Hej vänner!

Igår höll statsministern tal till nationen med anledning av skjutandet och sprängandet som bara de sista veckorna tagit livet av ett antal människor. Flera av dem helt oskyldiga och på intet sätt involverade i kriminell verksamhet. Dessutom har tre småkillar mördats efter att ha dragits in i eländet. Så nu höll statsministern tal och lovade ta krafttag för att stoppa dessa terrorister. Jag såg att oppositionsledaren nu kom med liknande förslag som regeringen. Så det borde finnas grund för samarbete för landets bästa. Men vi får väl se om det blir så. Om ödmjukhet, kompromissvilja och samarbetsförmåga verkligen finns.

Jag lyssnade på ovanstående tal och tyckte inte det var så bra. Men det är kanske mycket begärt att alla skall ha en formuleringskonst och förmåga att hålla tal som Winston Churchill. Som när han enar nationen och ger kraft i talet efter Dunkirk:
”We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.”

Jag kom att tänka på olika sätt att att se på hur samhället bör organiseras och styras. Dessa idéer har ju formuleras i ideologier av ett antal gubbar oftast under 1700- och 1800-talet.

De konservativa idéerna formulerades av Edmund Burke som under sin tid nog inte betraktades som så konservativ förresten. Men han gillade inte snabba förändringar som revolutioner, utan betonande vikten stabilitet och vikten att lära av historien. Han tyckte illa om franska revolutionen och förstod att denna skulle utmynna i skräck och mördande, redan innan den gjorde det. Så han fick väl rätt på sätt och vis. Konservatism innebär ju ofta att man vill slå fast om det bestående. Vilket är bra om detta bestående är något bra. Men oviljan till förändringar kan ju också leda till en ovilja att förändra sådant som inte är bra. Som orättvisor och utnyttjande av människor. Men så tänkte nog inte Burke. Som var rätt mycket för förändringar.

Det finns ju också liberalism vars idéer formulerades av en gubbe som hette Adam Smith. Han var både nationalekonom och moralfilosof. Vad jag förstår betonande han människans friheter som religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Men också ekonomisk frihet och frihandel.

Sedan har vi Karl Marx som kritiserade kapitalismen och hur den sög ut och utnyttjade andras arbete och skapade ett klassamhälle, där vissa arbetade och andra levde på deras arbete. För att komma till rätta med dessa orättvisor var det nödvändigt med en revolution, då de som ägde produktionsmedlen inte frivilligt skulle lämna ifrån sig dessa. Därefter skulle det behövas en tid av diktatur, innan vi alla skulle bli lyckliga i det klasslösa kommunistiska samhället. Där alla är jämlika. Men hittills har det väl mest blivit som i djurfarmen av Orwell. Där alla är jämlika, men  svinen mer jämlika än de andra och därför skall ha det bättre. Dessa idéer modifierades av de som tyckte att det var att gå lite väl långt och tyckte att det borde gå att genomföra en hel del förbättringar, genom reformer utan revolution. Men några höll kvar vid ursprungsidéerna och kallade sig kommunister och andra blev lite mindre kompromissintriktade och kallade sig socialdemokrater.

Sedan finns det ju ideologier som fascism, nazism och stalinism. Men det är ju mera en typ av brottslighet och inga riktiga ideologier.

Det finns alltså olika ideologier som ser olika sätt att styra samhället och lösa samhällsproblem. Demokratin bygger, vad jag förstår, på att så är fallet. Vi är olika och tänker olika. Så ser världen ut och är inget att göra åt. Den demokratiska inställningen till medmänniskan bör alltså vara: ”Du tycker inte som jag och det är helt okej. Till och med bra, så jag får pröva mina argument.” Det är klart det finns gränser även där. Vilka jävla dumheter som helst kan man inte acceptera. Som rasism och homofobi och annat korkat. Men annars är friheten att tänka och uttrycka sina tankar väldigt stor och bör respekteras. Men man får inte heller uttrycka en önskan om att avskaffa det demokratiska styrelseskicket och dess friheter. Då skall man, ta mig fan, bara hålla käften.

Efter denna långa och lite tråkiga inledning skall jag komma till sak. För jag retar mig jävligt mycket på tonen i den politiska debatten just nu. Just för att den är respektlös och antyder att de politiska motståndarna genom sina beslut, vill sina medmänniskor illa. Som att de medvetet vill förstöra och jävlas med medborgarna. Det verkar finnas en önskan om att öka motsättningar och göra världen till en svart-vit kamp mellan gott och ont. Men just nu går ju kampen i hög grad mellan demokrati och diktatur. Mellan humanism och barbari. Det gäller i Ryssland och det gäller i USA. Då skulle jag önska att de som är demokrater och gilla demokratin, håller en mer respektfull och förstående attityd till varandra och sina motståndares dilemman. Samt har ett språkbruk som visar detta. Voltaire sa aldrig: ”Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att ha dem”. Det var visst någon, som tyckte att han borde säga så och skrev det i en bok. Det är ändå rätt bra sagt. Även om Voltaire aldrig sa så. 

Men att dra ner pengar till folkhögskolor är trots allt för jävla dumt. De borde tvärtom få ökade anslag. Själv har jag aldrig gått på folkhögskola. Vilket jag önskar att jag gjort. Att dra ner stålar till folkbildning och kultur är ju bara dumt. För arbete, bildning och kultur, gör folk förståndiga och hindra många tillfällen till synd. Så det så.

Jag har tagit helg och vet inte riktigt vad jag skall hitta på i helgen. Har inga som helst planer. Jag kommer vara ensam i helgen och då saknar jag min kamrat katten väldigt mycket. För han var faktiskt ett väldigt trevligt sällskap. Men samtidigt blev jag ju lite låst och det var besvärligt om man ville resa bort några veckor. En gång fick han vara på kattpensionat en vecka, när jag var på resa. Det var inget kul. För jag hade hade dåligt samvete hela veckan. Men nu har han ju, sedan mer än ett år, rest till katternas himmel och lämnat mig kvar här. Så nu är det minsann lite synd om mig istället.

Som Bertrand Russel så klokt sa till tröst för oss osäkra och fyllda av tvekan:
”The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, and wiser people so full of doubts.”

 

Slava Ukraini

Peter

 

Hej vänner!

I mitt senaste inlägg berättade jag att jag skulle läsa förre statsminister Ingvar Carlssons nya bok ”I sällskap med döden”. Jag lovade också berätta vad jag tyckte om boken ifråga. Så nu gör jag det.

Boken handlar om hur döden kommit att påverka honom och hans utveckling både privat och i hans politiska karriär. För döden kommer ju ofta slumpmässigt och oväntat och gör att planer, förhoppningar och trygghet gör en paus, innan vägen man knallar på byter riktning. För Ingvar Carlsson hände det redan när han var 12 år och fann sin far död på sin arbetsplats. Han tror att att hans inre oro och önskan att kontrollera verkligheten, kan sammanhänga med det. Det finns saker han berättar som jag känner igen. Som återkommande drömmar att hans far fortfarande levde och att allt bara var ett missförstånd. Själv drömde länge, även som vuxen, att min mamma fortfarande levde på en institution någonstans, fast ingen hade berättat det för mig.

Ingvar berättar om sin mamma som trots faderns död, som ensamstående mor under mycket svåra ekonomiska förhållanden lyckades försörja och stödja sina barn. Alla tre blev framgångsrika och välutbildade tack vare henne och hennes stöd. Måste varit en fantastisk kvinna på alla sätt och vis.

En annan död som påverkade Ingvar i djupet var när FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld störtade och dog hösten 1961. Han var ju på någon sorts fredsuppdrag i Kongo för att försöka lösa inbördeskriget där. Jag började ju skolan 1961 och har något minne av att det var någon sorts ceremoni för att uppmärksamma detta i skolan.

Men nästa död han skriver om minns jag mycket väl. Det var när president Kennedy blev skjuten i Dallas 1963 och jag var nio år. År 1968 sköts ju därefter hans bror Robert ihjäl när han var demokraternas presidentkandidat. Några månader tidigare hade Martin Luther King skjutits i Memphis. Det året var ett jävla år förresten. I augusti anföll och ockuperade Sovjetunionen tillsammans med några av de quislingregimer de tillsatt i Östeuropa Tjeckoslovakien. Något som nog påverkat mig en hel del fast jag bara var 14 år då det hände. Att det sedan följdes av Marin Luther Kings och Robert Kennedys död, gör att 1968 för mig varit ett otäckt år. Så när folk på vänsterkanten drömmande talar om detta år och tänker på det revolutionära Paris och den vänstervåg som drog genom Europa, så blir jag alltid lite sur. För jag tänker på filosofistudenten Jan Palach som i förtvivlan tände eld på sig själv i Prag i protest mot ockupationen. Kanske en rätt meningslös protest mot övermakten. Men som jag funderade mycket över som 14-åring.

Ingvar Carlsson var ju arbetskamrat och privat vän med Olof Palme. Så mordet på honom var en personlig tragedi och en händelse som förändrade hans livsresa. De hade samarbetat mycket nära och kompletterat varandra. Nu fick han plötsligt i sin sorg ta på sig ett uppdrag, som han nog gärna avstått från, om jag förstår rätt. Han blev ombedd att ta över som statsminister och av plikt och utan lust tackade han ja. Han beskriver att han i början kämpade på, utan att känna någon större arbetsglädje. Det tog något år innan det kändes bättre och han till och med kunde trivas med sin uppgift.

Han skriver också om hur det hemska mordet på Anna Lindh 2003 ändrade historien. För om inte det skett hade hon säkert blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. För det var, enligt Ingvar, helt klart att hon skulle efterträda Göran Persson på den posten. Hade säkert blivit betydligt bättre för partiet och dess framtid.

Han skriver om andra dödar som påverkat världspolitiken. Som morden på Indira och Rajiv Gahndi. Som mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 då han mördades av en högerextrem nationalist. Som därigenom uppnådde sitt mål att krossa den inledda fredsprocessen. Kanske för gott.

Det näst sista kapitlet i denna bok handlar också om sorg. För hans livskamrat Ingrid som han levde med sedan tonåren började få symtom som först var små och diffusa för att sedan bli allt värre. Hon verkade glömma vad hon precis sagt och och fråga saker som hon dagen tidigare frågat om. Det blev allt tydligare att hon inte fungerade kognitivt som tidigare. Efter några år fick hon diagnosen Alzheimer. Hon bodde hemma och vårdades först av Ingvar själv under flera år. Som många äldre som av lojalitet med den de älskar försökte han in i det längsta ta hand om henne till han själv var helt slut och inte inte orkade längre. Nu bor hon vad jag förstår på någon typ av vårdhem och är rätt borta från världen. Hon lever men den hon en gång var finns inte längre. Så nu får han sörja en levande efter all sorg efter de som dött.

Det sista kapitlet handlar om hans uppdrag från FN och Kofi Annan att undersöka varför FN inte ingrep och förhindra folkmordet där 1994. Ett folkmord där under tre månader mördades över en miljon människor. Ingvar fick under detta uppdrag en ny syn på människan och hur nära det är mellan medmänsklighet och grymhet. Mellan omsorg och fullständigt barbari. Det hände då i Afrika och hade tidigare hänt i Europa. Det kan vara väldigt nära till Auschwitz. Ligger bara en bit från Ukraina för närvarande.

Nu har jag berättat lite om vad som står i denna bok. Det står mycket mer så jag rekommenderar er verkligen att läsa den. I sin historiebeskrivning av det som hänt under hans karriär hoppar Ingvar Carlsson över en del känsliga saker, som han nog inte vill skriva om. Som Geijeraffären, Raineraffären och allt vad de kallades. Jag får också en känsla av att han nog inte var så förtjust i en del av sina efterföljare på statsministerposten. Vare sig de var socialdemokrater eller moderater. Vilket jag förstår. Men helt klart är han en plikttrogen lojal och hederlig karl, både privat och i sin yrkesroll. Som av döden ibland kastats hit och dit på livets hav. Men som älskar sin fru och är stolt över sina barn. Men läs boken vet jag! Speciellt om du är i min ålder och vill bli påmind om saker som hänt i världen under ditt liv.

Peter

 

Hej vänner!

Det har på något sätt blivit svårt att skriva om det lilla livet. Om vardagens problem och skojigheter. När jag började skriva här handlade det mesta om sådant. När jag inte ljög ihop små berättelser om vad påhittade släktingar till mig råkat ut för. Men nu har den stora världens allvar och ondska liksom tagit över och gjort det svårt för mig att behålla glädjen och tankarna inför den lilla vardag, i vilken jag lever. Det blir liksom löjligt och lite meningslöst att skriva om den, i denna farliga och hotfulla tid. När det pågår ett krig, som ytterst är ett krig mellan ett litet lands och folks rätt att existera och välja sin egen framtid eller krossas av en diktatur styrd av brottslingar. När det i Sverige skjuts och sprängs i en omfattning som hotar människors trygghet och frihet. Skjutningarna har ju blivit vardag så man knapp orkar läsa om det längre.

Nu var det en sådan i Sandviken. Där hade en äldre blind man gått på puben för att dricka en öl. Jag gissar att han kanske inte hade så många andra nöjen. För det är ju en hel del sakar som man blir utestängd ifrån som blind. Han var visst runt 70 år och alltså i min ålder. Nu blev han skjuten för han satt i närheten av mördarens tilltänkta offer.

En liten kille på tretton år och två 14-åriga killar har hittats mördade. De hade på något sätt blivit indragna i den organiserade kriminalitetens verksamhet. Tydligen hade de gjort något som retat deras uppdragsgivare och misshandlats och mördats på grund av detta.

Det hela är alltså en katastrof och man tycker att våra folkvalda representanter nu borde kunna sätta sig ner och fundera på hur de skulle kunna stödja varandra i kampen mot denna kriminella ondska. Men jag läste att två före detta ministrar sagt att Sverige blivit farligare, sedan det förra valet och därmed antytt att denna utveckling beror på den nya regeringen. Men jag har ett bestämt minne att Sverige på den punkten inte var något idylliskt Shangri-la före valet. Tvärtom sköts och sprängdes det rätt flitigt även då och att en orsak till dessa före detta ministrars valförlust, var just detta faktum. Men nu hade väl man träffat en valstrateg och kommit överens om att det var dags att utnyttja denna utveckling politiskt. Faktiskt blir jag lite illa berörd och tycker det är cyniskt. Men dessa ministrar tänker väl som politiker. Varför visa ödmjukhet? Sådant är för svaga själar. Sådana som i sitt oförstånd, erkänner både sitt ansvar och sina brister. Något man om man vill bli minister igen, inte bör erkänna. Det värsta är att de kanske har rätt i, att visa svaghet är en dålig strategi om man vill bli en framgångsrik politiker och nå politikens högsta höjder. Vi andra, som går runt med våra fåniga fel och brister och är dumma nog att erkänna dem, lär nog aldrig bli ministrar. Iallafall är chansen för det försvinnande liten. Vilket kanske är tur.

Vi lever alltså i en otäck tid. En av de värsta jag levat i. Ibland känns på något sätt som jag lite tappat fotfästet och börjat känna mig främmande inför verkligheten. Som den har blivit som en jävla mardröm som man bara vill vakna ur. Vakna upp och tänka ”det var bara en dröm”. Gå upp och pissa, för att sedan gå och lägga sig igen. Vilket förresten är en nattlig sysselsättning som många ägnar onödigt mycket tid åt, i min ålder. Så står vi där om natten, vi gubbar födda i början på 50-talet och pissar i vår ensamhet. I bästa fall med någorlunda tryck i strålen att glädja oss åt. I värsta fall får vi stå där rätt länge, medan den besvärande hårväxten i näsan och öronen blir allt värre.

Det är en tid när man borde palla äpplen och spela hartsfiol. Spelar någon hartsfiol nuförtiden? Det var rätt kul. Speciellt om den man spelade för någon dum typ, som man inte gillade. Var köper man björntråd och harts nu för tiden? Jag är liksom lite sugen att spela för vissa, som behöver livas upp av lite gnälliga toner. Några timmars hartsfiol skulle säkert göra dem till bättre människor. Andra har för mycket äpplen och bör nog befrias från lite av sitt överflöd. Skulle de bara må bra av. En del har för mycket andra på tok för lite och det gäller inte bara äpplen förresten.

Idag skall jag förresten gå till biblioteket och hämta en bok som jag beställt. Många måste velat läsa denna bok, för jag har fått vänta över en månad innan det blev min tur. Det är före detta statsminister Ingvar Carlsson nya bok ”I sällskap med döden”. Ingvar Carlsson har bytt från K till C när han stavar sitt efternamn. Varför vet jag inte. Jag har iallafall för mig, att han när han var statsminister stavade sitt namn med K. Hur som helst har jag på något sätt alltid tyckt bra om Carlsson. Kanske för han på något sätt påminner om Tage Erlander. Bägge blev ju mer eller mot sin vilja statsministrar och hade väl kanske egentligen hellre sluppit ta detta uppdrag. Bägge hade en personlighet som jag uppfattade blandade ideologisk övertygelse med en beredskap att lyssna på andra med intresse. Även på sådana vars politiska övertygelse var en annan än deras. Bägge behöll någon sorts värdighet, även när de blåste snålt och de blev kritiserade. Hasse och Tage var förresten taskiga och sa att Ingvar Carlsson såg ut som en sko i fejset. Det var helt fel. För även om Ingvar Carlsson kanske inte är någon Adonis, så ser han, enligt min uppfattning, inte alls ut som en sko.

Nu har alltså ovanstående Ingvar skrivit en bok som heter ”I sällskap med döden”. Hans liv kom ju att påverkas vid flera tillfällen av andras död. När jag läst boken skall jag återkomma med en recension. Döden är ju ett jävla sällskap kan jag tala om, som tidigt fick honom som följeslagare genom livet. Ingvar Carlsson pappa dog när han var 12 bast och så gammal var jag också när min mamma dog. Nu är alla i mina föräldrars generation borta och jag och min kompisar börjar stå på tur. Men än så är det rätt många som tagit nummerlapp före oss födda 1954. Ingvar Carlsson är till exempel 20 år äldre än mig. Så kanske han kliver av innan mig. Men det kan man aldrig veta. Han kanske blir hundra och jag får ställa in hojen före honom.

Jag är oftast rätt skraj för att dö. Men kanske mest för att vägen dit skall bli besvärlig. Sedan är det ju liksom inte så mycket att göra åt, utan bara att acceptera. För kanske är det något rätt allmänmänskligt att var rädd för döden. Alla religioner brukar ju innehålla någon sorts löfte om evigt liv. En del tror på att själen vandrar vidare. Andra på att man kommer till himmelriket. Det finns ingen religion som bara konstaterar att när du är död är du död, en gång för alla. Det är slut, finito, The End och hej då. Du kommer inte återuppstå eller hamna i himlen. Så tror jag. Men om jag har fel så tänker jag komma tillbaks och spöka lite för er. Då får ni inte bli skraja. För det är bara jag som kollar in lite, när du står i duschen om du är tjej. Men kanske jag blir en bättre människa som död och uppför mig. Vi får väl se.

Nu skall jag gå ut i solen och ta tillvara denna dag. Som är den första dagen på resten av mitt liv minsann. En floskel som trots allt är värd att begrunda.

Skicka lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Slava Ukraini

Peter

 

Hej vänner!

Något är fel i världen. Jag undrar när detta fel uppstod. Om det var vid jordbruksrevolutionen för 12000 år sedan. Eller vid industrialiseringen under 1800-talet. Eller på grund av kolonialismen. Eller är det nationalismen som ledde in framtidens tåg på fel spår. Som ledde fram till de totalitära idéer som ledde till det förra seklets katastrof.

Vad det en är som orsakat detta fel så verkar det helt jävla omöjligt att reparera. Fel är det och fel fortsätter det att vara. Som en jävla oljetanker som inte slår back i tid glider vi vidare rätt in i kajen med ett jävla brak som följd. Men vad skall man tro om en mänsklighet som innehåller folk som röstar, på de största knäppgökar som går att hitta. Som håller på att förstöra vår egen planet och utrota många av de djur som lever på den. Som dansar kring guldkalvar och och mammon som dessa var gud själv. Om den gud, som en del säger sig tro på, får se eländet, så vänder han väl bort sitt ansikte i vämjelse över alltihop. Som sagt, något är jävligt fel.

När muren föll i Berlin så hade man ju ett visst hopp att vi skulle gå mot bättre, fredligare och tryggare tider. Men då lurade man sig själv. För de onda, grymma och dumma fanns ju kvar och skulle ju återuppstå efter ha vilat upp sig några år. Som Hydran vars huvuden uppstod som två, när ett huggits av. Det är då själva fan.

Något är alltså fel och Astrid Lindgren fick aldrig nobelpriset.

Som ni kanske anar är jag inte på något vidare humör. Ute är det höst. För någon dag sedan var det fortfarande sensommar och rätt varmt i solen. Nu har det blivit höst och betydligt kallare. Men i början på oktober kan det ju ibland bli några varma dagar. Ni vet de dagar som kallas brittsommar eller indiansommar. När löven är i guld och rött och det plötsligt blir soligt och hyfsat varmt. En sista sprattling av ljus och värme, inför det stora mörkret. Några dagar när man bör vandra stilla genom skogar eller paddla sakta genom skärgårdar. Några veckor senare står de nyss så vackra träden, som svarta siluetter mot himlen och vi går in i fem månaders vinter. Då björnar, grävlingar och mumintroll sover. Igelkottar och fladdermöss går i dvala. Vilket låter rätt förståndigt. Rävar och människor får gå runt och vänta i nästan ett halvår på förbättring. I mars kan man höra rävarna ropa på varandra, för då känner de sig kåta och lite ensamma. Då tänds ju Venus som aftonstjärna. Alla som om kvällen belyses av denna planet blir ju smått pilska. Gå ut och låt er belysas, så skall ni själva få se. Men dit är det för närvarande jävligt långt.

Jag kom att tänka på de böcker man i min generation fick läsa i gymnasiet. I alla fall i mitt gymnasium. Som Djurfarmen av Orwell, Flugornas Herre av Golding, Räddaren i nöden av Salinger, Dvärgen av Lagerkvist och Candide av Voltaire. Jag vet inte om det var något sorts gemensamt beslut som sa att vi skulle läsa just dessa böcker. I så fall var det ett bra beslut. För det är bra och tankeväckande böcker allihop. Jag har ju läst en massa annat sedan dess. Men kanske det man läser som ung får en annan betydelse på något sätt. Formar lite ens sätt att tänka och fundera. Djurfarmen är tydligen en för kommunismen fortfarande farlig bok. För den är förbjuden på Kuba och i Nordkorea, har jag läst. Dvärgen är ju en beskrivning av ondskan i dess renaste form. För Dvärgen är väl egentligen det onda som människan har möjlighet till. Den kom ju ut 1944 och då var väl denna ondska kanske lite extra aktuell. Det är den ju förresten nu också.

Candide går ju runt och råkar ut för den ena jävligheten efter den andra. Men vad som än händer går hans lärare Pangloss med och upprepar med en dåres envishet att vi lever i ”den bästa av världar”. Det får mig att tänka på vissa företrädare för ett stort parti, som också verkade tycka så och länge anklagade de som antydde något annat, för förtal och att smutsa ner sverigebilden. Men nu är den väl så nerskitad att börjar bli löjligt att försvara den. Vi lever ta mig fan inte i den bästa av världar och det är nog bäst att som Candide ”odla sin trädgård” och hoppas att ingen spränger den i luften en mörk natt.

Och det förbannade skjutandet och sprängandet bara fortsätter och fortsätter. Likaså det vidriga kriget i Ukraina. Jag läste att Putin och hans nordkoreanska kollega Kim Jong-Un har träffats och diskuterat hur de på bästa sätt skall utrota oss och alla andra västerländska demokratier. Som håller sig med sådant som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, tryckfrihet, humanism och annat onödigt tjafs. Kaka söker maka, som man brukar säga. Men man måste ha jävligt ont om vänner, om man umgås med sådana, som får Pär Lagerkvist dvärg att verka vara en rätt snäll kille i jämförelse.

Men som Dante så riktigt påpekade: ”Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.” Men om det fortsätter så här är det väl risk att till slut bara stjärnorna blir kvar, till lite glädje. För ingen kommer finnas kvar och visa barnen hur Karlavagnen ser ut.

Er alldeles egen lilla solstråle

Peter

 

Hej vänner!

Jag är i Stockholm och igår kväll sköts en kille ihjäl inte så långt ifrån där jag bor. Han var tydligen en kriminell typ och en del av den organiserade brottslighet som plågar landet vi lever i. I ett land där nu två 14-åringar och en 13-åring nu mördas efter dragits in denna verksamhet. Barn som aldrig fick bli vuxna. Hur fan har det blivit på det här sättet.

Nu tycker man att våra folkvalda skulle sätta sig ner och gemensamt fundera på vad som kan göras åt denna utveckling. Istället ägnar man sig åt att söka fördela ansvaret för att det har blivit såhär. Och denna fördelning är enligt de som valt att företräda oss sådan, att ”de andra” har nästan de fulla ansvaret och vårt eget är ytterst marginellt, om det överhuvudtaget finns Om man läser Aftonbladets ledare så har statsministern efter ett år ”tappat kontrollen”. Innan valet så sa den dåvarande oppositionsledaren exakt samma sak. Så jag misstänker att språkvalet inte var slumpmässigt, utan en betalning för gammal ost. Den alltid så ödmjuke och lite osäkre författaren Jan Guillou framförde i samma tidning ungefär, att sanningen är att kriminaliteten minskade och att detta undanhölls av de onda högerkrafterna. Han hänvisade till statistik på det sätt som är rätt poppis, för att det är sant. Men det är också sant att antalet människor som får cancer har ökat sedan 1970. Men också att färre dör i cancer sedan dess. Vilket för de som gör så, inte är till mycket tröst. Så man kan välja att blåsa upp ökningen eller minskningen och ändå säga sanningen. Men valet av fakta påverkar onekligen tolkningen av verkligheten.

Det finns ju ett talesätt som visst kommer från Mark Twain och lyder "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik". Det håller jag inte med om. Naturligtvis kan man ljuga och hitta på siffror som stöder det egna påståendet. Men det är ju bara en lögn bland annat ljugande. Om exempelvis Putin kommer dragande med någon statistisk siffra, så är den säkert bara påhittad och falsk, som allt annat han säger. För det är ju rätt lätt och avslöja Putin när han ljuger. Det är ju bara att kolla om han öppnar käften och säger något. Det samma gäller ju för hans storljugande kompis, Trump i USA. Även där kan man vara säker på att han ljuger, om han kväker fram något med sin äckliga grodmun.

Men om man bortser från sådana rena lögnare, så kan man ju likt Jan Guillou vara listig och välja ut fakta som talar för ens rätt svaga argument. Man ljuger inte, men väljer ut det som passar med hur man vill att världen och verkligheten skall se ut. Det är listigt, manipulativt och lite smart. Jag tycker personligen rätt illa om omnipotenta och manipulativa människor. Hur smarta de än är. Men annars är ju statistik ett bra sätt att beskriva och analysera verkligheten. Mitt jobb bygger ju till stor del på statistik och statistisk analys. Det kunde jag nu skriva mycket om. Men det orkar jag inte. Dessutom skall jag ju sluta jobba och numera räknar ju datorer ut konfidensintervall och annat som jag en gång la ner mycket tid på. Vilket är bra ty det var rätt tråkigt och är skönt att slippa göra med papper och penna.

Jag vill ju helst inte skriva om politik och kontroversiella saker i denna blogg. Lite fegt skriver jag väl mest om sådant, som jag tror inte någon normalbegåvad person kan reta sig på. Som att den nuvarande ryska presidenten och den förra amerikanska dito är idioter. Om någon har en annan uppfattning, så är det ju något fel i huvudet, på denne någon. Det tror jag ingen av mina vänner har. Så det är rätt okontroversiellt och riskfritt att skriva. Men om annat är det ju betydligt känsligare. Så där idkar jag viss självcensur. Feg som jag är. Å andra sidan är jag inte medlem i något parti och känner ingen lojalitet med någon av dem. En del av dessa tycker jag mycket illa om. Andra inte fullt så illa om. Men det är väl inget jag egentligen gillar. Jag såg en stund på en partiledardebatt för några månader sedan. Det var ett jävla hetsigt kattrakande och jag kände någon sorts avsmak över alltihop. Ovärdigt på något sätt, när det är krig i vår närhet och det skjuts och sprängs dagligen i vart enda  hörn i landet. Man får liksom lust att ropa: men för helvete skärp er.

Jag hörde förresten om en annan genial jävel. Han var läkare och hette Walter J Sacket. Han skrev den bästsäljande boken ”Bringing up babies; a family doctor's practical approach to child care.” Den kom ut 1962 och i den sa han att man skulle ignorera gråtande bebisar, för om man brydde sig om deras gråt skulle risken finnas att de växte upp till något så otäckt som socialister. För de skulle då lära sig att man genom att skrika kunde få sina behov tillfredsställda. Han föreslog också att man två dagar efter födelsen skulle ge spädbarn bröd, grönsaker efter 10 dagar, kött efter 14 dagar och efter nio veckor var det dags att ge de små bacon och ägg. Från sex månader tyckte han att man kunde ge sin bebis svart kaffe utan mjölk. För han ansåg att mjölk var hälsovådligt. Nu tror ni nog att jag skojar. Men det är faktiskt alldeles sant och också att boken var en bästsäljare. Inte konstigt att det är något fel på amerikanerna. Men få av dem blev ju socialister och nu vet ni varför.

Idag firas det förresten att kungen suttit på tronen i 50 år. Jag minns mycket väl de där dagarna när den gamle kungen låg på sin dödsbädd och samtidigt pågick det så kallade Norrmalmstorgsdramat. Så dog den gamle kungen och vi fick en ny som verkade vantrivas oerhört med att bli kung. Jag minns jag tyckte synd om honom för han var uppenbarligen jävligt nervös och osäker. Dessutom hade han blivit rätt mobbad och missförstådd. Man antydde att han var lite tom i kartongen och drev med honom för att han hade haft en jobbig skolgång. Inte minst de som tyckte illa om monarkin var rätt taskiga mot honom. Jag har alltid tyckt det var orättvist och dumt. Kungen är dyslektiker och har haft stora svårigheter med detta bekymmer. Men jag, som i mitt yrke träffat många med den typen av svårigheter, kan bestämt säga att dyslexi inte har ett jävla något med bristande begåvning att göra. Där emot är det nog ingen slump att många kreativa och konstnärliga människor har just detta problem. Varför vet jag inte. Jag tycker inte något vidare om den ärftliga monarkin som sådan och tycker att den är konstig i princip. Men dyslektikern Carl Gustaf Folke Hubertus har jag ju lovat att försvara. Så det tänker jag göra. Ge fan i att vara dumma mot honom. Så det så.

Peter

 

 

Jag har gått
barfota i fuktig
mossa och fin sand.

Sett solen sjunka
i havet och himlen
fyllas av stjärnor.

Jag har förstummats
av lust och känt
din darrning fylla
världen.

Berusad av sprit
och kärlek och därefter
bakfull och olycklig.

Allting finns
och allting
upphör att
finnas.

Tiden, ljuset och
livet upplöses
till slut i evighetens
mörker.

Det är höst
och försommarens
ljusa nätter är
minnen av minnen.

Det skall visst
bli frost i natt.

Hej vänner!

Jag är i Stockholm och vaktar taxen Stefan i helgen. Det går bra och han verkar nöjd med att träffa mig igen. Vi skall snart gå ut på en prommis i Hagaparken. Där är det alltid full med andra hundar på morgonen. De flesta är betydligt större än Stefan och de är han inte intresserad av att morsa på. Men han kan ibland morsa på en småhund om han vill och får. Det tycker han är kul. Speciellt om det är en tax. För han tycker taxar är bäst och blir alltid glad när han ser en sådan långsträckt kamrat. Det finns två andra taxar han brukar träffa på. En som heter Bernard och en annan som heter Sture. Han har inte träffat dem sedan före sommaren. Hoppas vi träffar dem idag. För Stefan kommer bli jätteglad om vi träffar på dem.

Jag har ju tidigare skrivit om hur obehagligt jag tycker det är med konflikter. Vilket ibland är jobbigt att vara. För då är man ju samtidigt lite lätt att sätta sig på. För vi konflikträdda är ju rätt mesiga typer, som nog i viss mån utstrålar denna mesighet. Vi går runt och verkar snälla. Fast vi egentligen bara är rädda, för att hamna i bråk och att någon skall tycka illa om oss. För det är för mig så obehagligt, att jag gör vad jag kan för att undvika det. Vilket också har ett pris.

Det finns de som tycker det är helt okej med konflikter och gärna använder ett språkbruk som ökar på dessa. Jag har läst att en del börjat reagera på språket i den politiska debatten. Att det har blivit hårt och elakt även mellan företrädare för partier, som inte har odemokratiska totalitära rötter. Det är onödigt och rätt hycklande. Jag reagerar alltid med visst obehag när någon säger sig företräda ”folket”. Som antyder att detta folk använt sin rösträtt på ett felaktigt sätt och detta nu måste rättas till, av de som vet bättre. För det är något odemokratiskt och överlägset, i detta sätt att uttrycka sig. Det har ju nyligen funnits två totalitära idéer som ställt till katastrof. Den ena skapad av en otäck massmördargubbe med chaplinmustasch och en annan av en lika otäck massmördargubbe med valrossdito. Bägge ansåg sig ju var företrädare för ”folket” och mördade i dess namn. Det finns ju fortfarande partier, vars grundare var förtjusta i dessa skräckgubbar. Vilket gör mig rätt misstänksam emot dem och deras demokratiska ryggrad. Men när företrädare för demokratiska partier antyder, att de som inte delar deras uppfattning är onda och vill sina medmänniskor illa, blir jag lite ledsen. Speciellt i en tid när landet hotas av yttre och inre fiender. Tänk om man bara kunde erkänna sina misslyckanden. Oavsett om det handlar om friskolereformen eller om integration och vara modiga nog att säga: ”vi ville väl. Men det sket sig. Nu behöver vi hjälpas åt att reda upp eländet, i en anda av respekt och värdighet.” Kommer aldrig hända gissar jag. Ligger inte för dem som gillar att vinna poäng genom smarta debattknep och medvetna missförstånd. Som tycker ödmjukhet är fånigt och aldrig erkänna ett misstag och ta ansvar för detta.

Den här gången tänker jag inte skriva om de förbannade slemfiskar och flatlöss som är, respektive riskerar bli, president i varsin supermakt. Bara tala om att mina känslor för dessa äckliga stolpskott är oförändrade. Bara så ni vet.

Apropå något helt annat, finns det en diktsamling av den amerikanske 1800-tals poeten Walt Whitman som heter ”Leaves of Grass som kom ut 1855. Det är den som börjar med dikten ”Song of myself”. Där är de första raderna:

”I celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.
I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.”

Jag får väl erkänna att jag aldrig kommit så mycket längre i läsandet av denna dikt. Men jag tycker det låter fint med titeln ”Leaves of grass” och gillar dikter som börjar ”Jag hyllar mig själv.” Det är så bra att det är värt att sno lite.

Strån av gräs

Jag drömde om en slätt
av gräs från horisont
till horisont.

Inget annat,
bara strån av gräs
bort mot evigheten.

Visst visste jag att
det fanns berg och hav,
någonstans i fjärran.

Men allt detta
var bortom,
osynligt för mig.

Vinden drog i vågor
genom gräshavet och
det var allt.

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

Pythia

Efter den långa
vandringen,
leddes jag nu fram
av Apollons präster,
för att ställa min fråga.

Detta var i sig en
ynnest få förunnat.
Hon ritade med
sin stav en cirkel
i sanden och svarade:

”Du söker på fel
platser och knackar
på dörrar som aldrig
öppnas

Du ropar mot
stormen och söker
bära vatten i darrande
händer.

Du bär din sköld
framför dig,
utan att dra ditt svärd.

Det är mitt svar till dig”.

Så fördes jag ut
av tempelpojken,
som i förtemplet
läste väggens text:
”Känn dig själv”.

Oändligt ensam
vandrade jag
hem.

 

Hej vänner!

Jag blev konstigt nog inte inbjuden till nobelfesten i år heller. Men det var lika bra för de som anordnar denna föreställning, har i år det oerhört dåliga omdömet att bjuda in några av Satans främsta företrädare på jorden. Inga typer jag skulle vilja sitta till bords med och än mindre skåla med. Till det där kalaset kan tydligen vem fan som helst bli inbjuden. Så det är verkligen inget att vara stolt över att bli inbjuden dit. Jag läste att de flesta partiledarna inte heller tänkte gå. Men om någon av dem likt förbannat gör så, kommer hen inte få något förtroende från mig i fortsättningen.

Jag tycker man skall fundera på vilka man väljer att umgås med. Inte dela en öl med vem som helst. Vänsterpartiet hade när jag var ung en partiordförande som hette Werner. Han brukade visst sitta i bastun på östtyska ambassaden och supa med sina östtyska partikamrater därstädes. Det har jag hört. Men är inte säker på att det är sant. Sedan fick det ju en annan som heter Ohly och tydligen hade svårt att hålla fingrarna i styr i närheten av damer. Så han får visst inte gå på partiets fester och tillställningar längre. Så kan det gå. Men de kan väl skicka den killen till årets nobelfest. Den är ju redan förstörd och lite tafsande, gör den väl inte så mycket sämre. Påven har visst också öppnat käften och sagt något dumt, som gjort ukrainarna ledsna och förbannade. Så den kan väl också bjudas in. Men, som sagt, själv skulle jag aldrig gå på en fest, där man riskerar hamna vid samma bord, som djävulens representanter på planeten.

Jag försöker låta bli att läsa nyheterna. För man blir ju bara ledsen, på gränsen till förtvivlad när man tar del av dessa. Dessutom är det ju bara nya skjutningar, sprängningar, mord och hedersvåld i oändlighet. Egentligen kunde man ju bara ändra datumet på tidningen. För det är ju samma sak som händer hela tiden. Man kunde ju skriva färdiga mallar och bara byta ut i vilken stad det senaste gangstermordet och sprängningen inträffat. Hur fan har det blivit så här? I Hamlet påpekar ju Marcellus att ”något är ruttet i kungariket Danmark”. Men nu skulle han ju kunna lägga till: ”för att inte tala om kungariket Sverige”.

Det är andra september när jag skriver detta. Alltså höst och slut på sommaren för i år. Inget att göra så mycket åt, utan man får ta mörkret och kylan, som den kommer. Men igår badade jag faktiskt i havet. Det var rätt kallt. Men inte värre än att man kunde ta några simtag. Det var antagligen det sista badet i havet, för i år. Så på detta sätt, sa jag kanske adjö till sommaren 2023. Men det skall visst bli varmt nästa vecka och lite sommar, fast det är höst.

Hösten har för mig ofta varit en jobbig tid. När jag var barn var det ju då sommarlovets frihet tog slut och man blev tvungen att gå till skolan igen. Fast oftast var det jobbigast veckorna innan det började. Efter några dagar hade det blivit vardag och om inte roligt, så uthärdligt. Jag bodde ju några år i Skåne som barn. Där var höstarna tråkiga, leriga och mörka som jag minns det. Min mamma dog förresten när jag var 12 år och det var höst. Min första stora kärlek träffade en annan kille och sa hej då till mig, när det var höst. På något sätt har hösten sedan dess, haft en doft av oro och rädsla för drabbas av sorg och olycka med sig. De första åren efter gymnasiet och värnplikten, hade jag inte heller några riktiga planer för vad jag skulle göra på hösten. Jag jobbade på jobb där jag vantrivdes intensivt eller pluggade planlöst ämnen, utan att egentligen veta varför. Ofta var jag rätt ensam och runt mig var det höst och ett tilltagande mörker. Men sedan dess har höstarna varit rätt okej. Med hög himmel, svampplockning och fönsterbord. Men någonstans finns ett historiens och höstens vemod kvar i kroppen.

Vet ni förresten att höst betyder skördetid och har samma rot som engelskans ”harvest”. Själv har jag ju inte så mycket kvar att skörda. Bara tomater och chili. Annars är det färdigskördat på min kolonilott. Gick sådär med odlandet i år. Jag fick dock massor med gurkor som nu tar upp en hel hylla i kylskåpet. Hälften saltgurka och hälften ättiksgurka. Idag skall jag förresten äta rimmad oxbringa med pepparrotssås. När jag gick i plugget var det ibland lapskojs till lunch. Det gjordes på just rimmat kött blandat med potatismos. Jag tyckte det var jättegott, minns jag. Men jag har aldrig käkat det sedan dess. Om det blir något över av oxbringan, skall jag minsann göra lapskojs på resterna. Kommer väl bli som någon sorts Proust madeleinekaka och påminna om höstdagar i Solna på 60-talet. Då när livet började och man hade utsvängda jeans, med ett v på benen. Samt lång lugg med finnar under. Antagligen luktade man svett, på det där sättet som tonårskillar gjorde på den tiden. När det serverades lapskojs och man tyckte det var det yttersta uttrycket för ”fine dining”. Borde gett minst två Michelin-stjärnor.

Peter