Hej vänner!

Jag blev konstigt nog inte inbjuden till nobelfesten i år heller. Men det var lika bra för de som anordnar denna föreställning, har i år det oerhört dåliga omdömet att bjuda in några av Satans främsta företrädare på jorden. Inga typer jag skulle vilja sitta till bords med och än mindre skåla med. Till det där kalaset kan tydligen vem fan som helst bli inbjuden. Så det är verkligen inget att vara stolt över att bli inbjuden dit. Jag läste att de flesta partiledarna inte heller tänkte gå. Men om någon av dem likt förbannat gör så, kommer hen inte få något förtroende från mig i fortsättningen.

Jag tycker man skall fundera på vilka man väljer att umgås med. Inte dela en öl med vem som helst. Vänsterpartiet hade när jag var ung en partiordförande som hette Werner. Han brukade visst sitta i bastun på östtyska ambassaden och supa med sina östtyska partikamrater därstädes. Det har jag hört. Men är inte säker på att det är sant. Sedan fick det ju en annan som heter Ohly och tydligen hade svårt att hålla fingrarna i styr i närheten av damer. Så han får visst inte gå på partiets fester och tillställningar längre. Så kan det gå. Men de kan väl skicka den killen till årets nobelfest. Den är ju redan förstörd och lite tafsande, gör den väl inte så mycket sämre. Påven har visst också öppnat käften och sagt något dumt, som gjort ukrainarna ledsna och förbannade. Så den kan väl också bjudas in. Men, som sagt, själv skulle jag aldrig gå på en fest, där man riskerar hamna vid samma bord, som djävulens representanter på planeten.

Jag försöker låta bli att läsa nyheterna. För man blir ju bara ledsen, på gränsen till förtvivlad när man tar del av dessa. Dessutom är det ju bara nya skjutningar, sprängningar, mord och hedersvåld i oändlighet. Egentligen kunde man ju bara ändra datumet på tidningen. För det är ju samma sak som händer hela tiden. Man kunde ju skriva färdiga mallar och bara byta ut i vilken stad det senaste gangstermordet och sprängningen inträffat. Hur fan har det blivit så här? I Hamlet påpekar ju Marcellus att ”något är ruttet i kungariket Danmark”. Men nu skulle han ju kunna lägga till: ”för att inte tala om kungariket Sverige”.

Det är andra september när jag skriver detta. Alltså höst och slut på sommaren för i år. Inget att göra så mycket åt, utan man får ta mörkret och kylan, som den kommer. Men igår badade jag faktiskt i havet. Det var rätt kallt. Men inte värre än att man kunde ta några simtag. Det var antagligen det sista badet i havet, för i år. Så på detta sätt, sa jag kanske adjö till sommaren 2023. Men det skall visst bli varmt nästa vecka och lite sommar, fast det är höst.

Hösten har för mig ofta varit en jobbig tid. När jag var barn var det ju då sommarlovets frihet tog slut och man blev tvungen att gå till skolan igen. Fast oftast var det jobbigast veckorna innan det började. Efter några dagar hade det blivit vardag och om inte roligt, så uthärdligt. Jag bodde ju några år i Skåne som barn. Där var höstarna tråkiga, leriga och mörka som jag minns det. Min mamma dog förresten när jag var 12 år och det var höst. Min första stora kärlek träffade en annan kille och sa hej då till mig, när det var höst. På något sätt har hösten sedan dess, haft en doft av oro och rädsla för drabbas av sorg och olycka med sig. De första åren efter gymnasiet och värnplikten, hade jag inte heller några riktiga planer för vad jag skulle göra på hösten. Jag jobbade på jobb där jag vantrivdes intensivt eller pluggade planlöst ämnen, utan att egentligen veta varför. Ofta var jag rätt ensam och runt mig var det höst och ett tilltagande mörker. Men sedan dess har höstarna varit rätt okej. Med hög himmel, svampplockning och fönsterbord. Men någonstans finns ett historiens och höstens vemod kvar i kroppen.

Vet ni förresten att höst betyder skördetid och har samma rot som engelskans ”harvest”. Själv har jag ju inte så mycket kvar att skörda. Bara tomater och chili. Annars är det färdigskördat på min kolonilott. Gick sådär med odlandet i år. Jag fick dock massor med gurkor som nu tar upp en hel hylla i kylskåpet. Hälften saltgurka och hälften ättiksgurka. Idag skall jag förresten äta rimmad oxbringa med pepparrotssås. När jag gick i plugget var det ibland lapskojs till lunch. Det gjordes på just rimmat kött blandat med potatismos. Jag tyckte det var jättegott, minns jag. Men jag har aldrig käkat det sedan dess. Om det blir något över av oxbringan, skall jag minsann göra lapskojs på resterna. Kommer väl bli som någon sorts Proust madeleinekaka och påminna om höstdagar i Solna på 60-talet. Då när livet började och man hade utsvängda jeans, med ett v på benen. Samt lång lugg med finnar under. Antagligen luktade man svett, på det där sättet som tonårskillar gjorde på den tiden. När det serverades lapskojs och man tyckte det var det yttersta uttrycket för ”fine dining”. Borde gett minst två Michelin-stjärnor.

Peter