God morgon vänner!

Först måste jag skriva lite om den franske polisen Arnaud Beltrame. Det var han som häromdagen lät en kvinna som tagits som gisslan av en galen jihadist överleva, genom att erbjuda sig själv som gisslan i hennes ställe. Jag läste i tidningen att han dött av sina skador, när terroristen sköt honom. Han offrade sitt liv för att en annan människa skulle få leva. Kanske tyckte han att det var hans jobb att vara modig. Frid över hans minne.

Det finns alltså modiga människor och mindre modiga. Själv är jag inte speciellt modig. Dessutom tycker jag illa om konflikter och vill helst vara kompis med folk på ett rätt mesigt sätt. Det finns folk som inte är ett dugg rädda för konflikter. De verkar tvärt om nästan gilla dem. Söker upp dem som en annan letar kantareller i skogen. Men som sagt, jag är en mespropp som tycker illa om konflikter och bråk.

Det blir jobbigt när man ser saker som inte är bra och borde påpekas. Själv blir jag ledsen när jag begått ett misstag eller skött något mindre bra. Men det leder sällan till konflikt. För antingen har den som påpekar detta rätt och då känns det ju bara dumt att förneka att man gjort en tavla. Eller så har kritikern fel och då är det ju inte så mycket att bry sig om. Men ibland rör det sig bara om olika uppfattning om vad som är rätt och fel. Och då brukar den aggressivaste med störst käft ändå triumfera över konflikträdda fegisar som mig. Vi som får tårar i ögonen så fort någon höjer rösten mot oss. Nu kan man naturligtvis kritisera mig för min konflikträdda feghet och tycka att jag borde ändra på mig. Men det tänker jag inte göra nu när jag är 63 år. Jag tänker fortsätta gå runt och undvika konflikter och bråk så långt det är möjligt.

Men ibland måste man säga ifrån och vara lite modig. Till exempel när folk säger taskiga saker om medmänniskor på grund av deras hudfärg, sexuella läggning eller kön. Men faktum är att jag sällan träffar människor som är taskiga på det sättet. Jag undviker också att snacka religion och politik med folk jag inte känner. Men om någon säger att religion är något bra, säger jag naturligtvis att detta är en feluppfattning. Men jag undviker att diskutera saken.

En sak som vi borde diskutera är psykisk ohälsa bland unga. Under de sista 10 åren har den enligt Socialstyrelsen ökat med 100 %. Kolla här om ni inte tror mig:

(http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2017/kraftigokningavpsykiskohalsahosbarnochungavuxna).

Undra vad det beror på. Jag har ju jobbat länge i branschen och när jag började arbeta med detta fanns ingen av de mediciner som nu används rätt flitigt vid behandling av psykisk ohälsa hos barn. De vid depression flitigt använda SSRI-preparaten var inte uppfunna och de mediciner som då fanns för att behandla depression var så farliga och hade sådana biverkningar att de sällan gavs till barn. Om inte annat för de var användbara om man vill ta livet av sig. Vad gäller centralstimulantia var det något som skrevs ut till mycket få barn i Sverige. Jag tror dessa gick att räkna dessa ena handens fingrar.

Nu har vi alltså fått nya mediciner för att behandla två grupper som ofta söker barnpsykiatri. Nämligen stökiga små killar mellan sju till tretton år och ledsna flickor i tonåren. Mediciner som vad jag förstår ofta har god evidens på att vara hjälpsamma. Men den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar bara ökar och ökar. Det finns väl inte något orsakssamband, så att dessa mediciner skulle öka den psykiska ohälsan. Snarare att det finns andra faktorer som gör att ohälsan ökar och fler barn får medicin på grund av detta. Vilka dessa faktorer är säkert komplext och svårt att förklara. Men klart är att man kring detta bör föra någon diskussion kring åtgärder. För att ständigt bara finna att barn och ungdomar mår sämre och därför ge dem medicin, kan inte vara rimligt i längden. En ökning med 100 % av psykisk ohälsa på 10 år måste ju bero på något som inte går att medicinera bort. För om så var fallet borde ju medicinering lett till en minskning av den psykiska ohälsan.

Det här har jag tänkt på och ibland känt lite dåligt samvete för. För under många år när jag arbetade med barnpsykiatri var min uppfattning att många barn med diagnoser som skulle bli hjälpta av medicin, inte fick den behandling de hade rätt till. Att de fanns en medicin som exempelvis skulle göra att de fick möjlighet att ta till sig kunskap i skolan. Men att de på grund av ovetenskapliga idéer inte fick tillgång till den behandlingen. Det fanns rätt mycket forskning som stödde min uppfattning. De som var motståndare till detta snackade ju mest snömos och hade lite på fötterna. Jag hade nog inte helt fel. Men fan vet om jag hade helt rätt heller. Antagligen inte.

Så faktum kvarstår. Vi har fått medicinska behandlingsmetoder som skall göra så barn och ungdomar skall må bättre. Men antalet som mår sämre bara ökar. Något som verkligen är ett bekymmer för alla utom läkemedelsbolagen. Det är alltså något som är allvarligt fel i kungariket som gör att många barn mår psykiskt dåligt. Fan vet vad och vad som skall göras åt det. Den nuvarande metoden är uppenbarligen inte framgångsrik.

Peter