Hej vänner!

I morgon är det Alla helgons dag. Egentligen borde jag väl åka till kyrkogården i Täby kyrkby och hälsa på mamma och pappa. Men nu får jag skicka mina systrar som ombud för att sätta dit lite ljung och tända ett ljus. Det är en nackdel med att bo på Gotland att det är så svårt att åka och hälsa på folk. 

Att tända ljus på gravarna på Allhelgonafton är en fin tradition tycker jag. Likaså att ställa dit lite ljung. På kvällen när det blir mörkt är det fint med ljusen som brinner för de döda. Man håller liksom kvar dem en liten stund i världen, genom att minnas dem.

Men själv är jag inte speciellt intresserad av att dö. Tycker mest det är jobbigt att tänka på den tråkiga slutstationen. Som de säger på tunnelbanan: ”Slutstation, avstigning för samtliga passagerare, ingen påstigning.” Så får man kliva av vid Odenplan fast man inte vill. Men i tunnelbanan kan man vänta på näste tåg och få åka vidare till Hässelby, om man har tur. När man dör får man bara kliva av utan möjlighet att resa vidare. 

Det finns de som tror att man visst får resa vidare när man dör. Inte till Hässelby utan till himlen och det eviga livet. Men som man säger: ”Om något är alldeles för bra för att vara sant så är det ytters sällan det.” Så jag är tydligen inte den första som är skraj för döden. För i flera tusen år har folk trott på sådant dumt, av ren förskräckelse. Men själv har jag alltid tyckt att det är lite fegt att tro på evigt liv och himmelriket. Som man inte vågar se sanningen i vitögat.  Själv hade jag nöjt mig med Hässelby om jag slapp dö. 

Det hade ju också varit bra om alla dumma och elaka typer i rättvisans namn kom till helvetet och fick det varmt om fötterna. Men det lär väl knappast heller hända. 

En tradition som började för så där en tjugo år sedan eller så är Halloween. Det är en dum och fånig tradition som aldrig borde införts. Den går tydligen ut på att barnen skall klä ut sig till något otäckt och sedan gå runt och idka utpressning. Så man får se till att man har godis hemma i kväll för annars vet man inte vad de små otäckingarna hittar på. Som någon sorts jävla beskyddarverksamhet. ”Om vi inte får godis kommer vi kissa i din brevlåda eller något sådant. Så det är bäst du hostar upp lite kvalitetsgodis.” 

I kväll blir det pasta bolognese. Eller i alla fall min variant av denna rätt. Så här gör jag:

Hacka några schalottenlökar och finhacka några vitlöksklyftor (obs pressa inte vitlöken det blir inte lika gott). Stek löken som den blir lite genomskinlig men inte bränd. Stek köttfärsen och blanda med löken. Krydda med färdig pastakrydda men snåla inte (minst en rågad matsked). Peppra och salta. Droppa i Worcestersås och några matskedar tomatpuré. Häll på två dl rött vin och lite vatten. Låt såsen sjuda en halvtimme minst under lock. Hacka under tiden färsk basilika och oregano. Häll på mer vin om det behövs. Häll på de färska örterna och rör runt.  Koka spagetti i rejält saltat vatten. Servera med riven parmesan. 

Peter

God morgon vänner!

Jag kom plötsligt att tänka på min släkting William Uddenberg. Han var komminister i den lilla byn Tyaryd som ligger på gränsen mellan Småland och Halland. Som präst var han så där faktiskt. Han var helt enkelt inte speciellt road av prästyrket, utan hade mer eller mindre känt sig tvingad att följa i sin fars fotspår för att glädja denne. När fadern dog fick han ärva dennes gamla nedtecknade predikningar och han brukade ta en av dessa och hålla den som sin egen varje söndag. Det kunde bli lite tokigt ibland. Söndagen den 24 mars 1824 avslutade han exempelvis predikan med att beklaga konungens död för en mördares hand och bad för konungens själ. Ingen hade tidigare hört om denna hemska historia. Men det visade sig att Willian hade tagit faderns predikan från slutet på mars 1792 efter mordet på Gustav III. En annan gång hade han önskat soldaterna framgång i det ryska fälttåget fast det hade varit fred med ryssarna sedan 1809. William var alltså en lat präst. Men han tyckte om kvinnor och vad gäller detta låg han inte på latsidan. När han gjort tre damer gravida på kort tid, blev uppkallad till biskopen som sa att det nu fick vara slut med detta och att det här var den sista varningen. 

Men William var också mycket tekniskt intresserad och prenumererade på flera tidningar med sådant innehåll. En dag fick han läsa om James Watts förbättringar av ångmaskinen i en av dessa tidningar. På den tiden var dessa artiklar mycket utförliga. Så i tidningen fanns också en utförlig ritning av hur en sådan maskin var konstruerad. William beslutade sig för att bygga en sådan maskin och med hjälp av smeden Olle Gudmundsson byggde han på några månader ett exemplar av James Watts ångmaskin. Han var så road av detta att hans predikningar var mycket korta. Han ville ut och bygga på maskinen, fast det var söndag. Den 10 juli 1832 höll han en predikan över Guds godhet som varade i sju minuter. Han avslutade den sålunda: ”Därför gån ut i solen sken och gläd er över naturens skönhet, hej svejs”. Sedan rusade han ner till verkstan och byggde vidare på sin maskin.

I slutet på juli var ångmaskinen klar och kunde provköras. Bortsett från att oväsendet ledde till att ett antal kor i panik flydde ut i skogen och att ett antal höns blev ihjälskrämda gick maskinen som en klocka. Både William och Olle var mycket  stolta över sin bedrift.

Men nu började William fundera på om man inte kunde hitta något användningsområde där maskinen kunde göra nytta. Som ni vet ligger Tyaryd vid den ganska stora sjön Bolmen och William kom på att man skulle kunna placera ångmaskinen så den kunde driva en båt. Så han inköpte en sådan från Halland som med hjälp av fyra hästar drogs till Tyaryd, där den sjösattes. 

På den här tiden hade ju inte propellern uppfunnits så William satte ett drivhjul i fören på båten. Som ett vattenkvarnhjul ungefär. Med hjälp av smeden Olle förstärktes detta med hjärnbeslag. Att han satte drivhjulet i fören berodde naturligtvis på att han hade ett roder i aktern på båten

I mitten på augusti 1832 blev det dags att för första gången pröva ångbåten. Den döptes förresten till Anna-Lena-Ulla efter tre damer som William kände väl. Man fyllde alltså eldningspannan med ved och startade upp motorn. Och båten tuffade iväg med god fart över sjön. Men när man närmade sig sjöns västra strand uppstod ett problem. När William försökte svänga och lägga om kursen fortsatta båten bara framåt. Drivkraften i ångmaskinen var betydligt starkare än vad William var, så rodret gick inte att svänga. William skrek åt SmedOlle att stoppa maskin. Då kom man på att man under provkörningarna bara lagt i några vedpinnar och låtit maskinen stoppa av sig själv när dessa brunnit ut. Nu hade man fyllt pannan med ved och insåg plötsligt att man inte hade något som kunde stoppa maskinen under gång. 

Som tur var såg William att stranden långgrund när man närmade sig den. Han och Olle gjorde sig beredda på att gå på grund. Att de inte hoppade i sjön berodde på att ingen av dem behärskade simkonsten, vilket få gjorde vid den här tiden. Men när båten nådde land blev de förvånade. Hjulet bara fortsatte rulla på och båten drogs upp ur sjön av detta och fortsatte åka över landbacken.

Nu måste jag göra en liten utvikning. Under första delen av 1800-talet såg det inte alls ut som nu i gränstrakterna mellan Småland och Halland. På den tiden växte det inte skog där, utan väldiga ljunghedar bredde ut sig ända ner till kusten. Ungefär som det ser ut i Skottland idag. Så när William och Olle drogs upp på land så var det inga träd som hindrade deras framfart.

Tvärtom höll båten en ganska god fart över hedarna. Så god fart att varken William eller Olle vågade hoppa av. Dessutom antände gnistor från maskinen ljungen när de passerade. Då de blåste västliga vindar brann det snart kraftigt bakom dem, vilket också var en orsak att inte kliva av.

Nu hade det börjat mörkna och de närmade sig Hyltebruk. Så invånarna där fick i mörkret se en mullrande maskin närma sig med glöd omkring sig och bakom den brann det stora lågor i ljungen. På maskinen stod två kolsvarta individer och skrek: ”Jävlar” och  ”Helvete” om vart annat. Som tur var lyckades man rädda mycket av Hyltebruk. Men flera byar runt omkring brann ner. Ett större griseri blev också lågornas rov och flera dagar därefter luktade södra Småland stekt fläsk.

På detta hemska sätt fortsatte båten som nu hade förvandlats till en helvetesmaskin över hela Halland till den till slut nådde havet i trakterna av Halmstad. Båten drogs ut över sandstranden därstädes och blev på nytt sjösatt. Men efter någon timme hade veden äntligen brunnit ut och det blev alldeles tyst. William och Olle satt på båten och tittade in över land och såg hur röken steg över Halland. Vinden hade nu vänt och de drev sakta mot sydväst. Några dagar senare drev de iland på Själland. Där blev de skeppsbrutna omhändertagna av några snälla danska bönder och de fick mat och sina kläder tvättade. Men de insåg att de nog inte borde åka hem i brådrasket efter vad de ställt till med. 

Olle fick ganska snart arbete som smed hos en dansk kollega. Då han var en duktig yrkesman blev  han mycket uppskattad och omtyckt. Han gifte sig senare med sin kollegas dotter och när hennes far dog fick han ärva företaget. Detta gick mycket bra och Olle blev till slut en mycket förmögen man.

William sökte sig till frälsningsarmen för att få hjälp. Där blev han väl mottagen och efter några år blev han officer. Men efter att ha frälst några andra mäns hustrur på det sätt han var bäst på, så fick han avsked. Men han fick ett avgångsvederlag som räckte för en biljett till Amerika. När han kom dit hade han turen att träffa en rik man som hette Hilton som planerade starta ett rederi för båtfärder på Missippifloden. För detta ändamål krävdes ju en båttyp som kunde drivas utan vind. William förslog då att båtarna skulle drivas av paddelhjul och ritade hur en sådan båt skulle kunna konstrueras. Hilton blev i eld och lågor över denna utmärkta konstruktion. Så det är faktisk William som ligger bakom  Misisippiångarna, vilket inte många vet. William gifte sig senare med nattklubbsaktrisen Susanne Baker (mer känd som Sexy Suzy). Han dog i Saint Louis 1872.

Peter

Hejsan vänner!

Idag har jag levt 22351 dagar vilket är ganska många dagar trots allt. Nu kanske ni undrar hur jag tänker fira denna min 22351:a dag. Det har jag ännu inte bestämt. Då det bara är jag och kamrat katten som är hemma och kan fira, blir det väl inte så mycket firande. Jag menar, det är ju inte jämt eller så. Men något gott skall vi väl käka trots allt.

Annars vet jag inte vad jag skall göra idag. Egentligen borde jag väl städa. Men det är för tråkigt. Och bädda kan jag inte, för jag vill inte väcka katten som ligger och sover på sängen. 

När man är 22351 dagar kan man tänka på hur man trodde att man skulle vara vid den åldern, när man var yngre. När man var så där 7493 dagar trodde man väl att man nu skulle vara väldigt annorlunda än vad man var då. Man skulle liksom vara en förståndig person, med ordentlig ordning på sitt känsloliv utan passioner och lust och sådant dumt. Man skulle liksom nöja sig med att studera fåglar och blommor samt lösa korsord. Damers dekolletage och sådant skulle man ge fan i att studera. Man skulle helt enkelt sluta vara en sådan lågsinnad och primitiv människa. Helt enkelt bli en bättre version, som lågmält och förståndigt jämför priserna på kattmat i olika affärer. Men nu är det bara att inse att det krävs nog mer för att växa upp och bli förståndig än 22351 dagar för att nå detta mål.  

Men korsord är kul, så nu skall jag ta itu med Svenska Dagbladets lördagskryss.

Trevlig helg 

Peter

God morgon vänner!

Jag har känt mig nedstämd hela veckan och morden i Trollhättan gör det inte bättre. Inget känns liksom riktigt kul just nu.

Men trots att det känns motig skall jag skriva några rader på min blogg. Annars kanske ni som läser den ger upp helt och aldrig mer går in och kollar om jag har skrivit något. Fast jag funderar faktiskt lite på att lägga ner den verksamheten ett tag.

Som ni vet ingår i mitt jobb en del testande och utredande. Det är inte alltid en så kul arbetsuppgift. Men den måste göras. En sak som jag lagt märke till är att det finns en massa konstiga test på Facebook som många av er verkar roade av att genomgå. Man kan få reda på vilket djur man är mest lik, vilken blomma man liknar, vad man gjorde i sitt tidigare liv och vem bland ens vänner som beundrar en. Bra och viktiga saker alltihop. Själv testar jag mest begåvning, minne, mående och sådant trist. De borde jag sluta med. Nästa gång det kommer någon som skall testas skall jag kolla om det finns något bra test på Facebook istället. Sen skall jag skriva ett utlåtande och i det skall det stå: ”Huruvida detta barn är normalbegåvat eller inte har jag ingen aning om. Men efter testning på internet kan jag konstatera att hon är mest lik en blåsippa och var prinsessa i sitt tidigare liv. Dessutom är hon älskad och beundrad av Kalle Engström i klass 5b.” Så skulle jag skriva och alla utom en del tråkmånsar skulle tycka det var en utmärkt utredning. Men antagligen skulle jag få sparken, vilket idag skulle kännas rätt bra.

Peter

Hej vänner!

Ibland ångrar jag mitt yrkesval. Man kanske skulle blivit veterinär egentligen tänker jag då. Det verkar vara ett spännande yrke och när jag ser veterinärer som jobbar på TV blir jag alltid så imponerad. De verkar kunna det mesta. Speciellt de som jobbar med husdjur. Ena stunden slipar de tänderna på en kanin. I nästa opererar de en orm med magknip. Sedan tar de itu med en iller som svalt en tv-kontroll. Undra varför det heter veterinär förresten. På danska heter det ju dyrlæge och det är ju mycket bättre. Jag tycker man borde byta namn på detta fina yrke även här och kalla det för djurläkare.

I Danmark kan man förresten göra goda mackor. En av de godaste heter förresten Dyrlægens natmad. Jag har ätit denna goda macka, men kommer inte riktigt ihåg vad den innehöll. Men det var leverpastej och kött på den bland annat, minns jag. Passade utmärkt bra till en Tuborg.

Vad jag förstår är jag inte längre välkommen att bli medborgare i Danmark. För att få bli det måste man tydligen behärska det grötiga språket hyggligt, samt vara insatt i Danmarks historia från Gorm den gamles tid till nu. Nu har jag väl inte direkt några planer att flytta till Danmark och bli medborgare där. Men det hade ju ändå känts lite bra att vara välkommen, om man velat.

En sak som de borde förbättra i Danmark är deras djurhållning. Speciellt har jag förstått att man behandlar grisar på ett grymt och ovärdigt sätt. På grund av detta äter jag aldrig danskt griskött. Men jag dricker gärna danskt öl. Jag kan även tänka mig att ta en Ålborgs jubilaeum till en nattmacka. Gärna en med kalla köttbullar och saltgurka på danskt rågbröd.

Peter

Hej vänner!

Det var länge sedan jag skrev något på denna förnämliga blogg. Så jag förstår om ni tröttnat på att vänta på nya inlägg. Men jag har inte haft någon inspiration sista tiden. Ni som följer mig på Facebook vet att jag förra helgen var och åt krabba i norra Uppland. Det var rätt kul. Men sedan dess har det mest varit lite tråkigt tycker jag. 

Annars har jag tänkt en del på träd. Antagligen för att de nu är fint med alla höstfärger på träden. Vikingarna trodde ju att vi bodde i ett jättestort träd. I en ask som hette Yggdrasil. Där bodde vi människor på en av grenarna. Vår gren hette Midgård och på en annan gren bodde jättarna och den platsen hette Jotunheim. Längst ner på trädet ligger draken Nidhögg och gnager på rötterna på detta träd och högst upp sitter en örn som jag inte vet vad den heter. Och upp och ner i mellan dessa två springer ekorren Ratatosk och informerar dem om läget. 

Asken har ju drabbats av en otäck svampsjukdom som gör att många askar dör. Om vi levt på vikingatiden hade vi nog varit oroliga att även själva världsträdet skulle drabbas. Men då trodde man att draken Nidhögg en dag skulle gnaga av rötterna och  fälla trädet.  I kvädet Valans spådom står det hur det då kommer att gå med Yggdrasil:

Då skälver Yggdrasils

ask, där den står,

urträdet jämrar sig,

jätten blir lös.

På resan till Hel

rädas alla,

innan Surts släkting

slukar honom.”

Det låter ju rätt jobbigt. Men ibland känns det som det handlar om vår tid, vilket skrämmer mig. Men det står också att det kommer greja sig till slut.

”Upp ser hon komma

för andra gången

jorden ur havet,

igen grönskande;

forsar falla,

örn flyger däröver,

den som på fjället

fiskar griper.”

Själv var jag i norra Uppland i helgen och såg en örn flyga förbi. Men den grep inte några fiskar. Den bara kollade ner lite på mig, sedan flög den vidare. Kanske var det en släkting till den örn som sitter högst upp i världsträdet, vars namn jag inte vet. Men att budbärarekorren heter Ratatosk minns jag bestämt för det är ett skojigt namn. Om jag någonsin får en tam ekorre skall jag döpa den till Ratatosk. Men om jag får en tam igelkott skall han få heta Hugo. Eller möjligtvis Oskar.

Peter

God kväll vänner!

Utanför skiner solen men det är rätt kallt. Det har blivit höst på riktigt och vi på väg in i det stora mörkret. Ni vet när man går till jobbet i mörker och från jobbet i mörker. Och ofta är det dessutom motvind och regn vare sig man är på väg från eller till arbetsplatsen.

Men i de norrländska skogarna har björnarna letat upp sitt ide och sitter utanför och funderar på om det inte snart är dags att gå och lägga sig. De sitter säkert där och tittar på hur solnedgången färgar tallstammarna röda på kvällen. Sedan kryper de in och somnar. 

Själv skall jag åka först till Stockholm och på lördag till norra Uppland för att äta krabba. Jag skall åka tåg till Tierp för omväxlings skull. Det var länge sedan jag åkte tåg. Flera år sedan faktiskt. Så jag ser fram emot denna tågresa. För jag tycker om att åka tåg. Men vad jag läst är underhållet av järnvägen så eftersatt att det är lite farligt att göra en sådan resa. På sina håll ligger rälsen tydligen nästan lös på syllarna. Undra varför det blivit på det viset? Verkar slarvigt på något sätt. Så man får väl se om man kommer fram eller om man spårar ur på Uppsalaslätten. 

Till krabba äter man gärna rostat bröd och skaldjurssås. Man dricker också lämpligtvis vitt vin till. Men faktiskt passar det också bra med Guiness till skaldjur. Själv brukar jag inte välja utan börja med Guiness och därefter övergå till vitt vin. Fast bara just på denna fest, som för övrigt är en herrmiddag. Numera är detta stillsamma tillställningar utan överdrifter. Möjligtvis lite sjungande och ljugande under ordnade former. En tillställning för förståndiga äldre män som inte längre avser skjuta sönder grannens vindflöjel med luftgevär eller se ur fort man kan köra snöskoter i kohagen, när det inte är snö. Så ni grannar och kor i Norduppland har intet att frukta. Ni kan sova gott utan oro, medan frosten lägger sig över gräset. Vi äldre män är som en väl underhållen järnväg och det finns numera ingen risk att vi spårar ur.

Peter

God kväll vänner!

Jag läste att Takaaki Kajita och Arthur B McDonald har fått Nobelpriset i fysik. Anledningen är: ”avgörande insatser i experiment som avslöjat att neutriner byter identitet”. Inte för jag begrep ett jävla något av vad de gjort. Men det var tydligen något som ökade vår förståelse av universum och det kan ju vara bra. Även om jag inte begriper hur.

Neutriner är tydligen några jävligt små partiklar som liksom kan fara rakt igenom oss eller jordklotet utan något som helst besvär. De är så små att ett virus är stort som en blåval jämfört med dessa små rackare eller faktiskt ännu större. Men nu har ovanstående forskare kommit på att de kan byta identitet tydligen. Ungefär som Fantomen som ibland klär om sig och kallar sig Mr Walker när han går runt i staden som en vanlig man. Eller som Babsan som ibland förvandlar sig till Lars-Åke Wilhelmsson. Såna är alltså dessa små neutriner där de far runt i världsalltet. Man tror man vet var man har dem. Men plötsligt byter de identitet och blir som Fantomen eller Babsan. För denna upptäckt har alltså Takaaki och Arthur fått Nobelpris. Bra gjort,säger jag. Fast jag inte riktigt förstår hur de kom på hur neutrinerna byter identitet. Fast med tanke på hur jävla små de är är det ju väldigt skickligt gjort.

Själv byter jag inte identitet. Fast det skulle ju vara lite kul att göra det någon gång. Jag kunde ju till exempel sätta på mig någon fin lite blommig klänning och ett stort halsband samt runda glasögon och bli kulturtant. För jag beundrar dessa damer som håller igång författaraftnar och teatrar när slögubbar som jag mest löser korsord, klappar katten och dricker pilsner, när vi borde inse vikten av kultur och bildning. Men plötsligt skulle jag byta identitet som en neutrin och i blommig klänning delta i Bladteaterns nya föreställning av Medea. Fyra timmar utan vare sig paus eller leende. Allvar när det är som bäst. 

Peter

God morgon vänner!

Utanför fönstret piper några blåmesar och talgoxar. Men sjunger gör de inte. Den tiden är förbi. Men ibland kan talgoxarna faktiskt sjunga lite tyst och försiktigt även när det inte är vår. Det kallas för skuggsång, vilket är ett mycket vackert ord. Liksom älskog som är ett vackert ord det med. När jag var ung trodde jag det hette älgskog och begrep inte riktig vad älgarna hade med den saken att göra. Fast samtidigt är ju älgarnas brunst en passionerad och het historia, så det kunde kanske heta älgskog utan att vara helt fel.

Det är alltså höst och löven har börjat skifta färg här på Gotland. Hösten är ju ofta lite senare här på ön än i resten av Sverige. Men ny har lönnarna börjat få röda fina löv. Vilket är vackert, men lite vemodigt på en gång.

Igår cyklade jag en riktig långcykling på några mil. Vädret var perfekt för cykling. Nästan sommarvarmt och nästan ingen vind. Så jag kunde liksom inte sluta cykla för det var så fint på alla sätt. Men idag har jag lite ont i ryggen, så antagligen tog jag i lite för mycket. Det går säkert över men är lite vemodigt det med. För igår kände jag mig ung och stark. Men idag går jag runt som en krokig surgubbe och känner mig gammal. Hösten är här och jag är liksom en del av den.

Träden får alltså klä sig i rött, brandgult och gult och bli hur fina som helst när hösten kommer. Det borde gubbar också få göra, utan att bli ifrågasatta. Man skulle exempelvis få ha röd Stetsonhatt, röd kavaj och gula piratbyxor. Till detta långa strumpor som är randiga i brandgult och grönt. Men om man skulle klä sig på detta fina sätt så skulle väl folk börja peka finger åt en och säga att man är lika tokig som de alltid har misstänkt. Så jag går väl in i denna höst i rutig skjorta och blå jeans som vanligt och ser rätt tråkig och normal ut. Fast just för tillfället dessutom en aning mer böjd och något surare. Som en ek som tappat löven ungefär. Dessutom växer håret i öronen som ett jävla ogräs.

Som poeten och surgubben Gunnar Ekelöf skriver:

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

            mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

                                 dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen ……..(osv)

Peter

Hej kamrater!

Vi skall få nya sedlar tydligen. Det är nog bra men jag tycker det är lite dumt att det är kändisar på dem. Men på 20-kronossedeln skall Astrid Lindgren vara och det är ju bra. Men på 200-kronorsedeln skall Ingmar Bergman sitta och se sur ut. Det tycker jag är mindre bra. Jag tycker man kunde satt Fritjof Nilsson Piraten på den sedeln. Eller någon annan med humor. Nu skall man gå och bära bilden av en ångestfylld tråkmåns i bakfickan. Varje gång man tar upp den sedeln kommer man tänka på Döden i Det sjunde inseglet. Så har man en sådan sedel är det lika bra att göra sig av med den fort som fan. För jag vill inte tänka på Döden om jag kan slippa. Men när man ser på 20-kronorssedeln kan man tänka på Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga och det är ju rätt kul. 

Annars har jag tänkt mycket på vågor sista tiden. Hela universum är ju fyllt med olika sorters vågor. Det finns ljusvågor, ljudvågor och vattenvågor till exempel. Sedan finns det ju de där vågorna på botten när det är sandbotten. Jag vet hur vågor ser ut i havet. Likaså de små korta vågorna i en norrländsk skogssjö. Men varför det blir vågor vet jag faktiskt inte. Trots att jag är omgiven av dem. Jag vet hur de fungerar, men hur de uppstår vet jag inte eller varför de är samma avstånd mellan dem. 

Vi kommer ju alla ursprungligen från havet för miljarder år sedan förresten. När vi gråter har våra tårar samma salthalt som urhavet än gång hade. Och när vi förmerar oss gör vi det i en liksom gungande vågformig rörelse. Därpå följer ett Vansbrosim av små svansförsedda celler som tävlar för att komma först till den de älskar. När man tänker efter är det ju inte riktigt klokt hur det går till. Som inget har hänt sen de första små encelliga filurerna kom till i det ljumma gyttjiga urhavet. De simmade väl också runt i ursoppan tills det hade turen att träffa på en lite större encellig rackare att börja samarbeta med. Tänk så det kan gå till i universum.

Peter