Hej vänner!

Det är hemskt varmt idag. Men trots detta gör jag inget speciellt. Jag sov illa i natt och känner mig trött och i dålig form. När jag först somnade var det några unga människor som förde ett jävla liv. Jag vet inte varför fulla unga människor, ofta låter så mycket. Kanske inte alla men rätt många tycker att det de har att säga är så viktigt, att hela Visby innerstad bör få ta del av detta. Men det kan jag tala om, att så är inte fallet. Så jag blev tvungen att stänga fönstret fast jag hade kokhett i lägenheten. Till slut fick jag gå upp och duscha och byta tröja. Sedan somnade jag någon timme innan katten kom och talade om att det var dags för lite frukost.

Annars har jag faktiskt cyklat rätt flitigt i sommar. Nästan varje dag har jag cyklat till Tofta strandbageri och fikat. Det är ju en bit och jag känner att jag blivit starkare och fått bättre flås än i våras. Ni kanske tycker det låter tråkigt att cykla fram och tillbaka samma sträcka dag efter dag. Men jag lyssnar på musik som är olika varje gång. Sist lyssnade jag på Mahlers femte symfoni. Det är musik som ibland är så vacker att jag känner mig vemodig. Jag vet inte varför jag reagerar så när något är mycket vackert. Men det gör jag. Men just vemod är något som jag ofta känner. Jag kollade på Wikipedia hur man där definierar vemod. Det stod:

”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.”

Det stämmer väl rätt bra med hur jag känner ibland. Jag vet inte vad det är jag saknar och längtar efter. Kanske ingenting egentligen. Men i blå vårkvällar kan jag fyllas av ett oändligt vemod. Likaså på hösten när gatlyktorna speglas i regnvåta gator. Jag vet inte hur vanligt det är att andra känner på det sättet. Men jag tror att jag är mer vemodig än andra. Jag ser ju rätt vemodig ut dessutom.

Jag såg att kamrat Katten är 88 kattår. Han är alltså en gammal katt och det börjar faktiskt märkas lite. Han är tröttare än tidigare och ibland kan han bli sittande och se bort i intet. Men för det mesta är han rätt pigg för sin ålder. Igår var han förresten ute hela dagen. Jag blev faktiskt lite orolig till slut och gick runt och letande på ställen han brukar frekventera. Jag ropade på honom. Men han kom inte. Men när jag för tredje gången letade efter honom, så kom han lufsande. Han hade säkert hört mig ropa redan tidigare, men gett fan i att komma. Jag läste någonstans att katter är lika bra som hundar att lära sig sitt namn. Men att det trots att det vet vad de heter, ger fan i att komma springande, om de inte har lust.

 Min katt följer oftast lustprincipen och jag får liksom bara anpassa mig till denna hans inställning. Själv har jag en viss förmåga att tänka lite mer långsiktigt, än omedelbar behovstillfredställelse. Bättre än kamrat Katten, men sämre än många andra, gissar jag. I den fina visan ”Trubbel” sjunger ju Olle Adolphson följande: ”Försonad med min karaktär, för jag har aldrig förmått att säga nej till någonting som helst”. Själv har jag lätt att säga nej till sådant jag tycker är tråkigt och det är ju alltid något. Nu är alltså katten och jag något äldre och det är inte bara kul. För varje gång man skjuter upp något man har lust att göra, så kanske det är den sista chansen man får, att göra just det något man har lust till. Som tur är har ju samtidigt ens lust att göra tokiga saker minskat med stigande ålder. Fan vet hur det hade gått annars.

Här kan ni lyssna till lite av det vackra adagiettot jag skriver om ovan: 

https://open.spotify.com/track/1FDMJ0sheMse5ELss1p7s0?si=bAURHCIeTni62g80pL5J0Q


Peter