Hej vänner!

Igår och i förrgår har jag jobbat efter att ha gjort ett uppehåll sedan i mars, på grund av virushelvetet. Det kändes bra. Även om det skulle kännas ändå bättre om detta virus försvann och man helt slapp oroa sig för det. Men jag försöker vara försiktig och hoppas att det stämmer att risken att bli smittad av barn och ungdomar är liten. Det verkar vara fallet. För vad jag förstått, är inte lärare som träffar elever varje dag, inte mer drabbade av viruset än andra. Men jag tar en dag i taget och får väl se hur jag skall göra i fortsättningen. Men om det funkar vill jag gärna jobba lite. För jag mår bra av det och det skingrar mina ofta rätt deppiga grubblerier. Faktiskt tror jag också att jag gör lite nytta. Vilket också känns bra.

Jag var i Hemse på morgonen i tisdags. På vägen hem åkte jag förbi Lojsta Slott. Numera är det bara platsen som heter så för ”slottet” är bara en borgruin. Det var visst inte heller mycket till slott från början utan mera en befäst gård där vitaliebröderna höll till. De var ju någon sorts sjörövare som i slutet på 1300-talet och början på 1400-talet härjade och ställde på Östersjön och i Nordsjön. Vid Lojsta slott finns det några sjöar och vid en av dessa ligger en badplats. Så där stannade jag och hoppade i, fast det var gråmulet och blåste rätt friskt. Men det var varmt i vattnet efter förra veckornas värmebölja. Så jag simmade runt en stund och tänkte på den gångna sommaren och allt konstigt som hänt sedan det jävla viruset dök upp. På hur det var innan och hur det kommer bli efteråt. När det är över. Jag kände mig lite glad där jag låg där och flöt och tittade upp mot molnen. Kanske också lite drabbad av den känsla av enhet med alltet, som jag ibland upplever, när jag känner mig nära naturen. Jag började till slut frysa. Men jag ville inte gå upp, utan låg kvar och den oro, som ofta är en del av min tillvaro, var för en stund borta. Jag tänkte: ”om ändå det här var livet”. När jag till slut klev upp så stod en häger i vassen rätt nära mig. Den stod så där stilla som bara en häger kan stå. Vi tittade på varandra och jag tror vi båda kände något slags gemenskap.

Men när jag kom hem och tog del av nyheterna och läste om allt otäckt som händer deppade jag ihop igen. Det känns bara som det blir värre och värre och brotten vidrigare och vidrigare. Jag mår faktiskt riktigt dåligt av detta och blir ledsen på ett sätt som jag inte blev när jag var yngre. Jag förstår att de flesta politiker också blir upprörda och ledsna och förbannade över allt otäckt som händer. Men det retar mig att en del av dem, verkar fundera mer på om det här är en fråga som gynnar eller missgynnar dem politiskt, än att uttrycka vad de känner. För det är tydligt att en del på vänsterkanten inte vill prata om kriminalitet, för det är en fråga som på något sätt missgynnar partiet att prata om. För jag ser aldrig någon vänstersosse, vänsterpartist eller miljöpartist uttrycka några som helst känslor kring detta. Varken vrede mot förövarna eller medkänsla med brottsoffren. Varför vet jag inte. De verkar på något sätt vilja befinna sig långt ifrån människorna och deras primitiva känslor. Jag tycker det andas en viss överlägsenhet och lite av förakt, för de som blir upprörda, ledsna och hämndlystna. Det är dumt om man vill vinna val att uppfattas på det sättet. Men det kanske bara jag som känner så och tappar lusten att rösta överhuvudtaget.

Så vandrar jag runt i livet. Ibland är jag kompis med en häger och ibland känns det som jag är i dödsskuggans dal, när jag tar del av nyheterna. I bibelns ordspråksbok står ”Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.” Jag är ta mig fan i behov av vänliga ord för närvarande. Maria säger ju snälla saker till mig. Ibland säger hon andra saker också. Vilket liksom ingår när man sammanbor med någon. Man bör då mest säga snälla saker till varandra. Fast ibland bör man gräla och försonas. Men när man sammanlevt i 41 år grälar man rätt sällan. Till slut lär man sig att fälla ner locket på toan och inte lägga olivkärnor på bordet. Så då finns det inte så mycket att gräla om.

Nu är klockan 5:09 och jag har varit vaken en stund. När jag vaknade förstod jag plötsligt att jag blev illa behandlad av en medmänniska igår. Då förstod jag det inte. För jag vill kanske inte förstå det. Men plötsligt insåg jag att det var det som hände. Sådant är jobbigt att komma på strax efter fem på morgonen i detta liv där man gör så gott man kan. Det är jobbigt när folk är taskiga. Men det är ändå jobbigare när de döljer sin taskighet bakom ett vänligt leende, så vi naiva inte begriper deras taskighet förrän morgonen därpå. Då blir man riktigt ledsen. Man ramlar ner i den dödsskuggans dal jag skriver om ovan. Man tappar lusten för en stund.

Jag har sett många överkörda igelkottar i sommar. Det är sorgligt. Dessa fina djur är ju inte gjorda för ett samhälle med biltrafik. För igelkottar tillhör en gammal djurgrupp som skumpat runt på sina små korta ben i många hundra tusen år. Det fungerade fint till bilarna kom och körde över dem. De har ju annars ett förnämligt skydd i sina taggar. När en fara hotar så knyter de ihop sig i en boll av taggar och blir svåra att komma åt för rävar och katter. Men mot bilar hjälper inte detta. Gör man så blir man en mycket platt och mycket död igelkott. Vilket är sorgligt och ledsamt.

Nu skall jag gå ut och cykla längst havet. Därefter skall jag dricka kaffe. Hoppas ni får en fin dag. Stig Johansson skriver ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Men det är det.

Peter