God morgon vänner!

Jag kom plötsligt att tänka på min släkting William Uddenberg. Han var komminister i den lilla byn Tyaryd som ligger på gränsen mellan Småland och Halland. Som präst var han så där faktiskt. Han var helt enkelt inte speciellt road av prästyrket, utan hade mer eller mindre känt sig tvingad att följa i sin fars fotspår för att glädja denne. När fadern dog fick han ärva dennes gamla nedtecknade predikningar och han brukade ta en av dessa och hålla den som sin egen varje söndag. Det kunde bli lite tokigt ibland. Söndagen den 24 mars 1824 avslutade han exempelvis predikan med att beklaga konungens död för en mördares hand och bad för konungens själ. Ingen hade tidigare hört om denna hemska historia. Men det visade sig att Willian hade tagit faderns predikan från slutet på mars 1792 efter mordet på Gustav III. En annan gång hade han önskat soldaterna framgång i det ryska fälttåget fast det hade varit fred med ryssarna sedan 1809. William var alltså en lat präst. Men han tyckte om kvinnor och vad gäller detta låg han inte på latsidan. När han gjort tre damer gravida på kort tid, blev uppkallad till biskopen som sa att det nu fick vara slut med detta och att det här var den sista varningen. 

Men William var också mycket tekniskt intresserad och prenumererade på flera tidningar med sådant innehåll. En dag fick han läsa om James Watts förbättringar av ångmaskinen i en av dessa tidningar. På den tiden var dessa artiklar mycket utförliga. Så i tidningen fanns också en utförlig ritning av hur en sådan maskin var konstruerad. William beslutade sig för att bygga en sådan maskin och med hjälp av smeden Olle Gudmundsson byggde han på några månader ett exemplar av James Watts ångmaskin. Han var så road av detta att hans predikningar var mycket korta. Han ville ut och bygga på maskinen, fast det var söndag. Den 10 juli 1832 höll han en predikan över Guds godhet som varade i sju minuter. Han avslutade den sålunda: ”Därför gån ut i solen sken och gläd er över naturens skönhet, hej svejs”. Sedan rusade han ner till verkstan och byggde vidare på sin maskin.

I slutet på juli var ångmaskinen klar och kunde provköras. Bortsett från att oväsendet ledde till att ett antal kor i panik flydde ut i skogen och att ett antal höns blev ihjälskrämda gick maskinen som en klocka. Både William och Olle var mycket  stolta över sin bedrift.

Men nu började William fundera på om man inte kunde hitta något användningsområde där maskinen kunde göra nytta. Som ni vet ligger Tyaryd vid den ganska stora sjön Bolmen och William kom på att man skulle kunna placera ångmaskinen så den kunde driva en båt. Så han inköpte en sådan från Halland som med hjälp av fyra hästar drogs till Tyaryd, där den sjösattes. 

På den här tiden hade ju inte propellern uppfunnits så William satte ett drivhjul i fören på båten. Som ett vattenkvarnhjul ungefär. Med hjälp av smeden Olle förstärktes detta med hjärnbeslag. Att han satte drivhjulet i fören berodde naturligtvis på att han hade ett roder i aktern på båten

I mitten på augusti 1832 blev det dags att för första gången pröva ångbåten. Den döptes förresten till Anna-Lena-Ulla efter tre damer som William kände väl. Man fyllde alltså eldningspannan med ved och startade upp motorn. Och båten tuffade iväg med god fart över sjön. Men när man närmade sig sjöns västra strand uppstod ett problem. När William försökte svänga och lägga om kursen fortsatta båten bara framåt. Drivkraften i ångmaskinen var betydligt starkare än vad William var, så rodret gick inte att svänga. William skrek åt SmedOlle att stoppa maskin. Då kom man på att man under provkörningarna bara lagt i några vedpinnar och låtit maskinen stoppa av sig själv när dessa brunnit ut. Nu hade man fyllt pannan med ved och insåg plötsligt att man inte hade något som kunde stoppa maskinen under gång. 

Som tur var såg William att stranden långgrund när man närmade sig den. Han och Olle gjorde sig beredda på att gå på grund. Att de inte hoppade i sjön berodde på att ingen av dem behärskade simkonsten, vilket få gjorde vid den här tiden. Men när båten nådde land blev de förvånade. Hjulet bara fortsatte rulla på och båten drogs upp ur sjön av detta och fortsatte åka över landbacken.

Nu måste jag göra en liten utvikning. Under första delen av 1800-talet såg det inte alls ut som nu i gränstrakterna mellan Småland och Halland. På den tiden växte det inte skog där, utan väldiga ljunghedar bredde ut sig ända ner till kusten. Ungefär som det ser ut i Skottland idag. Så när William och Olle drogs upp på land så var det inga träd som hindrade deras framfart.

Tvärtom höll båten en ganska god fart över hedarna. Så god fart att varken William eller Olle vågade hoppa av. Dessutom antände gnistor från maskinen ljungen när de passerade. Då de blåste västliga vindar brann det snart kraftigt bakom dem, vilket också var en orsak att inte kliva av.

Nu hade det börjat mörkna och de närmade sig Hyltebruk. Så invånarna där fick i mörkret se en mullrande maskin närma sig med glöd omkring sig och bakom den brann det stora lågor i ljungen. På maskinen stod två kolsvarta individer och skrek: ”Jävlar” och  ”Helvete” om vart annat. Som tur var lyckades man rädda mycket av Hyltebruk. Men flera byar runt omkring brann ner. Ett större griseri blev också lågornas rov och flera dagar därefter luktade södra Småland stekt fläsk.

På detta hemska sätt fortsatte båten som nu hade förvandlats till en helvetesmaskin över hela Halland till den till slut nådde havet i trakterna av Halmstad. Båten drogs ut över sandstranden därstädes och blev på nytt sjösatt. Men efter någon timme hade veden äntligen brunnit ut och det blev alldeles tyst. William och Olle satt på båten och tittade in över land och såg hur röken steg över Halland. Vinden hade nu vänt och de drev sakta mot sydväst. Några dagar senare drev de iland på Själland. Där blev de skeppsbrutna omhändertagna av några snälla danska bönder och de fick mat och sina kläder tvättade. Men de insåg att de nog inte borde åka hem i brådrasket efter vad de ställt till med. 

Olle fick ganska snart arbete som smed hos en dansk kollega. Då han var en duktig yrkesman blev  han mycket uppskattad och omtyckt. Han gifte sig senare med sin kollegas dotter och när hennes far dog fick han ärva företaget. Detta gick mycket bra och Olle blev till slut en mycket förmögen man.

William sökte sig till frälsningsarmen för att få hjälp. Där blev han väl mottagen och efter några år blev han officer. Men efter att ha frälst några andra mäns hustrur på det sätt han var bäst på, så fick han avsked. Men han fick ett avgångsvederlag som räckte för en biljett till Amerika. När han kom dit hade han turen att träffa en rik man som hette Hilton som planerade starta ett rederi för båtfärder på Missippifloden. För detta ändamål krävdes ju en båttyp som kunde drivas utan vind. William förslog då att båtarna skulle drivas av paddelhjul och ritade hur en sådan båt skulle kunna konstrueras. Hilton blev i eld och lågor över denna utmärkta konstruktion. Så det är faktisk William som ligger bakom  Misisippiångarna, vilket inte många vet. William gifte sig senare med nattklubbsaktrisen Susanne Baker (mer känd som Sexy Suzy). Han dog i Saint Louis 1872.

Peter