God morgon vänner!

Utanför fönstret piper några blåmesar och talgoxar. Men sjunger gör de inte. Den tiden är förbi. Men ibland kan talgoxarna faktiskt sjunga lite tyst och försiktigt även när det inte är vår. Det kallas för skuggsång, vilket är ett mycket vackert ord. Liksom älskog som är ett vackert ord det med. När jag var ung trodde jag det hette älgskog och begrep inte riktig vad älgarna hade med den saken att göra. Fast samtidigt är ju älgarnas brunst en passionerad och het historia, så det kunde kanske heta älgskog utan att vara helt fel.

Det är alltså höst och löven har börjat skifta färg här på Gotland. Hösten är ju ofta lite senare här på ön än i resten av Sverige. Men ny har lönnarna börjat få röda fina löv. Vilket är vackert, men lite vemodigt på en gång.

Igår cyklade jag en riktig långcykling på några mil. Vädret var perfekt för cykling. Nästan sommarvarmt och nästan ingen vind. Så jag kunde liksom inte sluta cykla för det var så fint på alla sätt. Men idag har jag lite ont i ryggen, så antagligen tog jag i lite för mycket. Det går säkert över men är lite vemodigt det med. För igår kände jag mig ung och stark. Men idag går jag runt som en krokig surgubbe och känner mig gammal. Hösten är här och jag är liksom en del av den.

Träden får alltså klä sig i rött, brandgult och gult och bli hur fina som helst när hösten kommer. Det borde gubbar också få göra, utan att bli ifrågasatta. Man skulle exempelvis få ha röd Stetsonhatt, röd kavaj och gula piratbyxor. Till detta långa strumpor som är randiga i brandgult och grönt. Men om man skulle klä sig på detta fina sätt så skulle väl folk börja peka finger åt en och säga att man är lika tokig som de alltid har misstänkt. Så jag går väl in i denna höst i rutig skjorta och blå jeans som vanligt och ser rätt tråkig och normal ut. Fast just för tillfället dessutom en aning mer böjd och något surare. Som en ek som tappat löven ungefär. Dessutom växer håret i öronen som ett jävla ogräs.

Som poeten och surgubben Gunnar Ekelöf skriver:

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

            mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

                                 dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen ……..(osv)

Peter