Hej vänner

I Belarus pågår ett uppror som jag hoppas blir framgångsrikt. Jag gillar när folk gör uppror mot förtryck och diktatorer. Den där otäcka diktatorn i det landet har redan suttit alldeles för länge utanför det fängelse där han hör hemma. Fast det är ju möjligt att fanskapet får bli flykting hos sin auktoritäre och aggressive presidentkompis i Ryssland. De är ju visst polare. Rysslands president jobbade ju också stenhårt vid det förra valet i USA att få den nuvarande pajasen i Vita Huset vald. Men det var väl antagligen för han förstod att det skulle leda till att USA skulle försvagas, av att ha en sån som president. Som ingen vettig person kan respektera. Men å andra sidan känner jag rätt lite respekt för de flesta av maktens män i världen. Jag är ju generellt misstänksam mot de som söker makten att styra över andra. Det är kanske ibland orättvist. Men så är det. Jag tycker väl som Ernest Hemingway, att uppror är bra. Men att det alltid tycks komma några makthungriga figurer efteråt och förstöra alltihop. Det är tråkigt. Men jag hoppas att folket i Belarus snart blir av med sin förtryckare och hans anhang. Samt att de alla ställs till svars för sina brott mot folket.

Jag har badat mycket de senaste dagarna. Det är faktiskt först nu i augusti som jag badat i havet. Men nu har jag gjort det desto mer. Jag är en jäkel på att flyta. Så jag lägger mig på rygg med händerna bakom huvudet och flyter. Så ligger jag så och blundar och guppar i vågorna. När man flyter är konsten att vara helt avslappnad i kroppen. Så jag ligger där i havet och känner mig som en del av detta hav. Mitt snälla innanhav utan hajar och farligheter, i vilket man utan rädsla kan flyta runt i. Men som håller på att förstöras av vårt mänskliga oförstånd. Döda bottnar utan liv och torsken är borta. Det har ju hänt under min livstid. När jag var barn fick man ju rätt mycket torsk till och med på Brämön utanför Sundsvall och i Stockholms skärgård. Men det var nu länge sedan. När jag var ung.

Jag tänker jag mest på ledsamma saker nu för tiden. Men det har jag ju skrivit om tidigare och det tänker inte tjata om. Kan väl bara säga att jag är rädd för samhällsutveckling och rätt besviken på hur det har blivit. Jag vet inte när det gick fel. Men någonstans gick det jävligt fel. Som ett nattåg som kommit in på fel spår. Man tror man är på väg till Paris, men vaknar i Burfors eller Kristinehamn. Man står där vid en korvmoj och tänker hur fan gick det här till. Vilken regering har ansvar för att det blev så här?

På något sätt har mordet på den 12-åriga flickan i Botkyrka och det faktum att hennes mördare ännu är på fri fot gjort att jag känner någon sorts hopplöshet. Just det att det finns en grupp människor som vet vem som begick detta brott och att ingen av dessa att berättar vad de vet, skrämmer mig. Liksom vår maktlöshet inför den organiserade ondskan. Hamlet säger ju: ”Ur led är tiden; ve! att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen.” Det måste vara jävligt jobbigt att ha det uppdraget. Men Hamlet sätter iallafall igång med att vrida till det, så sanningen kommer fram. Huruvida han blir galen på kuppen eller bara spelar tokig, är lite oklart. Själv har jag inte detta uppdrag. Vilket är tur. Ty om jag hade det, skulle jag med säkerhet bli betydligt tokigare än jag är.

Nu är klockan 04:38 och det börjar ljusna en aning ute. Ni kanske undrar varför jag inte sover så här dags som vettigt folk. Men jag har faktiskt varit vaken någon timme. Snart skall jag ta min cykel och på denna stålhäst, galoppera längst havet. För en stund sedan släppte jag ut katten, som tjatade på att få gå ut. Annars brukar jag vara stenhård och inte släppa ut honom förrän klockan sex. Men idag orkade jag inte med tjatet och släppte ut honom. Det kommer bli en varm dag kände jag. För jag orkade inte klä på mig utan gick ner i kalsongerna, utan att frysa. Det var alldeles tomt i med folk på Stora Torget och det nattliv som för någon månad sedan pågick fram till morgonen, är över för i år. Skolorna har börjat och för de flesta är väl semestern slut. Nästa vecka skall visst den nuvarande värmeböljan vara över och det skall bli mer normala temperaturer. Sedan blir det höst. Min 66:e höst. Jag lever ju på något sätt i livets höst. Om barndomen och ungdomen var vår och medelåldern sommar, så är väl min ålder hösten. Livets oktober så där. När löven börjar singla mot marken som minnen i olika färger. Sedan blir det november och jävligt avlövat.

Nu har det blivit ljust ute, så nu sticker jag väl iväg på en liten cykeltur längs med havet före frukost.

May the Force be with you!

Peter