Hej vänner!

Det är alltså påskafton och häxorna har kommit hem från sina skojiga orgier på Blåkulla och ställt kvasten och gett katten mat. Det hade säkert jättekul där de dansade runt och roade sig. Förr brukade de ju ha med en kaffekanna. Men jag har hört att många häxor nu bytt ut denna mot en Bag in box och att orgierna till följd av detta numera är värre än vanligt. Fan själv vågar knappt åka dit. Så stökigt är det.

Det är tur att man törs skoja om häxor nuförtiden. Då var det värre på 1600-talet då folk verkligen trodde på häxor. Som på Söder i Stockholm på 1670-talet då man höll på att bränna upp varenda tant på grund av att en kille från Gävle påstod att de var häxor. Han var väl inte riktigt som han skulle i huvudknoppen, gissar jag. Men folk trodde på honom och började bränna upp varenda tant han pekade ut. Till slut var det någon unge som började peka ut några adelsfruar för att vara häxor. Då tyckte man det började gå för långt. Man startade en undersökning under ledning av läkaren Urban Hjärne som kom fram till att det hela handlade om masshysteri. Fler och fler barn erkände att de hittat på att de förts till Blåkulla och att de inspireras av Gävlepojken att peka ut tanter som häxor. Men då hade redan ett antal oskyldiga tanter bränts upp.

Det finns de som tror att kvinnor som anklagades för häxeri bara var kloka gummor som hade kännedom om läkeörter och sådant. Det har väl blivit liksom en del av det där som kallas ”New age” att tro att häxor egentligen är snälla gummor som har en särskild kontakt med det andliga. Det finns visst damer som idag med stolthet säger att de är häxor. Att det liksom är fint att vara häxa och träffa likasinnade och utföra riter och vara andlig. Men orgier på Blåkulla är väl uteslutet. Det är väl för roligt.

Det finns en bok av författaren Roald Dahl som heter ”Häxorna”. Det är en barnbok av den sort som även vuxna uppskattar. Faktiskt en hemsk historia. Men samtidigt lite kul på det där Roald Dahska sättet. De häxor som sammanträder i den boken är verkligen inte snälla, tvärtom riktigt elaka. Den boken är förresten illustrerad av illustratören Quentin Blake som brukar illustrera Roald Dahls böcker på ett jättekul sätt. Något som gör dem ännu bättre.

Det är alltså något oklart huruvida häxor är snälla eller elaka. Jag vet inte hur det generellt förhåller sig med detta. Men de häxor jag träffat på under livet har genomgående varit elaka. Å andra sidan har de inte varit så många. Jag gick igenom antalet som jag träffat på under mitt 63-åriga liv och kom fram till att de är fem stycken. Men tanke på att jag säkert träffat över tusen kvinnor under denna tid, måste jag misstänka att elaka häxor är sällsynta. Så där en fem promille av antalet tanter tillhör gruppen elaka häxor och det är ju inte så farligt. Man får stå ut helt enkelt. Försöka låta bli att träffa dem och prata med dem.

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på ägg. Personligen gillar jag ägg. Alltså hönsägg som man käkar. Till

andra fågelägg har jag väl ingen större relation. Utom det att jag blir arg och ledsen när jag hör om de obehagliga idioter som samlar vilda fåglars ägg. Dessa äggsamlare borde doppas i tjära och rullas i fjädrar, för att därefter doppas i en tunna med skit. Speciellt om de samlat sällsynta fåglars ägg. Men efter ovanstående behandling kan de få sitta i fängelse några år som tröst.

Men ägg man käkar är knappast sällsynta. Själv är jag mycket noga med att köpa ekologiska ägg. Fast bäst är att köpa ägg från någon som han egna höns, så man kan vara säker på att hönorna har det bra. På min förra arbetsplats fanns en snäll dam som hade kontakt med en sådan äggleverantör. Det var fina ägg. Som så här års när hönsen började lägga ägg, kunde vara små som vaktelägg. De hade också olika färg beroende från vilken hönsras de kom. De kunde vara ljusblå, ljusgröna, bruna eller vita. Det var skoj att öppna äggkartongen och se vad man fick den här gången. Storlek och färg växlade vilket gjorde det hela lite spännande.

Vad jag vet står det inget om ägg eller hönor i bibeln. Så det är väl inte av religiösa skäl vi äter ägg till påsk. Jag har hört att det på något sätt hade med återuppståndelse att göra. Men det tror jag inte. Snarare med att hönsen förr i världen inte la ägg på vintern utan började med det när det blev vår. Dessa fick man inte käka under fastan

utan man fick vänta till den var över. Vilket gjorde att man då hade massor med ägg att käka.

Hur som helst är hela ägg-grejen ett under. Av dess kladdiga innehåll kan de bli en liten kyckling. Eller en anka om det är ett ankägg. Eller någon annan fågel om det är någon annan fågels ägg. Har man otur kommer det en krokodil ur ägget. Det kan faktiskt komma ett näbbdjur eller myrpiggsvin från Australien ur ett ägg man hittar. För dessa två däggdjur lägger faktisk ägg. Men övriga däggdjur inklusive oss människor har äggen inombords. Så vi slipper ruva. Men fågelhannar får ibland ta hand om ruvningen lika mycket som honorna. Rättvist och bra.

Ägg är alltså goda. Själv tycker jag ägg och ansjovis på en knäckemacka är gott. Eller ägg med kaviar. En råbiff med äggula på är inte heller så dumt om den görs med omsorg på oxfilé. Däremot bör man inte göra äggtoddy. För det är riktigt äckligt hur mycket sprit man än har i.

Peter

Hej vänner!

Idag är det skärtorsdag vilket betyder att det i morgon är långfredag. Det är ju inget särskilt med denna fredag längre. När jag var barn var det en mycket tråkig dag då man begrundade Jesu död på korset. Men innan dess hade man blivit lite lagom traumatiserad i skolan. Det var spikar som slogs in och spjut som stacks upp för hela slanten. Iallafall om man bodde på den skånska landsbygden och hade en religiös fröken. Jag hade ju oturen att tillbringa några känsliga år i detta av blåst, dimma och lera besvärliga landskap. Där var det viktigt att man redan i 10-årsåldern fick följa Jesu lidande i detalj från piskning och törnekrona till det var fullbordat. Hela långfredagen borde man tänka på det. För att dagen därpå vara på fint humör och käka godis. Sedan skulle man vara som en lärka över att Jesus besegrat döden och återuppstått. En utmärkt idé som gud tyvärr varit väldigt snål med vad gäller andra än sin egen son. Vi andra får bara dö och sedan är det ingenting med det. ”The rest is silence” som Hamlet så riktigt påpekar innan sin död.

Det är väldigt kallt och i Skåne är det tydligen full vinter vad jag förstår. Jag såg på bilder som jag tog för några år sedan då det var vår och varmt vid den här tiden. Jag lyssnar på väderrapporten varje morgon och hoppas på att det skall komma lite varmluft farande. Men det är mest ishavsluft som drar ner över landet och förstör trivseln.

Som ni vet gillar jag att lyssna på vädret på morgonen. Men jag tycker konstigt nog att sjörapporten är bäst fast jag inte har så mycket nytta av den. Speciellt när de där går igenom vädret längs hela svenska kusten och några platser runt Östersjön. Som fyrplatsen Arcona som ligger på den tyska ön Rügen. Det är alltid intressant att hör hur vädret är där. Där hade förresten Venderna ett stort tempel där de tillbad sin gud Svantevit. Men år 1168 kom den danske kungen Valdemar och brände ner detta tempel. För som kristen kung tyckte han att det inte var mer än rätt att bränna ner de otrognas tempel. Fast Venderna blev säkert ledsna över att få sitt fina tempel nerbränt.

Ni som lyssnar på väderrapporterna på morgonen har kanske lagt märke till att dessa ofta läses upp av en trevlig meteorolog som heter Lisa Frost. Ett namnet som för närvarande passar utmärkt på en meteorolog. Hon dyker upp varje morgon nästan och säger ungefär: ”God morgon. Jag heter Lisa Frost och det skall fortsätta att vara kallt och jävligt. Så det så.” Då har man lust och ringa upp SMHI och säga: ”Hörru FrostLisa byt namn eller väder.

Ikväll har jag förresten ont i axeln och magen av någon konstig anledning. För vad jag vet har jag inte gjort något som kan ha orsakat detta onda. I varje fall har jag inte misskött mig värre än vanligt. Denna information kommer bergis något otäckt företag nu tråla in i sitt datasamlande och i morgon kommer jag översköljas av reklam för värktabletter. Man borde nog inte vara med i Facebook och sådant. Fast det är ju lite kul att höra vad ni hittar på på dagarna.

Peter

God morgon vänner!

Först måste jag skriva lite om den franske polisen Arnaud Beltrame. Det var han som häromdagen lät en kvinna som tagits som gisslan av en galen jihadist överleva, genom att erbjuda sig själv som gisslan i hennes ställe. Jag läste i tidningen att han dött av sina skador, när terroristen sköt honom. Han offrade sitt liv för att en annan människa skulle få leva. Kanske tyckte han att det var hans jobb att vara modig. Frid över hans minne.

Det finns alltså modiga människor och mindre modiga. Själv är jag inte speciellt modig. Dessutom tycker jag illa om konflikter och vill helst vara kompis med folk på ett rätt mesigt sätt. Det finns folk som inte är ett dugg rädda för konflikter. De verkar tvärt om nästan gilla dem. Söker upp dem som en annan letar kantareller i skogen. Men som sagt, jag är en mespropp som tycker illa om konflikter och bråk.

Det blir jobbigt när man ser saker som inte är bra och borde påpekas. Själv blir jag ledsen när jag begått ett misstag eller skött något mindre bra. Men det leder sällan till konflikt. För antingen har den som påpekar detta rätt och då känns det ju bara dumt att förneka att man gjort en tavla. Eller så har kritikern fel och då är det ju inte så mycket att bry sig om. Men ibland rör det sig bara om olika uppfattning om vad som är rätt och fel. Och då brukar den aggressivaste med störst käft ändå triumfera över konflikträdda fegisar som mig. Vi som får tårar i ögonen så fort någon höjer rösten mot oss. Nu kan man naturligtvis kritisera mig för min konflikträdda feghet och tycka att jag borde ändra på mig. Men det tänker jag inte göra nu när jag är 63 år. Jag tänker fortsätta gå runt och undvika konflikter och bråk så långt det är möjligt.

Men ibland måste man säga ifrån och vara lite modig. Till exempel när folk säger taskiga saker om medmänniskor på grund av deras hudfärg, sexuella läggning eller kön. Men faktum är att jag sällan träffar människor som är taskiga på det sättet. Jag undviker också att snacka religion och politik med folk jag inte känner. Men om någon säger att religion är något bra, säger jag naturligtvis att detta är en feluppfattning. Men jag undviker att diskutera saken.

En sak som vi borde diskutera är psykisk ohälsa bland unga. Under de sista 10 åren har den enligt Socialstyrelsen ökat med 100 %. Kolla här om ni inte tror mig:

(http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2017/kraftigokningavpsykiskohalsahosbarnochungavuxna).

Undra vad det beror på. Jag har ju jobbat länge i branschen och när jag började arbeta med detta fanns ingen av de mediciner som nu används rätt flitigt vid behandling av psykisk ohälsa hos barn. De vid depression flitigt använda SSRI-preparaten var inte uppfunna och de mediciner som då fanns för att behandla depression var så farliga och hade sådana biverkningar att de sällan gavs till barn. Om inte annat för de var användbara om man vill ta livet av sig. Vad gäller centralstimulantia var det något som skrevs ut till mycket få barn i Sverige. Jag tror dessa gick att räkna dessa ena handens fingrar.

Nu har vi alltså fått nya mediciner för att behandla två grupper som ofta söker barnpsykiatri. Nämligen stökiga små killar mellan sju till tretton år och ledsna flickor i tonåren. Mediciner som vad jag förstår ofta har god evidens på att vara hjälpsamma. Men den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar bara ökar och ökar. Det finns väl inte något orsakssamband, så att dessa mediciner skulle öka den psykiska ohälsan. Snarare att det finns andra faktorer som gör att ohälsan ökar och fler barn får medicin på grund av detta. Vilka dessa faktorer är säkert komplext och svårt att förklara. Men klart är att man kring detta bör föra någon diskussion kring åtgärder. För att ständigt bara finna att barn och ungdomar mår sämre och därför ge dem medicin, kan inte vara rimligt i längden. En ökning med 100 % av psykisk ohälsa på 10 år måste ju bero på något som inte går att medicinera bort. För om så var fallet borde ju medicinering lett till en minskning av den psykiska ohälsan.

Det här har jag tänkt på och ibland känt lite dåligt samvete för. För under många år när jag arbetade med barnpsykiatri var min uppfattning att många barn med diagnoser som skulle bli hjälpta av medicin, inte fick den behandling de hade rätt till. Att de fanns en medicin som exempelvis skulle göra att de fick möjlighet att ta till sig kunskap i skolan. Men att de på grund av ovetenskapliga idéer inte fick tillgång till den behandlingen. Det fanns rätt mycket forskning som stödde min uppfattning. De som var motståndare till detta snackade ju mest snömos och hade lite på fötterna. Jag hade nog inte helt fel. Men fan vet om jag hade helt rätt heller. Antagligen inte.

Så faktum kvarstår. Vi har fått medicinska behandlingsmetoder som skall göra så barn och ungdomar skall må bättre. Men antalet som mår sämre bara ökar. Något som verkligen är ett bekymmer för alla utom läkemedelsbolagen. Det är alltså något som är allvarligt fel i kungariket som gör att många barn mår psykiskt dåligt. Fan vet vad och vad som skall göras åt det. Den nuvarande metoden är uppenbarligen inte framgångsrik.

Peter

Hej vänner

Har ni hört talats om Örjan Nordströms äventyr och följderna av detta. Örjan bodde ju i Solna utanför Stockholm. Fast han var född och uppväxt på Brändön som ligger utanför Luleå. Men 1984 for han till Stockholm för att utbilda sig till civilingenjör på Tekniska  högskolan. Efter avslutade studier började han arbeta som ingenjör på Atlas Copco. Bland annat med den kompressor som användes för renblåsning av tarmar av Scan. Som ni säkert kommer ihåg slutade denna metod i en mycket otäck historia där hela ledningen för Atlas Copco och kungen blev översköljda med grisskit. Nu var ju inte Örjan ensam ansvarig för det inträffade men det var han som fick skulden. Så Örjan omplacerades till en befattning där han i stort sätt inte hade några arbetsuppgifter. Där stod han ut ett halvår, innan han sa upp sig och  fick ett nytt jobb på Saab. 

Örjan fick ingå i det team som arbetade med JAS Gripen. Deras uppgift var att utforma det tekniska system som gjorde att planet kunde framföras i låga farter utan att tappa lyftkraft. År 1993 stod Örjan och hela hans team på Västerbron i Stockholm för att se på en flyguppvisning där Gripen framfördes i låg fart över Långholmen. Just det som Örjan alltså arbetat med i flera år. Det gick som ni minns inte så bra. Planet darrade liksom till och störtade i backen. När man gick igenom bakgrunden till det inträffade fann man att det berodde på en felräkning och att det var stackars Örjan som gjort just denna beräkning. Örjan fick sluta några dagar senare och informerades om att han nog borde se sig om efter ett jobb inom ett företag, som varken hade kontakt med S-E bankens eller Handelsbankens storägare.

Örjan lyckades till slut få ett arbete på Sundbybergs kommun där han arbetade med gatufrågor. Han träffade där en kollega som hette Lena Verkblad som han gifte sig med. De fick också en dotter ihop som döptes till Hanna efter Örjans mor. Efter några år blev Lena på nytt med barn. Men vid barnets födelse kunde man lägga märke till att barnet inte var speciellt likt Örjan. Bland annat hade det en helt annan hudfärg och likheten med Lenas personliga tränare amerikanen Leon Blackstone var slående. Det hela slutade i skilsmässa och förtvivlan. Örjan flyttade ut från hemmet och efter en tid flyttade Leon in med Lena. Dessa två blev mycket lyckliga ihop och Örjans dotter Hanna tyckte mycket om sin styvfar.

Örjans föräldrar var nu gamla och hans mor sjuk i cancer. Så en av de sista veckorna i maj bestämde sig Örjan för åka upp till Brändön och hälsa på dem. Det är ju en resa på närmare 100 mil så en tidig morgon satte sig Örjan i bilen för att påbörja denna långa resa. Redan när han passerade Märsta kände han livets meningslöshet, vilket inte är helt ovanligt när man passerar Märsta. Han funderade på att svänga av mot Arlanda och flyga bort från livets elände och mörker. Men han for förbi avfarten trots allt och fara vidare.

Örjan hade tagit med sig en matsäck bestående av några mackor och en termos med kaffe. Någonstans mellan Söderhamn och Hudiksvall bestämde sig Örjan för att göra en sväng inåt landet för att hitta en lämplig plats att inta denna måltid. Han körde någon mil på allt mindre vägar och kom till en vacker trakt med blånande berg och blänkande sjöar. Till slut tog han av på en skogsväg som ledde fram mot en av dessa sjöar. Han svänger runt ett hörn och kör då med god fart in i en stackars älg som lugnt gick och betade i mittrenen på vägen.

Som tur var hade älgen precis böjt sig ner för att ta en ny tugga så Örjan träffar huvudet med sådan kraft att älgstackarn omedelbart dör lika effektivt som den avlivats med slaktmask. Men av framdelen på Örjans bil blir det skrot och kylvätska och olja rinner ut. Men Örjan klarar sig helt utan skador. När han försöker ta sig ur bilen går det inte för framdörrarna har fastnat. Så Örjan får åla över till baksätet och öppna en av bakdörrarna för att ta sig ut. Där står han utanför bilen och funderar medan solen stiger öster.

Han funderar på det som hänt sedan han lämnade sitt barndomshem. På sina misslyckanden som ingenjör. På sitt havererade äktenskap och sin otrogna fru. På att han nu står i Norrlands inland med  en trasig bil och en älg med krossad skalle. På att det säkert är en mil till närmaste bebyggelse.

Örjan går ner mot den sjö som han nästan nådde fram till innan älgen dök upp. På vägen ner passerar han en övergiven vagn av den typ som skogsarbetarna brukar bo i. Han sätter på en sten vid sjökanten och äter en av sina medhavda smörgåsar. Där blir han sedan sittande i flera timmar. Han känner hur trött han är efter att ha stigit upp tidigt och därefter inkört i en älg. Så han lägger sig för att vila en stund. När han vaknar börjar det bli kväll och kallt.

"Nöden har ingen lag", tänker han och med hjälp av veven till bilens domkraft bryter han upp dörren till skogsarbetarvagnen. Helt klart är det minst ett år sedan någon bodde i den. Men det ligger kvar lite kläder i vagnen. Bland annat en varm jacka och ett par stövlar med sockor i. Så Örjan klär på sig och går ut och bryter lite grenar som han lägger i kaminen. Som tur var hade bilens batteri klarat sig och med hjälp gnistor från startkablar och torrt gräs lyckas han få eld i kaminen.

Örjan känner att han inte har så bråttom åt något håll. Så nästa dag gör han en fiskelina med hjälp av trådar från bilens klädsel och en sticka som han slipar till i bägge ändar. Sedan sticker han mask med stickan så den ligger parallellt med tråden. När det kommer en abborre och sväljer masken så rycker han till så stickan ställer sig på tvären. På det sättet lyckas han fånga flera abborrar som han steker över en eld i strandkanten. Lite osalt och tråkigt men ändå ganska gott när man är hungrig. Men det blir bättre nästa dag när han ordentligt kollar igenom vad som finns i hans nya bostad på hjul. Då hittar han i ett skåp ett saltpaket, en kastrull och en brödkniv. Han går upp till älgen och skär  bort köttet från två av skånkerna och kokar det i saltat vatten några timmar. Örjan plockar de smala rötterna från unga tallar kokar dem med köttet. Han gör också snaror som lyckas fånga flera änder och harar med under de kommande veckorna.

Så Örjan blir kvar under hela sommaren. Några timmar om dagen ägnar han åt att fiska eller sätta ut snaror. Resten av dagarna ägnar han åt att fundera på existentiella frågor och kommer då på att meningen med hans liv inte är att vara ingenjör.

I september så knackar det en dag på vagnens dörr och utanför står en kvinna i jaktkläder med älgstudsare som undrar vad fan Örjan gör i hennes bröders vagn. Örjan som inte rakat sig sedan olyckan och haft samma kläder sedan dess förstår att han inte gör något vidare intryck. När han berättar att han  heter Örjan Nordström och arbetar som ingenjör på Sundbybergs kommun så skakar kvinnan i fråga på huvudet och skjuter ett skott över huvudet på Örjan, för att liksom påminna honom om att han nog borde säga sanningen.

Men sedan fick Örjan följa med. Så de vandrar genom skogen. Örjan först med en älgstudsare då och då inkörd i ryggen som påminnelse om att varken gå för sakta eller försöka springa sin väg. Till slut kommer de fram till ett hus och kvinnan ropar på någon som heter Erik. Ut ur huset kommer en karl som undrar vem det är som Ulrika har med sig. Och hon som heter Ulrika förklarar att hon hittade denna orakade och illaluktande karl i sina bröders skogsvagn vid Högåssjön. Nu vill han be Erik att ringa polisen, så de kan hämta otäckingen.

Nåväl efter några timmar kommer några poliser och efter att de ringt och kollat så tycker de sig kunna bekräfta att Örjan är Örjan. De har också pratat med hans före detta fru som sagt att Örjan var en tråkig typ Men när de sist sågs, så var han enligt hennes uppfattning varken farlig eller galen.

Men Örjan blev trots detta förd till psykiatrisk klinik och inlagd några dagar. Där fick han möjlighet att raka sig och blev badad i flera vatten. Därefter duschad. Dagen därpå fick han träffa en dansk psykiatriker som frågade obegripliga saker på danska. Örjan såg mest frågande ut och dansken skrev en journalanteckning, där han skrev att han misstänkte schizofreni. Så Örjan blev kvar för observation en tid. Några månader senare fick han besök av Ulrika med älgstudsaren. Hon och hennes bröder varit i vagnen och städat och därvid hittat Örjans plånbok som hon nu ville överlämna. När hon såg den nybadade och nyrakade Örjan kände hon nästan inte igen honom.

Ulrika berättade att hon arbetade med fjällkor och bodde i en liten by några mil ifrån där Örjan tillbringat sommaren. Men också att det var hon och hennes bröder som ägde marken där Örjan bott i sin vagn. Och Örjan berättade för Ulrika om hur han hamnat på denna plats. Han berättade om sin olyckliga skilsmässa och då berättade Ulrika om sin lika olyckliga hon. De hade riktigt trevligt ihop när det beskrev vilka falska otrogna ormar deras föredettingar hade varit. Så Ulrika frågade om de inte kunde träffas på pizzerian i Ytterhogdal någon gång och prata vidare. Men Örjan berättade att han på grund av en obegriplig dansk, numera ansågs galen och dessutom saknade bostad, då han blivit vräkt då han inte betalat någon hyra sedan flera månader tillbaka. Dessutom hade han inte kvar sitt arbete av liknande skäl. Men det var lika bra för han ville inte vara ingenjör i Sundbyberg längre.

Men Ulrika sa att hon skulle se till att en annan läkare skulle få göra en ny bedömning av hur det stod till med Örjans skalle. Dagen därpå kom Ulrika tillbaks och med sig hade hon en psykiatriker från Sundsvall. Denne sa att enligt honom förelåg visserligen avvikelser i Örjans personlighet, men inte värre än att man kunde skriva ut honom.  Ulrika sa att Örjan tills vidare kunde få hjälpa henne med koskötseln och med det lilla mejeri hon tänkte starta på gården. Men någon lön utöver mat och bostad hade hon inte råd med.

Så Örjan började arbeta med osttillverkning. Mest tillverkade de en ost som påminde om den italienska parmesanosten. Örjan hade också lite användning av sin ingenjörsexamen i det att han förbättrade maskinparken i det lilla mejeriet. Då folk fick reda på hur de kossor av vars mjölk man gör parmesan i Italien har det ville de naturligtvis inte köpa den osten och sökte en ersättare. Då kom Ulrikas ost att bli en djurvänlig sådan och en succé. Tack vare Örjan gick det också väldigt bra i mejeriet.

En dag sa Ulrika att hon inte tyckte det kändes riktigt bra att Örjan arbetat så mycket utan någon egentlig lön för sitt arbete. Och nu när affärerna gick så bra ville hon ge honom lön men också ersättning för den tid han arbetat för bara mat och bostad.  Men det enda Örjan önskade sig var att få bo i den vagn han tillbringat sin sommar i. Och det fick han naturligtvis.

Ulrika och Örjan gifte sig något år senare och Örjans dotter Hanna bodde hos dem hela somrarna och på loven. Örjan började på fritiden läsa filosofi på distans och skrev några år senare sin doktorsavhandling på ämnet "Hur det oväntade bör bemötas med förvåning och tillförsikt".  Den skrev han i sin vagn i skogen under några vintermånader.


Peter

Hej vänner!

I morgon är det Irlands nationaldag s:t Patricks day. Då skall man enligt tradition klä sig i gröna kläder, dricka Guinness och dricka sig oresonligt full. Själv äger jag faktiskt inte så många gröna kläder. Så just den delen av firandet går bort. Men Guinness kan jag dricka. Denna mörka dryck passar faktiskt bra att dricka till skaldjur. Pröva får ni se.

S.t Patrick levde på 400-talet och missionerade på Irland och gjorde befolkningen där kristen. Enligt legenden var det han som drev bort ormarna från Irland. Men tycker jag var dumt gjort. För, som ni vet, gillar jag dessa långsmala kamrater i naturen och tycker det är vackra och intressanta djur. Men på Irland finns inga ormar.

Apropå ormar såg jag häromdagen en film som handlade om vad som hände i samband med Stalins död 1953. Det var en hemsk film. Jag tror att det skulle vara en komedi delvis och de fanns de som skrattade ibland. Men det gjorde inte jag. Men vad jag förstår så stämde filmen ganska väl överens med vad som hände när Stalin dog och därmed gjorde mänskligheten en stor tjänst. Dessutom räddade han genom sin död livet på många människor. Men det fanns de även i Sverige som hade gillat massmördaren minsann. Som den dåvarande kommunistledaren C-H Hermansson så insiktsfullt sa i sitt hyllningstal vid hans död:

 ” Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Sedan applåderade säkert hela församlingen och sjöng internationalen gissar jag. Det där blev ju alldeles fel några år senare och C-H fick skämmas. Men helt klart visste han vem han hyllade när han gjorde det. För försvinnanden och skenrättegångar var ju något som alla hade sett. Men vänsterpartiet fortsatte ju hylla diverse diktatorer även senare. Så sent som 1989 skrev visst partiledaren Lars Ohly ett hyllningstelegram till diktatorn och mördaren Nicolae Ceaușescu. Men feministen Lars Ohly får visst inte längre komma på partiets kalas då han inte kan hålla fingrarna i styr bland damer.

Fan vet om Stalin var så genial. Men han var en djävel på att ta livet av folk. Men det behöver man ju inte vara ett geni för att göra. Och kalla Stalin ett föredöme är ju lite konstigt om man inte gillar paranoia och massmord.

Men det kommer mig att tänka på de totalitära ideologiernas galenskap. För det är ju dessa som ger psykopatiska galningar som Hitler och Stalin fritt spelrum. Men i vår tid verkar ju mer eller mindre otäcka elakingar släppas fram. Den nuvarande ryske presidenten bombar ju ihjäl barn i Syrien och stöder den jävla mördarregimen där, när han inte mördar folk med nervgift i England. Det är en otäck fan som civiliserade människor inte bör ha något att göra med. Sedan har vi ju fjanten i USA som ställer till det. Men han verkar ju ha fullt upp med att avskeda sina medarbetare och förneka att han köpt sex för pengar. Fast lite hinner han ju ställa till däremellan.

Ibland känns det lite som vi lever i ”Sagan om ringen”. I öster sitter Sauron och planerar elakheter och skickar sina mördare att döda folk i den fria världen. I väster sitter Sauroman och bestämmer efter att ha fått stöd av Sauron att komma till makten. Och i Nordkorea sitter en liten rund ovanligt elak orch och skräms. Hua!



Peter

God morgon vänner!

Den kände engelske fysikern Stephen Hawking har alltså dött efter att kämpats sig genom livet. Han led ju av den hemska sjukdomen ALS och blev med tanke på det oväntat gammal. Han verkar liksom kämpat på mot nästan omöjliga odds för att få leva och arbeta.

Stephen Hawking forskade och tänkte ju mycket kring svarta hål. Han höll alltså på med den typen av fysik som jag inte begriper och förstår. En intressant sak han kom på att dessa jättestora hypertäta dammsugare strålar ut information, för att till slut sjunka ihop och försvinna. Så först imploderar den stjärna som det svarta hålet en gång var till en svart boll var materia är jättetung. En tesked väger många ton. Gravitationen från denna svarta boll i universum är så stark att inte ens ljuset kommer därifrån. Lik förbannat kom Stephen Hawking på att den läcker  som ett däck med pyspunka. Till slut har allt läckt ut och försvunnit i strålning. Det har liksom upphört att existera. Något som fanns i universum har försvunnit i tomhet. Det är konstigt att materia och energi bara försvinner utan spår. Inte ens fysikerna kan förklara hur fan det går till.  Men Stephan Hawking kommer finnas kvar i läroböcker och minnen väldigt länge till. Både som fysiker och människa. 

Peter

En sommar när jag
var ung gick
Afrodite förbi.

Och ända sedan dess
är jag aldrig riktigt
fri.

Jag minns hur hon såg
ut när hon steg
ur havets skum.

Och jag jag
kunde inte prata,
utan stod där
alldeles stum.

Droppar
glänste på
hennes varma hud.

Och hon var väldigt naken
och jag fick inte fram
ett ljud.

Man blir liksom
förstummad av
gudinnor utan kläder.

Som stiger upp ur havet
när det är
sommarväder.


Peter

God morgon vänner!

Klockan är 6:23 men jag är vaken och pigg som en mört trots att jag sovit dåligt i natt. Men framåt eftermiddagen kommer jag bli trött. Det är jobbigt med de där nätterna, som jag sover illa. Det finns ju ett uttryck för detta. Man säger att man ”ligger på åga”. Nu vet jag inte vad åga betyder. Men det är inget man vill ligga på.

Förr trodde ju folk på Maran. Det var någon sorts kvinnligt väsen som kunde smyga in i folks sovrum och sätta sig på deras bröst och göra så de fick svårt att andas och fick ångest. Hon ställde också till det så man fick Mar-drömmar. Definitivt ingen tjej man vill skall sitta på en. Vad gäller detta finns det klart bättre alternativ.

Det var ju förresten internationella kvinnodagen härom dagen. Jag brukar ju skriva några feministiska rader när denna dag inträffar. Men i år hoppade jag över det. Jag kom inte på vad jag skulle skriva. Men det var lite dåligt. Jag kunde åtminstone skrivit ”Stå på er tjejer” och satt in en bild på mig i rosa mössa. För som ni vet är jag mycket för jämställdhet mellan könen. Kan det inte bli för mycket av.

Fast man måste lära sig skilja mellan könsroll och könsidentitet. Könsroll är något som handlar om hur samhället och yttre påverkan vill inordna oss i sätt att vara utifrån vårt kön. Könsidentitet är en inre upplevelse att vara man eller kvinna. Det tror jag mer handlar om biologi. Det finns ju människor som har en tydlig känsla att ha fötts till fel kön. Alltså att kropp och inre upplevelse av könsidentitet inte överensstämmer. Det är väl ett tydligt exempel på att könsidentitet inte är en social konstruktion. Fast det finns visst konstigt nog folk som hävdar det. Ett tag fanns det någon sorts idé att man skulle göra oss mer jämställda genom att redan på dagis försöka få småkillar att leka med dockor och småtjejer med bilar. Det gick nog dåligt gissar jag. Utom i en del fall där en del småkillar som ändå skulle lekt med dockor, gjorde just det. Det var bra. För folk skall få göra som de vill så länge det inte skadar någon annan.

Själv är jag ju inte så jävla macho precis. Jag spelar väl mansrollen i den här teatern rätt värdelöst. Något som jag sedan länge slutat oroa mig över. Men när jag var ung kunde det ibland bekymra mig, då jag förstod att det fanns kvinnor som uppskattade de manliga egenskaper som jag inte besatt. Tuff, självsäker och vältränad var liksom inte min grej. Och inte kunde jag spela gitarr eller dansa heller. Jag kunde visserligen räkna upp regentlängden från Olof Skötkonung till Gustav VI Adolf och kunde namnet på en rad blommor i den svenska floran. Men det hade jag lite glädje av när jag sökte kontakt med det motsatta könet. Fast jag måste säga att det ordnade sig till det bästa till slut vad gäller detta med kontaktsökande. Som Samuel Columbus (1642–1679) så riktigt påpekar:

”Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må;
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå:
lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter,
går dock äntlig ut därpå,
att hanan hönan nalkas må. ”

Just vad gäller tuppeknorr har jag en tillgång som gett mig en hel del glädje i livet. Men jag är faktiskt inte så dålig på duveputter heller. Och det är ju bra när man inte kan dansa!

Apropå fåglar och deras läten är jag sugen att gå ut någon kväll och lyssna på ugglor. De håller ju låda i skogen vid den här tiden. Min arbetskamrat Lasse berättade att det finns pärlugglor på Tofta skjutfält utanför Visby som man kan lyssna på. Så vi skall åka dit någon kväll och höra om de är hemma. Det är fina små fåglar, så jag hoppas de mår bra.

Trevlig lördag

Peter

Hej vänner!

Jag har tvättat ikväll och därvid använt torktumlaren. Jag är alltid mycket noggrann med att efter användningen av denna maskin rengöra luddfiltret. För jag vet att det är nästan oförlåtligt att glömma detta. Då kan man räkna med sura lappar i tvättstugan med påminnelse om att ens mamma inte jobbar där. Och sådant vill man ju inte råka ut för. Så jag tömmer alltid detta filter med den yttersta omsorg. Men därvid kom jag att tänka på vad mycket ludd som landets alla torktumlare måste producera under ett år. Om man samlade in detta skulle man kunna fylla hundratals täcken med detta fluffiga material. Eller kanske flera hundra sovsäckar. Om man dessutom samlade in allt katthår från alla kammade och borstade katter skulle man kunna blanda detta med torktumlarludd och isolera mindre hus med materialet. Ekologiskt och bra!

Jag håller ju på och läser en bok om Erasmus av Rotterdam som ni vet. Tyvärr har min vän Erasmus just dött 1536 och jag saknar honom. Han har haft jobbigt i perioder sedan länge. Han hade ju själv drivit med den allmänneliga kyrkan och dess ritualer och snikenhet. Om hur man kunde köpa sig salighet genom att inhandla avlatsbrev och annat lurendrejeri. Något som han tyckte var att lura av människor pengar med hot om helvetets eld. Men han ville inte att hela organisationen skulle splittras. Men sedan kom en jobbig och aggressiv munk som hette Martin Luther och började bråka och ställa till det. Han skrev också brev till Erasmus, som på så sett indragen i en konflikt han inte ville vara en del i. Men brevet blev offentligt, där den jobbiga Luther tackade för all inspiration som han fått från Erasmus. Men när Erasmus inte ville delta på det sätt som Luther ville utan som vanligt försökte vara diplomatisk blev Luther jätteförbannad. Han tyckte Erasmus var en mespropp. Han kallade Erasmus för ”djävulens verktyg, huggorm, ateist, ogudaktig smädare med mera. Han sa att ”Erasmus var den största fiende som Kristus haft på tusen år och att den som krossade honom dräpte en lus”. Luther var som ni hör en riktigt elak fan. Förra året firade man ju att han började bråka för 500 år sedan. Det kunde man låtit bli. Fast det är klart att elakingen gav sig ju på den katolska kyrkan också och det var ju bra. Kan man egentligen inte göra för ofta. Nåväl Erasmus överlevde också detta och fortsatte med att jobba med antika texter och bibelöversättningar från grekiska och annat som han tyckte var kul. Men nu har han alltså dött.

En sak som är intressant är att mycket av det som hände i Erasmus liv berodde på en ny tekniskt uppfinning. För under 1450-talet hade Johannes Gutenberg kommit på att man kunde trycka böcker och flygblad mm. Dessa gick nu att framställa i många exemplar som gjorde att man kunde nå ut med texter till rätt många människor på en gång. Innan skrevs ju böcker för hand och att kopiera en bok kunde ta månader och år. Men antalet tryckerier ökade snabbt och Erasmus kunde nå ut med sina texter på ett helt annat sätt än vad som var möjligt tidigare. Det kunde elaka Luther också göra vilket gjorde att även hans idéer snabbt kunde nå ut i form av brev och katekeser. Tydligen var många läskunniga och de som inte var det kunde be någon kompis som kunde läsa, läsa upp vad som stod i texten. I boken som jag läser, stod det om ett flygblad i vilket det stod i början ”om du inte kan läsa detta. Be någon som kan, göra det åt dig”. Vilket verkar vara lite paradoxalt.

På det sättet påminner Erasmus tid om vår tid. En tekniskt uppfinning leder till att samhället genomgår stora förändringar. För Erasmus var det konsten att trycka böcker och för oss är det persondatorn. Fast jag tycker boktryckandet var en bättre uppfinning.

Peter

Hej vänner!

Ni som läser min blogg regelbundet (tre stycken) vet att jag igår berättade att jag läser en bok som handlar om Erasmus av Rotterdam  som föddes 1466 och var en viktig person under renässansen.   Nu har jag kommit en bit vidare i denna utmärkta bok och ju mer jag läser desto bättre tycker jag om Erasmus. Det är en flitig kille minsann. Efter att ha skrivit en bok om citat och bevingade ord från antiken med utförliga kommentarer och själv övervakat tryckningen av denna bok hos boktryckaren Aldus i Venedig och varit i Rom är han nu i England. Det finns ju förresten ett bokförlag som heter Aldus. Så nu vet ni varifrån det fått sitt namn.

Erasmus är alltså i England och efter en del besvärligheter har han kommit till Cambridge där han tillsammans med en kompis avser starta en skola. Och nu måste jag skriva ett långt citat ur boken:

  "I humanismens anda såg han utbildning som en nyckel till mycket i samhället, och under Parisåren hade han ju skissat ett utkast till pedagogik. Den ideala klassen borde till exempel ha högst sexton elever och ge plats för individuella olikheter. En elefant behandlades annorlunda än en myra. Lärarna skulle självfallet ha ordentligt betalt, fast själva undervisningen skulle vara gratis.
  Målet var att  fostra fria kloka, harmoniska och solidariska människor, för som han såg det lärde man inte för skolan utan för livet. Därför måste eleverna öva sig i att resonera och uttrycka sig nyanserat, annars kunde de inte förstå varandra. Inget grammatiktragglande behövdes - fick barnen läsa riktigt god klassisk litteratur skulle det genomsyra deras språkkänsla."

Detta skriver Erasmus om någon gång i början på 1510-talet. Fast jag tror han skrev det bättre och på latin. Klok som en bok, tycker jag. Börjar bli hög tid att genomföra.

Det är ju förresten valår. Har nu bestämt er för vilket parti ni skall rösta på. Det har inte jag. Nu har jag ju bestämt mig för att inte skriva om politik här. I varje fall inte om partipolitik. Själv tycker jag ju generellt illa om ytterligheter och tycker bäst om det lite mesiga kompromissandet i mitten. Få saker har ställt till så mycket elände i världen som folk som är så säkra på sin sak att de vägra se det som inte stödjer deras uppfattning. Det tycker jag är jobbigt när folk plockar ut russinen ur den komplicerade verkligheten som ger stöd för den egna uppfattningen, men struntar i det som talar emot. För att för hundrade gången citera Bertrand Russel: "The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent are full of doubt.

Det är ett utmärkt citat som känns fint för osäker typ som mig. För jag är bara säker på några få saker och ofta fylld av tvivel. Men Bertrand säger att det är ett tecken på att jag inte är helt dum i huvudet.Tack för det Bertrand. Nu skall jag koka en kopp te och läsa vidare om vad min nyfunne kamrat Erasmus hittar på.

Peter

Hej vänner!

För några år sedan var det jävligt populärt att tänka positivt. Det var de som trodde att detta skulle leda till ett bättre liv. En del trodde till och med att det skulle leda till en bättre värld. Själv är jag dålig på att tänka positivt och måla världen rosa. Jag är bättre på att tänka negativt och ta fram rollern och stryka breda tag med grått och smutsbrunt. Det kan jag kritiseras för. Och jag skulle gärna ändra mig på den punkten. Men det är svårt och har faktiskt blivit svårare ju äldre jag blir. Jag har blivit känsligare på något sätt och blir väldigt ledsen om jag tittar på nyheterna om allt elände som händer. Min testosteron-nivå har antagligen sjunkit till en kritisk nivå, där jag blivit en rätt sur och gråtmild gubbe.

Idag när jag gick en promenad så var det en liten kille som kom gående med sin mamma och storasyster. Han var väl så där en tre år. När han fick se mitt skäggiga ansikte tittade han på mig och sa till sin mamma: "Titta en gammal gubbe". Det tyckte jag var rätt kul. Men hans mamma tyckte det var lite pinsamt, såg jag.

Men åter till positivt och negativt tänkande. Världen är ju som den är och påverkas ju inte av huruvida man tänker positivt eller negativt. Tankar ändrar ju inget om de inte följs av handlingar. Man kan ju sitta och tänka både positiva och goda tankar, utan att det leder till något. Om man inte gör något. Och då bör man ju helst göra något bra.

På bokrean hittade jag en bok om Erasmus av Rotterdam som föddes 1466. Jag har inte kommit så långt i denna bok. Men den börjar bra och verkar intressant.  Erasmus var enligt denna bok humanist och tyckte illa om religiös inskränkthet och dogmatisk dumhet. Något som gjorde att företrädarna för sådant tyckte illa om honom. Både katolska kyrkan och Martin Luther var sura på Erasmus. Bland annat skrev Erasmus en bok som heter Dårskapens lov där han driver med katolska kyrkan och annat dumt.

Själv är jag inte helt säker på vad humanism är för något. Men jag vet att humanister tror på de mänskliga rättigheterna och det är ju bra. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna börjar ju, som ni vet, på följande sätt: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap." Det låter ju bra. Fast om alla har utrustats med förnuft och samvete vet i fan. Jag tycker jag ser rätt mycket exempel på motsatsen. Resten av deklarationen om de mänskliga rättigheterna innehåller en massa paragrafer, som en stor del av de som bestämmer i världen ger fan i att följa.

Det finns förresten en Kairodeklaration om de mänskliga rättigheterna som undertecknats av en rad länder i arabvärlden. I den står det visst att de mänskliga rättigheterna gäller om det inte bryter mot sharia-lagar och det som står i koranen. Och då gäller de ju i princip inte. Om ni inte tror mig så goggla på Kairodeklarationen. Men å andra sidan verkar ju diktatorer generellt strunta i de mänskliga rättigheterna oavsett religiös uppfattning. Fast det verkar ju dumt att skriva ned det.

Jag tittar inte så mycket på TV. Men när jag gör det tycker jag reklamen är väldigt irriterande. Den kommer in och stör stup i kvarten och därför brukar jag undvika kanaler med reklam. En konstig sak är att nästan all reklam är reklam för hur man kan spela bort sina pengar. Det tycker jag mycket illa om. När jag var ung var det fult att spela bort sina pengar. Jag har till och med för mig att det var förbjudet att spela om "pengar och pengars värde". Det borde vara förbjudet nu med. För det är ju uppenbart dumt att spela bort sina pengar. Tyvärr är ju dumhet svårt att förbjuda. Men att man får göra reklam för spel är konstigt. Speciellt då de finns folk som har någon sorts åkomma som gör att de spelar bort de pengar som skulle räcka till hyra och mat. Men du som har över när du betalt dina fasta avgifter och gärna vill bli av med dessa stålar, kan ju skicka dem till mig. Det är ju också lite dumt, men inte så dumt som att gå på spelreklamen på TV.

Idag har katten varit inne hela dagen och mest legat och sovit. Han har tydligen tappat hoppet om att det skall bli varmare igen. Tidigare har han gått ut en liten promenad på så där 15 minuter varje dag. Men nu tycker han tydligen att det är så otäckt att han struntar i det. Han har liksom gått i ide och bestämt sig för att invänta våren som en björn eller mumintroll.


Peter