Hej vänner

Har ni hört talats om Örjan Nordströms äventyr och följderna av detta. Örjan bodde ju i Solna utanför Stockholm. Fast han var född och uppväxt på Brändön som ligger utanför Luleå. Men 1984 for han till Stockholm för att utbilda sig till civilingenjör på Tekniska  högskolan. Efter avslutade studier började han arbeta som ingenjör på Atlas Copco. Bland annat med den kompressor som användes för renblåsning av tarmar av Scan. Som ni säkert kommer ihåg slutade denna metod i en mycket otäck historia där hela ledningen för Atlas Copco och kungen blev översköljda med grisskit. Nu var ju inte Örjan ensam ansvarig för det inträffade men det var han som fick skulden. Så Örjan omplacerades till en befattning där han i stort sätt inte hade några arbetsuppgifter. Där stod han ut ett halvår, innan han sa upp sig och  fick ett nytt jobb på Saab. 

Örjan fick ingå i det team som arbetade med JAS Gripen. Deras uppgift var att utforma det tekniska system som gjorde att planet kunde framföras i låga farter utan att tappa lyftkraft. År 1993 stod Örjan och hela hans team på Västerbron i Stockholm för att se på en flyguppvisning där Gripen framfördes i låg fart över Långholmen. Just det som Örjan alltså arbetat med i flera år. Det gick som ni minns inte så bra. Planet darrade liksom till och störtade i backen. När man gick igenom bakgrunden till det inträffade fann man att det berodde på en felräkning och att det var stackars Örjan som gjort just denna beräkning. Örjan fick sluta några dagar senare och informerades om att han nog borde se sig om efter ett jobb inom ett företag, som varken hade kontakt med S-E bankens eller Handelsbankens storägare.

Örjan lyckades till slut få ett arbete på Sundbybergs kommun där han arbetade med gatufrågor. Han träffade där en kollega som hette Lena Verkblad som han gifte sig med. De fick också en dotter ihop som döptes till Hanna efter Örjans mor. Efter några år blev Lena på nytt med barn. Men vid barnets födelse kunde man lägga märke till att barnet inte var speciellt likt Örjan. Bland annat hade det en helt annan hudfärg och likheten med Lenas personliga tränare amerikanen Leon Blackstone var slående. Det hela slutade i skilsmässa och förtvivlan. Örjan flyttade ut från hemmet och efter en tid flyttade Leon in med Lena. Dessa två blev mycket lyckliga ihop och Örjans dotter Hanna tyckte mycket om sin styvfar.

Örjans föräldrar var nu gamla och hans mor sjuk i cancer. Så en av de sista veckorna i maj bestämde sig Örjan för åka upp till Brändön och hälsa på dem. Det är ju en resa på närmare 100 mil så en tidig morgon satte sig Örjan i bilen för att påbörja denna långa resa. Redan när han passerade Märsta kände han livets meningslöshet, vilket inte är helt ovanligt när man passerar Märsta. Han funderade på att svänga av mot Arlanda och flyga bort från livets elände och mörker. Men han for förbi avfarten trots allt och fara vidare.

Örjan hade tagit med sig en matsäck bestående av några mackor och en termos med kaffe. Någonstans mellan Söderhamn och Hudiksvall bestämde sig Örjan för att göra en sväng inåt landet för att hitta en lämplig plats att inta denna måltid. Han körde någon mil på allt mindre vägar och kom till en vacker trakt med blånande berg och blänkande sjöar. Till slut tog han av på en skogsväg som ledde fram mot en av dessa sjöar. Han svänger runt ett hörn och kör då med god fart in i en stackars älg som lugnt gick och betade i mittrenen på vägen.

Som tur var hade älgen precis böjt sig ner för att ta en ny tugga så Örjan träffar huvudet med sådan kraft att älgstackarn omedelbart dör lika effektivt som den avlivats med slaktmask. Men av framdelen på Örjans bil blir det skrot och kylvätska och olja rinner ut. Men Örjan klarar sig helt utan skador. När han försöker ta sig ur bilen går det inte för framdörrarna har fastnat. Så Örjan får åla över till baksätet och öppna en av bakdörrarna för att ta sig ut. Där står han utanför bilen och funderar medan solen stiger öster.

Han funderar på det som hänt sedan han lämnade sitt barndomshem. På sina misslyckanden som ingenjör. På sitt havererade äktenskap och sin otrogna fru. På att han nu står i Norrlands inland med  en trasig bil och en älg med krossad skalle. På att det säkert är en mil till närmaste bebyggelse.

Örjan går ner mot den sjö som han nästan nådde fram till innan älgen dök upp. På vägen ner passerar han en övergiven vagn av den typ som skogsarbetarna brukar bo i. Han sätter på en sten vid sjökanten och äter en av sina medhavda smörgåsar. Där blir han sedan sittande i flera timmar. Han känner hur trött han är efter att ha stigit upp tidigt och därefter inkört i en älg. Så han lägger sig för att vila en stund. När han vaknar börjar det bli kväll och kallt.

"Nöden har ingen lag", tänker han och med hjälp av veven till bilens domkraft bryter han upp dörren till skogsarbetarvagnen. Helt klart är det minst ett år sedan någon bodde i den. Men det ligger kvar lite kläder i vagnen. Bland annat en varm jacka och ett par stövlar med sockor i. Så Örjan klär på sig och går ut och bryter lite grenar som han lägger i kaminen. Som tur var hade bilens batteri klarat sig och med hjälp gnistor från startkablar och torrt gräs lyckas han få eld i kaminen.

Örjan känner att han inte har så bråttom åt något håll. Så nästa dag gör han en fiskelina med hjälp av trådar från bilens klädsel och en sticka som han slipar till i bägge ändar. Sedan sticker han mask med stickan så den ligger parallellt med tråden. När det kommer en abborre och sväljer masken så rycker han till så stickan ställer sig på tvären. På det sättet lyckas han fånga flera abborrar som han steker över en eld i strandkanten. Lite osalt och tråkigt men ändå ganska gott när man är hungrig. Men det blir bättre nästa dag när han ordentligt kollar igenom vad som finns i hans nya bostad på hjul. Då hittar han i ett skåp ett saltpaket, en kastrull och en brödkniv. Han går upp till älgen och skär  bort köttet från två av skånkerna och kokar det i saltat vatten några timmar. Örjan plockar de smala rötterna från unga tallar kokar dem med köttet. Han gör också snaror som lyckas fånga flera änder och harar med under de kommande veckorna.

Så Örjan blir kvar under hela sommaren. Några timmar om dagen ägnar han åt att fiska eller sätta ut snaror. Resten av dagarna ägnar han åt att fundera på existentiella frågor och kommer då på att meningen med hans liv inte är att vara ingenjör.

I september så knackar det en dag på vagnens dörr och utanför står en kvinna i jaktkläder med älgstudsare som undrar vad fan Örjan gör i hennes bröders vagn. Örjan som inte rakat sig sedan olyckan och haft samma kläder sedan dess förstår att han inte gör något vidare intryck. När han berättar att han  heter Örjan Nordström och arbetar som ingenjör på Sundbybergs kommun så skakar kvinnan i fråga på huvudet och skjuter ett skott över huvudet på Örjan, för att liksom påminna honom om att han nog borde säga sanningen.

Men sedan fick Örjan följa med. Så de vandrar genom skogen. Örjan först med en älgstudsare då och då inkörd i ryggen som påminnelse om att varken gå för sakta eller försöka springa sin väg. Till slut kommer de fram till ett hus och kvinnan ropar på någon som heter Erik. Ut ur huset kommer en karl som undrar vem det är som Ulrika har med sig. Och hon som heter Ulrika förklarar att hon hittade denna orakade och illaluktande karl i sina bröders skogsvagn vid Högåssjön. Nu vill han be Erik att ringa polisen, så de kan hämta otäckingen.

Nåväl efter några timmar kommer några poliser och efter att de ringt och kollat så tycker de sig kunna bekräfta att Örjan är Örjan. De har också pratat med hans före detta fru som sagt att Örjan var en tråkig typ Men när de sist sågs, så var han enligt hennes uppfattning varken farlig eller galen.

Men Örjan blev trots detta förd till psykiatrisk klinik och inlagd några dagar. Där fick han möjlighet att raka sig och blev badad i flera vatten. Därefter duschad. Dagen därpå fick han träffa en dansk psykiatriker som frågade obegripliga saker på danska. Örjan såg mest frågande ut och dansken skrev en journalanteckning, där han skrev att han misstänkte schizofreni. Så Örjan blev kvar för observation en tid. Några månader senare fick han besök av Ulrika med älgstudsaren. Hon och hennes bröder varit i vagnen och städat och därvid hittat Örjans plånbok som hon nu ville överlämna. När hon såg den nybadade och nyrakade Örjan kände hon nästan inte igen honom.

Ulrika berättade att hon arbetade med fjällkor och bodde i en liten by några mil ifrån där Örjan tillbringat sommaren. Men också att det var hon och hennes bröder som ägde marken där Örjan bott i sin vagn. Och Örjan berättade för Ulrika om hur han hamnat på denna plats. Han berättade om sin olyckliga skilsmässa och då berättade Ulrika om sin lika olyckliga hon. De hade riktigt trevligt ihop när det beskrev vilka falska otrogna ormar deras föredettingar hade varit. Så Ulrika frågade om de inte kunde träffas på pizzerian i Ytterhogdal någon gång och prata vidare. Men Örjan berättade att han på grund av en obegriplig dansk, numera ansågs galen och dessutom saknade bostad, då han blivit vräkt då han inte betalat någon hyra sedan flera månader tillbaka. Dessutom hade han inte kvar sitt arbete av liknande skäl. Men det var lika bra för han ville inte vara ingenjör i Sundbyberg längre.

Men Ulrika sa att hon skulle se till att en annan läkare skulle få göra en ny bedömning av hur det stod till med Örjans skalle. Dagen därpå kom Ulrika tillbaks och med sig hade hon en psykiatriker från Sundsvall. Denne sa att enligt honom förelåg visserligen avvikelser i Örjans personlighet, men inte värre än att man kunde skriva ut honom.  Ulrika sa att Örjan tills vidare kunde få hjälpa henne med koskötseln och med det lilla mejeri hon tänkte starta på gården. Men någon lön utöver mat och bostad hade hon inte råd med.

Så Örjan började arbeta med osttillverkning. Mest tillverkade de en ost som påminde om den italienska parmesanosten. Örjan hade också lite användning av sin ingenjörsexamen i det att han förbättrade maskinparken i det lilla mejeriet. Då folk fick reda på hur de kossor av vars mjölk man gör parmesan i Italien har det ville de naturligtvis inte köpa den osten och sökte en ersättare. Då kom Ulrikas ost att bli en djurvänlig sådan och en succé. Tack vare Örjan gick det också väldigt bra i mejeriet.

En dag sa Ulrika att hon inte tyckte det kändes riktigt bra att Örjan arbetat så mycket utan någon egentlig lön för sitt arbete. Och nu när affärerna gick så bra ville hon ge honom lön men också ersättning för den tid han arbetat för bara mat och bostad.  Men det enda Örjan önskade sig var att få bo i den vagn han tillbringat sin sommar i. Och det fick han naturligtvis.

Ulrika och Örjan gifte sig något år senare och Örjans dotter Hanna bodde hos dem hela somrarna och på loven. Örjan började på fritiden läsa filosofi på distans och skrev några år senare sin doktorsavhandling på ämnet "Hur det oväntade bör bemötas med förvåning och tillförsikt".  Den skrev han i sin vagn i skogen under några vintermånader.


Peter