God kväll vänner!

Jag kom att tänka på orden och att man bör vara rädd om dem. Det finns en kille som heter Hanif Bali. Jag läste i tidningen att han kallat någon han diskuterade något med för ”Din dumma apa”. Han blev väl förbannad på något och tyckte då att det var okej att skriva så. Han är tydligen riksdagsman och representerar väl på något sätt svenska folket. Ändå skriver han saker som en mobbande 13-åring kunde skriva. Det verkar ju mest lite korkat. Men risken att han genom att skriva på det sättet blir en del av någon sorts språklig förgrovning i sättet att tala med varandra.

I USA var det någon sorts galning som skickade bomber härs och tvärs till folk som var kritiska till den amerikanske presidenten. Denne hade ju kallat politiska motståndare för kriminella och brottslingar samt journalister för ”folkets fiende”. Några som den här tokfransen antagligen tyckte han gjorde rätt att försöka ta livet av dem.Den amerikanske presidenten antydde sedan att de drabbade hade sig själva att skylla genom att de skrivit så mycket elakt om honom.

Nu är det en kille med fel i frontalloben som dödat oskyldiga människor i en synagoga. Innan hade han tydligen skrivit massa antisemitiska saker på någon sorts sida på internet där, han och hans kompisar brukade skriva hatiska saker om judar. Jag skulle säga att även de som bara skrev och uppmuntrade knäppgöken, är medskyldiga även om de inte höll i vapnet.

Man bör nog ibland fundera på vad man skriver på sociala medier. För de finns galningar därute som är beredda att omsätta det förakt eller hat man skriver i handling. Det bör man nog beakta. För någonstans blir man lite grann medskyldig när någon tokig jävel skjuter, misshandlar eller förföljer någon. Inte så mycket kanske. Men lite och det får man stå förr sedan.

Oftast är det nog bäst att hålla käften och fundera på om ens åsikter verkligen har sådant värde och betydelse att hela världen behöver ta del av dem. Om man skriver saker bara för att få klappar på huvudet av dem som redan delar ens uppfattning, så tillför man ju egentligen inget till debatten. I värsta fall uppmuntrar någon att göra något tokigt. Men helt klart uppmuntrar man den typ av människor som bara förmår att han en tanke i taget i huvudet. Och den typen av människor bör inte uppmuntras.


Peter

Hej vänner!

Jag har inte skrivit på ett tag, som ni kanske märkt, för jag har drabbats av någon sorts skrivkramp. Jag har gått och väntat på en inspiration som aldrig kommit. Fast det brukar egentligen inte behövas så mycket. För har jag bara kommit på någon liten idé så brukar det ge sig sen. Ty min hjärna är så konstruerad att den hoppar runt i tankarna som en hare om våren. Jag kan till exempel börja skriva om det svåra med att vara god i en ond värld. Då kommer jag och tänka på den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs roman ”Idioten”. Och då börjar jag tänka på presidenter. Så där håller det på. Tankarna hoppar från tuva till tuva inne roten. Bristen på fokusering och koncentration ersätts av en viss oordnad flexibilitet. Men nu tog det plötsligt slut ett tag. Tankarna blev sega som sirap och som Tegnér skriver ”steg en mjältsjuk svartalf upp". Fast idag känns det bättre och nu skall jag försöka skriva några rader så ni inte glömmer bort mig.

När jag vaknade i morse hade jag ont i ryggen. Varför vet jag inte. Jag har inte lyft något tungt eller utfört några gymnastiska rörelser, som kan förklara detta. Men jag tog en tablett och nu känns det bättre. Klockan är halv åtta och ute regnar det och är mörkt. Kamrat katten vill inte gå ut. Han gick fram till dörren. Men när jag öppnade tittade han bara ut i porten, lyssnade och gick in igen. Sedan gick han till sin toalett istället. Det är ovanligt och sker bara när det är riktigt ruskväder. Han och jag skall fira denna helg alldeles ensamma. Hur vi skall fira har vi inte bestämt. Det blir väl inga större utsvävningar. Idag blir det väl mest ligga på sängen och läsa en bok.

Det var förresten länge sedan man läste Fantomen. När jag var sådär mellan 11 och 14 år så läste jag gärna denna tidning sådana här regniga dagar. I denna tidning pågick en kamp mellan gott och ont. Som tur var stod Fantis på de godas sida och besegrade de onda i varje avsnitt. Dessa märkte han dessutom med sitt onda märke så de var lätta att känna igen i fortsättningen. Var man snäll kunde han trycka dit sitt goda märke på en. Ibland gick Fantomen runt i staden iklädd en rock och med hatt på huvudet. Med sig hade han då sin tama varg Devil. Då kallade han sig mr Walker. Fast för det mesta bodde han i sin Dödskallegrotta med sin kompis Guran, som var en liten farbror med bastkjol och skojig mössa på huvudet. Men som sagt: ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” *

Peter

*Gammalt djungelordspråk.

Hej vänner!

Jag kom att tänka på kor. Själv har jag en lite ambivalent inställning till dessa djur. Jag har nämligen en gång blivit jagad av kor. En skrämmande men samtidigt pinsam historia som slutade med att jag låg och sprattlade med framdelen på ena sidan taggtråden, medan bakdelen satt fast på andra sidan. På den sidan stod också minst 30 glada kor som nyss kommit springande som ett gäng gnun på den afrikanska savannen. Nu tror jag inte korna egentligen ville mig något illa. För kor brukar ju oftast vara snälla. Men helt pålitliga är de inte.

I den nordiska mytologin fanns ju en ko som hette Audhumbla. Den hade på något sätt med jordens skapelse att göra men jag minns inte hur. I Indien är ju kor heliga och får inte slaktas. Inte heller det vet jag varför. Men kor är ju fantastiska på många sätt. De kan i sina magar med hjälp av bakterier bryta ner cellulosa vilket gör att de till skillnad från oss kan käka gräs. Vi snor ju en del mjölken från deras kalvar. Det är väl egentligen taskigt. Vi äter också upp kor om vi inte är vegetarianer.

En sak som jag tycker är lite konstigt är att köttet från kor heter oxkött ibland. Om man har råd, kan man exempelvis köpa oxfilé i affären. Även kött från tjurar som inte blivit kastrerade till oxar får heta oxkött. Kanske kastrerar man alla tjurar innan slakten. Men att korna först skall byta kön till tjurar och därefter skall bli kastrerade till oxar verkar komplicerat. Kanske är det därför oxfilé är så dyrt.

Kött från kor kan alltså heta oxkött eller nötkött. Det kan dock aldrig heta kokött. Vilket är lite konstigt. Precis som man inte vill tala om att man äter dessa snälla, lite moderliga djur. ”Nej, kor äter vi inte. Men oxar kan vi äta och köttet från nötter går bra.”

I Italien finns det en otäck maträtt som heter Trippa alla Romana. Den består av komage. Vilken av de fyra magarna den består av vet jag inte. Hur som helst är den mage som används oätlig. Trots detta finns det folk i Italien som äter detta. Vilket är lite konstigt med tanke på att Italien i övrigt har en fin matkultur. Fast man är inte så schysst mot kor där. Så man bör inte köpa italienska ostar till exempel. Skulle man av någon gåtfull anledning bli sugen på Trippa alla Romana bör man även avstå från detta. Samt söka psykiatrisk vård för då är det något som är lite fel i huvudknoppen på en.

Peter

God kväll vänner!

Som ni vet finns det en trevlig sång från Australien som heter ”Walzing Matilda”. I den sången så finns det en rad ord och uttryck som jag kom att undra vad de betyder. Så jag googlade efter texten på den sången och lät sedan den översättas via Google translate eller vad det heter. Det var det inte mycket glädje med vad gäller översättning, men annars blev det rätt kul. Så här översätts denna trevliga melodi enligt dataöversättning:

En gång en jolly swagman läger av en billabon

Under skuggan av ett coolibahträd,

Han sjöng när han såg och väntade tills han blev kokad

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig

Waltzing Matilda, Waltzing Matilda

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig

Han sjöng när han såg och väntade till hans billy kokade,

Du kommer att komma a-Waltzing Matilda, med mig

Ned kom en jumbuck att dricka på billabong,

Upp hoppade upp swagmanen och grep honom med glädje,

han sjöng som han skjutde den jumbucken i sin tucker väska,

Du kommer att komma a-Waltzing Matilda, med mig

Waltzing Matilda, Waltzing Matilda

Du kommer att komma a-Waltzing Matilda, med mig

han sjöng som han skjutde den jumbucken i sin tucker väska,

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig

Upp reste på hustruen, monterad på sin fullblod,

Upp reste trupperna, en, två, tre,

Med jolly jumbuck har du kommit i din väskor?

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig.

Waltzing Matilda, Waltzing Matilda

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig

Med jolly jumbuck har du kommit i din väskor?

Du kommer a-Waltzing Matilda, du scoundrel med mig.

Upp hoppade swagman och sprang in i billabongen,

Du kommer aldrig få mig att leva, sa han,

Och hans spöke kan höras när du passerar den billabongen,

Du kommer att komma a-Waltzing Matilda, med mig.

Waltzing Matilda, Waltzing Matilda

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig

hans spöke kan höras när du passerar den billabongen,

Du kommer a-Waltzing Matilda, med mig.

Åh, du kommer a-Waltzing Matilda, med mig.

Så jag sitter fortfarande och funderar på vad en billabong och jumbuck är. Likaså hur en tucker väska ser ut. Varför väntade han till han blev kokad förresten? Nog för att australiensisk engelska är lite svår att förstå. Men att den är så här konstig hade jag ingen aning om.

Här kan du lyssna på originalet:
https://www.youtube.com/watch?v=CwvazMc5EfE

Peter

Hej vänner!!

Vår del av klotet vänder sig sakta bort från solen och det blir allt mörkare och kallare. Nyheterna innehåller det vanliga mördandet, misshandlandet och lidandet. Ibland också en hel del dumhet. Jag läste just några debattartiklar som jag tycker det kan vara värt att skriva lite om.

Först var det doktor som heter David Eberhard som kommit på att samhället blivit feminiserat till den grad att pojkar utveckling kunde ta skada. Till exempel hade skolan nu utformats enligt ideal som försvårade för pojkar att lyckas där. Pojkar är, enligt David  Eberhard, mer tävlingsinriktade än flickor, mer aggressiva och mer riskbenägna. Jag är alltid misstänksam när någon beskriver ”hur det är” när det gäller människor. Det är kanske också så att folk som haft lätt för sig i skolan och fått höga betyg och blivit läkare är mer tävlingsinriktade än andra. För de vann ju tävlingen. Kanske är de också lite mer aggressiva i sin överlägsenhet också.

Nåväl, helt fel har nog inte denna David Eberhard. För helt klart har vi länge underskattat betydelsen av arv och medfödda egenskaper. Det har nog en del med det förra seklets katastrofer vad gäller detta att göra. Men att vi har med oss mycket i bagaget från början visar all forskning. Det stämmer också med de erfarenheter jag gjort under mitt arbetsliv. Miljön är viktig men absolut inte viktigare än arvet.

Jag borde här skriva lite utförligt om skillnaden mellan könsroll och könsidentitet. Men det tänker jag inte göra. Bara säga att könsroll är något som har med samhällets regler och förväntningar att göra. Det växlar mellan tid och plats. Könsidentitet är något annat. Det är den inre upplevelsen att tillhöra ett visst kön och styrs av biologi. Bägge sakerna ger upphov till beteenden som på gruppnivå skiljer sig mellan pojkar och flickor. Då detta delvis styrs av biologi så är det inte så framgångsrikt eller snällt att tala om att ditt sätt att vara är sämre. De som tror att småtjejer kommer vilja sluta klä ut sig till prinsessor och småkillar att sluta leka spindelmannen bara för att de rynkar på näsan, kommer få det jävligt jobbigt. Och det är rätt åt dem.

Men sen förstår ni svarar en människa som heter Unni Drougge på den där David Eberhards lite ytliga debattartikel. Hon är tydligen författare och feminist. Men framförallt verkar hon jävligt elak. Här måste jag skriva ett citat ur det hon skriver:

”Visserligen har ingen forskning säkert kunnat fastställa i vilken grad arv respektive miljö påverkar mänskligt beteende, men eftersom biologin väger så tungt i den eberhardska filosofin kan jag gå honom till mötes med ett obestridligt och evidensbaserat biologiskt könsskiljande faktum som en docent i urologi vid Karolinska upplyste mig om. Han hade lång erfarenhet av att behandla män med maligna tumörer i penis och testiklar och visade mig bilder på det aktuella området efter operation och läkning. Jag frågade docenten hur patienterna påverkades av att bli så hårt beskurna, varpå han svarade utan att blinka: De blir snälla. Och fruarna är nöjda.”

Bortsett från att det knappast är något ”obestridligt eller evidensbaserat” så är det grymt att skriva så om cancerpatienter. Tänk de som nu drabbas av dessa cancerformer läser detta. Skall de se fram emot att bli ”snälla”. Jag tror också att det för många är en stor sorg att inte längre kunna ha ett vanligt samliv. Jag tror knappast någon skulle skriva något så känslolöst om kvinnor med bröstcancer eller cancer i livmodern.

Jag skrev ju för ett tag sedan att det känns som dumheten breder ut sig. Men att jag drar mig för att skriva om det för att det verkar malligt på något sätt. Som om jag tycker jag är smartare än andra. Men för Unni Drougge är jag beredd att göra ett undantag. För jag är faktiskt både smartare och snällare än henne. Fast det är väl de flesta människor.

Peter

God morgon vänner!

Idag kom det information i flödet på Facebook att folk som gillar katter är ovanligt begåvade. Den typen av artiklar delar jag direkt.  För som ni vet gillar jag katter skarpt. Speciellt en katt. Det stod inget om att katter som gillar gubbar är mer begåvade en andra katter. Men det är jag säker på.  Jag undrar hur undersökningen om sambandet mellan att gilla katter och ha hög begåvning såg ut. Fast det är väl bara att ge en massa människor ett begåvningstest och ett frågeformulär om inställningen till katter gissar jag. Jag gillar faktiskt en del hundar också. Men huruvida detta påverkar min begåvning vet jag inte riktigt. Undra hur förhållandet mellan begåvning och inställningen till andra djur är. Kanske är det så att folk som gillar katter är mest begåvade. Sedan kommer hundar, hästar, får, kaniner och marsvin osv. Längst ner är det en riktigt obegåvad fan som gillar fästingar och flatlöss bäst.

För en tid sedan stod det på Facebook om en undersökning som visade folk som är trötta på morgonen är mer begåvade än de som är morgonpigga. Jag är ju rätt morgonpigg så den dumma artikeln delade jag minsann inte. Man vill ju inte sprida direkta felaktigheter och lögner.

Nu kanske ni tycker jag är selektiv i mitt urval av fakta och bara delar vidare det som stödjer min egen uppfattning. Men det är jag inte ensam om i så fall. Det förvånar mig ibland hur lätt det är för en del att välja bort information de inte gillar och ta till sig det som talar till deras egen uppfattning. Till och med när det är fakta som är så välbelagda att det måste sägas vara sanningar. Då menar jag inte sådana där konstiga typer som tror ordagrant på det som står i bibeln och säger att evolutionsteorin bara är ett påhitt. Eller sådana där som säger att klimatuppvärmningen är ett påhitt  för att jävlas med bilförare och charterturister. Men numera verkar var och varannan vilja leva i sin egen lilla informationsbubbla och må dåligt när fakta visar att de har fel.  I värsta fall får man då hitta på nya begrepp som ”alternativa fakta”. 

Jag läste tidningarna på nätet i morse. I var och varannan stod det om det kvinnliga klimakteriet och alla besvär detta medför. Man blir tydligen sur, svettig och känslomässigt labil av detta tillstånd.   Nu måste jag säga att de flesta damer jag känner inte verkar så drabbade. De är inte grinigare och mer labila än en del kvinnor är före klimakteriet. Men de kanske käkar hormoner hela gänget, vad vet jag? Eller så skärper de sig när de träffar mig och när går de hem är de riktiga klimakteriehäxor. Gråter och slänger blomkrukor på sina män så de blir genomsvettiga. Sen går de till jobbet och är snälla och trevliga mot mig som vanligt.

Om det manliga klimakteriet står det nästan ingenting. Jag vet inte om det finns ett sådant på riktigt. Fast det vore ju lite bra. För då kunde jag skylla på den när jag är sur och svartsynt. ”Det är bara de jävla hormonerna”,  kunde jag säga. ”Testostronet är nästan slut och då blir man så här labil och sorgligt omanlig. Var snäll emot mig och bjud mig på rimmad oxbringa med rotmos. För det är synd om mig.” 






Peter

Hej vänner!

Det är fredag och jag är hemma och ledig. För jag är ju pensionär på fredagar sedan månadsskiftet. Ute skiner solen och jag skall väl ge mig ut om en stund. Kanske åka och kolla hur trattkantarellerna mår. Jag och katten är ensamma den här veckan och har väl inga planer för helgen. Vi tar dagen som den kommer.

Jag såg en film som hette ”Lycklig som Lazzaro” i onsdags. Det var en lite knepig historia som byggde på berättelsen om Jesus liv delvis. Lazzaro är en god människa som tror gott om alla och inte förstår det onda som andra gör. Som i sin naivitet blir lurad och utnyttjad gång på gång. Han besegrar döden först en gång. Då är det en varg som kommer och upplivar honom. Jag tror det är lite som när Jesus frestas i öknen av djävulen. Men till slut blir Lazzaro dödad av människorna precis som Jesus. Men han återuppstår i vargs skepnad. I slutscenen springer han som varg mellan bilarna på en motorväg.

Jag visste först inte riktigt vad jag tyckte om denna film. När jag gick hem från bion så kände jag mig faktiskt riktigt ledsen. Men nu måste jag säga att den på något sätt i all sin sorglighet var en bra film. Fast den gjorde en lite blöt i ögonen.

Jag läste förresten att påven har sagt att det är djävulen som gjort att en massa katolska präster har förgripit sig på barn.  Hur djävulen nu burit sig åt för att göra detta. Men kanske var det han som hittade på det konstiga celibatet, som gjort att inga män som har normalt sexuellt fungerande vill han detta jobb. Nu kan man tycka att påven skulle avskaffa denna perversitet och inte fortsätta gå djävulens ärenden. Men det tänker han nog inte göra. Så djävulen får i lugn och ro fortsätta jävlas med hjälp av sina pedofila prästklädda smådjävlar.

Någon ny regering verkar det inte bli. Men det mesta verkar fungera ändå. Det finns visst en övergångsregering som sköter de löpande ärendena. Den gör väl ingen större nytta. Men inte någon större skada heller. Vi andra går till jobbet och läkarna och sjuksköterskorna fortsätter bota folk. Polisen jobbar på fast de är alldeles för få. Soldaterna fortsätter förbereda sig för ryssen och kassörskorna fortsätter ta betalt. I riksdagen sitter partiledarna och säger ”Nej”. Livet går vidare trots allt.

Ute skiner solen och himlen är blå och hög. Det är för årstiden oväntat varmt. Det är ju det som kallas brittsommar.  Men när det kommer en värmeperiod på hösten kan den ju också kallas indiansommar. Det kommer sig visst av att indianerna brukade ge sig ut och jaga bufflar då, enligt Wikipedia. Jag har alltid trott att det berodde på att det var en så bra tid att leka cowboys och indianer just då, när man var barn. Skolan hade hållit på ett tag och man hade suttit och längtat ut därifrån. Så kom det en oväntat varm helg då man kunde smyga runt som indian.  En helg som påminde en om sommarlovets frihet innan dörrarna stängdes helt för året. Man var liksom både glad och vemodig.

Jag tycker det verkar som barn leker mindre än när jag var barn. De verkar ägna massa tid åt att sitta framför datorer och spela dataspel. Men de verkar leka mindre att de är Robin Hood eller indianer. Själv lekte jag mycket sådana lekar när jag var barn. Ofta ensam faktiskt. Jag kunde gå runt hela dagar och leka att jag smög och jagade. Sedan blev man tonåring och då fantiserade man väl mest om tjejer om jag minns rätt. Numera fantiserar man väl inte mycket. Vare sig om Robin Hood i Sherwoodskogen eller om damer. Inte om så mycket annat heller faktiskt. Det är tråkigt. Dikt på detta:

Som när du om sent
om hösten i snickarboden,
ser en av värmen väckt
fjäril slå mot fönstrets glas.

Skall du då låta den
dö i sin fångenskap,
eller släppa ut den
i köld och mörker och dö där.

Livet är så skört
och tiden så
utmätt.

Ändå kan i ditt vemod,
komma en oväntad dag av
värme.

En brittsommardag
med sol och
oändlig himmel.

Ta då till vara på
den dagen som
om det var din sista.


Peter

Hej vänner!

Det är morgon och jag är hemma. Nu kanske ni undrar varför jag inte är på jobbet. För jag brukar ju vara där runt sju för det mesta. Men idag skall jag på läkarbesök klockan nio så det var liksom ingen idé att gå till jobbet innan. Så för att få tiden att gå kom jag på att skriva några rader till er.

Kamrat katten har gått ut på sin morgonpromenad. Han brukar ju ta en sväng mellan sex och sju. Sedan käkar han lite innan han går och lägger sig och vilar några timmar. Han lever ett inrutat men behagligt liv. Trots att han nu har nått en för katter relativt hög ålder mår han som en prins både fysiskt och psykiskt. Men så sköter han sig perfekt också.

Jag arbetar ju på en arbetsplats där nästan alla andra som jobbar där är kvinnor. Vi killar som jobbar där är sällsynta som snöleoparder. Det är inget jag tänker på för det mesta. För mina arbetsplatser har alltid sett ut på det sättet. Jag har inte heller haft en manlig chef mer än något år av alla år jag arbetat. Men det har jag inte heller tänkt så mycket på. Det har för det mesta fungerat utmärkt. 

Men nu känner jag mig ibland som en gammal gubbe struttar runt och säger gubbiga saker. På något sätt verkar kvinnor hålla sig yngre längre än gubbar. Men också klokare. I nästan alla kulturer har man stor respekt för äldre kvinnor och behöver man råd kring något så är de dem man vänder sig till. Äldre gubbar använder man till att hämta vatten och ved eller mata grisarna. Någon större glädje av dem har man egentligen inte. Man får hitta på enkla arbetsuppgifter åt dem så de inte är i vägen.

Nu skall man väl egentligen säga att, man inte får bli förgrämd och bitter.  Men vem fan har bestämt det. Inte för man bör slösa med dessa känslor. Men en morgon som denna då till och med ens katt gått ut för att slippa höra gnäll och suckar, känner man sig lite ämlig. Man känner sig som en gammal trött lejonhane som körts bort ur flocken och nu går ensam på savannen. Sakta vandrande mot Killemanjaros snöhöljda topp.

Nu måste jag sluta skriva och sticka iväg!

Peter (leg. Pessimistkonsult)

Så är jag då en något äldre man.
Nyss gick jag med dig som
såg på mig med vargtikens ögon.
Det var höst, som nu och
solen lyste på gyllene löv.

Det var nyss och det var
länge sedan.
Ditt hår doftade som
äpplen och hav.

Nu ett minne
bland minnen.
Bleknar sakta som
en teckning i solen.

I annan tid.
I ett annat land.
Där vi bodde då.

Så mycket är
annorlunda nu.
Min kropp, mina drömmar.
Min längtan i blå kvällar.

Hej vänner!

Så har det bestämt vilka som skall få Nobels fredspris och det tilldelades till några som verkligen förtjänade det. Det var bra gjort av våra norska vänner, att fatta ett så klokt beslut. Det är ju medlemmar i det norska stortinget som bestämmer vilka som skall få detta fina pris. Något som de brukar sköta på ett bra sätt.

Även i Sverige skall det delas ut nobelpris i år igen. Medicinpriset går till några som kommit på hur man kan lura immunförsvaret att jobba övertid och angripa cancerceller. Något som tydligen  redan används med framgång mot en del cancerformer. Priset i fysik har tilldelas tre forskare som jobbar med laserfysik. Tydligen har deras forskning lett fram till någon sorts ljuspincetter. Vad dessa är bra till vet jag inte riktigt. Men det får man väl ta reda på. Kemipriset gick till någon som kommit på hur man kan göra enzymer som fungerar bättre än naturens egna vid nedbrytning av cellulosa eller något sådant. Något litteraturpris skall visst inte delas ut i år. För svenska akademien har så mycket annat att tänka på att de inte har tid att sköta denna uppgift. Nu tycker man att det borde finnas så mycket litteraturkunniga i landet att man skulle kunna hitta några ersättare. Men det gick tydligen inte. Så detta pris får utgå, fast nationen blir utskämd.

Själv har jag faktiskt aldrig vunnit ett enda pris. Nu har jag inte försökt heller. Men det hade varit kul om någon tyckte jag gjort något som var så bra att jag förtjänade ett pris av något slag. Nobelpriset ger visst utöver ära, visst nio miljoner man får göra vad man vill för. Själv skulle jag gärna vilja vinna nio miljoner eller så. Fast jag skulle faktiskt vara nöjd med hälften. Men inte ens denna summa har jag tilldelas.

Men å andra sidan har jag ju det rätt bra. Jag är nöjd med det mesta även om jag nog måste anpassa mig lite till min nya ekonomi, nu när jag går ner i arbetstid till 60 procent. Men det fixar sig säkert. Jag har det ju rätt bra jämfört med den grekiske filosofen Diogenes. Han bodde ju, enligt myten, i en tunna. Men det gjorde han säkert inte. För konsten att göra tunnor var inte uppfunnen under antiken. Så han bodde nog egentligen i en jättestor lerkruka eller amfora. Det är ju inte så mycket bättre.

Det finns ju en berättelse om hur Alexander den store en gång träffade Diogenes. Han gick fram till honom där han satt i sin kruka och frågade vad Diogenes önskade sig. Då bad Diogenes honom att flytta lite på sig så han inte skuggade solen. Jag undrat vad Alexander tänkte. Här var en gubbe som av honom kunnat få guld och rikedom. Som bodde i en stor kruka. Men det enda han bad honom, var att inte stå i vägen för solen. Antingen måste han tänkt att Diogenes inte var riktigt riktig. Eller också att denne man förstått något han aldrig skulle förstå.

Själv har jag idag bråkat med en förpackning innehållande leverpastej. På denna förpackning fanns en liten flik på vilket det stod ”öppna och njut”. När jag drog i denna flik lossnade den och det var allt som hände. Jag försökte pilla upp locket med en kniv. Men det gick inte utan att massakrera detta lock och sticka kniven i det upprepade gånger. Trots det var det endast med grovt våld jag fick av locket. Och hela tiden låg den jävla fliken bredvid och hånlog. Med sin elaka uppmaning ”öppna och njut”. Det borde stått: ”Bered dig på kamp” eller ”Må kraften vara med dig”.

Ute är det mörkt och regnigt. Iallafall här i Visby. Jag löser ett korsord ur Svenska Dagbladet. Det är ett sådant korsord som heter ”Profilen”. Den här gången
är det Nils Ferlin som är profilen. Han skrev ju många sorgesamma dikter och var ofta en rätt vemodig gubbe. Själv är jag ju också, som ni märkt, i perioder en trist figur. Fast till skillnad från Nils Ferlin är jag inte ”mager om bena. Tillika om armar och hals”. Kunde faktiskt vara lite magrare.  Nils Ferlin skrev ju också den finaste kärleksdikt jag vet. Den som heter ”I folkviseton” och börjar:

”Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.”

Hela denna dikt kan ni minsann leta upp på internet och läsa så gör ni något nyttigt denna söndag.

Peter