliter ner staden. Det senare är ju inte något större problem i Visby än så länge. Det är roligt att så många vill komma och se på denna vackra stad, även om en del yngre besökare för ett jävla liv ibland på nätterna. Unga och dumma som de är. Men det är en kort period och oftast inte värre än att man står ut. Men att folk vars enda intresse är att göra kortsiktiga vinster utan respekt  och ansvar, för vare sig husen eller historien, skall få köpa upp staden är sorgligt. Så man borde väl protestera på något sätt. Men fan vet hur.

Det är konstigt att de politiker som styr staden och de tjänstemän som har att skydda dess unika historiska värde låter detta ske. Men sådan är väl kapitalismen, gissar jag. Som man sjunger i en gammal sång: ”det är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön”. Själv tycker jag däremot att det känns sorgligt.

Peter

Hej vänner!

Igår och i förrgår har jag jobbat efter att ha gjort ett uppehåll sedan i mars, på grund av virushelvetet. Det kändes bra. Även om det skulle kännas ändå bättre om detta virus försvann och man helt slapp oroa sig för det. Men jag försöker vara försiktig och hoppas att det stämmer att risken att bli smittad av barn och ungdomar är liten. Det verkar vara fallet. För vad jag förstått, är inte lärare som träffar elever varje dag, inte mer drabbade av viruset än andra. Men jag tar en dag i taget och får väl se hur jag skall göra i fortsättningen. Men om det funkar vill jag gärna jobba lite. För jag mår bra av det och det skingrar mina ofta rätt deppiga grubblerier. Faktiskt tror jag också att jag gör lite nytta. Vilket också känns bra.

Jag var i Hemse på morgonen i tisdags. På vägen hem åkte jag förbi Lojsta Slott. Numera är det bara platsen som heter så för ”slottet” är bara en borgruin. Det var visst inte heller mycket till slott från början utan mera en befäst gård där vitaliebröderna höll till. De var ju någon sorts sjörövare som i slutet på 1300-talet och början på 1400-talet härjade och ställde på Östersjön och i Nordsjön. Vid Lojsta slott finns det några sjöar och vid en av dessa ligger en badplats. Så där stannade jag och hoppade i, fast det var gråmulet och blåste rätt friskt. Men det var varmt i vattnet efter förra veckornas värmebölja. Så jag simmade runt en stund och tänkte på den gångna sommaren och allt konstigt som hänt sedan det jävla viruset dök upp. På hur det var innan och hur det kommer bli efteråt. När det är över. Jag kände mig lite glad där jag låg där och flöt och tittade upp mot molnen. Kanske också lite drabbad av den känsla av enhet med alltet, som jag ibland upplever, när jag känner mig nära naturen. Jag började till slut frysa. Men jag ville inte gå upp, utan låg kvar och den oro, som ofta är en del av min tillvaro, var för en stund borta. Jag tänkte: ”om ändå det här var livet”. När jag till slut klev upp så stod en häger i vassen rätt nära mig. Den stod så där stilla som bara en häger kan stå. Vi tittade på varandra och jag tror vi båda kände något slags gemenskap.

Men när jag kom hem och tog del av nyheterna och läste om allt otäckt som händer deppade jag ihop igen. Det känns bara som det blir värre och värre och brotten vidrigare och vidrigare. Jag mår faktiskt riktigt dåligt av detta och blir ledsen på ett sätt som jag inte blev när jag var yngre. Jag förstår att de flesta politiker också blir upprörda och ledsna och förbannade över allt otäckt som händer. Men det retar mig att en del av dem, verkar fundera mer på om det här är en fråga som gynnar eller missgynnar dem politiskt, än att uttrycka vad de känner. För det är tydligt att en del på vänsterkanten inte vill prata om kriminalitet, för det är en fråga som på något sätt missgynnar partiet att prata om. För jag ser aldrig någon vänstersosse, vänsterpartist eller miljöpartist uttrycka några som helst känslor kring detta. Varken vrede mot förövarna eller medkänsla med brottsoffren. Varför vet jag inte. De verkar på något sätt vilja befinna sig långt ifrån människorna och deras primitiva känslor. Jag tycker det andas en viss överlägsenhet och lite av förakt, för de som blir upprörda, ledsna och hämndlystna. Det är dumt om man vill vinna val att uppfattas på det sättet. Men det kanske bara jag som känner så och tappar lusten att rösta överhuvudtaget.

Så vandrar jag runt i livet. Ibland är jag kompis med en häger och ibland känns det som jag är i dödsskuggans dal, när jag tar del av nyheterna. I bibelns ordspråksbok står ”Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.” Jag är ta mig fan i behov av vänliga ord för närvarande. Maria säger ju snälla saker till mig. Ibland säger hon andra saker också. Vilket liksom ingår när man sammanbor med någon. Man bör då mest säga snälla saker till varandra. Fast ibland bör man gräla och försonas. Men när man sammanlevt i 41 år grälar man rätt sällan. Till slut lär man sig att fälla ner locket på toan och inte lägga olivkärnor på bordet. Så då finns det inte så mycket att gräla om.

Nu är klockan 5:09 och jag har varit vaken en stund. När jag vaknade förstod jag plötsligt att jag blev illa behandlad av en medmänniska igår. Då förstod jag det inte. För jag vill kanske inte förstå det. Men plötsligt insåg jag att det var det som hände. Sådant är jobbigt att komma på strax efter fem på morgonen i detta liv där man gör så gott man kan. Det är jobbigt när folk är taskiga. Men det är ändå jobbigare när de döljer sin taskighet bakom ett vänligt leende, så vi naiva inte begriper deras taskighet förrän morgonen därpå. Då blir man riktigt ledsen. Man ramlar ner i den dödsskuggans dal jag skriver om ovan. Man tappar lusten för en stund.

Jag har sett många överkörda igelkottar i sommar. Det är sorgligt. Dessa fina djur är ju inte gjorda för ett samhälle med biltrafik. För igelkottar tillhör en gammal djurgrupp som skumpat runt på sina små korta ben i många hundra tusen år. Det fungerade fint till bilarna kom och körde över dem. De har ju annars ett förnämligt skydd i sina taggar. När en fara hotar så knyter de ihop sig i en boll av taggar och blir svåra att komma åt för rävar och katter. Men mot bilar hjälper inte detta. Gör man så blir man en mycket platt och mycket död igelkott. Vilket är sorgligt och ledsamt.

Nu skall jag gå ut och cykla längst havet. Därefter skall jag dricka kaffe. Hoppas ni får en fin dag. Stig Johansson skriver ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Men det är det.

Peter

Hej vänner!

Idag är det molnigt och regnar. Det skall visst bli omslag i vädret. De senaste veckornas värme skall förbytas i kyligare och mer ostadigt väder om jag förstått rätt. Kanske är sommaren över för i år och det börjar lite försiktigt bli höst. Men ibland kan det vara rätt varmt även i september. Annars kan ju hösten vara fin, med svala klara dagar där himlen är hög och det doftar skog. Numera slipper jag ju också planeringsdagar och slipper diskutera värdegrund och sådant. Jag slipper sitta i smågrupper och diskutera förbättringsområden och skriva ner dessa på lappar som redovisas i helgrupp. Det känns rätt skönt.

Däremot skall jag börja jobba lite på måndag efter ett rätt långt uppehåll på grund av virushelvetet. Det känns lite nervöst. För jag är fortfarande rädd för att bli smittad. Men samtidigt är det rätt trist att bara vara hemma och inte ha något arbete att utföra. Så nu skall jag göra en utredning och det skall bli kul. Om jag överlever detta funderar jag på att åka och hälsa på mina barnbarns-killar som jag bara sett på telefonen sedan i somras.

Jag behöver få något annat att tänka på för jag blir deppad när ser vilken värld jag lever i. Arne Anka frågar sig själv vid något tillfälle: ”lever jag i ett land eller en installation”. Själv skulle jag vilja utveckla den frågan till hela detta jordklot. Är det jag ser omkring mig verkligen verkligheten eller är det en installation av en psykotisk konstnärs vanföreställningar? De tre största länderna på detta jordklot styrs alltså av: en psykopatisk, homofobisk giftmördare, en som ägnar sig åt kulturellt och bokstavligt folkmord, på sitt lands minoriteter och slutligen av en ouppfostrad, narcissistisk, lögnaktig knäppgök. Alla tre verkar vara psykopater av värsta slag. Det är liksom svårt att tro att det är sant. Men det är det.

I vårt lilla hörn av världen skjuter gangster ihjäl varandra i omfattning som gör att det knappt är en nyhet längre. Bara när någon helt oskyldig medborgare råkar komma i vägen är det något att skriva om på tidningens förstasida. Men till och med när barn dödas försvinner nyheten efter någon dag. Skulle någon ung livsfarlig yrkesmördare fångas in som omväxling, så är hans fängelse inte värre än att hans kompisar lätt kan plocka ut honom. Men man får ju iallafall regelbundet se någon minister tala om att han är upprörd och tänker ta itu med hårdhandskarna och nu tillsatt en utredning, för att vid tillfälle göra just så. Det är ju kul att det jobbas på saken även om det hittills inte verkar ge någon större effekt i verkstaden. Men ritningarna är säkert desto bättre.

När jag tänkte på den där ryska giftmördaren, så kom jag att tänka på att han är rätt feminin i sitt val av sätt att döda sina politiska motståndare. För berömda mördare som använder gift är ju oftast kvinnor. Så kanske den där Putin mördar på detta sätt för att bejaka sin mer feminina sida. Han vill liksom följa i fotspåren av sina berömda kvinnliga föregångare. Som kejsar Neros morsa Agrippina som lyckade giftmörda nästan alla sina släktingar, för att den galne sonen skulle få bli kejsare. Bland annat bjöd hon sonens föregångare kejsar Claudius på champinjonstuvning. Vilken var den sista stuvning han åt i livet. Faktiskt det sista han åt överhuvudtaget. Vilket är något att tänka på när man plockar svamp. Plocka bara sådana svampar ni är helt säkra på och aldrig vita svampar med vita skivor eller bruna svampar med bruna skivor. För annars är risken att ni slutar som kejsar Claudius. Agrippina blev till slut mördad av ett gäng, som fått i uppdrag av hennes son Nero att ta livet av hans mor. Han hade försökt förgifta henne. Men det gick inte på grund av att hon minsann visste hur sådant gick till och aktade sig. Så till slut fick man ta till svärd för att ta livet av tanten.

En annan dam som var bra på gifter var Lucrezia Borgia. Hon lyckades ju förgifta alla sina konkurrenter i Florens med arsenik på 1400-talet. Hemma hos henne skulle man minsann vara lika försiktig att dricka te som hos Putin.

Så den där Putins sätt att ta livet av folk är ju alltså lite feminint. Han är ju homofob och som en del lite feminina killar, som skräms över sin känslor för andra pojkar, känner han väl att måste bevisa att han inte är ”sån” genom att spela macho och vara homofobiskt dum. Så jag tycker den gubben skall komma ut ur garderoben och slut förgifta folk. Då skulle han kanske också bli mindre aggressiv och otäck samt ge fan i sina grannländer.

Peter

Hej vänner

I Belarus pågår ett uppror som jag hoppas blir framgångsrikt. Jag gillar när folk gör uppror mot förtryck och diktatorer. Den där otäcka diktatorn i det landet har redan suttit alldeles för länge utanför det fängelse där han hör hemma. Fast det är ju möjligt att fanskapet får bli flykting hos sin auktoritäre och aggressive presidentkompis i Ryssland. De är ju visst polare. Rysslands president jobbade ju också stenhårt vid det förra valet i USA att få den nuvarande pajasen i Vita Huset vald. Men det var väl antagligen för han förstod att det skulle leda till att USA skulle försvagas, av att ha en sån som president. Som ingen vettig person kan respektera. Men å andra sidan känner jag rätt lite respekt för de flesta av maktens män i världen. Jag är ju generellt misstänksam mot de som söker makten att styra över andra. Det är kanske ibland orättvist. Men så är det. Jag tycker väl som Ernest Hemingway, att uppror är bra. Men att det alltid tycks komma några makthungriga figurer efteråt och förstöra alltihop. Det är tråkigt. Men jag hoppas att folket i Belarus snart blir av med sin förtryckare och hans anhang. Samt att de alla ställs till svars för sina brott mot folket.

Jag har badat mycket de senaste dagarna. Det är faktiskt först nu i augusti som jag badat i havet. Men nu har jag gjort det desto mer. Jag är en jäkel på att flyta. Så jag lägger mig på rygg med händerna bakom huvudet och flyter. Så ligger jag så och blundar och guppar i vågorna. När man flyter är konsten att vara helt avslappnad i kroppen. Så jag ligger där i havet och känner mig som en del av detta hav. Mitt snälla innanhav utan hajar och farligheter, i vilket man utan rädsla kan flyta runt i. Men som håller på att förstöras av vårt mänskliga oförstånd. Döda bottnar utan liv och torsken är borta. Det har ju hänt under min livstid. När jag var barn fick man ju rätt mycket torsk till och med på Brämön utanför Sundsvall och i Stockholms skärgård. Men det var nu länge sedan. När jag var ung.

Jag tänker jag mest på ledsamma saker nu för tiden. Men det har jag ju skrivit om tidigare och det tänker inte tjata om. Kan väl bara säga att jag är rädd för samhällsutveckling och rätt besviken på hur det har blivit. Jag vet inte när det gick fel. Men någonstans gick det jävligt fel. Som ett nattåg som kommit in på fel spår. Man tror man är på väg till Paris, men vaknar i Burfors eller Kristinehamn. Man står där vid en korvmoj och tänker hur fan gick det här till. Vilken regering har ansvar för att det blev så här?

På något sätt har mordet på den 12-åriga flickan i Botkyrka och det faktum att hennes mördare ännu är på fri fot gjort att jag känner någon sorts hopplöshet. Just det att det finns en grupp människor som vet vem som begick detta brott och att ingen av dessa att berättar vad de vet, skrämmer mig. Liksom vår maktlöshet inför den organiserade ondskan. Hamlet säger ju: ”Ur led är tiden; ve! att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen.” Det måste vara jävligt jobbigt att ha det uppdraget. Men Hamlet sätter iallafall igång med att vrida till det, så sanningen kommer fram. Huruvida han blir galen på kuppen eller bara spelar tokig, är lite oklart. Själv har jag inte detta uppdrag. Vilket är tur. Ty om jag hade det, skulle jag med säkerhet bli betydligt tokigare än jag är.

Nu är klockan 04:38 och det börjar ljusna en aning ute. Ni kanske undrar varför jag inte sover så här dags som vettigt folk. Men jag har faktiskt varit vaken någon timme. Snart skall jag ta min cykel och på denna stålhäst, galoppera längst havet. För en stund sedan släppte jag ut katten, som tjatade på att få gå ut. Annars brukar jag vara stenhård och inte släppa ut honom förrän klockan sex. Men idag orkade jag inte med tjatet och släppte ut honom. Det kommer bli en varm dag kände jag. För jag orkade inte klä på mig utan gick ner i kalsongerna, utan att frysa. Det var alldeles tomt i med folk på Stora Torget och det nattliv som för någon månad sedan pågick fram till morgonen, är över för i år. Skolorna har börjat och för de flesta är väl semestern slut. Nästa vecka skall visst den nuvarande värmeböljan vara över och det skall bli mer normala temperaturer. Sedan blir det höst. Min 66:e höst. Jag lever ju på något sätt i livets höst. Om barndomen och ungdomen var vår och medelåldern sommar, så är väl min ålder hösten. Livets oktober så där. När löven börjar singla mot marken som minnen i olika färger. Sedan blir det november och jävligt avlövat.

Nu har det blivit ljust ute, så nu sticker jag väl iväg på en liten cykeltur längs med havet före frukost.

May the Force be with you!

Peter

Hej vänner!

Jag är rätt deppad över allt otäckt som händer i världen. För det händer hemska saker varje dag. Som explosionen i Beirut som dödade, skadade och gjorde massa människor hemlösa. Antagligen på grund av slarv och korruption. Nu har folk där blivit så förbannade på de korrupta gangster som styrt detta land och delat upp dess rikedomar mellan sig att dessa politiker för en stund ligger löst till. Men det kommer nog återgå till det gamla om några månader, när folk måste kämpa för att överleva och inte har tid demonstrera längre. Då kommer väl nya representanter för de olika etniska grupperna stiga fram och säga att de andra fått mer och att det är så orättvist, att man måste sätta makt bakom orden. Om det så skall ske med stöd av Iran eller Saudiarabien. Nya korrupta maktmänniskor kommer fortsätta stjäla från folket och berika sig själva.

I Belarus, som på svenska förut hette Vitryssland av någon anledning, har diktatorn fuskat sig till en valvinst som han brukar göra. Det är konstigt att diktatorer alltid skall fuska sig till så uppenbarligen felaktiga valvinster, att ingen normal person går på det. De nöjer sig aldrig med några rimliga fusksiffror, utan tar i så det är uppenbart att de fuskat. Nu hade visst den otäcka diktatorn i det landet gett sig själv 80 % av rösterna, vilket alla begriper är fel. Diktatorer är dumma på det sättet. De är dumma på alla andra sätt också förresten. Men nu slår han med hjälp av polis och militär ner alla protester. Fast vissa av dessa har tydligen ordervägrat och det är ju bra. Jag tycker diktatorer skall ta och fundera på hur det gick för Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu och hans fruga till slut.

Kina fortsätter sina folkmord på Tibetaner och Uigurer i lugn och ro. För det är ett rikt land numera, som många vill vara kompis med, för att får ta del av denna rikedom. Så de bygger någon sorts koncentrationsläger i lugn och ro. Jag har i varje fall inte sett några omfattande folkliga protester mot detta. En dag kommer väl sanningen om dessa övergrepp komma fram. Till slut brukar ju sådant avslöjas även om diktaturer försöker dölja det. Jag kan inte låta bli att tänka på tidigare koncentrationsläger. Även den här gången kommer man väl säga: ”det hade vi ingen aning om”. Men det har vi. För jag skriver om det just nu.

I Sverige har fortfarande inte den som mördade den lilla tjejen i Botkyrka gripits. Fast säkert minst 50 människor vet vem som sköt eller vem som man kan misstänka sköt. Det är hemskt och om inte den mördaren åker fast och flickan bara blir någon sorts ”collateral damage”, i en uppgörelse i någon sorts konflikt mellan psykopatiska gangsters. Då kommer jag bli ännu mer deppad. Att hon blir en pinne i statistiken, som glöms bort om några månader. Jag är rädd för att det kommer bli på det sättet och det gör mig numera mera ledsen och uppgiven än förbannad. Be ryssarna om att få bygga ett fängelse i Sibirien och sätt de jävla gangsterna där. Eller var fan som helst, så långt bort från detta land som möjligt.

Så jag börjar deppa ihop över världens ondska inför vilken jag känner mig rätt maktlös. För att känna att jag gör något skänker jag pengar till Rädda Barnen. Just nu till insamlingen för barnen i Libanon. Men det är ju mest för att känna att jag gör något och kanske lika mycket för min egen skull, som för Rädda Barnens. Men jag tycker ni alla som vill känna att ni gör åtminstone något, skall Swisha lite stålar till denna organisation: Tfn: 9020033.

Det finns en rätt kul scen i pjäsen om Arne Anka. Jag tror pjäsen heter ”En afton på Zekes”. Där står den ännu inte utgivna och missförstådda poeten Arne och filosoferar om ditten och datten, på det sätt som följer av överdriven tro på sin egen begåvning och rätt mycket öl. Jag skäms att säga det, men jag känner faktiskt lite igen mig själv i Arne. Fast han är faktiskt ännu värre än jag var, när jag var som värst. För man är ofta lite mer säker på sin egen förträfflighet när man är yngre och känner ett större behov att dela med sig av denna, när man förbättrat den ytterligare med några öl.

Men Arne säger något dumt till två damer av den sort som redan i unga år handlar sina kläder i glada färger på ”Gudrun Sjödén” och bär fotriktiga skor. Men så säger en av dem: ”Alla karlar är likadana.” Vilket får Ankan att gå igång som fan. Han säger att han förstått att han bär skuld för alla övergrepp som som män utfört genom världshistorien. Från det att han jobbade som hallick åt Maria Magdalena till avrättningen av Jeanne d'Arc och vidare fram till nu. Ty som man bär man ondskan och förtrycket med sig genom historien och bör straffas för de synder som ens kön begått genom världshistorien och skämmas. Som någon sorts arvsynd. Men Arne tycker att man bör upprätta ett ”mansutrotarläger” utanför Radio Ellens lokaler för att komma till rätta med det patriarkala förtrycket. Tydligen tycker en del att jag också är skyldig till någons typ av strukturellt förtryck av mörkhyade människor på grund av min nationalitet och hudfärg. Känns också jobbigt att vara.

Arne har en tendens att gå till överdrift. Men han och jag får väl börja varje morgon med att bekänna våra synder. Så här kanske:

”Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, heliga och rättfärdiga kvinna
och mörkhyade medmänniska
att jag, som är född med synd,

på många sätt har brutit mot dig.”

Inte för jag vet riktigt vad jag gjort. Men skämmas bör jag tydligen lik förbannat. Bakom min löjliga snällhet döljer jag väl något jag inte vet om och aldrig visar upp. En otäcking med sexistisk bockfot som klampar runt och omedvetet stöder patriarkatet. Som går på Nationalmuseum och låtsas konstintresserad, fast han mest är där för att titta på målningar av nakna damer. För sådana gillar han antagligen. Huva vilken  otäcking! Dax för tagelskjorta minsann.

En som förresten borde skämmas men verkar sakna den förmågan är USA:s så kallade president. Jag läste att han är oförskämd och dum mot den kvinna som demokraterna utsett till vice-president i nästa val. Hon heter visst Kamala Harris och har en lång framgångsrik karriär bakom sig. Men sin vana trogen har det mobbande stolpskottet i Vita Huset, börjar kalla henne falsk och otäck och andra invektiv. Den mannen saknar ta mig fan all värdighet och uppfostran. Samt tydligen förmågan att skämmas.

Världen gör mig alltså deppad och trött. Jag har liksom fått svårare att inte beröras av detta ju äldre  jag blir. Blivit lite löjligt känslig på det där sättet som kan drabba något äldre män när deras testosteron börjar sina och deras hud blir allt tunnare. Jag har ju under mitt liv ofta fått höra att jag är för känslig. Men det har ta mig fan inte blivit bättre på äldre dar. Det börjar faktiskt bli rejält jobbigt.



Peter

Hej vänner!

Det är hemskt varmt idag. Men trots detta gör jag inget speciellt. Jag sov illa i natt och känner mig trött och i dålig form. När jag först somnade var det några unga människor som förde ett jävla liv. Jag vet inte varför fulla unga människor, ofta låter så mycket. Kanske inte alla men rätt många tycker att det de har att säga är så viktigt, att hela Visby innerstad bör få ta del av detta. Men det kan jag tala om, att så är inte fallet. Så jag blev tvungen att stänga fönstret fast jag hade kokhett i lägenheten. Till slut fick jag gå upp och duscha och byta tröja. Sedan somnade jag någon timme innan katten kom och talade om att det var dags för lite frukost.

Annars har jag faktiskt cyklat rätt flitigt i sommar. Nästan varje dag har jag cyklat till Tofta strandbageri och fikat. Det är ju en bit och jag känner att jag blivit starkare och fått bättre flås än i våras. Ni kanske tycker det låter tråkigt att cykla fram och tillbaka samma sträcka dag efter dag. Men jag lyssnar på musik som är olika varje gång. Sist lyssnade jag på Mahlers femte symfoni. Det är musik som ibland är så vacker att jag känner mig vemodig. Jag vet inte varför jag reagerar så när något är mycket vackert. Men det gör jag. Men just vemod är något som jag ofta känner. Jag kollade på Wikipedia hur man där definierar vemod. Det stod:

”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.”

Det stämmer väl rätt bra med hur jag känner ibland. Jag vet inte vad det är jag saknar och längtar efter. Kanske ingenting egentligen. Men i blå vårkvällar kan jag fyllas av ett oändligt vemod. Likaså på hösten när gatlyktorna speglas i regnvåta gator. Jag vet inte hur vanligt det är att andra känner på det sättet. Men jag tror att jag är mer vemodig än andra. Jag ser ju rätt vemodig ut dessutom.

Jag såg att kamrat Katten är 88 kattår. Han är alltså en gammal katt och det börjar faktiskt märkas lite. Han är tröttare än tidigare och ibland kan han bli sittande och se bort i intet. Men för det mesta är han rätt pigg för sin ålder. Igår var han förresten ute hela dagen. Jag blev faktiskt lite orolig till slut och gick runt och letande på ställen han brukar frekventera. Jag ropade på honom. Men han kom inte. Men när jag för tredje gången letade efter honom, så kom han lufsande. Han hade säkert hört mig ropa redan tidigare, men gett fan i att komma. Jag läste någonstans att katter är lika bra som hundar att lära sig sitt namn. Men att det trots att det vet vad de heter, ger fan i att komma springande, om de inte har lust.

 Min katt följer oftast lustprincipen och jag får liksom bara anpassa mig till denna hans inställning. Själv har jag en viss förmåga att tänka lite mer långsiktigt, än omedelbar behovstillfredställelse. Bättre än kamrat Katten, men sämre än många andra, gissar jag. I den fina visan ”Trubbel” sjunger ju Olle Adolphson följande: ”Försonad med min karaktär, för jag har aldrig förmått att säga nej till någonting som helst”. Själv har jag lätt att säga nej till sådant jag tycker är tråkigt och det är ju alltid något. Nu är alltså katten och jag något äldre och det är inte bara kul. För varje gång man skjuter upp något man har lust att göra, så kanske det är den sista chansen man får, att göra just det något man har lust till. Som tur är har ju samtidigt ens lust att göra tokiga saker minskat med stigande ålder. Fan vet hur det hade gått annars.

Här kan ni lyssna till lite av det vackra adagiettot jag skriver om ovan: 

https://open.spotify.com/track/1FDMJ0sheMse5ELss1p7s0?si=bAURHCIeTni62g80pL5J0Q


Peter

Hej vänner!

Egentligen skulle det visst varit pride-vecka den här veckan. Själv har jag bara sett pride-tåget gå genom  Stockholm vid några tillfällen. Men det var rätt kul. Jag tycker överhuvudtaget att det är rätt kul med denna veckas hyllning av kärleken. För som ni vet står det i bibeln att den är störst av allt. I denna tid när jag ofta är deppig över allt otäckt och ledsamt som händer, är jag trots allt glad över att det verkar som de fördomar och elakheter som tidigare drabbade homosexuella medmänniskor minskat. Det tycker jag är bland det bästa som hänt under min livstid. Jag blir på något sätt glad varje gång jag ser att två killar eller tjejer gift sig med varandra. När jag var ung fanns  ju sådana giftemål inte ens på kartan. När heterosexuella par gifter sig tycker jag inte det är så jävla viktigt. Men när två killar eller tjejer gifter sig blir jag fortfarande lite rörd. För jag levde, för inte så länge sedan, i en tid när sådan kärlek var farlig att visa och en psykiatrisk diagnos. Så i den nuvarande onda tiden är jag glad att detta är över och glad över all kärlek.

Få saker har gjort mig så ledsen och förbannad som när homosexuella medmänniskor förföljts och trakasserats på grund av sin sexuella läggning. Ibland har jag tänkt att man borde bli bög av ren solidaritet. Men jag är faktiskt jävligt heterosexuell. Hur söt jag än tycker konstnären Lars Lerin från Värmland är, så är mitt intresse för att se denna konstnär naken lika med noll.  Vad gäller att se nakna kvinnor, är min inställning helt annorlunda. Det är lite tråkigt. Men så är det. Vad gäller det sexuella är jag jävligt ensidig och uppvisar en stor brist på flexibilitet. Det är damer som gäller utan undantag.

För mig får folk göra vad fan de vill så länge det inte skadar någon annan eller sig själva. Och om två killar eller tjejer vill kramas som Bamse och Brummelisa, så blir jag bara glad. Men skulle någon lägga sig i Marias och mitt kramande skulle jag bli jävligt förbannad. För det har faktiskt ingen med att göra. Så slutar vi denna predikan med följande bibelord:

”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.”


Peter

Hej vänner!

Jag är på rätt dåligt humör och tycker att det mesta är för jävligt. För jag blev så ledsen och förbannad efter att jag läste om mordet på den lilla 12-åriga flickan. Så jävla meningslöst och sorgligt. Hur fan blev det på det här sättet och hur skall det ta slut verkar ingen ha något svar på. Kanske finns det inget svar förresten. Bara massa ord som man hört förut och förklaringar, så fyllda av floskler att de dör som flugor i en övergiven sommarstuga i september. Surrar runt en stund i fönstret och sedan faller de ner på golvet.

Jag funderade på att köpa en pizza idag. Men så kom jag på att det nog inte är så nyttigt och ändå inte är så gott egentligen. Utom när man är bakis. Vilket jag sällan är nu för tiden. Ty jag har blivit en renlevnadsman och börjat tänka en del på min hälsa. Jag har ju fått en del krämpor och vill absolut inte ha fler. Ty jag vill kunna pinka och slippa att någonsin mer få ett giktanfall. Jag har helt enkelt fått varningar och påminnelser om min dödlighet under det senaste året, som gjort mig till en bättre människa. Långt ifrån perfekt, men lite bättre. Fast jag sjunger inte så ofta som förr och det är ju många tacksamma för.

Vet ni förresten att den första pizzerian öppnade i Stockholm 1968. Då var jag alltså 14 år. Jag har sålunda levt 14 år i ett land utan pizzerior. Den första McDonalds restaurangen öppnade 1973 på Kungsgatan i Stockholm. Det var nog det första hamburgerhaket överhuvudtaget i Sverige. Jag levde alltså 19 år utan att det fanns en enda hamburgerrestaurang i Sverige. 

Men hemma fick jag varken pizza eller hamburgare. För min far var en gourmet och ansåg att detta var maträtter som inte gick att äta. Han brukade säga just så. Att det han inte gillade, gick inte gick att äta. All svensk husmanskost gick att äta. Om den inte innehöll inälvsmat. För då gick den inte att äta. Sallad gick att äta. Men det var onödigt att göra. Bättre att ge till kaniner som gick att äta. Men som inte var särskilt gott. Vilket däremot stekt fläsk med löksås var. Likaså stekt salt sill och rimmad oxbringa med rotmos. Kalvstek med gräddsås gick att äta med gelé och pressgurka. Hemgjorda köttbullar gick absolut att äta, om han fick rulla dem själv. För de skulle vara små och jämt runda.

Min far gjorde alltså mycket god mat och var rätt noga med vad han stoppade i sig. Huruvida det han käkade var nyttigt eller inte, brydde han sig rätt lite om. Men gott skulle det vara och god mat kräver, som ni vet, smör och grädde för att bli riktigt god. Så tyckte farsan och så tycker jag!

Fast jag är betydligt mer öppen för smaker från andra länder och kulturer än han var. Men när jag tänker efter så är nog mina favoriträtter nog samma som hans. Som wallenbergare med potatismos och ärtor eller kokt torsk med äggsås. Förresten kommer jag inte ihåg om pappa gillade torsk med äggsås lika mycket som jag gör. Men det är definitivt en av mina favoriter.

Nu känner jag att jag babblar för att hålla tankarna borta från allt sorgligt och otäckt.

God natt!

Peter

Hej vänner!

Så har då en liten tjej på 12 år kommit vägen för någon sorts gänguppgörelse och blivit skjuten till döds. Vilket ju egentligen bara var en tidsfråga innan något sådant skulle hända. Vad en liten tjej gör ute vid en bensinstation i Botkyrka mitt i natten kan man fråga sig. Jag hoppas att hennes föräldrar har ett bra svar på detta, för annars har de ju med all tydlighet visat att de inte har omdöme och visat sådana brister i sin omvårdnad att de straffas bör och tas ifrån vårdnaden om eventuella syskon till flickan.

Men det är möjligt att hon smitit ut medan föräldrarna sov eller var ute på något annat bus med någon kompis. Det kommer väl fram. Men nu blev hon alltså ihjälskjuten av någon totalt hänsynslös idiot, som tydligen hade tänkt mörda någon annan. Nu skall väl ett antal politiker med Morgan Johansson i spetsen framträda och beklaga och vara upprörda och berättat alla åtgärder de vidtagit för att få stopp på skjutandet. Åtgärder som hittills visat sig ha begränsad nytta och vad jag tror även fortsättningsvis kommer ha det.

Men det finns ju experter som de två ”forskare” på något som heter rättsociologiska institutionen vid Lund universitet, som ville i stort sätt avskaffa polisen och tyckte att invånarna själva kunde lösa sina konflikter genom medling. Jag läste hela den debattartikel dessa figurer skrev och tänkte: ”Går mina skattepengar till att ge sådana knasbollar lön? Lägg ner denna jävla institution vid Lunds universitet och gör något annat för stålarna.

Jag blir alltmer trött på att läsa om det ena våldsdådet efter det andra. Faktiskt blir jag riktigt nedstämd. Det känns som det bara blir värre och värre och att alla verkar maktlösa och förvånade över vad som händer. Jag jobbade ju i början på 90-talet i Tensta och var redan då väldigt orolig över hur många av barnen där hade det och hur det skulle gå för dem i framtiden. Jag förstod att det nog skulle gå dåligt för väldigt många av dem. Egentligen borde jag väl berättat då om vad jag såg. Men hade jag det hade jag nog kallats för både det ena och andra och min karriär, i mitt då nya yrke, hade nog gått åt helvete. Det var å andra sidan inte heller min uppgift att göra så. Men när statsministern sa på TV ”vi såg inte detta komma” så undrar jag om han och hans kollegor hade fetvadd i öronen och jävligt mörka glasögon. Eller att de inte ville se.

Jag är i varje fall deppad och det är jobbigt. För varje gång jag känner mig gladare kommer den här typen av nyheter och gör mig deppad igen. Jag tycker det blir allt värre med detta ju äldre jag blir. Men att barn som inte ens är tonåringar skall skjutas ihjäl, säger väl allt om hur långt det har gått.

Peter