God morgon vänner!

Idag kom det information i flödet på Facebook att folk som gillar katter är ovanligt begåvade. Den typen av artiklar delar jag direkt.  För som ni vet gillar jag katter skarpt. Speciellt en katt. Det stod inget om att katter som gillar gubbar är mer begåvade en andra katter. Men det är jag säker på.  Jag undrar hur undersökningen om sambandet mellan att gilla katter och ha hög begåvning såg ut. Fast det är väl bara att ge en massa människor ett begåvningstest och ett frågeformulär om inställningen till katter gissar jag. Jag gillar faktiskt en del hundar också. Men huruvida detta påverkar min begåvning vet jag inte riktigt. Undra hur förhållandet mellan begåvning och inställningen till andra djur är. Kanske är det så att folk som gillar katter är mest begåvade. Sedan kommer hundar, hästar, får, kaniner och marsvin osv. Längst ner är det en riktigt obegåvad fan som gillar fästingar och flatlöss bäst.

För en tid sedan stod det på Facebook om en undersökning som visade folk som är trötta på morgonen är mer begåvade än de som är morgonpigga. Jag är ju rätt morgonpigg så den dumma artikeln delade jag minsann inte. Man vill ju inte sprida direkta felaktigheter och lögner.

Nu kanske ni tycker jag är selektiv i mitt urval av fakta och bara delar vidare det som stödjer min egen uppfattning. Men det är jag inte ensam om i så fall. Det förvånar mig ibland hur lätt det är för en del att välja bort information de inte gillar och ta till sig det som talar till deras egen uppfattning. Till och med när det är fakta som är så välbelagda att det måste sägas vara sanningar. Då menar jag inte sådana där konstiga typer som tror ordagrant på det som står i bibeln och säger att evolutionsteorin bara är ett påhitt. Eller sådana där som säger att klimatuppvärmningen är ett påhitt  för att jävlas med bilförare och charterturister. Men numera verkar var och varannan vilja leva i sin egen lilla informationsbubbla och må dåligt när fakta visar att de har fel.  I värsta fall får man då hitta på nya begrepp som ”alternativa fakta”. 

Jag läste tidningarna på nätet i morse. I var och varannan stod det om det kvinnliga klimakteriet och alla besvär detta medför. Man blir tydligen sur, svettig och känslomässigt labil av detta tillstånd.   Nu måste jag säga att de flesta damer jag känner inte verkar så drabbade. De är inte grinigare och mer labila än en del kvinnor är före klimakteriet. Men de kanske käkar hormoner hela gänget, vad vet jag? Eller så skärper de sig när de träffar mig och när går de hem är de riktiga klimakteriehäxor. Gråter och slänger blomkrukor på sina män så de blir genomsvettiga. Sen går de till jobbet och är snälla och trevliga mot mig som vanligt.

Om det manliga klimakteriet står det nästan ingenting. Jag vet inte om det finns ett sådant på riktigt. Fast det vore ju lite bra. För då kunde jag skylla på den när jag är sur och svartsynt. ”Det är bara de jävla hormonerna”,  kunde jag säga. ”Testostronet är nästan slut och då blir man så här labil och sorgligt omanlig. Var snäll emot mig och bjud mig på rimmad oxbringa med rotmos. För det är synd om mig.” 






Peter