Hej vänner!

Jag kom att tänka på lurendrejeri. Som nu när Volkswagen har åkt fast för att ha lurats. De påstod ju att avgaserna från deras dieselmotorer var rena som en fjällvind om våren. Men i själva verket var de smutsiga som utbrottet från en isländsk vulkan. De hade tydligen hittat på någon datagrej som de tänkte luras med. Men det sket sig till slut. Så kan det gå om man luras.

Man bör egentligen inte luras. Men om man gör det är det viktigt att man inte ställer till någon större skada med sitt lur. Om man exempelvis hittar på en massa knepiga släktingar som gör tokiga saker, så gör det ingen större skada. Men om man gör så folk släpper ut avgaser som dödar smådjur när man far förbi är det riktigt dåligt.

Fast ofta är man ju bäst på att lura sig själv. Själv drar jag exempelvis stora streck i almanackan varje gång jag får en ny. För nu skall jag minsann se till att det finns luft i systemet, så jag inte blir överbelastad. Sedan lovar jag mig att inte för allt i världen ändra på detta utmärkta schema. Det brukar hålla sådär en tre timmar. 

Det finns riktigt hemska luringar. Som populister som lovar att allt skall bli bra och perfekt om man bara ger dem mandat att bestämma. Då kommer det minsann bli ordning på torpet och riket kommer att översvämmas av mjölk och honung. Solen kommer skina ständigt över fosterlandet och fostervattnet, medan vi hand i hand går mot framtiden glatt marscherande. Sedan brukar allt gå åt skogen och sluta i eländes elände. 

Ett annat intressant lurande är det religiösa. Då kan man exempelvis lura i folk att om de avstår från livets glädjeämnen och trevligheter så får man leva vidare efter döden. Då kommer man dessutom få det bättre än man någonsin fick det i livet. Som den svensk - amerikanske agitatorn Joe Hill sjöng:

You will eat, bye and bye,

In that glorious land above the sky;

Work and pray, live on hay,

You’ll get pie in the sky when you die.

Och paj är ju gott. Speciellt äppelpaj med vaniljsås. Så det bästa vore ju att man var lurad och kom till himlen, fast man inte tror på den. Då skulle gud komma gående med äppelpaj och vaniljsås och säga: ”Nu blev du allt förvånad va”. Och det skulle jag bli, jätteförvånad. Men mest förvånad över att gud är en liten samisk gumma från övre Soppero. För det har jag ju tidigare påstått, utan att riktig tro på det. 

Peter

Hej vänner!

Jag kom plötsligt att tänka på min släkting Ivar Uddenberg. Han var, som ni vet, komminister i Krösaryds församling i Småland några mil från Kalmar. Ivar var inte speciellt populär som herde eller hos sin chef kyrkoherden. Ivar var nämligen högkyrklig och överdrivet religiös på det där tråkiga sättet. Han bodde ensam i en liten stuga som tillhörde pastoratet och hade litet umgänge med andra än de han träffade i arbetet. 

Men han var faktiskt med om en ovanlig historia i mitten på 30-talet. Den sovjetiska ambassaden hade ju på den tiden en kvinnlig kulturattaché som hette Olga Semikova. Hennes arbete bestod i att fara runt i Sverige och träffa medlemmar i Sveriges kommunistiska parti i deras lokalavdelningar. Hon skulle också passa på att spionera och underlätta så att Sovjetunionen skulle kunna stödja arbetarklassens revolution, som man trodde var relativt nära förestående. Olga var hade fått detta fina uppdrag då hon var en glödande kommunist och ytterst lojal partimedlem.

Men så hände det sig en sommarkväll i slutet på juli att Olgas bil på väg till den kommunistiska lokalavdelningen i Kalmar gick sönder just utanför Krösaryd. Hennes chaufför öppnade motorhuven och  såg att fördelardoslocket hade lossnat och fastnat i fläktremmen som dragit sönder alla kablar. Något som skulle vara rätt lätt fixat om man haft reservdelar. Men det hade man inte på närmare håll än i Kalmar och dit var det ca. två mil. Man såg ingen annan råd än att chauffören fick gå till Kalmar för att be om hjälp. Det skulle ju ta hela natten, så Olga skulle gå in i det närliggande lilla byn Krösaryd och där försöka hitta något natthärbärge. Säkert fanns det även på denna plats en partimedlem som var beredd att hjälpa en sovjetmedborgare och kamrat i nöd.

Den första hon mötte var en gammal dam som hon på sin knaggliga svenska frågade ifall hon visste var den kommunistiska lokalavdelningen höll till. Den gamla damen förstod inte jota vad den välklädda damen sa. Men hon tyckte hon kände igen ordet komminister så hon hänvisade till Ivars stuga då pastorsexpeditionen var stängd sen flera timmar.

Ivar satt i sin ensamma stuga i pyjamas och funderade på vad han skulle säga på söndagens predikan. Att det skulle handla om synd och de eviga straffen var självklart. För det behövdes verkligen en åthutning av de syndfulla smålänningarna i Krösaryd. När han som bäst sitter där knackar det på dörren och utanför står en stilig dam som säger något på ett obegripligt språk. Som tur var övergår hon till tyska som Ivar kan några ord på. Ivar förstår att damen har råkat ut för något som är ”kaputt” och behöver vila. Men först bjuder Ivar henne på några smörgåsar och ett glas nattvardsvin som han alltid har hemma, ifall han måste iväg för att ge nattvarden i hemmet år någon sjukling. Han tar faktiskt ett glas själv också. 

Olga känner sig ofräsch och skulle vilja skölja av sig resdammet. Men Ivar har inget badkar så han visar henne ner till badplatsen vid Krösarydssjön. Naturligtvis låter han Olga klä av sig medan han går iväg en bit. Men den fulingen lägger sig bakom en gran och kikar. När Olga kommit en bit ut i vattnet och börjat simma får hon syn på Ivar bakom granen. Men Olga tänker att även rättrådiga kommunister är väl karlar och otäcka. Men hon tänker minsann inte visa sig pryd och småborgerlig. Så hon ropar till Ivar att komma och bada han med. Ivar vet inte hur han skall göra. Han är rädd att någon skall höra att en naken dam ropar på honom och rykten skall börja gå. Så för att få tyst på henne skyndar han sig ner till stranden och hoppar i vattnet. Nu har det blivit mörkt och de simmar tillsammans i den ljumma sjön. När de kliver upp ser Olga i månljuset att Ivar uppenbarligen är glad att se henne, fast han försöker dölja det så gått han kan.

De klär på sig och går hem till Ivars lilla stuga och Olga tycker att det är lite konstigt att Ivar trots att han är kommunist har ett krucifix på väggen. Hon säger något om att religion är opium för folket på tyska och Ivar ser glad ut och säger något om han också tycker att den ger lindring. På det sättet fortsätter de missuppfatta varandra hela resten av kvällen.

Det finns bara en säng i stugan. Men som tur är det en stor säng där stugan förre ägare och hans fru brukade sova. Nu lägger sig Ivar och Olga där när det tagit ytterligare ett par glas av nattvardsvinet. För första gången ligger Ivar och känner värmen från en kvinnokropp bredvid sig och Olga sträcker ut en hand som Ivar tar i sin. Sen går det som det går och efteråt ligger de bägge och funderar. Olga på vilket sätt hon skall tolka det som hänt utifrån vad hon lärt sig om den vetenskapliga socialismens läror. Hon hittar inget svar. Ivar tänker på hur lycklig han är trots att han syndat ordentligt och kommit många steg närmare den eviga elden. ”Men det skiter jag i säger han” och tar därmed ytterligare några steg åt det hållet.

Nästa morgon förstår Olga att hon haft ihop det med en präst när Ivar kommer klädd i rundkrage. För att vara en fiende till arbetarklassen och förtryckare tycker hon att han ser rätt snäll ut. Men hon är orolig att det inträffade skall komma fram till partiet. Det här är på stalintiden och hennes agerande skulle kunna få allvarliga följder, hur trevligt det än var. Ivar vill inte heller att det skall bli allmänt känt att han syndat och haft sig. Så Olga smyger ut och går tillbaks där hon lämnat bilen. När hon kommer dit kommer hennes chaufför just åkande med en mekaniker som snabbt fixar reparationen. När de åker genom Krösaryd en stund senare möter hon Ivar, som kommer gående mot kyrkan. De vinkar till varandra lite diskret och sedan träffas de aldrig mer.

På söndagen håller Ivar en ovanligt kort predikan. Den gammaltestamentliga läsningen är ur Höga visan: ”Min vän säger till mig: Kom, min älskade,min vackra flicka, kom ut! Vintern är över,regntiden är förbi.Marken täcks av blommor, sångens tid är inne, turturduvan hörs i vårt land.” Därefter läser Ivar upp: ”Kärlekens lov” ur Korintierbrevet. Han slutar med de kända bibelorden: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Sedan säger han att det är slut och att alla bör gå ut och titta på hur vackra Smålands ängar, skogar och kvinnor är. Det skall han i varje fall själv göra, säger han. 

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på påven. Han håller tydligen på att ompröva en del av den katolska kyrkans dogmer. Bland annat har han sagt att det under vissa omständigheter är tillåtet för en katolik att använda kondom. Fast vilka dessa omständigheter detta är ok framgick inte. Men jag gissar att det är tillåtet så länge man bara har gummit till att dra över mobilen när man badar eller som glad partyballong. I övrigt bör man tills vidare avstå från användning tills tydligare besked kommer från påven.

Under renässansen var ju påvedömet i förfall. Påvarna ägnande mest år slöseri och sexuella orgier och annat olämpligt. Fast de hade kanske rätt kul, otäckingarna. Men sedan blev det väl en skärpning för man fick väl fullt upp med reformationen och att bränna kättare på bål och sånt. 

Påven före den nuvarande avgick ju inte med döden som är brukligt är, utan bytte liksom bara jobb. Han slutade som påve och jobbar numera i köket på ett kloster i alperna. Vad jag har hört är han en jävel på rimmad oxbringa med rotmos. Men han kan också slänga ihop en helt vanlig pytt i panna till vickning. Till det dricker han och hans kompisar öl från trappistmunkklostret Bierenwaiss i Sydtyrolen. Så även om den förre påven var en tråkig fan, så har han bättrat sig sen han avgick. 

Men det har funnits hyfsade påvar innan dess. Som Johannes den XXIII. Han sa visst följande kloka ord: ”Det är tre ting som lättast sliter ut en man och det är kvinnor, sprit och jordbruksarbete”. Helt klart ord av en man som vet vad han talar om. Själv ägnar jag mig aldrig åt jordbruksarbete. 

Peter

Hej vänner!

Igår delades Ignobelpriset ut till de forskare som genom sin forskning haft de knasigaste uppslagen till undersökningar och dessutom genomfört dem. Bland annat belönades en forskare som undersökt var ett bistick gör ondast. Han kom fram till att det var värst att bli stucken på näsborren, överläppen och penis. Det måste vara en modig man som sticker in sin penis i en bikupa för att bli stucken. Fast att det skulle göra jävligt ont, var ju knappast överraskande. Mitt förslag att är att han går vidare genom att pröva hur det är med geting, brännmanet och skorpion.

För det är ju så att all forskning gör att man inte bara svarar på de hypoteser man ställt upp utan även skapar nya frågeställningar. Själv undrar jag till exempel varför min katt låter så fånig när han ser på fåglar utanför fönstret. Likaså hur han kan veta vad det kommer bli för väder. Om det är sol ute på morgonen och han inte vill gå ut så slår det aldrig fel att efter några timmar blir det regnigt och blåsigt. Hur fan kan han veta det? Han måste ha någon slags inbyggd väderradar i skallen. Likaså vet han när jag är deppig för då lägger han sig med huvudet mot min kind. Men det gör han aldrig annars.

Jag skulle alltså mycket väl kunna forska på kattens beteende och kommunikation. Däremot inte på var bistick gör mest ont.

Det är alltså fredag och denna helg kommer jag och katten fira denna i ensamhet. En riktig grabbhelg med andra ord. Vi får väl hitta på något extra trots allt. Jag brukar, som ni vet, försöka laga något som både jag och min pälsklädde vän uppskattar. Idag tror jag det blir kokt torsk med äggsås. Det tycker jag är jättegott och kamrat katten också. Men jag skall dricka vin till tror jag. Katten dricker inte sådant.

Ute blåser det småspik så ikväll hoppar jag nog över cyklandet, lat som jag är.

Peter

Hej vänner!

Jag sitter här på min arbetsplats och har fått lite tid över. Så jag skriver väl ner några snabba rader till er fåtaliga som läser min blogg. Som ni märkt har jag haft svårt att skriva sista tiden. Så är det fortfarande. Men man får väl försöka komma över detta på något sätt.

När jag var barn tänkte jag rätt ofta på det konstiga faktum att jag är född i detta land och i denna tid. Jag funderade varför jag exempelvis inte var född i Afrika 1623 eller i Amerika 1812. Konstigt nog funderade jag sällan på varför jag överhuvudtaget fanns till. Det var liksom självklart. Men varför just här och nu, det var en gåta.

Numera funderar jag sällan på detta. Fast det borde man kanske göra ibland. För det är ju en jävla tur att man är född i ett rikt land som inte drabbats av krig och annat elände. Det kan man ju vara tacksam för. Alla har ju inte haft samma tur och dem bör man hjälpa och vara snäll emot.

Idag hörde jag på radio att enligt WWF har hälften av att liv i havet försvunnit sedan 70-talet. Orsaken sades vara Överfiske, miljögifter, exploatering av kuster, olje- och gasutvinning samt klimatförändringar. Med andra att vi lever över våra tillgångar och som mänsklighet är vi helt dumma i hela huvudet. Man tycker att en sådan nyhet borde få stora rubriker och att åtgärder borde vidtas för att förhindra att den andra hälften av liv också försvinner. Men det var inte ens en huvudnyhet, utan kom rätt långt ner på tidningssidan. Det fanns liksom andra nyheter som var värre än att hälften av allt som lever i havet har utrotats under min livstid.

Det är sådana hemska nyheter som gör att man tappar lusten att skriva något alls. Men som tur har jag ju en släkt som ibland kan inspirera mig att skriva igen. Så jag kommer kanske igen. Men just nu är jag deppad och seg i skallen.

Peter 

Hej vänner!

Jag kom och tänka på en historia som min pappa tyckte var kul om jag minns rätt. Den handlar om en man som står vid en köttdisk för att köpa två kilo högrev till en fest som familjen skall ha. Han fru planerar nämligen att göra biff bourgogne till festen i fråga och då är högrev bäst. Men nu är det bråttom hem då köttet bör koka ett par timmar för att bli mört. Men före mannen i fråga står flera äldre damer och herrar som skall köpa något gott till helgen och diskuterar vad som kan vara lämpligt. Mannen står där med sin nummerlapp och blir allt mer irriterad och stressad över att det skall diskuteras vad som passar bäst till pölsa och kroppkakor mm. Så när det äntligen är den stressade mannens tur rusar han fram och skriker: ”Två kilo högröv tack!”

Jag vet inte om det egentligen är en så väldigt kul skämtbit. Men lite kul tycker jag den är på något sätt. Det finns en del sådana där skämtbitar som är just lite kul. Annars tycker jag ofta att roliga historier inte är så roliga. Speciellt inte fräckisar. Fast det finns roliga sådana vet jag. För jag har en kollega som heter Monica som berättade såna som var kul. Men oftast är de ju bara fåniga. Själv kommer jag dessutom aldrig ihåg roliga historier. Inte ens de som var väldigt roliga när jag hörde dem. 

Däremot har jag en tendens att se det roliga och mångtydiga i det folk säger. En gång var jag på en avtackningsfest för en som skulle sluta på mitt dåvarande jobb. Min dåvarande chef skulle hålla tal och inleder med orden: ”Jag har aldrig blivit så tagen på sängen” hon tänkte väl fortsätta med ”som när du berättade att tänkte sluta hos oss.” Men då hade jag redan efter ”sängen” sagt: ”Synd om dig. Men det tror jag inte på” och börjat skratta åt min egen rolighet. Sedan kunde jag inte sluta skratta, vilket var väldigt pinsamt. 

På det sättet är det jobbigt att ha en sådan hjärna som min. Den liksom rinner iväg som en vessla och kopplar ihop sig med munnen på ett okontrollerat sätt. Den kan skärpa sig någorlunda på arbetstid, men så fort den är ledig kan den bli opålitlig och barnslig. 

Fast just nu känns det mesta rätt sorgesamt, oroligt och vemodigt. Som det på något sätt drar ihop sig till oväder och istid. Man skulle kunna skriva en bok som skulle börja på följande sätt:

”Det var vid den tiden en dödens vind blåste över havet och våra böner var förgäves. Visst var vi alla på väg någonstans. Men få visste vart. Några skrek ut i vinden. Men fick till svar bara vind som blandades med vind. Till slut hade vi alla tystnat och gick framåt utan mål och mening.”

Så sorgligt kunde man börja en bok.

Peter

God kväll i församlingen!

Som ni märkt skriver jag inte så mycket längre. Jag tycker det är svårt att skriva i denna glädjelösa tid när barn ligger döda på Medelhavets stränder. I denna meningslöshet hade det ju varit bra att tro på gud och uppståndelse. Men som ni som läst här förut vet tror jag inte på sådant. I dessa dagar är det mer meningslöst än vanligt att tro på den allsmäktige. För om han finns, gör han ju ännu mindre nytta än vanligt. Och det vill ju inte säga lite. 

Men jag är ju rätt bibelsprängd och i kväll tänker jag på liknelsen om den barmhärtige samariten. Det var ju så här att Jesus framställde följande liknelse:

”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.”

Vad jag förstår var folk från Samarien rätt illa omtyckta av de flesta i Israel på Jesu tid. Varför vet jag inte riktigt men det hade något med att de hade en annan variant av gudstro på något sätt. Men  här berättar Jesus om att det kommer inte bara en, utan två som tror att de är något som struntar i att uppföra sig som folk. Men så kommer samariern knallande och är snäll gör en insats. Fast han tillhör en föraktad folkgrupp. En bra liknelse som Jesus har all heder av. Tål att tänka på om man säger så. Speciellt om man är präst eller levit. Men även om man är dum av någon annan anledning. Nu vet jag inte vad en levit är. Men leviten i denna liknelse borde skärpa sig. Även den aktuella prästrackaren borde skämmas ordentligt. Det gäller för övrigt alla andra jävla taskmörtar.

Fast jag får väl erkänna att jag mest sitter och känner mig ledsen och maktlös över all världens elände, lidande och grymhet. Jag lägger stålar i varenda insamlingsbössa jag ser och är medlem i Rädda Barnen. Men mest känner jag mig maktlös. Jag liksom hoppas att jag skall vakna och upptäcka att alltihop vara var en mardröm och att det inte alls är så hemskt som det är. 

Peter

Hej igen!

Ute blåser det kulingvindar och regnar. Det är riktigt höstruskigt och tråkigt. I helgen hade jag besök av min dotter Emelie och hennes Ronnie. Det var trevligt. Och de hade med sin hund Frasse som är en kul typ. Han är nästan alltid glad. Går man ut i fem minuter så är han överlycklig när man kommer tillbaks. Det är också alltid spännande att gå en promenad med Frasse. Han liksom nosar sig fram i tillvaron och verkar leva i en jättespännade värld av dofter som liksom är fördold för oss utan detta utmärkta luktsinne. Han vet säkert vem som gått förbi på stigen för en tid sedan. Kanske en igelkott eller en hare. Kanske en hanhund som är magsjuk eller ett rådjur. Frasse vet vad som har hänt och passerat.

Frasse märker ut sin egen närvaro också. Det finns nog inte en stolpe eller hushörn runt Stora torget i Visby som han pinkat några droppar på. Så nu vet alla hundar som bor i den trakten att Frasse varit där. Det gick faktiskt rätt bra med katten. Inte så att han direkt var överlycklig över besöket och fräste när Frasse ville nosa på honom. Men han verkade inte rädd för Frasse utan mest tycka att han var jobbig. Frasse var nog lite besviken att hans kompis inte ville leka utan mest var sur och fräste.

Annars är det inte mycket som är roligt i världen att vara glad över. Det gör att jag tänker på poeten Nils Ferlin. Han var inte heller någon lustigkurre. Som ni vet skrev han en massa dikter som handlar om närheten till döden och vemodet. Han skrev en hel diktsamling som heter ”En döddansares visor” och det är ju en rätt ledsam titel. Men han skrev också om att han kände sig annorlunda och främmande i världen och tiden. Han skriver i en dikt:

”En gång skall det vara sommar ha visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men männskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått,
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
men visorna äro klena sibyllor.”

Så man får väl hoppas att det bli sommar igen. Fast idag känns det lite tveksamt. Själv är jag också rätt ledsen över tillståndet i världen. Undra vad en döddansare är föresten.

Peter

Hej vänner!

Jag sitter här på morgonen och väntar på att gå på en kurs som skall vara hela dagen. Det är säkert en utmärkt kurs på många sätt. Men jag tycker det är jobbigt att sitta still i flera timmar och lyssna, så jag har ingen lust att gå dit. 

Dessutom pågår det en flyktingkatastrof som bara tycks bli värre och värre. Hela denna tid är fylld med ett jävla mörker och inget känns roligt. Jag försöker komma på roliga saker, men kommer inte på något som ens marginellt kompenserar för allt hemskt och tråkigt. 

Men som Jesaja skriver: ”Det folk som vandrar i mörkret

skall se ett stort ljus;

ja, över dem som bo i dödsskuggans land

skall ett ljus skina klart.”

Fast fan tro det. När skall det jävla ljuset tändas i så fall. Det är hög tid att slå på den lampan, tycker jag. För att gå runt och treva i det här förbannade mörkret börjar bli rätt tröstlöst. 

Skänk en slant till Rädda Barnen.

Peter