Hej vänner!

Jag kom och tänka på en historia som min pappa tyckte var kul om jag minns rätt. Den handlar om en man som står vid en köttdisk för att köpa två kilo högrev till en fest som familjen skall ha. Han fru planerar nämligen att göra biff bourgogne till festen i fråga och då är högrev bäst. Men nu är det bråttom hem då köttet bör koka ett par timmar för att bli mört. Men före mannen i fråga står flera äldre damer och herrar som skall köpa något gott till helgen och diskuterar vad som kan vara lämpligt. Mannen står där med sin nummerlapp och blir allt mer irriterad och stressad över att det skall diskuteras vad som passar bäst till pölsa och kroppkakor mm. Så när det äntligen är den stressade mannens tur rusar han fram och skriker: ”Två kilo högröv tack!”

Jag vet inte om det egentligen är en så väldigt kul skämtbit. Men lite kul tycker jag den är på något sätt. Det finns en del sådana där skämtbitar som är just lite kul. Annars tycker jag ofta att roliga historier inte är så roliga. Speciellt inte fräckisar. Fast det finns roliga sådana vet jag. För jag har en kollega som heter Monica som berättade såna som var kul. Men oftast är de ju bara fåniga. Själv kommer jag dessutom aldrig ihåg roliga historier. Inte ens de som var väldigt roliga när jag hörde dem. 

Däremot har jag en tendens att se det roliga och mångtydiga i det folk säger. En gång var jag på en avtackningsfest för en som skulle sluta på mitt dåvarande jobb. Min dåvarande chef skulle hålla tal och inleder med orden: ”Jag har aldrig blivit så tagen på sängen” hon tänkte väl fortsätta med ”som när du berättade att tänkte sluta hos oss.” Men då hade jag redan efter ”sängen” sagt: ”Synd om dig. Men det tror jag inte på” och börjat skratta åt min egen rolighet. Sedan kunde jag inte sluta skratta, vilket var väldigt pinsamt. 

På det sättet är det jobbigt att ha en sådan hjärna som min. Den liksom rinner iväg som en vessla och kopplar ihop sig med munnen på ett okontrollerat sätt. Den kan skärpa sig någorlunda på arbetstid, men så fort den är ledig kan den bli opålitlig och barnslig. 

Fast just nu känns det mesta rätt sorgesamt, oroligt och vemodigt. Som det på något sätt drar ihop sig till oväder och istid. Man skulle kunna skriva en bok som skulle börja på följande sätt:

”Det var vid den tiden en dödens vind blåste över havet och våra böner var förgäves. Visst var vi alla på väg någonstans. Men få visste vart. Några skrek ut i vinden. Men fick till svar bara vind som blandades med vind. Till slut hade vi alla tystnat och gick framåt utan mål och mening.”

Så sorgligt kunde man börja en bok.

Peter